parallella verkligheter

by ⋅ Leave a Comment

Jag står i många bostadsköer, fler än 10. Det brukar jag prata om då och då. Som en del i min livsstrategi. Som går ut på att allt kan hända. Livet skulle mycket väl kunna föra mig till Borås. Eller Malmö. Om det vet jag ännu ingenting. De kräver en del underhåll, men ingenting som är särskilt betungande. De hör av sig via e-post när det är dags att göra den årliga inloggningen för att inte kastas ut ur kön. Om jag har tid brukar jag då göra en liten fantasilek. Säg att det till exempel är Uppsalahem som det är dags att logga in hos. Jag börjar då med att titta bland de lediga lägenheterna för att se om där finns någon jag skulle kunna tänka mig att bo i. Studerar planlösningar och funderar på hur jag skulle ställa mina möbler, hur praktiskt det skulle vara med klädkammare eller kanske tänker jag på vad jag skulle bjuda på ute på min balkong i söderläge. Sedan går jag till Arbetsförmedlingens sida och ser om där finns något jobb ute som skulle passa mig. Om det gör det så kan jag undersöka hur långt det skulle ligga från mitt nya tilltänkta hem. Hur den vägen ser ut, är det grönområden, pampiga byggnader eller kanske stora bostadsområden emellan? Och känner jag några på platsen, var bor de i förhållande till mig och vad skulle vi kunna tänkas hitta på ihop på lediga stunder. Och så vidare, hur långt leken går beror på hur mycket tid jag har och förstås på om jag hittar något som lockar fantasin. I mitt huvud går det alltså omkring många olika versioner av mig i olika städer i landet. Som jobbar med olika saker, träffar olika människor och formas olika utifrån dessa premisser. Det kan jag mysa åt. En vanlig måndag i mars. Då jag nu sitter i mitt hus mitt i den småländska skogen. Föräldraledig med min snart 10 månader gamla sprattelgubbe. Och ser gräsmattan utanför strösslad med allt fler vitsippor. Och kanske stundvis längtar efter mer utrymme att vara något mer än en förälder.

VS

en ny era

by ⋅ Leave a Comment

En ny era i mitt enda liv kan börja. Det blir på mindre yta än det förra och med färre bekvämligheter. Det jag ser fram emot och som jag i och med denna flytt försökt skapa åt mig själv är, mer av vackra löprundor, långa bad, fester, på riktigt avkopplade hemmakvällar, spontana öl, fräsiga shoppingrundor, cykelturer till jobbet, nya upplevelser, tid med vänner och onödigt god mat.

I hemmet råder fortfarande flyttkaos, något som snart kommer övergå i renoverings- dito. En sak är i alla fall på plats. En present från dig, Tjecken. Ett födelsedagskort jag fick i min allra kaosigaste trasigaste livskristid (hittills). Nu på insidan av ytterdörren:

image

sommarlängtan

by ⋅ Leave a Comment

En kväll med saltvattenshår och sand i skorna åkte jag och Olivia hem från nån ljuv Gotlandsstrand i hennes guld-Saab. Och precis innan vi kom hem såg vi en sån där löjligt vacker persikofärgad solnedgång över södra hällarna i Visby. Och när vi stannade bilen för att ta in prakten så kom den här låten på bilstereon. Så vi höjde till max, hoppade och skramlade ur bilen och dansade. Tände nog också en cigarett. Och tog in. Allt. Ja, det var vad vi gjorde. Och det är en sån stund som jag kan plocka fram och känna på och vara så ininordens glad att jag lever.

Att det låter som en ultraklyscha ger jag härmed blanka fan i. Och skickar ut en önskan till universum om mer sånt. Snart.

if you make it there you can make it everywhere

by ⋅ Leave a Comment

Jag är uppvuxen i en familj som i mångt och mycket kan beskrivas med orden: mycket snack och lite hockey. De, och i viss utsträckning också jag, frossar ofta och gärna i att brodera och utsmycka sina historier för dramatisk effekt. En är alltså tvungen att lära sig att ta det som sägs med en stor skopa salt. Jag har lärt mig att inte tro något förrän jag ser det och att ta varje löfte som något helt hypotetiskt.

Du och jag Kitty, vi har ju många storslagna livsplaner. Som innefattar resor bland annat. Ett resmål har vi haft i pipelinen bra länge nu. Och jag har flera gånger fått stiga tillbaka, säga nja, inte nu, men snart. Fast jag lovat. Det har att göra med min totala oförmåga att hålla i pengarna. Samt begränsningar i planeringsförmåga överlag. Eller kanske är det för att jag generellt har svårt att säga nej. Vilket gör att verkligheten stoppar mig förr eller senare. Som i det här fallet, stoppad innan jag kommer iväg till New York. Med dig, katten. Idag drömmer jag mig dit. Svärisarna ringde imorse, innan de klev på planet till just Det Stora Äpplet.

Jag vill alltså återkomma till det löftet. För jag tycker egentligen att en inte får lova utan att vara säker på att kunna hålla det. Vi SKA dit. Till New York. Innan vi dör, men helst långt dessförinnan. Och till en massa andra ställen. Men idag, reser vi dit i fantasin.

Så här kommer två klipp.

Ett som mer ska ge drömstoff:

Och ett som är mer informativt:

 

Och känns det deppigt att bara få resa i fantasin, så kanske det här kan muntra upp något:

dygnet i bilder

by ⋅ Leave a Comment

Dygnet började sent igår med Väärt-spelning på Obaren. Älskar deras vemod och texter framförda i finaste norrbottensdialekt.

image

På vägen hem slog det mig att det var sista gången jag stod nere i slukhålet som är blå linjens perrong och väntade på tåg i halvtimmestrafik. Vi snackar alltså Stockholms tunnelbana. Blåa har sämst rykte av linjerna, by far. Ändå blev jag nostalgisk (och politisk). Fick en stämningsfullt belyst konsert som farvälvinkning.

image

 

Imorse var det tillträdesdax till mitt nya hem. Så spännande och roligt att stiga in! Det såg fördjävligt ut. Massor att göra. Men det KÄNNS bra.  Satt på golvet och pluggade lite. Nervösa fötter.

image

När jag pluggat färdigt gjorde jag premiär på ett nytt jobbuppdrag. Det gick bra. Så jag firade på pannkakshuset.

image

 

Nu är det kväll. Tänker att det är känslosamt att flytta. Och att nu kommer våren.

femme-tastisk tisdag

by ⋅ Leave a Comment

Helgen på västkusten öppnade för många nya tankar. Eller, nya perspektiv på gamla tankar. Vid en middag fick jag frågan om jag var medlem i något politiskt parti. Och det var jag inte. Har aldrig varit. Utan att jag egentligen kunde säga varför. Kanske för att jag haft någon idé om att jag måste vara mer insatt i hela det partiets program samt de övriga partiernas dito. Som att det då skulle krävas av mig att jag var en fullfjädrad debattör som till fullo skrev under på allt det partiet stod för. Som att det när som helst skulle kunna kika fram nån översittartyp som skulle förhöra mig på partiets politik och dessutom Afrikas länders alla huvudstäder, kungalängden och Newtons lagar, för att liksom försäkra sig om att jag var myndig uppgiften att ge mig in i politiken. Jag har tänkt att partipolitiken inte är något för mig, för att jag inte är smart/allmänbildad nog. Efter att ha gått fakking speciallinje för overachievers på gymnasiet och sedan läst på universitet i nästan sex år. Tack för det, inre mobbare.

Det har guppat i mitt bakhuvud rätt länge, det här att det är dags att flytta fram positionerna och bli mer tydlig, i alla fall gentemot mig själv. Det här året. Valåret. Och det var som att det var helt självklart vilket parti jag ville gå med i när jag fick frågan. Det hade väl legat ett bra tag och guppat i det förmedvetna. Feministiskt initiativ såklart! Med skarpa Gudrun.

image

Om någon ska föra min talan så är det givetvis hon. Jag vill vara ett vi med henne och alla andra FI:are. Jag som aldrig vill vara vi (får bli ett annat inlägg). Känns helt rätt. Och jag lovar också i och med detta mig själv att våga ta debatten mer. I år och framöver. Att säga vad jag tycker, även om jag är rädd att bli tilltryckt och även om det blir obekvämt i fikarummet, på familjeträffen eller middagsbjudningen. Det ska jag ge blanka fan i och hålla huvudet högt.

En som jag har som förebild i detta är Nina Ruthström. Hon är smart, modig och ödmjuk. Jag älskar hur hon så rakt och tydligt står för vad hon tycker, vågar vara arg, konfrontativ när det behövs, och att hon också lyfter vikten av att visa hela känslospektrat. Hon gör det helt enkelt förjäkla bra. Kolla in Ninas blogg!

bästkusten

by ⋅ Leave a Comment

Tog i helgen familjen med till andra sidan landet. Besökte en annan liten familj som precis köpt ett förunderligt och jättelikt hus. Med små kottar blir ändå perspektiven krympta. Mycket av umgänget sker på marknivå, vilket öppnar för nya vinklar och samtalsämnen. Gott så.

image

 

image

 

När vi på hemväg passerade genom mitt hjärtas hem, Göteborg, tänkte jag självklart på dig Katten. I sommar äger vi dess gator för några dagar. Som en dröm. Då kommer vi hoppa ut här på perrongen med äventyret som en kittling under fotsulan. Vad fint det känns att få suga på den karamellen.

image

Kitty din klantiga clown

by ⋅ Leave a Comment

Har du också tänkt på, hur sällan en tänker snällt och stolt och förlåtande om sig själv? Kritikerkören within däremot; ack så lättväckt och talför. Ibland blir det för mycket av inre uppläxningar. Kärnan som kan kallas ”jag” känner sig nedtryckt och mobbad och till och med i kritikerkören hörs enskilda röster viska att vi kanske ska se nyktert på det här. Då kan jag liksom vakna upp och undra.

Hur skulle det vara att visa sina tillkortakommanden lite förlåtelse? Hur skulle det kännas att inte ägna tid åt att fundera om man just var för mycket, eller gav för lite? Hur skulle det vara att inte söka korn av kritik i det andra säger eller gör mot en och istället leta små små tecken på kärlek? Hur skulle det kännas att visa respekt för sina egna val? Hur skulle det vara att inte döma sig själv så hårt när det blir fel? Att förlåta sig själv ALLT? Att tacka sig själv för att en reser sig opp varje morgon och försöker göra bra?

Vi kan väl lyssna på en låt och sen leka med tanken?