Har nog alltid haft svårt för att bedöma vad av allt jag känner och tänker som jag bör ta fasta på. Vad som är hjälpsamt och vad som inte är det. Reflexmässigt är jag en inverterad version av min mamma. Hon har alltid krävt omedelbar behovstillfredsställelse. Så jag vägrar släppa fram några behov. Det är destruktivt. Så då skämtar jag om det. Och så kom Hannah Gadsby med Nanette. Och deklarerade att hon skulle sluta att skämta på sin egen bekostnad. Sluta frysa sina livsberättelser vid traumapunkten. Det kändes viktigt och sant.  Men vad ska jag då istället göra? Låta hela berättelsen ta plats. Början, mitten och slut. Var nu slutet är. Och var det nu började. Allt.

hannagadsby

Nu är jag så trött. Det började väl med ett krossat hjärta, sedan en graviditet, en depression och blodfattighet. Flera år av att ha svårt att andas. Fast ändå aldrig stanna upp. Av att vägra släppa fram några behov. Gråta på ensamma kvällar. Vara vaken långt in på nätterna. Prata med ingen alls. Framtvinga tystnad. Bara fortsätta gå på.

Nu har jag i alla fall en känsla av att inte riktigt sitta ihop. Uppdelad i så många enheter, inne i så många viktiga, kanske livsviktiga processer. Känns som att jag inte är närvarande i någon av dem. Frånkopplad. Tappar minnet och styrseln. Och Katten, du har rätt, kanske tappar jag till slut bort mig själv nånstans där jag inte längre går att hitta. Om jag inte hittar ett sätt att stanna upp och nysta upp allt. Kanske går hjärnan sönder så att jag blir en annan. Så tänker jag nu. Men så kan det plötsligt komma en tanke om att äsch, det är nog bara PMS, det är vintern, den jäveln, det är den mest arbetsintensiva perioden nu, du är bara trött, det är för att du lever ensam, ingen som frågar dig hur du mår. Så tänker jag att det är att jag känner efter för mycket. Sov lite så går det över.

Slutet, eller början på en ny berättelse, är ju att efter vi pratat, Katten, så pratade jag med min chef. Min milda och handlingskraftiga chef, rättfram dam i 45-års åldern. Hon strök möten, ströp inflöde och gav mig fjärrinloggning. Ett fönster att hinna ikapp, nysta upp, dessutom ifrån soffan hemma om jag skulle vilja. Och efter det samtalet så har jag sovit tre hela nätter. För första gången på jag minns inte när.

Sitter på golvet i min lägenhet tillsammans med sju andra. Jag har bjudit in till ”Projektmöte”, vilket är mycket roligare än vad det kanske låter för projekten ska vara kreativa och mötet är mellan mina vänner (de flesta har inte träffat varandra). En skriver blogg (alltså seriöst, Tjecken vi har en del att lära, hon sitter med lappar och kopior och anteckningar och för ihop), en målar i akvarell, en annan med blyerts, två gör fotoböcker och en syr i en knapp. Jag har målat fåglar på gammalt porslin. Skratta inte.

GetAttachment

https://www.google.se/maps/@63.6715445,19.6443948,3a,75y,163.52h,95.74t/data=!3m4!1e1!3m2!1s8oZBtaNxR6MoyCRCGlM8SA!2e0

Att jag inte är ett med min samtid är redan etablerat. GPS började jag till exempel använda först 2014. Trots rätt kasst lokalsinne och oförmåga att läsa kartor i bil pga våldsamma problem med åksjuka. Detta för att säga att jag vet att jag är senfärdig, att jag borde kommit på detta tidigare. Länken ovan leder till en googlemaps-vy. Streetview. Över huset där jag bott längst under min uppväxt. Mellan åtta- och fjorton-års-ålder. Sist jag stod precis vi står i ”street view” var 2006, året efter att min styvfar dött i cancer. Men jag tänker på det huset och allt som där rymdes. Inte ofta. Men regelbundet. Kan längta efter att få stå precis där. Kunna vända mig om och se ut över byn. Så därför är det knas att jag kom på bara häromdagen att jag kunde, via internet, gå dit prick när jag vill. Och när jag väl gjorde detta var jag helt oförberedd på alla bilder som kom rinnandes över mig. Tydligast framträdde bilder av en granne i byn. En färgstark person som gick en årskurs över mig. Då de bilder som framträder i viss utsträckning handlar om honom i mycket privata situationer benämner jag honom här på www endast som H. Han kanske bor kvar där ännu, om det vet jag ingenting. Vi förlorade kontakten när vi fortfarande var i tidiga tonår.

Den första bilden som kom för mig där jag satt framför datan var H i mellanstadieålder då han kom löpandes i full furiös karriär emot och förbi oss på vår uppfart. Våra rop gjorde inget för att få honom att dra ner på takten. Hans mycket äldre bror kom strax efter honom och förklarade med andan i halsen att H precis bevittnat sin far avlida. I vad jag minns som hjärtinfarkt. Hemma i deras kök. Minnet av hans ansiktsuttryck när han sprang förbi oss den dagen sitter kvar i mig ännu, fick jag märka.

Sedan kom en bild av en av mitt livs mest pinsamma händelser. Som jag därefter förnekat, för alla inklusive mig själv. Tyvärr mindre framgångsrikt i det senare fallet. Den involverar H, men när vi var yngre. Nyinflyttad blev jag snabbt tagen av hans karisma, H som hävdade att han dödat en älg med slangbella. Jag var kär, så var det. Och en kväll när jag kom ur duschen som ca nio år så hörde jag H sladda in på grusgången utanför. En av mina bröder stod på bron och pratade med honom. Jag tänkte i min nioåringslogik att  ja, eftersom jag är kär i honom och jag hoppas att han kommer bli det i mig så kommer han ju se mig naken till slut. Lika bra att göra bort det med en gång. Så jag gick ut på bron spritt språngande. Tänkte i språnget att ha! nu får nog den här relationen lite mer fart. Jag fick ingen reaktion så där omedelbart, förutom av min mamma som resolut sa åt mig att gå in igen, jag kunde ju få urinvägsinfektion. H nämnde det heller inte på många år. Och när han väl gjorde det förnekade jag i sten. Misstänkliggjorde honom på basis av välkänd mytomantendens, se älgdräparhistorien.

En motbild till denna som kom för mig utspelade sig i skolbussen, på vägen som ledde upp till vårt hus. Jag var i ett uppviglande skov av att driva H till vansinne. Minns inte precis hur, men tror det mest sannolikt gick ut på att jag hävdade att han ljög om något, vilket han oftast också gjorde. Jag visste väl att han var nära att explodera, jag njöt av det och det märktes säkert. Jag stod bredbent i mittgången och H kom emot mig snabbt och bestämt och delade ut en välriktad uppercut så att jag flög bakåt i en båge. Blodet rann ymnigt ur min mun. Jag minns det hela som lika delar skrämmande, förvånande och vansinnigt spännande. Det var som ur en av de actionfilmer vi brukade kolla på. Tänk att det hände mig.

Det som var mest förvånande för mig där jag satt och transporterades till min barndom via skärmen var att dessa bilder kom bland de första. För det finns ett myller av bilder. Framförallt av min familj. Kanske var det något med den dagen jag satt framför datan. Som gjorde att andra portar i hjärnan öppnades. Jag är tacksam för att jag fick lite respit. Är nu mer beredd nästa gång jag ställer mig framför huset. Och tar street viewn genom byn som jag bär med mig i mina ben.

Ett av årets nyord är ”köttnorm”, vilket jag i egenskap av vegetarian tycker är väldigt intressant, men det här inlägget tillägnar jag min vanliga nemesis – tvåsamhetsnormen. Efter en oväntat lyckad jul känner jag mig ändå bestämt tilltufsad av den tvåsamhetsmanifestation som dessa helger innebär. De digitala julkorten har blixtrande och nästan hotfullt strömmat från dataskärmen som mötande trafik en mörk decemberkväll. Jag har blinkat och duckat och tittat så lite som möjligt. Och ja, en FÅR visa sin lycka på Facebook och Instagram och bilderna speglar VÄL vad vi uppfattar som rimligt lyckat, alltså normen. Normen är vad den är, jag lägger (tror jag) ingen annan värdering i det än att det är JOBBIGT att ofrivilligt inte få vara med.

Och som att ovanstående uppläxande uttrycksformer för den härskande synen på relationsstatusar i Sverige idag inte vore nog, så är julen också en tid för hemvändande = återseenden = OBLIGATORISKA jävla frågor om ”hur det går med killarna”. I år har jag: besökt tre länder, klarat silvertid på Lidingöloppets tremil, bytt tjänst och sedan fått TVÅ lönförhöjningar på kort tid samt extraroliga extrauppdrag, sålt, köpt och renoverat lägenhet, kommit trea på ett maraton utomlands, startat eget företag, nästan lärt mig crawla, hittat en knöl i bröstet som - tack åh tack! - inte var malign, fått erbjudande om att konsulta hos lite bra yrkesperson och tackat nej, haft askul på Way out west, fått IBS-diagnos, röstat på Fi, öppnat TVÅ investeringssparkonton och förhandlat svinbra bolåneränta. Om detta vet mina släktingar och barndomskompisar föga. Däremot vet de med säkerhet att jag inte är ihop med någon kille (tjej frågade de inte om, men faktum är att tvåsamhetsnormen är starkare än heteronormen så hade jag träffat brud hade det säkert firats, det får jag ändå ge dem).

De vet vad jag har misslyckats med, enligt normen. Inte vad jag har gjort freakin awesome. Tur att jag och Tjecken och mina andra bästa vet det. Resten ger vi blanka fan i.

Sitter hopsjunken på en gammal trästol i vårt dragiga 1800-talshus med storblommiga tapeter och knarriga trägolv. Runt mig snurrar gammalt damm. Första veckan vi bodde här så städade jag som besatt. Finns så jädra många hörn där lort kan samlas. Och då hade ingen bott här på över ett år. Vi kom in i ett fullt möblerat hus. Men ganska fort flyttade jag saker in och ut. Gjorde det till vårt. Eller mest mitt, faktiskt, på insidan. Det är fint. Verkligen fint. Ibland kan jag sitta en lång stund i något av rummen och bara titta mig omkring. Låta ögonen glida glatt över färg och form. Nu. Nu när jag har en vecka ensam för första gången någonsin i huset. Veckan mellan jul och nyår. Så ska jag montera ner det jag byggt upp. Packa ner i kartonger. Girlanger, lampor, pryttlar och böcker. De där första veckorna här, maniska juliveckor när jag knappt sov, tänkte jag nog att jag aldrig mer skulle packa flyttlådor. Så tror jag det kändes i mig då. Som att jag ville landa. Kunna stanna. Äntligen. Kanske är det därför det är så svårt att få det här gjort. Trots att jag legat vaken många nätter och redan tänkt ut i precis vilken ordning det ska göras. Ändå så sitter jag här, nästan dubbelvikt på en hård trästol. Och bara tittar tomt framför mig. På kartongerna. På allt som inte blev. Eller i alla fall inte kommer att bli. Dessutom. Packar jag mina lådor utan att ännu ha någonstans att ta vägen. Så de kommer bara stå där, kartongerna. Och påminna oss, honom och mig, om att vi valt bort varandra. Så. Jag ger mig själv fem minuter till. Att sitta här på stolen.

Med lite svindelkänsla i knäna kan jag försiktigt börja se mig över axeln. Nog går det att vila här en liten stund. Vila i en insikt som skänker lite fast mark under fötterna. Det är så dumt. I fem år har jag pratat om min ångest och mina rädslor. Sett mig som en som inte klarar att vara ensam eller att vila. Utmanat mig på alla de vis. Så fick jag för mig att börja terapi igen, är så less på att må räv. Två gånger har jag träffat psykologen, som för övrigt uppfyllde precis de kriterier jag länge letat efter. Rätt kön, ålder, utbildning, inriktning etc. Ändå har det hittills inte alls blivit som jag tänkt mig (eller kanske just därför?). Men i alla fall. När jag skulle sammanfatta de senaste årens ÅNGEST, så sjönk det ner på mig att det jag rimligtvis har känt är sorg. Sex år med stort A i ångesthantering, när orsaken till den rynkade pannan egentligen var sorg.

sorg

Så svartvit ska jag kanske inte vara. Visst finns det mycket oro i den här katten och det har det alltid gjort. Och typ-A-personlighet och jävel. Samtidigt: 2008 lämnade jag min hemstad, min idrottskarriär och de flesta av min familj/mina vänner och flyttade till Västerås för att börja jobba som psykolog. En månad senare dog en av mina bästa vänner. Hanna. Vi blev kompisar på gymnasiet och umgicks jämt under de första åren efter studenten. Under tiden blev hon illa däran i anorexi. Det var otroligt jobbigt att se, samtidigt kom vi väldigt nära varandra. Så småningom blev hon bättre och våra liv rullade på, halkade närmare och längre ifrån varandra om vartannat i en lång dans. När hon dog hade vi inte hörts ordentligt på ett par veckor, för att jag blivit sur på henne. Hon försvann väldigt plötsligt. Väldigt brutalt. 15 mars. När maj kom dog mormor. Jag jobbade heltid med utsatta barn, det kanske skänkte perspektiv men vårt yrke lämnar inget utrymme för svajiga dagar. Nåväl. Under åren som följde vinkade jag adjö till två gamla fastrar, en grodd i min mage, ett trettonårigt förhållande och två blossande romanser som kanske aldrig borde ha varit. Hela tiden jagande, jäktande, självanklagande och misslyckad. Jag tog blodprov för bristsjukdomar och allergier, utredde magbesvär, födelsemärken och knölar. Inga fel hittades. Där. I spegel och självanalys hittade jag massor. Korrigerade bäst jag kunde. Puckat Kitty. Du sörjde ju. Sörjer. Jag har sorg.

Varför är då detta viktigt? Jo, för det får mig att känna mig mer normal, det ger mig bättre möjligheter att hantera känslorna, och på ytterligare något sätt som jag inte förstår kan jag på riktigt känna hur perspektivskiftet plockat av mig några tunga stenar.

Tjecken, du har inte lyxen att ha skiten bakom dig. Än. För dig tittar vi framåt. För mig också förstås, herregud,  och aldrig kommer den dagen då vi känner att NU! är ALLT! på plats. Ändå har jag något slags hopp för nästa år. 2015 är vårt, Tjeckski.

This is the year.

 

Här sitter jag nu, kvällen före julafton. Äckelmätt efter att ha ätit chips och dipp till middag. I huset vi köpte tillsammans en vacker junidag 2011. Då trädgårdens alla fruktträd stod i blom. Och jag valde att blunda för alla andra tankar än de på honom och mig i denna lantidyll, med framtida barn tultandes runt våra ben. Jag ville det så mycket. Att det var så det skulle få bli för oss. För mig, äntligen.

Men ikväll är jag här ensam. För att han, och vår underbara tultande unge, är på Teneriffa med hans släkt. Eller ja, för att jag sagt att jag inte längre ville ha det här. Med honom. Visionen om honom och mig inramat av mina drömmars körsbärsträdgård. Vi ska inte vara Vi nåt mera. Och jag vet ju att det är rätt beslut. Jag ser helt andra saker när jag tittar på trädgården numera. Men satan. Vad ödsligt det blir att sitta här med mitt beslut dagen för dopparedan. Utan att kunna blåsa mitt kluckskrattande barn på mjuka magen. Jag försöker skaka av kylan inuti och utanpå genom att dricka portvin, äta skumtomtar och hoppskriksjunga till denna lista:

 

Jag är mitt i fritt fall. Ingen plats för skam. Den ger jag blanka fan i. Men ont gör det.

Ja egentligen har den levat hela tiden – i våra hjärtan och samtal. Ändå har det inte blivit mycket skrivet denna höst. Stressymtom och hjärtesorg och tilläggsvarv i livskarusellen har effektiv hållit oss borta från tangentborden. Men nu, nu är det jul för fan.

Jag firar en traditionell jul. Helgen har ägnats åt typiska hemvändaraktiviteter såsom glöggmingel, titt på stans nybyggen och blixtsnabba, socialfobiska duckningar på Åhléns. Under kvällen har jag lagat vegetarisk julmat som senapsaubergine”sill”, mandel”kött”bullar, picklade grönsaker, ischoklad och marsipangodis. Därtill ska det göras chèvreknyten med fikon, citrussallad, cashewnötspaté, grönkålssallad med aprikoser, ädelsostcheescake, rotsakslåda och syrlig rödkålssallad med äpple - det gäller att imponera på köttätarna för att hjälpa polletterna deras att trilla ned. Kött är mord, ju.

En annan väldigt klassisk del av julfirandet är att tacksamt glädjas åt det en har och generöst giva till de som mindre har. Det är därför folk nu öppnar sina dörrar, armar och hjärtan och bjuder in tiggarna till sina hem, överöser dem med gåvor, pengar och varm mat.

Eller hur det nu blev med själva efterlevandet av allt som sägs runt juldukade bord, vid korvkiosken, på Systemebolaget och i överhettade telefoner under friska vinterpromenader.

Här och var läser jag utrop om att tiggeri bör förbjudas i Sverige. På DN debatt går att läsa att en lag mot tiggeri ska tvinga Rumänien att ta hand om sina fattiga. En släkting attendade ett facebookevenemang med namnet ”Stoppa tiggarna utanför Ica”. SD håvar in röster på att föreslå att vi ska ”hjälpa dem där de är”.  Vanligt folk vill inte skänka till de som tigger då de övertygats om att pengarna går till ligor.

Jag tror så här. Rumänien har hittills inte direkt imponerat på mig vad gäller att ta hand om romer och andra utsatta. Att vi kriminaliserar tiggarna kommer så klart inte göra någon skillnad på denna punkt. En förändring i Rumänien kan möjligen komma till stånd på lång sikt om EU tar fram regler för att länder som inte följer mänskliga rättigheter, erbjuder sociala skyddsnät eller förföljer folkgrupper skall uteslutas ur unionen. De personer som tigger och fryser på våra gator i kväll behöver hjälp NU. Det är inte roligt att tigga. Det tror jag att vem som helst kan förstå. Men man gör nästan vad som helst för sina barn. Och att det sitter människor och fryser på våra gator, för några ynka kronor om dagen, säger väl en del om den situation de lämnat. Att kriminalisera tiggarens försök att bryta sig ur fattigdom och brist på sjukvård för sina barn, innebär att ett lagligt lösningsförsök försvinner. Endast kriminella alternativ återstår.  Värt att tänka på är att trafficking, människosmuggling och slaveri är redan förbjudna. Om det är det man vill bekämpa så finns det redan lagar. Och den som tror (trots polisens stora utredning som visar motsatsen) att tiggarna utnyttjas av kriminella nätverk bör följaktligen se tiggarna som brottsoffer i än större behov skydd och skadestånd. 

Kläder, pengar, mat och värme behövs nu. Vi kan inte vänta på att Rumänien ska lösa sina problem. Som att vi inte skulle behandla de som får livmoderhalscancer idag, bara för att de som växer upp nu har fått vaccin och kommer att slippa sjukdomen. Samtidigt: I förlängningen hoppas jag att Sverige kan vara ett föregångsland i att behandla alla människor som människor, i att erbjuda sociala skyddsnät för alla EU-medborgare (vi har ju faktiskt helt frivilligt tackat ja till EU genom en högst demokratisk process), och i att genom politiska påtryckningar och bistånd förbättra situationen för de som vill bo kvar i sitt hemland under drägliga förhållanden. Det handlar inte om att vi ska välja mellan att hjälpa dem här eller där. Båda behövs. Nu.

Det vore jättefint om vi genom manifestationen ”Stoppa tiggarna utanför Ica” kunde stoppa fattigdomen. Det vore jättefint om det var städat och tjusigt utanför Ica, och om fattigdom var något abstrakt vi bara läste om i tidningarna. Det är inte alltid en blir tacksam över att ställas ansikte mot ansikte med sina privilegier. Baksidan är skuldkänslor över att en inte gör mer. Och ja, DET kanske vi kan stoppa med ett förbud mot tiggeri. Men det är självbedrägeri av monumentala mått om någon tror att det gör världen bättre och livet lättare för den som tigger.

Vill du bli glad i jul? Prova att skänka en slant. Mina två sista stockholmsdagar innan jul bar jag runt på en fryspåse full av mynt (parkeringspengapungen från ett liv när jag hade bil). När jag mötte tiggare tog jag en näve och släppte i pappersmuggen. Hoppades att det kunde hjälpa lite. Reaktionerna värmde länge. Jag blev också tacksam. Så många gånger har jag bara gått förbi, ja de allra, allra flesta dagar är sådana. Jag är ledsen över att jag inte ger mer, över att det inte finns någon riktigt bra snabb och långsiktig lösning och över att jag så sällan vågar ta viktiga debatter av rädsla att ”förlora”. Och jag är tacksam över att det är just dessa val jag står emellan. Istället för att måsta välja om jag ska svälta bredvid mina barn eller resa långt bort till ett iskallt land och tigga på gatan med hopp om att kunna skicka hem en slant. Från och med nu Tjecken. Från och med nu tar vi debatten. Haters gonna hate, bla bla, men nu tar vi den. Nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den. Skål!

 

 

Igår tänkte jag en hyfsat lång stund utan att komma på hur gammal jag är. Alltså, i någon slags tröttdimma då, eftersom jag inte bara gjorde en enkel uträkning utifrån vilket år det nu är. 33 år gammal är jag, kom jag tillslut fram till.

Det är ju inget nytt att upplevelsen av tidens gång skiftar. Tiden när jag var gravid upplevde jag som den trögaste någonsin. Varje dag kändes omöjligt lång. Fastän jag ofta gick och la mig före åtta på kvällen. Alltså jag upplevde timmar och minuter som plågsamt sega, än mer än när jag som barn väntade på en planerad resa till en nöjespark eller dylikt. Också tiden som ny förälder gick långsamt långsamt. Men på ett bättre sätt. Tideräkningen utgick ifrån veckor och dagar som barnet levat. Varje variation i allt det nya registrerades med otrolig skärpa.

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i över en månad. På heltid, sju till fyra. Veckorna rasar förbi i räserfart. Jag vet inte längre utan att fundera hur många månader gammalt mitt barn är. Och ja, inte ens hur många år jag själv levat. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde igår. Och vad jag ska göra imorgon. Jag bara går på.

Det hoppfulla i detta är att i det här tempot är jag snart framme vid pensionen. Då jag ska ta igen att jag aldrig hade någon tonårsrevolt. Ser det på ett ungefär som att jag mer eller mindre ständigt ska vara lite salongs. Med en cigarill i mungipan ska jag trycka livet tätt intill mig i en staplig, yvig tango. Måla mig själv och min värld i starka färger. Bröla och sjunga. Inte mera vara rädd för att höras eller synas. Hålla mina bästa i varma händer och fira ut existensen med en jävla smäll. Skratta och njuta och ge blanka fan i resten. Snart så!

Min inre tant har rutit åt mig att skriva igen. Så jag gör det. Det är nämligen så här: i ett par-tre olika böcker har jag stött på en övning som jag gillat och tipsat andra om, men konstigt nog inte gjort själv. Syftet med övningen är att få fatt i vilken riktning man vill styra sitt liv. Hitta sina värderingar, meningarna med livet, eller ”måla upp de stora penseldragen” om man så vill. Igår gjorde jag övningen, och tyckte att tankeprocessen som följde var så mäktig att jag nu vill dela med mig av tillvägagångssättet:

Tänk på dig själv som 85-åring. Vart befinner du dig? Vilken dag är det? Hur ser det ut omkring dig? Hur är vädret? Vad gör du? Vilka andra är med? Vilka historier berättar du om ditt liv? Vad har varit viktigt för dig? Vad säger andra till dig, om ditt liv?

Om du vill göra övningen gör den nu. Innan du läser vad jag har skrivit som svar på frågorna.

old-people-taking-selfies-6

Min 85-åriga version av mig har en massa barn och barnbarn. Alla känner sig välkomna, ja de kommer och går lite som de vill hos mig. Jag har ett ljust sovrum med högt i tak där jag stänger in mig när det blir för stojigt. Jag njuter av att ligga där och lyssna på livet, helst ska de vara kvar när jag vaknar ur min eftermiddagslur. Lägenheten har ett stort allrum med ljuskrona och en röd persisk matta. På väggarna trängs tavlor och foton med hyllor fulla av sönderbläddrade böcker och hemdrejade krus. Dom är inte så snygga, men dom var roliga att göra. Jag tycker om att promenera i stan, att vandra i naturen och att simma. Jag har tillgång till ett ställe på landet som jag delar med vänner eller släkt. Jag har alltid för mycket att göra, skyndar hit och dit och mina vuxna barn säger alltid att jag måste varva ner. Jag säger att vila, det kan jag göra i graven. Jag har åstadkommit något jag är stolt över, något som tog många år, som kanske inte var så stort för andra men som gör att jag kan luta mig tillbaka och känna mig stolt. Kanske var det mitt yrkesliv, bara. Jag har många vänner, och även några fiender. Det fick det vara värt. Jag har klänning på mig, en bekväm sak i mjukt tyg. Jag har skapat, bara för skapandets skull. Några enstaka gånger blev det faktiskt riktigt bra. Jag lyssnar på musik, högt, någon slags glad jazz.  På en affisch på väggen finns jazzens historia beskriven, jag försöker förklara för barnbarnen, men de gullar bara med min… hund! Jag har hund.

Så långt har jag kommit nu. Men jag märker att tankarna fortsätter. Vad skulle jag vilja åstadkomma här i livet? Vilka olika jobb har jag haft? Vilka platser har jag bott på? Hur har jag hanterat jobbiga perioder? Hade jag någon länge relation?

Jag märker att det längre perspektivet som åttiofem år kan bringa gör min situation just nu mindre läskig. Om jag inte vill ha det som nu, där min känsla av ensamhet är stor och min känsla av trygghet känns så skör, så kanske jag behöver ge familj en stor, större, chans. En så stor chans att jag fryser några ägg nu och gör det på egen hand om några år om det inte blir på det traditionella sättet? Kanske.  Och i mindre frågor: kanske gör det inte så mycket att jag känner mig fånig när jag lyssnar på pretentiös musik fastän många i bekantskapskretsen kan mycket mer om det där, eller hur mina blogginlägg blir, eller vilken miltid jag får eller om jag har en cool outfit på mig. Min inre tant skiter i allt det där. Hon vill ha sköna kläder, fulla bokhyllor och en vetskap om att ha gjort ett avtryck här i världen. Om än ack så litet. Resten: det ger hon blanka fan i!