När jag tjugo över åtta imorse klev in hos tandläkaren frågade hen hur jag mådde och jag svarade då att jag var nervös. Detta resulterade i mjukröst och snällögon från tandhygienisten, en smålänsk småprataomvädret-medelålders dam. När det så var dags att sätta bedövningen lade hon mina händer på min mage, sina händer över mina och lotsade mig därefter mjukt igenom processen samtidigt som hon strök med tummen över min hand. Och detta försatte mig i ett gråtnära tillstånd. Denna lilla ömhet, i det klordoftande sterila rummet.

I min vardag är den enda kroppskontakt jag får den som kommer ifrån mitt lilla barn. Som fastän o så rar, inte har greppat det här med ömsesidighet och att klappa fint riktigt till fullo än, vilket är helt i sin ordning. Därifrån kommer mest daskar, luggningar, bett, nyp och klösningar. Vilket trots allt kan vara mysigt.

Men tandhygienisten gjorde mig uppmärksam på att jag nog ändå saknat någon annan form av kontakt. Sist en annan människa visade mig ömhet på det sättet var nog, ja, på gastroskopiundersökningen. När en sjuksköterska, för övrigt en annan medelålders dam, skedade mig på en pappbeklädd smal brits samtidigt som hon strök mig över håret mellan torrhulkningarna. Det är ett fint minne.

Ska det vara så? Frågar jag härmed universum och alltet.

Idag vill jag hylla

MINDY KALING!

Hon är en asrolig skådespelare, komiker, författare och producent samt sin egen chef i serien hon skapat och spelar huvudrollen i, The Mindy Project. Hon har också skrivit, producerat och agerat i flera avsnitt av The Office (US). The Office har jag haft svårt att ta mig in i, men jag älskar The Mindy Project.

 

Mindy spelar en karaktär som är professionellt framgångsrik, flärdfull, rapp, bitvis osäker men också rätt självupptagen och ibland självgod. Karaktären Mindy Lahiri förkroppsligar min dröm att att våga stå för den en är och vad en gillar, att på ett självklart sätt kräva att livet levererar utan att en ska behöva vara perfekt för att förtjäna det och dessutom har hon förmågan att komma med vassa snabba svar när det behövs.

Det är förpackat i ett lättsmält bubbligt format men för mig är det mer än hysteriskt roligt, det är en liten revolution. Det är så tydligt att det inte görs så mycket bred komedi av kvinnor i min åldersgrupp, eller någon annan åldersgrupp heller, förresten. Prisa Mindy!

Mindy har skrivit boken ”Is Everyone Hanging Out Without Me (and other concerns)?”, vilket är en pärla och dessutom en fråga som jag ofta ställer till mig själv. Alltså, häng med Mindy. Det är så värt.

Is Everyone Hanging Out without Me?

Jag är dålig på det där med att vara min egen bästa kompis. Dömer mig själv hårt för sånt som jag inte skulle höja på ögonbrynen för om en kompis gjort det. Tar skuld för sådant som jag snabbt skulle vifta bort om det gällde en vän. Jag kan bara bli älskad om jag är smal, snygg, stark och ”bäst i klassen”. Av mina vänner begär jag inget av det, hell, det är ju bara skönt att umgås med folk som inte är så jäddra perfekta. Eller hur? Så visst kan vi väl försöka bli lite mer snälla mot oss själva? Förstå och förlåt. Det ska bli min kopp te det!

image

Läs den här.

”Men under nätterna, då hon har den sammanhängande, ostörda tid som skapandet kräver, skriver hon på något helt nytt. Något som bryter mot både former och teman i hennes tidigare författarskap.

– Det är åt prosahållet och utgår från vad jag tänkt på kring psykoanalysen, som jag själv gått i. Fem dagar i veckan och i fem år talar man om när ens föräldrar varit elaka. Tänk om frågan i stället varit: minns du när din mamma visade godhet? När man pratar om förträngning är det troligare att man förträngt det lyckliga; värk eller total brist på pengar dominerar så mycket att allt annat försvinner. Man minns det smärtsamma mer än det goda. Jag undrar vad som hänt om man försökt väcka de lustfyllda minnena och ställer mig frågan: Varför har jag klarat mig? Varför tog jag inte livet av mig?

Varför?

– Svaret är andra människor. Det är det jag vill skriva om. Allan Edwall, Sonja Åkesson och många andra i mitt liv. Men det har ingenting att göra med positivt tänkande. Det är jag helt emot. Men om jag ägnat ett helt författarskap åt varför det är synd om mig så tänkte jag avsluta med att berätta varför det inte är det.”

Ska försöka locka fram några lustfyllda minnen denna grådaskiga söndag. Återkommer möjligen i frågan.

Också detta inlägg är en fortsättning på ett av våra telefonsamtal, Tjecken. Vi diskuterade våra olika världar och ville nog helst byta med varandra. Du åh-ades över mitt liv i stan med alla möjligheter, och jag med mina ensamhetskänslor suktade efter ditt familjeliv. Vi kom in på hur svårt det är för mig att njuta när jag är ensam. Och så är det. Jag är inte lycklig när jag är själv. Men, och detta är det viktiga, man måste faktiskt inte vara lycklig hela tiden!

Jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till lyckobegreppet, det är nämligen något jag ofta filosoferar kring. Kanske därför att jag inte lyckats så bra med att bli lycklig. Och en sak som jag lärt mig är just strävandet efter lycka leder till en sådan ångest över både verkligt och föreställt misslyckande med projektet att det många gånger är bättre att inte försöka så mycket.

Det vill säga, jag får så mycket ångest över att jag inte lyckas njuta och bli lycklig av mitt liv här i stan med allt vad det har att erbjuda, att det i sig gör mig olycklig. ”Jag BORDE vara glad”. När jag istället kan göra saker som jag behöver eller åtminstone potentiellt kommer mår bra av, utan att ha som krav att jag ska njuta så förbaskat, så blir det också mer roliga saker gjorda. Då kan jag ge blanka fan i att allt måste kännas så himla bra, jag bara gör. Jag blir åtminstone inte MINDRE lycklig ju. Och för stora doser passivitet kan leda till depression, det är i forskning belagt.

Så jag gör saker. Jag äter gott, jag målar om, jag tar fina joggingturer, jag går i nya spännande butiker och jag bakar goda saker. Jag kräver av mig själv att jag ska göra allt detta, fast helt utan krav på att jag ska njuta.

Vad tror ni händer? Oftast inget särskilt. Men så idag efter en solig promenad och rolig bump-in med gammal bekant PLUS Aretha Franklin i lurarna,  såg jag mig själv le i spegeln. Hoppsan!

Lycka är ett sällsynt tillstånd. Men lite sådär vardagsglad kan man visst lura sig att bli även mitt under pågående livskris. Nu står några bitar toblerone på schemat, vi hörs!

 

Idag har jag, pga vår, börjat rensa ut och städa i vrårna. Försökte vara iskall och osentimental i garderobsgenomgången. Gick hyfsat. Kastar två kassar fulla med noppiga, håliga och urtvättade plagg. Det finns ändå alltid några plagg som det är helt omöjligt att göra sig av med. Av olika skäl. Som den v-ringade bruna tröjan jag köpte i Paris när jag var nitton. Eller baddräkten från 60-talet jag köpte i nyskick i en nu nedlagd second hand-butik i Härnösand.  Eller tröjan med trycket UMEÅ som jag hade på mig på min första (blind)dejt med Daniel. Jag var tjugoett. Tog tåget till Uppsala efter ett par intensiva veckor av mailande och kärleksförklaringar över telefon. Eftersom vi aldrig sett varandra tidigare ville jag försäkra mig om att han skulle känna igen mig när jag klev ut på perrongen. Så jag gick och köpte tröjan med UMEÅ-trycket. Och meddelade att det var vad jag skulle ha på mig. Så skedde också. Men han skulle nog känt igen mig i alla fall. Nervösskakig och blek som jag var. Den tröjan fick hångla. Oj bara!

ungefär såhär var jag klädd

ungefär såhär var jag klädd

Idag var jag för sista gången i min förra lägenhet och där grät jag stora lugna tårar. Det var så tomt! Inga tavlor på väggarna. Inga mattor på golven. Inga blommor i fönstren. Ingen kvävande skuld. Inga naiva förhoppningar om att hitta tillbaka till varandra. Inga som trampade runt och våndades över en relation smärtsamt nära kanten. Inga som sörjde mer.

Vi gick ut. Vidare. Tillsist.

Eller, ba gör ne, som vi brukade säga hemma. Det här är alltså fortsättningen på ett samtal vi hade i riktiga livet. Eller ja, på telefon. Du och jag, katten.

“It’s a terrible thing, I think, in life to wait until you’re ready. I have this feeling now that actually no one is ever ready to do anything. There’s almost no such thing as ready. There’s only now. And you may as well do it now. I mean, I say that confidently as if I’m about to go bungee jumping or something – I’m not. I’m not a crazed risk taker. But I do think that, generally speaking, now is as good a time as any.” – Hugh Laurie

Och på det temat. Kanske är det här årets soundtrack?

Och slutligen, en favoritscen som inkapslar storheten i att våga stå för sina känslor och okeja sig själv. Silver lining eller guldkant som röd tråd. För jag tror verkligen på att allt vi tar in i våra liv ska ge någon form av guldkant. För sen ska vi ju alla dö. Bara gör det nu.

Veckans femme är ultramaratonlöparen med det damrekordet på 100 miles; Jenn Shelton. Hon har dessutom banrekord på flera ultramaror. Ändå utstrålar hon ödmjukhet, och en slags lugn sprallighet.

jenn 3

När hon först började universitetet spelade hon rugby, men hoppade av både skola och idrott för att skriva poesi (!). Så småningom började hon satsa på löpning och började universitetet igen. Hennes egen förklaring till ultramaratonsatsningen är att hon ville bli en bättre människa. Hon tänkte att om man springer så långt så kommer man väl nå något slags zen-läge. Det funkade visst inte. ”I’m the same-old punk-ass as before, but there’s always hope.” Jenn beskriver att det hon älskar med löpning är att vara naturlig och barbarisk; bara springa runt i skogarna timme efter timme.

jenn 4

Ibland springer hon sina lopp i bikini. För att skoja till det.

jenn 2

Jenn är för mig en bamseinspirationskälla i att få vara egensinnig, framgångsrik, rolig och intellektuell i en kombination jag innan bara sett män våga sig på.

jenn 1Jenn <3