Alltså, nu råkade det sig så att jag hade ett grann-encounter igår. Ett oundvikligt sådant, då vi gick rakt emot varann på en grusväg utan stickspår. Min tyska granne Klaus (som faktiskt ser ut litegrann som jultomten) och hans jättelika hund Castor kom lunkandes. Mitt barn älskar dem båda, så han pep av glädje. Jag sökte febrilt i hövvet efter godtagbart småpratsmaterial under tiden de närmade sig. Landade på den stundande högtiden Valborg. Klaus och hans fru har bott i Sverige i snart tio år skulle jag tippa. Jag frågade om de brukade fira Valborgsmässoafton. Klaus kände inte till fenomenet. Jag blev initialt ställd. Inte för att han inte kände till det, utan mest för att jag är en sopig representant för svensk kultur och tradition. Jag blir nervös över ordval, tycker allt känns förlegat och sd-minerat, men framförallt är jag helt traditionslös. Som jag tidigare kan ha berört så har min familj varje år stått helt handfallna inför alla högtider, eh, hur var det nu en gjorde? Dessutom tycker jag att många av högtiderna går in i varann gällande mat på borden och andra tillhörande attribut. För att förklara just Valborg för granne Klaus kastade jag mig ut i en splittrad redogörelse. Ja, det brukar ju tändas brasor typ överallt och så kan det förekomma körsång ”vintern rasat ut bland våra fjällar…” (halvhjärtat mummelsjunget) eller nä, kan visa (drar fram telefonen och spelar upp en hackig manskörsversion från ett laggande Spotify). Granne Klaus ler uppmuntrande och smått avvaktande, med tom blick, inget verkar sätta igång nåt klockspel i minnet. Så jag hackar vidare. Det är ofta dåligt väder, alla har på sig för lite kläder och barn gillar det för de får smälla smällare. Ja, och så kan det vara nån som säljer kokad korv och brandkåren brukar vara med. Just ja, och så har folk på sig sina studentmössor, du vet, de där vita som ser lite ut som sjömansmössor. Och i Lund och Uppsala dricker de champagne till frukost och galopperar. I Uppsala bygger de flottar, ja, som båtar fast platta, som de tävlar med i ån. Jag har bara sett hur det ser ut dagen efter där. Har aldrig sett så mycket skräp, alltså drivor överallt. Jag skakar förnumstigt på huvudet. Granne Klaus nickar oförstående och säger sedan, med de visar det i tv, ja? Jag nickar frenetiskt med. Ja, säkert! Puh.

Bäst att jag håller mig inne idag.

Ni känner igen det. Ni har garanterat hört det och säkert har ni sagt det själva. ”Det är lite mycket nu men snart blir det lugnare” och ”jag vet att jag stressat lite för mycket men efter den här puckeln kommer det plana ut”. Att jag håller på så där blev just supertydligt för mig. Jag var på väg att skriva ett kort kort inlägg om att det varit en lång dag och att jag nu ska krypa i säng. Så scrollade jag ner och såg mönstret. Varannat inlägg är långt och väl illustrerat, och resten korta telegramartade hafsverk. Vi vet ju vilka som är mina, och en ser ju att det pågått en tid. Förra våren blev det svart för ena ögat och jag trodde att jag gått in i väggen, i somras ramlade håret av och frisören rekommenderade provtagning, o höstas fick jag kristallsjukan och nu har jag börjat vakna fem på morgnarna. Det sista skrämmer mig nog mest, allt det andra har visat sig vara ofarligt. Men jag vet ju att sömnen är det starkaste skyddet mot stress och jag har alltid haft just sömnen på min sida. Ska den balla ur nu?

Med åren har jag blivit rätt så bra på att inte måsta prestera för att hävda mig mot andra. Jämför mig ganska lite numer. Det är snarare affekttåligheten som inte hängt med i utvecklingen. De senaste åren har jag haft lite… relationell motvind, vilket inneburit att det alltid funnits jobbiga känslor att fly från. Medelst träning, medelst extrajobb, medelst flyttar och renovering, resor, lopp, brödbak, föreläsningar, middagar, inläsning, och allmän runtflängning. Vet inte hur det kommer sluta. Hur det kommer bli mellan mig och affekterna. Kommer vi kunna samsas här, eller kommer fortsätta undvika varandra som t ex goda grannar i en småländsk liten by?

Jag bor ju mitt ute i skogen. I en by med ett fasthushåll till. Och fyra sommarstugor. Sen är det några kilometer åt varje håll till nästa by. Jag tror att jag, inför att vi flyttade hit, tänkte mig att jag skulle anstränga mig för att anlägga goda, varma relationer med de få grannar vi nu skulle komma att ha. Och nu har vi goda relationer till våra grannar. Men det är verkligen inte min förtjänst. Jag har inte bakat kakor, stickat vantar, bjudit in på en värmande gryta eller stått speciellt länge vid vägkanten och språkat om väder, skötsel av rosenbuskar eller barnbarn. Nä. När jag ser dem brukar jag vänta med att sticka ut näsan tills dess att kusten är klar. Jag gör absolut så lite som jag måste. Slänger iväg en moppenick när de kör förbi. Men min sambo har gjort desto mer. Han har hjälpt dem att fälla träd, sätta upp stängsel, lyfta tunga saker, han har bakat äppelkaka och kollat upp saker på internet. Han är med vår son hos den närmsta sommarstugegrannen så gott som varje dag och dricker kaffe och snicketisnackar, ofta i timmar. För honom går det lätt. När jag väl försöker blir det konstlat och stelt. En kväll när jag intet ont anande satt i vår trädgård kom denne samme sommarstugegranne uppsmygande och drog igång ett långt samtal om sina vilda ungdomsår. Han slutade med att deklamera att han fann min sambo ”helt ljuvlig”. Så må väl vara. Men allt detta har tvingat mig att se på mig själv. Med kall klar blick. Jag är inte i denna mening egentligen någon ”people person”. Jag antar att jag sett mig själv som alla pensionärers självklara favorit, präktig, rejäl, modest och godhjärtad. Får bara tugga i mig att åren har förhärdat mig. Jag som privatperson har numera rätt svårt för ”folk”. I alla fall sådana jag inte aktivt valt. Det är inte i enlighet med den gamla självbild jag länge gått och släpat på. Ja ja. En lever och lär.

I helgen har jag renoverat. Och tänkt. Tänkt på att det är viktigt hur man behandlar andra, men att det är ÄNNU viktigare hur man låter andra behandla en själv.

!!!

Den insikten har nu gett mig en del att göra. Lagom till maj ska jag kavla upp de mentala rockärmarna. Håll tummarna för att jag törs!

Innan jag gick på föräldraledighet gick jag såklart omkring och fnulade på hur det skulle komma att bli, gjorde små och stora planer. Bland annat tänkte jag att det skulle bli ett utmärkt tillfälle att komma ikapp med jobbläsningen. Läsa alla de tunga klassiska psykologiska verken jag aldrig tog mig tid att läsa under utbildningen, samt de mer lättsamma böcker i ämnet jag köpt på mig sedan jag börjat jobba. Den där högen som jag bara hurvas av när jag ser den. En betydande del av mitt ständiga dåliga samvete. När jag sa nåt om den här läsaikapp-planen till andra som redan var föräldrar så tittade de på mig med vad som i mångt och mycket liknade milt medlidande. De skakade kanske lite på huvudet till och med och mjukvädjade att jag skulle överväga att kanske låta mig själv ta det lite lugnt om jag fick tid för mig själv.

Att de var försiktiga, försökte vara skonsamma, förstår jag nu. Att ta in någon form av information med konstant sömnbrist är en utmaning. Att läsa görs extra svårt av att båda armarna oftast är upptagna. Första tiden av konstant amning, sedan, när fröet börjar sprattla omkring, av att bara hålla reda på alla tentakler. Så jag har läst exakt ingen av böckerna i jobbhögen. Däremot har jag blivit en baddare på att manövrera datorn med tårna. Kund numera hos både Netflix och HBO Nordic. Har plöjt massor med serier och filmer. Vissa bra, många mindre bra. Mitt tröttsåsiga huvud har inte kunnat smälta en så väldigt stor kvot solid kvalitet, så jag och mina tår har blivit oerhört slipade i konsten att sila fram hyfsat roande skräpproduktioner. Har med sovande barn i famn ägnat många timmar per dygn åt att leva i en snäll låtsasvärld.

Har till exempel äntligen sett serien Lost. Många år efter alla andra. Jag var förtjust, mycket spännande och härligt absurt. Också återsett gamla favoriter så som Ally McBeal, Gilmore Girls, Sex and the City och Party of Five i sina helheter. Intressant att se dem nu och inse att min nuvarande ålder gör att jag identifierar mig med andra karaktärer och tolkar skeenden helt annorlunda. Nya upptäckter som kommer sitta kvar länge är bland annat Homeland, Breaking Bad och Orange is the New Black.

Bland filmer har jag sett otroligt mycket skräp. Men tänkte jag skulle tipsa om tre som mitt tröghuvve gillat:

 

Frances Ha var den jag pratade om tidigare idag, Katten. Kollakolla!

 

image

Fredag kväll. Har en renoveringshelg följt på en hektisk vecka. Sent på kvällen tar jag mig en supereffektiv livsnjutarvila: rökig whiskey, löpartidning och sedan påsken överblivna chokladägg. Utanför fönstret vårlig skymning. Gött det!

Att sommaren är på väg är påtagligt. Den kan i teorin vara här redan till helgen. Sa en gubbe på radionyheterna. Vilket för mig är rena rappakaljan, vadå sommar i april?! Men serry, det här ska inte handla om vädret. Inte bara i alla fall. Brytpunkter, alla möjliga sådana som typ examen, årstidsskiftningar, separationer, frisörbesök, flyttar mm, gör att jag vill återuppfinna, ja, alltså omvandla mig själv. Min person. Bli någon ny. Som gör nya saker. Tänker i nya banor. Med en ny frisyr kan jag få för mig att det kommer ett helt kit av attribut, nya kläder, kanske en kaxigare attityd, andra musikpreferenser och exotiska matvanor. Och nu, med den här nya, aggressiva sommaren, som är så här trigger happy, får jag för mig att jag ska bli en person som lekfullt sommarsportar i trädgården. Kanske kliver jag upp tidiga mornar och gör yoga i daggvått gräs. Behövs det i så fall speciella kläder för det? Vet ju inte, har alltså yogat exakt en gång förut. Under stånk och stön. Men jag får alltså för mig det.

Tänker också att jag på eftermiddagarna kan komma att längta efter att i vita linnekläder och stråhatt skutta runt bakom huset och spela ett parti (?) badminton. Ha en kanna kall lemonad och ett fat småkakor på ett bord vid sidan av. Någon kanske läser lite dikter samtidigt. Eller så spelas nåt jazzigt på en grammofon. Lite som i småmysiga brittiska filmer som utspelar sig på typ 20-talet eller för ännu längre sen. Håller nu på att jämföra priser på sådana nät och racketar.

Tänker också att det vore himla mysigt att kunna plocka fram sitt krocketspel när det kommer gäster. Saftkalas i bersån, skoj, glam, tjo och tjim. Men där sprang fantasin direkt till ett mindre mysig, men härligt ställe. Nämligen Heathers där krocket förekommer frekvent.

Där förekommer flera tidiga stilförebilder, men gav mig mardrömmar långt därefter. Alltså inte något som är i enlighet med mitt nya lättsamma sommarjag.

 

Alice i Underlandet dök upp för mitt inre öga:

Och internetshoppandet tog en helt ny vändning, tillbaka till mitt gamla, kitschälskande jag!

Dessa klubbor eller inga alls! Vive l’été! Jag välkomnar sommaren och alla versioner av mig själv som den kan komma att bjuda!