Ibland känns det som att folk går omkring med alldeles för många och alldeles för självpåtagna skuldkänslor. Det har vi varit inne på ganska ofta, detta med att vara sin egen största kritiker. När det gäller andra däremot. Oh boy. Andra kommer undan med mord. I alla fall så länge de är ”lite osäkra”. Som att inte alla är lite osäkra!? Just nu finns det många exempel i min närhet på personer som jag har friat från skuld just av denna anledning. Det får vara slut med det, jag vill säga så här:

  • Hörrdu min gamla bekanta som har botox i pannan, inte vill kalla dig feminist och som ständigt hamnar i tjafs med folk du knappt känner. Jag vet att det är för att du innerst inne är osäker. Men det är ingen ursäkt längre. Alla är osäkra!
  • Se hit grabben som aldrig vågar prata om dina känslor och därmed ständigt utstrålar likgiltighet på ett sätt som blir knäckande för omgivningen. Jag vet att du är osäker. Men det är ingen ursäkt längre. Alla är osäkra!
  • Du som fryser ut någon. Du som är otrogen. Du som pratar bakom ryggen på folk på jobbet. Jag vet att ni är osäkra. Men det är ingen ursäkt längre. Alla är osäkra!

Osäkerhet rättfärdigar inget av ovanstående beteenden. Jag har också skyllt på min osäkerhet, t ex när jag backat istället för att stå upp för något eller när jag beter mig illa i relationer. Men det är färdigt med det. Och lika bra så, för det finns ju som bekant bara ett sätt att komma över sin osäkerhet och det är att utsätta sig. Vara modig. Och vill vi göra kloka val här i livet så måste vi alla vara modiga, för ja, alla är osäkra.

Jag vet att jag så länge jag kan minnas levat efter typ devisen ”en för alla, alla för en”, eller ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Som barn tror jag att mitt jag i mitt huvud mer eller mindre innefattade hela familjen. Jagets gränser var inte begränsat till mig som individ. Jag tänkte att vi gjorde, kände och ansvarade för saker gemensamt. Att vi skulle samarbeta och att vi hade gemensamma mål tog jag länge för givet, och jag hängav mig åt detta. Men inte alla i min familj tänkte på samma sätt. Vilket gjorde att jag ofta hade uppförsbacke. Jag hämtade styrka och inspiration i litteraturen. Kulla-Gulla såg jag till exempel ofta framför mig. Eller Rilla (Marilla) i en av de senare böckerna i serien om Anne på Grönkulla. Både två exempel på flickor som stoiskt och strävsamt stretade på för sitt kollektivs bästa. Som stuvade undan egna drömmar och känslor, fokuserade på det stora vi:et istället för det lilla jag:et. Det försvårar identitetsbyggandet något i tonåren, då många håller på med introspektion.

Med vuxen blick på det här ser jag tydligare att det jag gjorde var att jag antog den mest klassiska kvinnorollen vi har. Jobbade hårt för att alla i familjen skulle må bra, få utrymme att vara de bästa versionerna av sina jag, gjorde samtidigt det strävandet till mitt jag. I början, som barn, tänkte jag att alla hade samma intention, men att det yttrade sig på olika sätt. Kanske påeldat av min mamma som vädjade ”kan inte du ta dammsugningen idag igen, din bror kan ju inte göra det ordentligt”. Brorsorna fick mer utrymme att greja på med egna projekt för att deras förmåga att utföra hushållssysslor sas vara bristande. Om bara de hade varit bättre på såna här grejer skulle de ha gjort mer. Under tiden fick jag öva tills jag var överlägsen alla. Jag fick öva så inibomben på omhändertagande, relationsbyggande, på att se andras behov. En av mina brorsor kopplar inte ens in kylskåpet i de lägenheter han nu bor i som vuxen och klarar inte av att se och möta andras behov i relationer. Tror inte det har med förmåga att göra. Han har bara fått öva mer på andra grejer. Det här är ju inget nytt. Inte för mig, eller för någon annan som växt upp i liknande kontext. Jag har tagit många steg ut ur mitt ursprungssammanhang. Men den där initiala rollen har färgat och kommer säkerligen att färga allt jag gör framgent. En brorsa jobbar som datatekniker, en annan skriver poesi och teater och jobbar deltid som kock, en tredje jobbar som travtränare. Jag jobbar i vården. Föga förvånande.

Mitt jag innefattar fortfarande fler individer än mig själv. Men jag har blivit, eller har kanske egentligen alltid varit, oerhört försiktig med vilka jag blir Vi med. För det är ju något helt omdanande. Jag har aldrig varit Vi med en skolklass, ett arbetslag, en förening eller en kör. Det är alldeles för många, för osorterat, att ta in i sitt jag. De som bor i mig är blott en handfull. Men för mig så gör, känner och ansvarar vi för samma saker. Inte alltid faktiskt och praktiskt. Men det är på riktigt. En för alla, alla för en. Där summan av oss blir mer än delarna.

Rösten som instrument är väldigt spännande, tycker jag. Förutom att jag sjungit i kör sedan barnsben så älskar jag folk som kan härma saker med rösten. Allt från trumpeter till fåglar till fordon till sin mormor. Och dialekter är underbart. Får njutrys av nästan alla (förutom kanske just småländskan, vilket kan tyckas ironiskt, när det ju nu är där jag bor). I mitt huvud är jag mycket bra på att ljudhärma och göra alla upptänkliga dialekter. Har en pågående inre dialog nästan konstant med en massa olika röster. Ok, fattar att det låter tokigt, men det handlar alltså mest om att jag gillar ljud, språk och röster. Och att leka med dem. Och nu finns en rolig film på typ det temat.

In a World.

LAKE BELL som skrivit, regisserat och som också spelar huvudrollen, är förresten femme-tastisk och på hela taget geni.

Roligt med röstskådespelare och röstcoaching, dessutom faller filmen rätt in i den lättsamt underhållande men ändå smarta kategorin som är guldet jag vaskar efter när jag tåsurfar. Livet alltså. Ibland regnar det lemonad.

Det hann bli sen kväll innan jag kom på att det är min tur att skriva. Tiden går så snabbt, känns som att det är varannan dag två gånger om dagen. Det finns så klart en komponent av krav och stress i vår bloggutmaning (100 inlägg på 100 dagar), men jag känner också att det kommer bli tråkigt bär den är över. Vad kommer hända med bloggen då? Kommer prestationsångesten ta över och bara lyckade inlägg publiceras? Känner jag mig själv rätt så tittar vi då på ca 1 inlägg var tredje månad, från mig. Det vore ju inte så bra, den press som finns tvingar ju fram viss kreativitet. Den vill en ju inte bli utan. Tåls att tänka på. Sova på. Natti natti bloggi!

Idag vill jag dela med mig av denna pärla:

THERESA ANDERSSON

Hon är en av de skatter jag bär med mig från mina år på Gotland. Av en slump ramlade jag in på en av hennes spelningar där på något som heter Munkkällaren. En av de få tillfällena jag någonsin varit helt närvarande i stunden. Var så helt upptagen, övertagen, av denna kvinna, som för mig ter sig mer som musik förkroppsligad än som människa. Har sedan dess sett henne så fort jag fått tillfälle. Frågar en Wikipedia står detta om henne:

Theresa Andersson, född 19 september1971, är en svensk musikartist som bor och arbetar i New Orleans. Hon är låtskrivare, multiinstrumentalist (bland annat fiolgitarroch slaginstrument) och sångerska. I sina låtar blandar hon intryck från soul, folkmusik och pop.

Theresa Andersson har blivit pionjär med att vid solo-framträdanden använda en hel uppsättning av loop-pedaler, vilket gör henne till en ”enmansorkster”. Ett framförande av en låt kan börja med att hon i tur och ordning spelar in en trumfigur, ett gitarrkomp, en körstämma, och en fiolstämma på var sin loop-maskin. Dessa ljudslingor repeteras, blandas och mixas medan hon sjunger till och spelar ytterligare instrument. Loop-pedalerna styr hon samtidigt med fötterna; hon är därför barfota vid sina framträdanden.

Tekniken kan ses i hennes framträdande i det egna köket med Na Na Na, utlagt som video på Youtube sommaren 2008. Klippet blev mycket populärt med uppemot en miljon avlyssningar under kort tid.[1]

Det är flera saker som gör att jag ramlar av pallen inför denna person. Den lätthet med vilken hon verkar göra detta som för mig verkar långt mycket svårare än säg att till exempel gå på tå bärandes en sumobrottare och samtidigt spela tvärflöjt. Nä, men alltså, jag har svårt att klappa händerna och stampa fötterna samtidigt, så visst, jag kanske är lättimponerad. Hur det än är med det så finner jag henne magisk. Verkar varm och klok på gotländskt vis, mästare på det hon gör och det får mina tår att krulla sig på det härligaste sättet.

Bör ses i riktiga livet! Gör det om du kan.

Jag skulle ju skapa ett hem i vitt denna gång. Hålla det neutralt för en lugn miljö där allt matchar. Elegant. Vuxet. Men vet ni? Det är ju så kul att måla! Inte att slipa, inte att tvätta, inte att spackla och slipa IGEN, men att lägga på det där andra varvet och nervöst riva tejpen. Stora drag och snabba resultat. I allt finner jag detta så oerhört tillfredsställande. Här har det vita plötsligt ackompanjerats av en blågrön vägg, och hoppsan! en blågrön stol av färgen som blev över. Det blev gula skåpsinsidor i köket, och hoppsan! en gul kruka av färgen som blev över. Och det är inte slut ännu: en pall behöver få färg, och en karmstol. Sen ska här ju in en matta och tavlor ska upp på väggarna. I hallen (som dock får vänta till hösten) planerar jag en tapet med grönarödgula papegojor, för att matcha tropiktemat i min dröm om ananaslampan nedan alltså. Kanske är detta nya hem en enda stor symbol för den jag är just nu. Kämpar för att vara sval, inte stöta mig med någon, imponera på alla. Utfall: hamnar i politiskt gräl på facebook, tappar minaSL-kort på löpande band, kastas liksom en tonåring mellan illa dolda känslor samt – så klart – går ovetandes runt med en stor färgklick i håret en hel måndag i början av maj. 

l'ananas

Drömlampan kommer från Zara home (tror jag)

Jag har ju alltså inget välutvecklat ekonomiskt sinne. Har exakt noll besparingar. Varje månad har jag helt slut på pengar (det betyder alltså att jag inte har något hemligt utifallattkonto eller några gamla fonder som nån välvillig släkting sparat åt mig vid jul och födelsedagar).  Och vet nästan aldrig var de tagit vägen. Har försökt spåra deras väg, men det finns inga uppenbara skyldiga, så som inköp av apparater, resor till riviäran eller nya flådiga kläder. Har ju dessutom slutat röka, så den ursäkten finns inte längre. Eftersom jag aldrig blir klokare på detta mysterium så låter jag det helt enkelt bero, accepterar det bara som ett faktum, ett slags handikapp jag har. Ett rätt milt sådant, för jag betalar ju alltid alla mina räkningar i tid, har inga prickar eller torpeder som släpar efter mig. 

En grej jag gör som är vattentät i pengasparande syfte är att jag ber lönekontoret att dra 500 extra varje månad i skatt. Detta för att säkra att jag inte ska behöva betala restskatt (pga skulle ruinera mig) plus att det ofta gör att jag får tillbaka en del där innan midsommar. Utmärkt listigt av mig, för det är pengar jag inte kommer åt förrän lagom till semestern. Hurra! Kalas! I år kommer det rätt mycket pengar, vilket är välbehövligt just detta år, då jag har mer utgifter än inkomster i mammatillvaron. Alla mina billighetslinnen har nu töjts ut till max, är håliga och noppiga. Skorna läcker in och inga byxor passar längre. Jag ägnar mig således åt att drömma om ett något flärdfullare liv, med den stundande skatteåterbäringen som drömbränsle. Blippar mig genom pinterest och ser ett nytt jag skrida fram inför det inre ögat.

Anjelica Huston by Bob Richardson, 1971.

Ganska stora hattar verkar till exempel vara i ropet. Kanske vore nåt?

Djurmönster har jag alltid gillat.

Feline cat eye inspired make up tutorial from @Matt Valk Chuah Beauty Department

Kanske skulle jag prova att ta ut svängarna lite med ögonpennan med ett trick som heter som min allra käraste katt?

#90s Sarah Michelle Gellar rollerblading.

Det här med att kunna rulla gatan fram är en omhuldad fantasi som jag snart borde göra verklighet av. Vill bara låna lite av Sarah Michelles fräna attityd (som ju tyvärr inte går att köpa för pengar) så tror jag att jag snart är framme.

possibly the cutest shower cap!

Flärd måste ju brytas av med färg och tokroliga inslag, annars blir det för stelt.

 

men när jag med tveksamt utfört pincettgrepp försöker plocka en smula från mitt byxben och stoppa det i munnen bara för att upptäcka att det inte alls är lite lite ostmacka utan en klick halvtorkad målarfärg är det nog dags att sätta lock på såväl färgburk som vinflaska, ställa undan brödrosten och hoppa i säng, visst?

Det här med att hålla sina känslor på armslängds avstånd. Som du berörde häromdan, katten. Det är jag en mästare på, för det mesta. Skrider fram i en mental avslappnad brygga som en prozakpoppande zen-mästare i luciasärk. Genom att blunda för vissa saker, svälja några och hoppa och stampa ner saker som bubblar upp inuti. Det är inget jag förespråkar, givetvis, men det är hur jag rullar. Jag brukar luta mig mot de trofasta vännerna skräpkultur, ost och karameller.

"when shit brings you down, just say ‘fuck it’, and eat yourself some motherfucking candy." by David Sedaris, Me Talk Pretty One Day #52455

image

Med detta sagt, idag är ingen vanlig dag.

För idag är jag flinging flanging FURIÖS!

Började med att jag blev vansinnigt vrålarg på min systers läkare, som försökte få henne att känna att hon var sjuk på fel sätt, eller borde gjort något annat, när det var denna samma läkare som hade tabbat sig. Och rejält! Gick omkring och hojtade saker som ”jag ska banne mig prata med hennes chef!” och ”hur kontaktar en patientnämnden?!”. SKANDAL!

Fick sedan veta att en snurrig kusin nyligen blivit fasttagen av polisen med ett stooort parti olagliga substanser på sin person och nu mest troligt kommer få sitta i fängelse _flera år_ IDIOTISKT GJORT! Det verkar sedan ha öppnat en fördämning, för nu är jag topptunnorfullkomligt rosenrasande på, ja, allt möjligt! Som en nära kvinnlig släkting som på eget bevåg köpt musli-ingredienser för 600 kronor till en annan kvinnlig släkting som studerar utan studielån och sedan krävt henne på pengarna för dessa varor… För att det ska vara ett lån tycker jag att det rimligen borde vara så att låntagaren i alla fall ber om det! Och hemgjord musli när en knappt kan betala hyran. URBOTA DUMT! En tredje dumsnut, ja ok, en bror, ska precis i dagarna ha flyttat mer än hundra mil genom att surra fast sängen och annat löst gods på taket på en gammal Volvo, lämnat resten av sina ägodelar i en inrökt kvart. Hasta la vista! KNASOBERT! Och så är det ju hela grejen med att nazister fick lov att demonstrera på första maj. Och att nätet är fullt av besservissrar som försöker trycka till folk med argument som mest liknar ”ja, men durå?!”. Och folk som faktiskt skulle ha råd pallar inte ens att köpa ekologiskt med plåtskalleargument som typ att det ”vanliga” alternativet skulle vara godare. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?! Dessutom får jag tugga i mig att det är aptröksvårt att leva jämställt som småbarnsföräldrar fastän en tar i från tårna. RÖVSVETTPÅBAJSMACKAN! AAARGH!