Design: Thomas Fuchs Studio

 

Jag ska flytta snart. Okynnes. Det är alltså inget direkt fel på hur jag bor idag men området är ganska trist och jag känner mig liksom utestängd från storstadspulsen. Min nya lya blir en sliten etta i ett hippare område. Dyrt så klart, de flesta jag känner vill bo där, faktum är att det är rätt så jäkla aptrendigt. Men det har jag naturligtvis struntat i. Jag har hållit mig cool och logisk. Området har jag valt för att det innebär gångavstånd till jobbet,  för att det rymmer mysiga joggingstråk och för att det är där jag oftast träffar mina vänner. Väl? Eller?

Nja, ska jag rannsaka mig själv gjordes inte valet helt baserat på mina egna behov och värderingar. Visst är det ett kanonområde för mig, men jag åkte aldrig ens ut och tittade på de rimliga alternativen. Det verkar alltså som att även jag sitter fast i det fängelse av ogenomtänkta medelklassvärderingar som dagligen bidrar till den allmänna ängsligheten inklusive min stora egna. Suck. Men vem är det som har låst in mig där? Eller kanske mer relevant: vilket syfte fyller vårt fängelse?

Ett svar på den frågan är nog att den generella strävan efter att passa in är giganorm. Vi är flockdjur och konforma av naturen. Helt okej. Samtidigt blir jag ju inte direkt ensam om jag köper t ex billiga H&M-jeans istället för dyra Acne. Tvärtom. Däremot har jag under lång tid genom strömmen av reklam, tv, tidningar och bloggar lärt mig att jag är lite bättre om jag köper lite bättre. Jag får faktiskt väldigt mycket bekräftelse från mina vänner när jag införskaffat en ny statussymbol. Jag känner mig bra – ett tag. Glömmer att jag bygger fängelsemurarna högre i och med mitt handlande. I sammanhanget hör man ofta talas om lyckofällan – att vi försöker köpa oss lyckliga. Det stämmer säkert. För egen del handlar det också mycket om trygghet. Jag betalar gärna lite extra för att med marginal vara på rätt sida om ”duger”.

Eftersom att vara rätt innebär att känna sig (någorlunda) trygg, så kommer vi vara skiträdda den dag vi utmanar idealen. Om vi ska våga måste vi hjälpas åt. Vi måste alla ta vårt kärleksfulla ansvar att vara lite mindre coola, polerade och perfekta. Vi måste lyssna på de som älskar oss och vi måste hjälpa dem vi älskar. Alla andra, alla de som med kritisk blick och kylda Pol Roger-flaskor tryckta mot kroppen skakar på sina välfriserade huvuden åt oss – de måste vi GE BLANKA FAN i.

Med kärlek och tyngd bakom slagen,

Kitty

Call me.

Vi, Kitty och jag, startade den här bloggen för mer än ett år sen. Då efter en lång tids prat om att hitta ett forum för att uttrycka oss tillsammans. Vi hade och har ju en tanke. Först en idé om ett slags styrdokument för bloggandet, ett manifest. En gemensam startpunkt där sedan vägen och kanske också målet kunde få skilja sig åt. Allt började med att ett stort VAFAN länge hade kliat under huden. Inför snubbighet, självförakt och begränsande normer. Som sedan blev ett befriande och konstruktivt FUCK IT! Som i att ja, det är åt helvete, men ge BLANKA FAN i att nedslås. Uppåt framåt!

Vi vill hitta ett sätt att hjälpa varandra att skala av alla lager av duktig flicka genom att skriva. I det här rummet där det inre kaoset får vara på utsidan. I alla möjliga former, ofärdiga obekväma tankar, noppiga koftor, fulkonst, ilska, skam och otyglad glädje. Hur som helst. Öva på att ge blanka fan i vem som lyssnar och ser. Även den inre kritikern. Eller kanske särskilt den ska vi ge fan i.

Men vad svårt det har varit att komma igång. Komma förbi den där inre mobbaren. Så såg jag det här inlägget hos  Blogghen och tänkte att nu! Så NU KÖR VI KITTY!

Så här skrev vi för ett år sen:

KAOSMANIFESTET

Om att hjälpa varandra att känna oss som den version av oss själva som vi gillar mest.

Om att våga ha ditt inre kaos på utsidan.

Om att göra sådant som du blir glad av.

Om att säga precis hur det känns.

Om att stå upp för dig själv.

Om att säga när du gillar det någon gör.

Om att våga säga när du tycker att något är svårt.

Om att våga erkänna när du inte förstår.

Om att lägga pengarna på det som verkligen betyder något för dig.

Om att oftare konsumera upplevelser istället för saker.

Om att fokusera på att ha en kropp som mår bra.

Om att leva i enlighet med dina grundvärderingar.

Om att hjälpa dig och mig och alla genom att tillåta dig att ge blanka fan i att suga in magen.

Manifestet har sitt ursprung i känslan av att något är väldigt fel. När det kan kännas stressande och ångestfyllt att träffa de personer vi bryr oss allra mest om. Inte för att de dömer oss för hur vi ser ut eller vad vi säger eller gör. Men för att volymen på självkritiken höjs, för att alla tänkta tillkortakommanden upplevs som upplysta av en strålkastare. Innan helgen med bästa vännerna inhandlas nya kläder och accessoarer, håret klipps och färgas, tånaglarna målas, databanken med nyskapande recept utökas och de populärkulturella referenserna uppdateras. Vi längtar efter en frizon där vi kan dela upplevelser av vad som betyder mest, hur det verkligen känns bakom allt det andra. Men känner oss tvungna att betala dyrt för att få tillträde dit, faktiskt och praktiskt. För att få lov för sig själv att visa sig svag, finns en föreställning om att det är viktigt att visa att jag har kontroll över ytan. Mitt kaos sipprar inte ut. Jag håller mig inom ramarna, suger in magen, biter mig i läppen för att inte gråta, nyper mig i låret för att inte somna, har inga noppor, fläckar eller maskor, håller käften när det behövs, är lagom osäker, aldrig odräglig och kaxig, erkänner aldrig att jag kämpar men presterar alltid högt, tvivlar ibland på min dragningskraft men har en hälsosam sexlust och ligger lagom ofta, jag har en lagom dysfunktionell familj som alla trots allt gillar varandra. VAFAN!?

Tjecken