image

Det fiffiga med att ha fött barn är att en därefter har mandat att dryga sig genom att använda den erfarenheten, som är vida känd som värsting i smärtsammanhang, som baslinje för tidigare och kommande smärtupplevelser. Jag skulle säga att den här magsjukan som fortfarande intar min kropp som upplevelse i mångt och mycket liknar en förlossning. Minus bonusen med bebis på slutet. jag har varit helt utelämnad till tortyren min  kropp behagat utsätta mig för, ingen möjlig utväg förutom, ja i alla fall som det i stunden känns, döden. I en främmande miljö (svärisarnas hus) har jag upplevt krampaktiga magsmärtor, svettats floder, kräkts och bajsat på mig till ljudet av deras huvudlutande försäkringar om att det snart kommer vara över. En mycket ensam upplevelse. Och helt ovärdig.

Så idag, åter i eget hem denna magnifika 18-grader varma vårdag, skulle jag helst vilja bygga ett fort av skam och lägga mig därinne och sakta gny.

Det är påskafton. Jag har haft släktträff, längtat, bjudit på ramslöksaioli och vunnit i kubb. Tjecken du har fått magsjuka. Som vanligt vill vi byta plats med varann. image

Påsk hos barnafaderns familj. Får mycket frågor kring hur jag upplever vardagen som småbarnsförälder. Kluven mellan att vilja försöka lägga svaren på en neutral mellanmjölksnivå och en önskan att försöka vara rättvisande och rak utan att verka som en präktig martyrtyp.

Blir varken hackat eller malet.

Arg "lapp"Jag har aldrig stått i skamvrån, men en kan ju föreställa sig känslan på ett ungefär. När jag kom in genom porten idag var det första jag såg en stor kartong som stack ut genom brevinkastet. Sken upp som en SOL! Trodde ju att jag hade fått paket. Och den som läst om min återkommande bukettfantasi förstår ju vilket lyckobådande omen ett helt paket kan betyda för mig. Sen såg jag att det inte var nån present. Det var en 30*40 cm stor notifikation om att jag är dumihuve. Ner som en pannkaka. Och eftersom jag inte vet vem Magnus är så kan jag inte förklara att det är snickaren som hjälpt mig som lämnat skrot på gården. Så, får ta tillfället i akt att träna på att inte måsta bli älskad och omtyckt av alla. Vill man bli det kommer man inte uträtta något här i livet. Och jag har företagit mig ett varsamt renoverat kök. Så det så. BITE ME, granne!

 

Apropå det hon sa, Lugn. Om lustfyllda minnen. När jag var ett litet barn kallade jag kompisarna på gården för mina människor. Som i: nu går jag ut och leker med mina människor. Jag har alltid varit bra på att hitta vänner. Det är det bästa med mig. Och varför det inte är synd om mig.

Den första som jag tydligt minns är Angelica. Hon blev min bästa vän i lekis. Vi var fyra personer som gick i sexårs, hon och jag, Markus och Stefan. Så, det kanske var rätt givet. Att vi skulle bli vi. Men jag tyckte att hon var magisk från första stund. Innan jag ens hade varit hemma hos henne hade hon trollbundit mig med historier om att hon i sitt hem hade ett helt rum som bara var ett bollhav som man bara kunde komma in i från en lucka i taket. Det var hittepå såklart. Men det förtog inte något alls ifrån min fascination. Det hon däremot hade i sitt hem var ett rum där en fick rita hur mycket en ville på väggarna. Bara en sån sak. Plus en ladugård full med kor, kalvar, kattungar och hö. Och på gården flera hundar. Dessutom hade hon en egen sandstrand vid en sjö. Och så en båt med åror såklart. Hon hade en megasnäll mamma som sa ja till det mesta, en rolig gruffig pappa och en storebror med en dator. En gång när Angelica och hennes bror slog vad med sin pappa om att han inte kunde rida på en ko muttrade han och skulle promt bevisa att det kunde han visst. Och det gjorde han. Men han bröt armen på kuppen.

Hemma hos Angelica var det som att jag fick sockerdricka i hela kroppen, på ett bra sätt. När jag kom till henne kunde jag se henne stå och hoppa av lycka i köksfönstret, vilket såklart fick mig att hoppa fram på uppfarten. Hon kunde länge inte säga R, i en del av landet där de flesta faktiskt kan det. Men jag slutade såklart också säga R och började prata som henne. För hon var allt jag ville vara. Hon öppnade så många världar jag aldrig vetat fanns. Vi läste Starlet i BadenBadenstolar på gräsmattan och drack saft ur såna där sugrör med massa krumelurer. Vi gjorde konstsimprogram i matchande baddräkter nere i sjön, klädde ut oss och dansade för hennes bror och hans kompisar till musik från hans dator. Vi letade efter vättar och tomtar i skogen, lekte superhjältar i hagen, lät kalvarna slicka på våra händer under mjölkningen tidigt på mornarna, ritade stafettvarelser, sov skavfötters, viskade och fnittrade sönder. Jag ville vara hos henne tusen gånger mer än jag ville vara hemma. Så jag åkte dit olovandes hela tiden. Det resulterade i att jag var tvungen att ha en lapp till min busschaufför, till fröken och till hennes taxichaufför för att jag skulle få lov att åka dit. Hemma hos Angelica var jag på mitt åttaårsdag. Där kom hela hennes familj in och sjöng för mig på morgonen, jag fick frukost och paket på sängen. Det hade jag aldrig varit med om förut.

När vi var ungefär tio introducerade hon mig till hur man fixade den perfekta snedluggen, hur man gick upp i brygga och vi såg filmen Coctail med Tom Cruise hemma hos henne om och om och om igen. Lekte därefter bartenders med all vätska, karamellfärg, entusiasm och frenesi som kunde uppbådas.

I högstadiet anammade vi gemensamt hennes storebrors straight edge-stil efter bästa förmåga. Lånade hans huvtröjor med bandnamn på och lyssnade på hans kassettband på freestylen. Vi fick inte vara med de andra. Men vi hade varandra. Och sockerdrickan i kroppen satt kvar, inemellan alla tonårskval.

Sedan var det Angelica som introducerade mig för min barnafar, som läste till arkeolog tillsammans med henne på universitetet. Allt det är en annan historia. Men tänk ändå.

Vilken tur jag hade. Som fick henne då som liten sexårig fladdrande vante.

Det går inte att vara i min närhet just nu, utan att höra mig behandla ämnet separationsångest på ett eller annat sätt. Sorry. Även dagens kvinnoporträtt får sig en släng av ångestsleven, så att säga. Det gäller nämligen Fredrika Bremer. Bremer hade nåt, eller gjorde nåt, som jag gapar hänfört över. Hon vägrade gifta sig. På fucking 1800-talet.

1800-talet: stelt

1800-talet: stelt

Jag har två personer i min närhet som är som tryggast när de inte är i en relation. Kanske lite som omvänd separationsångest. Ja, den ena kallar det till och med för relationsfobi. Inte vet jag om det var det som Bremer led av, det sägs att hon mest var less på sin pappa. Vi vet inte. Oavsett drivkraft gav hon blanka fan i sociala konventioner, skrev en patriarkatkritisk bok (Hertha, ni vet), reste Europa runt och när hon kom tillbaka såg hon till att kvinnor minsann också kunde få bli myndiga (vid 25 års ålder, men ändå).

Fredrika Bremer: modig

Fredrika Bremer: modig

Blir så inspirerad! Önskar jag vågade säga till mig själv ”glöm din dröm om man och barn”. Istället skulle jag lägga energin på att gå i bräschen eller åtminstone första led för NÅGOT, något större än mig själv och mina pytteproblem. När jag i tonåren var Refused-fan av giganorma mått brukade jag peppa mig själv till perspektiv med denna snutt: ”Forget about your self-pity, forget about your petty problems, forget about your small world”. Låter hårt, men det gav mig känslan av att mitt liv inte var på så jäkla stort allvar ändå. Det fanns större uppdrag. Uppdrag som kräver mod, intellekt och meningsfullhet. Allt det där hade Bremer. Vi också, kanske. Låt detta bli dagens soundtrack:

Det är titeln på en bok av Jonas Gardell.

Nu i form av en reflektion kring att den här dagen, så som så många andra, inte kommer att vara en av de minnesvärda i berättelsen om mitt liv. Jag kommer mest sannolikt inte kunna redogöra för något som hänt precis idag om någon skulle komma att fråga mig om ett år. Kanske inte ens om en månad. En väldig massa dagar flyter ihop i minnet som en sörja av samma aktiviteter i cirkulär upprepning. Amma, söva bebis, göra klosstorn som rivs, byta blöjor, locka och pocka med fruktmos på plastsked, hastäta ostmackor och läsa rubriker i dagstidningen, kissa med dörren öppen samtidigt som jag pratar med hysteriskt gullande röst, repetera. En måste alltid säga det, även om det är självklart, det är fantastiskt att vara förälder till en bebis. Det är det. Men inte i sin vardagsmanifestation speciellt intressant för någon annan. Bara tanken på att prata eller skriva om vardagen som den nu är gör att mitt medvetande stänger ner.

Mitt eget liv tråkar ut mig. Inte hela dagarna alla dagar. Men för det mesta. Och det är ok. Kanske stimulerar det fantasin. Återkommer en annan dag.

För mig handlar den här sången om att släppa taget om någon man gillar, fastän det gör ont. Ibland måste man ju det. Och då är det tur att det finns musik som förstår.

En shitty natt blev till en shitty dag. Efter kneget släpar jag mig hemåt genom parken och när en av alkisarna påkallar min uppmärksamhet blir jag inte förvånad. Jag har nämligen märkt att när jag går runt och ser bekymrad och skör ut, drar jag till mig de sköras uppmärksamhet. Som en hemlig klubb. Det kan vara galna kvinnan på bussen, det kan vara gamla paret som gått vilse bakom slottet, och det kan vara (och är oftast) bänkalkisar. Idag två stycken inom loppet av ca hundra meter. Den första:

- Du damen!
- Jaa… (slätar ertappat ut pannvecken genom att snabbt spärra upp ögonen till max, ett gammal livkrisknep)
- Snyggt klädd. Svart och brunt.
- Åh. Tack!

Lite gladare i hågen knallar jag vidare. Kanske med ett litet leende på läpparna, alltså mest åt det komiska i att min svart-bruna surmulna uppenbarelse fått en komplimang. Då hör jag nästa skrapiga söderkisstämma:

- Du har mänskliga drag!
- Jaha! Ja vilken tur, jag är nämligen mänska.
- Det har du aldrig fått höra förut va?
- Nä, faktiskt inte.
-Det är min flirtreplik. Jag är tjejtjusare. Och alkoholist då.

Han nickar mot sina burkar, en i handen, tre oöppnade bredvid sig på bänken och tre tomma på marken tillräckligt nära soptunnan för att en god avsikt ska kunna anas. Jag vet inte vad jag ska säga, men det behövs ingenting. Han sköter kallpratet åt oss.

- Att dom inte sätter rulltrappa i den här backen!
- Äsch, det är bra med lite motion.
- Motion är bra ja! Trevlig helg!
- Åh. Tack. Detsamma!

Resten av backen skrattar jag högt. Nästan igenkänd som mänska. Nu kan vad som helst hända.

Väl hemma öppnar jag en flaska vin. Separationsångesten är tillbaka i halsen. Det är väl den jag försöker skölja ner. Tänker på alkoholismens utanförskap och den hemliga klubbens gemenskap. Det tar inte många minuter, sen slår det mig, mitt gamla mantra; ”Själv men inte ensam”. Det får mig att vakna till lite. Jag ställer bort flaskan, byter spellista på Spotify och gör rostmackor – just idag lite extra tacksam för att mina, om än icke fysiskt närvarande, nära och kära förmanar mig, om än bortom hörhåll, att se vad jag faktiskt har och inte bara vad jag saknar.