Lustigt ändå, hur en helt anspråkslös liten onsdag kan bli så fin. Varm och vacker morgonpromenad till jobbet, några tuffa punkter på göra-listan avbockade, ljuvlig jävla spellista av dig Tjecken, sen en så snäll, öppen och klok tant bredvid mig på föreläsningen, ny klänning – blå istället för vanliga gamla svart, och rätt så stort motstånd mot att komma ut på jogg men när jag väl gjorde det var det så härligt att jag förlängde rundan en liten bit för att få vara kvar i känslan av sommarkväll så länge som möjligt. Sällan det händer. Eller. Händer det hela tiden? Har den lilla träning jag gjort i att kliva ut ur mitt huvud och in i verkligheten redan börjat ge effekt? I så fall hoppas jag verkligen att jag kommer orka fortsätta träna i morgon. En vanlig torsdag.

Idag vill jag berätta något om min kärlek till

STINA WOLLTER

Hon kom in i mitt liv en sommar i början av årtusendet. Jag var bara några år och tjugo. Hon höll i ett program på p4 lokalradio. Jag jobbade på hemtjänsten, cyklade varje dag mellan gamla människors ensamma små lägenheter. Diskade, städade, manglade och pratade liv och död och väder med människor som alla levt mycket olika sorters liv. Och emellan gårdarna hade jag Stinas smekande varma stämma i öronen genom hörlurarna till en liten radiospelare jag fått gratis på någon slags mässa. Ljudet var knastrigt och sprakigt, men hon klev rakt in i mig. Hon bar mig den sommaren. Hennes sätt att prata med människor på det där radioprogrammet hjälpte mig, på jobbet med människorna nära döden och utanför jobbet, med min egen oro där jag stod och skulle börja leva livet. På egen hand. Säkert hade jag henne som en slags modersfigur, och också som en förebild och vän. Hennes sista dag på jobbet fick jag panik. Panik över att hon inte skulle vara kvar där och bära mig. Men också över att jag inte förmedlat vad hon betytt för mig, fast jag så ofta velat. Så jag skrev ett mail. På hennes sista dag. Efter sändningens slut. Visste inte om hon skulle hinna se det. Men det gjorde hon! Och hon skrev tillbaka! Det var för mig helt ofattbart underbart, blev yr och full av sockerdricksbubbel i hela kroppen. Tyvärr har jag inte längre kvar hennes meddelande, för några år därefter så uppdaterades min mailserver och alla mina mail försvann. Jag sörjde länge att det gick förlorat. Var mer ledsen över det än gamla kärleksbrev som hade funnits där. Men känslan jag fick när det mailet kom, den kommer jag alltid att komma ihåg. Stina. Då visste jag inte mer om henne än att jag ville vara i den värme som jag känt via sprakiga hörlurar.

Flera år senare förstod jag att hon fanns som programledare för Karlavagnen. Och att hon var en färgsprakande fantastisk konstnär. Och illustratör, pedagog och föredragshållare. Och att hon skriver låtar och sjunger. Ja, och att hon är släkt med en känd svensk skådespelare som hon också tävlat tillsammans med i På spåret. Allt det här är ju fantastiskt och fint. Men hon var spektakulär för mig redan innan.

Här går det till exempel att hitta hennes röst. För hon har ett eget radioprogram i p4 igen. Söndagarna med Stina Wollter. Där går det att ta del av fina möten mellan henne och sådana hon valt ut. Men in i min vardag kom hon igen innan det här radioprogrammet satte igång. Via Instagram. Där hon på ett klurigt, rättframt, modigt, vackert och varmt sätt tar plats. Jag älskar henne. Alltså verkligen. Och är så tacksam för att hon släpper mig in i hennes värld. Det är så som det kan bli då och då för mig, att jag så himla gärna vill göra som Skorpan när han är fasttagen innanför muren och kastar sig i den gamla farbrorns famn och utbrister: Hjälp mig, rädda mig, säg att du är min farfar! Stinas röst och person känns som något jag vill vara familj med.

Varje dag berättas det berättelser om dig. Om ditt liv  nu, förut och i framtiden. Författare är du själv, innehållet ofta djärvt och handlingen ganska enformig. Jag talar om din inre dialog, dina automatiska tankar som pågår hela tiden. Våra tankar är ord och bilder som passerar våra medvetanden, ibland beskriver de verkligheten objektivt, oftare ganska skevt men alltid är de just bara tankar. När vi tänker på det som hände idag, så är vi inte i händelsen utan vi har en tanke som handlar om händelsen.

Som en del av mitt lyckoprojekt läser jag just nu en bok om ACT – acceptance commitment therapy. Men berätta inte detta för någon ACT-kunnig, det är nämligen så att metoden absolut inte ska användas för att bli lycklig eller undkomma psykisk smärta. Däremot visar massor av forskning att det ofta råkar bli just så (omg!). En mår lite bättre helt enkelt. Teorin med alla dess delar är inte komplicerad men lång, så idag ska jag bara dela med mig av min favoritövning (so far). Den bygger på inledningstexten; nämligen att tankar är något vi gör eller har och inte något vi är. Hur mycket uppmärksamhet och energi vi ska ge våra tankar bestämmer vi själva. Och klokt är väl då att välja att lägga fokus på mer hjälpsamma tankar som får oss till att göra viktiga eller roliga saker, och att välja bort tankar som ger oss ångest. Ett sätt att underlätta detta val är att skapa distans till tankarna. Ett metod är att när smärtsamma tankar dyker upp lägga till ”Jag har en tanke om…” ,  t ex ”Jag har en tanke om att jag är jordens sämsta kompis”. Ett annat sätt är att sätta melodi till tanken, t ex ”Nu är det jul igen” och nynna lite för sig själv. Min favorit är dock ”Sätt namn på berättelsen” and it goes something like this:

Ta först reda på vilka favoritberättelser din hjärna har. Därefter ger du berättelserna namn, t ex ”Jag är ensammast i världen” eller ”Det kommer att gå åt helvete för mig” (dessa är mina exempel, den första är ju rent ljug och den andra vet vi inget om men den är i alla fall inte särskilt hjälpsam när jag vill vara glad och energirik). Det finns ofta flera variationer på samma tema. T ex kan berättelsen ”Det kommer att gå åt helvete för mig” både handla om att jag aldrig kommer att träffa någon kärlek – och om att jag inte orkar med mitt jobb. Idag handlade den om att jag kommer bli bänkalkis. När dina berättelser dyker upp till vardags ska du kalla dem vid namn, t ex ”Just det, det här känner jag igen. En gammal favoritberättelse. Jag är ensammast i världen”. Eller, ”Aha! Den här berättelsen, Det kommer gå åt helvete för mig, igen”. När du väl har konstaterat att du känner igen en berättelse och kallat den vid dess namn så har du gjort jobbet. Sedan är det bara att låta den vara. Inte håna tanken, inte motarbeta den. Du behöver bara låta den komma och gå, samtidigt som du lägger din energi på något mer givande. (Fritt ur ”Lyckofällan” av Russ Harris).

En liten övning gör så klart inte särskilt stor skillnad. men visst är det spännande att experimentera lite!?

Sirapsseg tröttsöndag, med regn ute och blues inne. Lite utlöst av den briljanta tjecklistan du sammanställde, Katten. Vilken värld och tid vi lever i, alltså. Min vana trogen går jag alltså till min trygga plats, fantasin, eller fantasivärlden aka the business of show. Spånar efter bästa förmåga på filmer jag gillat som i mitt huvud handlat mest om livets främsta krydda, grymma vänskapsrelationer. Det som är guldbeläggningen på mitt järnrörsliv är mina bästisar. Har sån infernalisk tur med vilka jag lyckats få dela det med. Alltet. Tur, och jag har valt jävligt noga. Så filmer med fina vänskaper sätter igång mig på alla cylindrar. Vänskap är livets true romance. Försöker mig på någon slags topp-10-lista.

En tokrolig med återupprättelsetema:

Älskar deras bejakande och bekräftande kommunikationsstil. Romy och Michelle går inte att låta bli att älska.

Bästisar på barns vis:

Som barn kan vi vara så otroligt bra på att vara lojala och stöttande. Och ibland inte alls, såklart. Men vänskapsvärlden kan vara så totalt magisk där runt tio-tolvårsåldern.

Tonårsbästisfilm med edge:

De här två. Kanske handlar det om att jag skulle velat vara mer som dem som tonåring. Too cool for school.

80-talshighschoolfilmsbästisar med inslag av olycklig kärlek:

Vill tro att jag skulle hugga av alla extremiteter för att ha en så dedikerad vän som Duckie.

Kickass-klassiker:

Ryser, tjoar, biter på naglarna och gråter varje gång jag ser den här. Tjusningen bleknar aldrig.

Coola kids-bästisar:

Önskar så att jag var så smartkvickspexig på ett sätt som de här två coola glinen är. Phuket Thailand, liksom…

Stort gäng med tighta kreativa vänner som glidit isär men hittar tillbaka till varandra:

Den ultimata drömmen är väl alltid att tillhöra en eklektisk, sammansvetsad grupp som alla älskar varann och gör grejer tillsammans. Och inte så dumt om en av dem ägde typ ett slottliknande hus på engelska landsbygden.

Bästa vänner som gör allt tillsammans:

En till film som jag gråter till varje gång. De är varandras bästa på alla sätt. Blir tonårsgravida samtidigt och gifter sig med varsitt stolpskott. Stöttar, älskar och står upp för varann oförtrutet. Så jäkla vackert.

Så måste ju vår favorit, som vi såg typ 5 gånger på din 31:a födelsedag, upp på listan, Katten:

Såg den först ensam på bio och kved av skratt och fylldes av sån överväldigande kärlek för alla mina bästisar, speciellt psykona.

Och även fast de övriga inte har någon inbördes ordning, så är det här min favorit:

Just så. Det är vad jag helst av allt vill ha. Bo precis så att jag kan gå till mina bästaste bästa. Inte göra nåt spektakulärt just. Mest sitta och dricka kaffe, kanske laga mat ihop och lattja runt.

Det är Drömmen.

Här kommer då listan som du bad om Tjecken; veckans nyheter i snabbformat handplockat ur mediebruset av moi med en upptagen småbarnsförälder i åtanke.

Ryssland-Ukraina-grejen: Redan i slutet av förra året startar i Kiev våldsamma protester mot regeringen, efter bl a ett avslutat EU-samarbete. Putin stöder regeringen ekonomiskt, men den får ändå avgå tillsist. Då fryser Ryssland pengaflödet till Ukraina. Presidenten flyr. Protesterna fortsätter. På Krimhalvön vill många bli en egen stat, nära knuten till Ryssland. Putin mobiliserar styrkor för att gå in militärt på Krim. Världen håller andan. I Baltikum kallar man till krismöte rädda att Putin ska göra verklighet av sin uttalade dröm att återupprätta Sovjetunionens gränser. USA sätter in ekonomiska sanktioner. Putin fnyser och kablar ut propagandafilmer om sin egen förträfflighet. Strider pågår nu mellan separatister och den ukrainska militären, där den sistnämnda tappar mark. Ryska trupper sägs delta på separatisternas sida, något som Putin förnekar. Stor Nato-övning i Estland just nu.

Nuon-affären. Regeringen gjorde som bekant en gigantisk förlustaffär när Vattenfall köpte Nuon. När konstitutionsutskottet sedan ska utreda vägrar Maud Olofsson komma på utfrågningarna. I Rapport i veckan fick hon frågan om regeringen kände till affären. Hon vägrade svara. Fick frågan på nytt. Vägrade svara. Och så vidare. Totalt ÅTTA GÅNGER. Reinfeldt svär sig fri.

I Nigeria saknas omkring 280 flickor som kidnappats av den religiösa gruppen Boko Haram för en månad sedan. Nu hotar man med att gifta bort dem. Syftet är att de inte bör gå i skolan. Gruppen är nämligen emot västerländsk skolgång och tycker att det är bättre att flickorna får gifta sig.

Regissören Malik Bendjellol (som gjorde Sugarman), har tagit sitt liv efter tids depression.

När jag skriver detta så ser jag att Tjecklistan inte blir särskilt munter. En slags omvänds tacksamhetsdagbok. Kanske gör du bäst i att stanna i din bubbla. Hålla dig till bebisjoller och occansional kulturnyheter. För, att Lena Andersson skriver på en uppföljare och att Veronica Mars har blivit långfilm är ju helt underbara nyheter! Tvivlar en ändå på mänskans godhet och hoppet för vårt gemensamma universum? Då har jag nåt i rockärmen för dig: Goda nyheter.

Mamma. Det är rollen jag för det allra mesta numera spelar. Mamma är jag ju nu jämt och för all framtid, men rollen kan vara mer eller mindre framträdande i olika situationer. Den är omdanande, på mer eller mindre väntade sätt. Och mer eller mindre värdiga. Det rollen kan innebära är något som jag både omfamnar och hurvas inför. Jag omfamnar att moderskapet hjälpt mig att komma närmare att vara i kroppen som subjekt, snarare än att kritiskt granska den som objekt. Jag omfamnar att mammarollen kan fungera som sköld som legitimerar att jag inte längre behöver vara del av ”ungdomskulturen”. Jag omfamnar också den självklara samhörighet jag känner till mitt barn, min lilla familj, såklart. I lika delar omfamnar och hurvas jag inför att mammarollen gjort att jag flyttat fram gränserna för vardagshygien rätt jäkla långt. Inte helt oävet att komma ut ytpoleringssvängen så totalt som jag nu gjort. Små kräkfläckar på den noppiga, urtvättade tröjan bekommer mig knappast allt. Håret sitter i en tofs i nacken, natt som dag. Att ta på en bygelbehå känns numera som att ikläda sig en galastass. Bekvämlighet och funktion har blivit de främsta ledorden. Det måste ju vara framsteg.

image

Det jag med en gnutta distans kan hurvas mer över är hur jag utvecklat en vana att egentligen konstant referera till mig själv i tredje person. Talar också ofta med barnets far på detta indirekta sätt, nog till följd av att så ofta prata med någon som inte svarar. Saxat ur vardagen:

Vid läggdags görs tågordningen upp på detta vis: ”När ni tar på pyjamas så tänkte mamma hinna duscha, borsta sina tänder och vika tvätten.”

Vid frukostbordet efter en lååång natt: ” Nu har pappa fått sova gott hela natten, så mamma skulle vilja ha lugn och ro och kanske kunna få läsa en hel artikel i tidningen ifred.”

När jag sitter och fikar helt själv vid köksbordet: ”Nä, nu ska nog mamma gå och kissa.”

Huuurvvv!

Till detta läggs också att min mammaroll innefattar att jag lägger ändelsen -is på allt som går att lägga den på.

Vanlig vardagssituation: ”Nu tar mamma fram skedis, så sätter vi dig i stolis så kan du äta mellis!”

Annan vanlig vardagssituation: ” Nu byter mamma blöjis och tar på overålis så ska vi sätta oss i bilis sen!”

HUUUURRRVVV!

Trying not to be. I alla fall. Hjärtesorg har ju en tendens att lägga sordin på stämningsläget under en ganska lång och skakig tid efter den utlösande situationen. Sörja ska en ju göra, vara i känslan och genomleva den. Idag skolkade jag lite från jobbet och låg i min sängkoja och gav sorgen full uppmärksamhet. Vi såg varandra i ögonen, ingen vände bort blicken eller började pilla med telefonen, vi bara var. Nu tycker jag att sorgen kan låta mig gå vidare. Jag vill bli lycklig igen. Googlade fram lite trix och tips och det som visade sig vara grejen just nu är tacksamhetsdagbok. Varje kväll ska man skriva tre saker som man känt sig tacksam för under dagen. Eftersom jag vill bli glad genast tänker jag dubbla den dosen. Helst ska tacksamhetsmeningarna skrivas i en fin anteckningsbok, men jag kör här på blöggy ty inget kan vara finare!

Tack för

  • … Tjecken, min ledstjärna och vän.
  • … systerdottern, 1 år, som idag lyckades ringa ett facetimesamtal till min pappa och blev supernöjd.
  • … försommaren med sina ljuva utomhusdofter.
  • … löpningen som visserligen lätt kan kännas kravfylld men som alltid levererar endorfiner och nöjdhet.
  • … mitt nya hem vilket nu börjar arta sig och kännas riktigt mysigt.
  • … pinterest. Jo, seriöst, pinterest är fakking livet.

Va, har jag redan gjort 6 punkter!? Utvärdering: Trots övningens pretentiösa framtoning och hippieaura finns faktiskt visst forskningsstöd för att den tränar upp nya hjärnspår. Efter kvällens tester kan även undertecknad sätta garantistämpel på denna produkt (långtidseffekter ännu oklara). Men OBS: glöm ej dubblera dosangivelsen. Pöss!

Vi spelar ju alla ett antal olika roller i vår vardag. Vissa av dem känner vi oss mer bekväma i. Andra är trixigare, kan kännas som att åla sig i en insvettad polyesterkostym som är för trång, som hela tiden åker upp i rumpan och som ger ett glapp mellan byxben och strumpa. En sån roll för mig är när jag träffar skogsarbetande farbröder eller jägare ute på tomten. Vilket alltså händer rätt ofta i min vardag. Deras version av småprat innefattar oftast att de frågar saker om gården. Typ vilket uppvärmnings- eller avloppssystem vi har, hur gammal är pannan, vad jag anser om naturvärdet av att ha antingen nötdjur eller får betandes, snicketisnack om fordon eller maskiner, avverkningsplaner eller kanske lokal historia. Vissa gånger har jag ingen aning om vad frågan innebär. För mig är det lite som när jag pratar med en dansk person. Jag försöker svara med olika huvudrörelser och ljud som jag gissar är lämpliga, har ingen aning då jag max förstår vart tredje ord. Samtidigt som jag står i min rejälaste pose, kanske om jag har tur, med en hand stadigt vilandes på typ en spade eller grep (gör det lättare att komma in i rollen) och med grova kängor på fötterna.

 

En annan sån roll är när jag ska träffa en banktjänsteperson och prata om min ekonomi. Vilket jag gjorde häromdan. Det tycker jag gränsar till att gå till tandläkaren, eller frisören. I en perfekt värld skulle jag tvätta och kamma mig noggrant inför mötet, samt försöka samla all relevant information i en snygg mapp. Men så blev det inte den här gången, otvättad och okammad med papprena hastigt nedtryckta i väskan hastade jag iväg. Beredde mig på att putsa sanningen så att jag inte får allt för mycket bannor. Och började säga allt om mina goda intentioner, allt på en gång. Alltså, jag har tänkt utöka mitt pensionssparande och jag skulle snart vilja upprätta ett långsiktigt sparande både till mig och barnet och kan vi prata om ett billån och om jag gör allt det här kan du säga hur vi ska ställa om huslånet. Med ett ansiktsuttryck som i lika delar kommunicerar vilja till att verka kompetent och en illa dold strykrädsla. Lite som när jag bedyrar att jag ska börja med tandtråd och flourskölj dagligen till tandläkaren eller inpackningar och värmeskyddande produkter till frisören. Jag biktar mig och ljuger, om vart annat, till personer i dessa tre yrkeskategorier. Hjälp mig och visa mig nåd i min ofullkomlighet. Ingen älsklingsroll.

Den aktuella fågeln

Den aktuella fågeln

Dagens femme är en superaktuell person, som populärkulturellt analfabeta jag knappt hade hört talas om för så sent som en vecka sedan: ms Conchita Wurst! Ni vet, eurovisionvinnaren. En femme fatale, i skägg. Med en låt som riktar sig mot hbtq-kritiska ledare i Europa och världen. En låt med tema om den svaga som reser sig ur askan, liksom fågeln Fenix – symbol för odödligheten. Modigt, minst sagt. Och lika viktigt, aktuellt. Till och med i Ryssland där Putin gjort sig känd som bakåtsträvande homofob, så röstade folket på frk Wurst som tredje bästa bidrag. Snacka om att nå fram, att göra sin ljuva stämma hörd. Så härligt att se; hon höjde sin röst och hördes!

Den aktuella femmen

Den aktuella femmen

Eftersom jag inte är en teknikwizard och köpte min första och enda datamaskin 2009 pga var tvungen att ha detta geniala revolutionerande spotifyet, så har jag inte ännu listat ut hur man gör en snitsig länklista på sidan av bloggen som jag ser att många har. Har väl ärligt inte försökt skitmycket än heller. Men jag ska. Just idag vill jag ändå tipsa om några bloggare som säger väldigt bra saker på mycket bra sätt.

systerskap_89709537.jpg

Nina Åkestam är skarp, stringent och verkar mycket vettig. Alltid läsvärt.

Lady Dahmer beskriver sig själv så här:

Ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar, brevväxlar med seriemördare, kritiserar normer, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo. Jag är en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet.

Jag är en fantastisk människa som alla borde träffa!

Nina Ruthström bloggar tyvärr inte lägre särskilt aktivt, men i hennes arkiv finns mycket att hämta. Hon har en perfekt balans av förnuft och känsla. Stor igenkänningspotential.

HEJ BLEKK! smart, tydligt profilerad feministisk blogg med örat på samtidsrälsen. Väldigt bra för att hänga med i aktuella debatter.

Clara är på många sätt underbar. Hon blandar och ger, har en tydlig feministisk och miljöpolitisk inriktning på det hon skriver.

Hannapee skojar ofta till det och har en speciell jargong med en sedan länge trogen läsarskara. Hon för oförtrutet på ett föredömligt vis den feministiska debatten, blandat med urklipp ur sin vardag och glimtar av glamour.

Soraya Hashim är jag lite kär i. Hon verkar vara helt ljuvlig.

Parisa ger klockrena populärkulturtips. Tror hon vore jätterolig att hänga med, verkar ha koll på läget på de flesta fronter.

 

Sen är det ju det geniala FATTA! Fatta storheten!

FATTA Ida Östensson LisaLove foto & design