Jag står i många bostadsköer, fler än 10. Det brukar jag prata om då och då. Som en del i min livsstrategi. Som går ut på att allt kan hända. Livet skulle mycket väl kunna föra mig till Borås. Eller Malmö. Om det vet jag ännu ingenting. De kräver en del underhåll, men ingenting som är särskilt betungande. De hör av sig via e-post när det är dags att göra den årliga inloggningen för att inte kastas ut ur kön. Om jag har tid brukar jag då göra en liten fantasilek. Säg att det till exempel är Uppsalahem som det är dags att logga in hos. Jag börjar då med att titta bland de lediga lägenheterna för att se om där finns någon jag skulle kunna tänka mig att bo i. Studerar planlösningar och funderar på hur jag skulle ställa mina möbler, hur praktiskt det skulle vara med klädkammare eller kanske tänker jag på vad jag skulle bjuda på ute på min balkong i söderläge. Sedan går jag till Arbetsförmedlingens sida och ser om där finns något jobb ute som skulle passa mig. Om det gör det så kan jag undersöka hur långt det skulle ligga från mitt nya tilltänkta hem. Hur den vägen ser ut, är det grönområden, pampiga byggnader eller kanske stora bostadsområden emellan? Och känner jag några på platsen, var bor de i förhållande till mig och vad skulle vi kunna tänkas hitta på ihop på lediga stunder. Och så vidare, hur långt leken går beror på hur mycket tid jag har och förstås på om jag hittar något som lockar fantasin. I mitt huvud går det alltså omkring många olika versioner av mig i olika städer i landet. Som jobbar med olika saker, träffar olika människor och formas olika utifrån dessa premisser. Det kan jag mysa åt. En vanlig måndag i mars. Då jag nu sitter i mitt hus mitt i den småländska skogen. Föräldraledig med min snart 10 månader gamla sprattelgubbe. Och ser gräsmattan utanför strösslad med allt fler vitsippor. Och kanske stundvis längtar efter mer utrymme att vara något mer än en förälder.
VS