På besök i sin hemstad får man många frågor. Och eftersom jag under alla mina vuxenår här var i stans stabilaste relation och efter flytt oväntat blev singel är det väl kanske inte konstigt att de flesta frågar: 1) Har du träffat nån än då? 2) Har du kontakt med [exet]? 3) Hur känns det att [exet] träffat ny då?

Ibland kommer frågorna i tät följd, ibland går det flera minuter emellan, men det märks vad folk vill veta. Det är absolut inte illa menat. Men  det blir lite jobbigt. Jag är ju genuint ledsen och orolig för framtiden, samtidigt vill jag hålla det för mig själv, mina närmsta, och www, inte dryfta med gamla bekanta. Skojar bort, svarar svävande, ja idag har jag till och med låtit påskina att det finns någon men att det är för tidigt att jag skulle kunna prata om det.

Undrar om jag gör mig skyldig till liknande ångestpåslag hos andra? Kanske frågar en gång för mycket hur det går för barnlösa paret, arbetslösa vännen, tjejen som söker Konstfack, hen som länge tvivlat på sin relation. En vill väl.

Problemet känns för trivialt för att ta upp med dessa personer som jag träffar så sällan. Men kanskeatt det finns en lösning. Till nästa år funderar jag på att komma till hemvändarhelgen med ansiktstatuering, gipsad högerarm, kraftig solbränna och ett tomt hundkoppel.

När jag var ett litet barn. Då var jag rädd doktorn nåt alldeles fruktansvärt. Tandläkaren behövde jag inte gå till, så länge jag hade mjölktänderna. Då jag vid mitt första besök i skräck hade bitit en sådan så att blodvite uppstod. Och vanliga doktorn undvek jag så långt det gick. Som tur var så var jag ett rätt så friskt barn. Och har så varit även som vuxen. En del ihopbitning har dock förekommit. På festival en gång så ville de skicka mig till akuten pga urinvägsinfektion som gått upp i njurarna. Jag var tvungen att gråtsvidkissa minst en gång i halvtimmen, men struntade i akuten och fortsatte dansa. Gick bra. Halsflussar har jag tandgnisslat mig igenom. Jag låtsades som att det regnade då jag under studenttiden hade en mensblödning som varade i drygt ett halvår. I alla fall. Sedan graviditeten har jag börjat märka att det vänt. Det senaste året har jag uppsökt vården så ofta att jag fått ett högkostnadsskydd. Tidigare har jag blivit talträngd och hjärtsusig när jag suttit i doktorns kontor. Nu märker jag att en behaglig känsla kryper sig på. Någon som frågar mig saker, saker som handlar om bara mig. Någon som verkligen vill veta. Nån som kanske till och med klämmer på mig. Nickar och hummar. Säger något i stil med ”det kan vara jättejobbigt, lider du mycket?”. Någon som månar om mitt välmående. Om så för bara femton minuter. Idag var jag till exempel hos doktorn för att prata om obestämbar klåda (!?!). Skulle mitt yngre jag aldrig kommit på tanken att dryfta med någon. Men mitt jag nu idag. Jag njöt. Och förvånade mig själv på kuppen. Jag kom till och med på mig själv med att fantisera om att hen bekymrat skulle säga ”Du, det här ser allvarligt ut, du får nog komma tillbaka redan imorgon. Eller nej förresten, vi lägger in dig bums för observation”. Hoppades inte på något som skulle döda mig alltså, i så fall bara nästan. Så blev det inte. Men hoppet lever!

När jag tänker efter så kanske detta snarare än utveckling handlar om återgång, regression. Att världen utanför skrämmer mig så mycket att jag söker trygga föräldrafigurer runt varje hörn. Hur som helst tror jag att jag vinner på det.

På besök i min hemstad, Umeå. Hänger en stund med gamla vänner. Försöker beskriva var jag flyttat, vad jag gör på jobbet, vilka jag umgås med. Svårt, då våra referensramar blir alltmer olika. Svårigheten består också av det omöjliga i att få till ett sammanhängande samtal när ca tio ungar härjar omkring oss. Suck. Vilket liv! Så långt ifrån mitt. Kan ändå inte låta bli: Tänk om jag stannat kvar här. Kanske haft två barn, jobbat på lassa, tränat spinning på iksu, gått ut på rex, bott på berghem, tagit bilen och storhandlat på maxi. Nog hade jag kunnat bli lycklig här. Inte så utmanad kanske, förmodligen mindre tillfreds. Säkert tråkigare, men också tryggare. Och trygghet behöver ju jag, utmaningar också men utan trygghet växer jag inte av dem.

Ett annat liv? Tänk om jag flyttat tillbaka hit efter första jobbåret som planerat. Sliding-doors-känsla. Men en sak är säker: vart man än flyr, vart man än går, så blir man aldrig kvitt sig själv. På gott ont. Här en vy som inte gör ont:

image

Bedrövad. Näst intill bedövad. Försöker komma igen. Hitta något att hålla mig i. Inte fastna i ilska eller uppgivenhet. Känns som att mitt barn kommer växa upp i en värld som mörknar. Det vill jag inte gå med på! Initiala impulser handlar om att vilja gömma sig, alternativt flytta. Men vart ska vi ta vägen?!

Så rådvill så gör jag som jag brukar. Streamar min och många andras tv-mamma. Oprah. Ta mig i din famn och låt oss gråta.

Jag är kass på att säga förlåt. Har aldrig riktigt kunnat det. Är uppvuxen i en miljö där ingen har bett om förlåt för något. Vi hade explosiva bråk och efteråt drog sig alla tillbaka till sina hörnor. Därefter låtsades vi kollektivt som ingenting. Tills nästa bråk utbröt. Men jag kan inte skylla på det längre, tycker jag. Har varit medveten om denna brist allt för länge. Har haft för mycket tid att öva upp förlåt-färdigheter. Men istället för att öva har jag gjort en kombination av att fortsätta låtsas som ingenting när jag tabbat mig och helt sonika undvikit situationer där jag anat att någon typ av konflikt skulle kunna komma att uppstå. Känner nu att det börjar närma sig skarpt läge. Som så mycket gör när en blir förälder. Till någon som kommer att ta efter en del av ens goda och kanske då inte så goda egenskaper. Det finns lite olika sätt som jag kan ta mig an detta. Jag skulle kunna ta mig en funderare för att komma på vilka jag har betett mig illa emot i dåtid, och sedan börja öva på att ursäkta mig. Eller så skulle jag kunna sätta igång och bete mig lite halvkymigt mot folk i min närhet för att sedan få tillfälle att öva. Vad göra? I mitt lilla valdistrikt röstade 18,6% på SD. Det gör mig arg nåtsåförbannat. Bra utgångsläge för att gå ut och mucka gräl. Och sedan öva på förlåtet. God modellinlärning för alla inblandade skulle jag tro.

Gillar typ ingen i min fakking kommun. Så är det.

Fe’låt.

image

Är trött idag men det finns mycket att glädjas över. I urval: blommande syrener, fina vänner, provensalsk rosé och kraftiga grön-rosa vindar som sveper över landet och ut över Europa idag!

Jag har länge känt mig helt befriad ifrån åldersnoja. Ja, i alla fall sedan jag var tolv år gammal. Tolv var mitt livs höjdpunkt. Upplevde jag då. Och kanske även nu, sett genom den av stort ansvar tyngde vuxnas glasögon. Jag hade spring i benen, kunde fortfarande ha mjukisar på mig i skolan, jag tyckte smink var helt onödigt, hade en handfull likasinnade vänner och det hände att vi lekte låtsaslekar helt utan att fundera över om vi egentligen var för gamla. Jag bävade inför tretton, intåget i tonåren. Som tedde sig skrämmande på många sätt, kanske framförallt för att jag inte visste vad det skulle komma att innebära. De diffusa farhågorna besannades med råge. Och jag längtade tillbaka till det förlovade landet Tolv. Då det såklart var döfött började snart längta till Tjugo, som glimrade långt där i fjärran. Den platsen i tiden när jag skulle vara min egen, fri från familjens och den obligatoriska skolgångens kedjor. Varje år när jag blev äldre kändes som en seger. Väl vid Tjugo blev jag snart varse att det inte var det förlovade landet, även om det var en klar förbättring. Även om friheten var större fanns det konstanta orosmoment, bland annat i form av ekonomiska bekymmer, tentaångest och hjärtesorg. Jag tog därför sikte på Trettio. Tänkte att det alldeles säkert skulle komma att innebära en ökad självkännedom, att jag med tid och erfarenhet skulle bli bättre på att stå på mig och kanske framförallt tycka bättre om mig själv. Att jag där vid Trettio skulle hittat min plats, ett sammanhang som jag valt och som jag skulle kunna forma efter behag. På grund av min ålder skulle jag automatiskt få mer pondus, andra skulle inte längre behandla mig som mindre vetande flicksnärta, på och utanför jobbet. Jag skulle kunna köpa det jag ville och åka dit jag önskade. Skulle inte längre behöva spela med i nåt tröttsamt socialt spel som gick ut på vara först på bollen, på att säga, tycka, vara rätt. Utan kunna slappna av, och göra mer av det som kändes rätt. Så Trettio. Visst är jag nu närmare landet Trettio som jag såg det framför mig än jag var när jag stretade på i utmarkerna som var Tonåren. Men fattar ju att det är långt kvar. Så efter inträdet i Trettio har jag nu börjat ta sikte på Pensionen, det jag föreställer mig vara som en lång lång solsemester. Jag tänker mig att jag då ska ta revansch på Tonåren. Att jag ska kasta av mig de tunga ansvaren, att jag kommer förbehålla mig rätten att vara obekväm och excentrisk, fast förhoppningsvis på ett skönt och livsbejakande sätt. Ser framför mig en dionysisk men ändå behagligt stillsam tillvaro i typ Toscana. Ett frosseri med alla sinnen. Där jag kommer dricka vyer, dofter, toner och bubbel. Förhoppningsvis har jag några av mina bästa med mig, i ljuv haggform. Och ja, något av detta dolce vita vill jag ju helst provsmaka dessförinnan. Öva upp formen, liksom.

I alla fall. Det här med åldersnoja. Har jag alltså nästan aldrig haft. För att jag hela tiden längtat framåt. Och har alltid känt mig äldre än mina år. Men nu, snart trettiotre. Känner jag mig oftare än någonsin förr gammal och trött. Bedagad, som en ranglig rostig cykel med pyspunka. Som hamnat lite fel.

 

Imorgon ska jag ha inflyttningsfest! När jag lägger mig nu är det kaos, men imorgon vid 19 kommer det lösa sig, antingen genom att jag blir klar (yeah right) eller genom att det inte känns viktigt längre när gästerna väl dimper in. Tur att jag valt så fina person till att vara mina vänner. image

image

 

Idag ägnas främst åt att frusta ikapp med korna som äntligen kommit ut i hagen. Vi kommer eventuellt också att rulla runt i gräset, spela lite schyssta låtar, pipa och klappa händerna. Jag känner till att det finns glass i frysen. Det räcker så.