imageSprang i backe idag. Mjölksyra upp till öronen och tung andning. Efteråt påtaglig endorfinkick. Mår sällan så bra som då. Tanken känns klar, självförtroendet stort och livet inte så jävla allvarligt. Det finns på burk, typ, men inte lagligt och inte utan biverkningar. Synd, har så ofta tänkt tanken att jag behöver en endorfinkick – inte minst de gånger jag ligger och deppar på soffan utan kraft att ge mig ut och träna. Så himla typiskt livet!

Bild från VK 19/5 2012

Idag, alldeles nu just, fick jag en släng av kombon ivrigt hetsig nyfikenhet (grundaffekt Intresse) och uppihejsan-glädje! Insåg att Lovisa, lface, Nyström återupptagit sitt bloggande tidigare i år utan att jag märkt det. Och alltså. Jag tror banne mig jag älskar henne. Och inte så att jag känner henne. Utan det är väl mer en dyrkande slags kärlek, på avstånd. Som slog ner i mig som självaste blixten den gången, jag tror det var 2003, när hon sjöng som mellanakt till Klungans show i KFUM:s lokaler. Tror David Sandström var med. Showen var rolig, verkligen. Men hon. Det var nåt helt annat. Hennes röst är så naken och rakt på sak. Och känns som hemma. Som Västerbottens inland, barrdoft, kvällsdopp i tjärn och hjortronmyr. Har snubblat över hennes blogg när hon tidigare haft en och tyckt att den varit geni. Sann, varm, modig, tuff och rolig. Min inte så hemliga dröm är såklart att få vara hennes vän. Att se världen genom hennes ögon är för mig ren och skär magi. Kan till och med göra att jag försonas med medeltiden. Kom stenhus med valv efter valv, allt är förlåtet!

En bra dag. Inte perfekt, men good enough. Fick cykla till jobbet med en fin vän, gneta på mina 8 timmar plus lunch, träna med kompissällskap och rolig coach och sedan avsluta det hela med en ljuvligt god middag med vänner. Jag hann inte betala mina räkningar, jag gjorde inte allt jag tänkt på jobbet, jag kunde inte prata när mamma ringde och jag fick inte tid att ringa dig Tjecken. Summa summarum: gott nog. Natti!

Idag är andra dagen som jag lyckats få barnet att somna i vagnen, alltså därigenom undvikandes mitt-på-dagen-amningen! Efter en veckas intensiva försök. Jag ser ett annat liv där framme, glimta och glimra. Ett liv då jag ej längre fungerar som vandrande napp. Alltså, missförstå mig rätt. Jag är nöjd över att ha ammat mitt barn. Men nu får det vara nog. Så när han efter de vanliga protesterna och försöken att klättra ur vagnen började lugna sig, klippa med ögonen och sedan falla i djup sömn så kände jag explosiv förlösande glädje. Dansade inombords, men fortsatte gå i samma takt nynnandes blinka lilla stjärna. Försiktiga steg, luggen i ögonen och låren envist skavandes mot varandra. Men så förbannat lycklig.

image

 

Sista raden ovan: ”Redan det mycket primitiva livet kunde sålunda tolka sin omvärld, reagera på inre förändringar och röra sig mot det som var bra och dra sig undan sådant som var skadligt”. Klippet är ur en bok om psykosomatisk, kapitlet om affekter. Tänker att jag just nu inte fixar det som en simpel tarmbakterie har kunnat i en miljon år. Magkänslan är helt off och jag rör mig på måfå genom livet. Och inte är det det att jag inte känner något alls – det är ju min stora dröm – nej, signalerna är uppskruvade till max och jag lyckas inte skilja logiska rädslor och rimlig sorg från inbillade faror och överreaktioner. Liksom ”Hallå magen, jag fattar inte! Vad vill du? Nej inte äta igen, jag menar vad vill du med livet!?”. Den bara knorrar lite till svar, bränner till och tystnar.

Ser världen som ett töcken, nej ett ludd. Som rispar mig när jag trampar snett. Allt är gjort av trasslig stålull.

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Alltid, sen jag var lill-liten, har överväldigande trötthet gjort att jag hela tiden befinner mig tre andetag från tårar. Jag känner mig som nåt pyttelitet övergivet strunt. Som inte kan göra rätt. Skyddslös och värdelös. Klarar typ inte att nån harklar sig ovanligt högt, suger åt mig och tar till lipen. Idag var jag tvungen att åka till tre olika affärer för att hitta en grej till mitt barn. Fanns inte på någon av dem. Höll sedan på att bli påkörd på väg ut från parkeringen. Hallå grin-city.

Mer än ett år av upphackad sömn plus flera nätter med ca åtta amningssessioner tar ut sin rätt. Jag började längta efter kvällen vid tio i förmiddags. Nu är den här.

 

Intresse-nyfikenhet är alltså en av de två positiva grundaffekterna. Lätt att glömma tycker jag, att det finns ett alternativ är nöjd-glad om man vill känna något positivt. I och med att bloggen fick affektinriktning började jag på prov att leta intressekänslan i mig. Jag har noterat att den ofta är kortvarig för mig och om jag vill behålla den får jag aktivt försöka återföra mig till känslan om och om igen. Som när jag på löprundan idag skulle utforska en liten ö nära mig; eller när jag såg en spännande dokumentär igår. Snabbt ointresserad och ville göra nåt annat, nåt vardagligt, samtidigt var det ganska lätt att hitta tillbaka till känslan av att vilja veta mer. Och du vet när du känner dig riktigt engagerad i någon fråga eller aktivitet? Det måste väl vara intresse och nyfikenhet? Bland annat i alla fall. Du vill veta mer, får massa associationer, lyssnar fokuserat. Det är en härlig känsla! Och när en mår dåligt kanske detta med intresse och engagemang är ett lättare sätt att må lite bättre än att tänka happy thoughts? De kan ju lätt kännas krystade, ja rent provocerande.

Jag har gäster i kväll, vi tittar på fotboll ihop. Jag brukar inte kolla så mycket fotboll till vardags, men nu ska jag se till att intressera mig; engagera mig i spelet och spelarna och se vad VM har i sin affektrockärm.

Dagens affektcocktail är rent välbehag med en liten toppnot av skam. Skammen har ingenting att göra med intag av jordgubbstårta på folkparksgräsmatta. Det var bara njut.

image

 

Och kanske är det heller inte riktigt rätt att kalla det skam. Mer som skuld, kanske. Jag kände idag att jag återigen svek mitt barnajag. Som barn utfärdade jag en hel del löften till mitt vuxna jag. Löften om ett, som jag såg det, bättre liv. I samband med att jag som tonåring en hel vinter tvättade mitt hår genom att doppa huvudet i en hink iskallt vatten för att varmvattenberedaren pajat så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle äga ett hus och själv vara den som ansvarade för att laga sådana livsviktiga funktioner i vardagen. Jag äger nu ett hus.

När jag som kanske elvaåring satt i ännu en folkets park med myggen svärmandes kring huvudet, regnmolnen hotfullt hängandes precis över min parkbänk och ännu en pinsamt tjoig farbror med dragspel pekade ut just mig i mängden av barn och tvingade mig att komma upp och dansa runt den förbenade midsommarstången så lovade jag mitt framtida jag att aldrig självmant bevista ett sådant arrangemang. Det gjorde jag idag. Och gillade det. Ja, så mycket som en kan gilla den typen av grejer. Spännande att spela på chokladhjul. Gulligt med ungar som ystert hoppar runt med vita kläder och grädde runt munnen. Och mitt barn blev uppspelt av dragspelsmusik och folk i rörelse. Så det kan nog hända att jag gör det igen. Fast hon elvaåringen buttert muttrar. Gulle hon.

image

Tragikomik. Vad är det för konstigt egentligen?

”Lars Stenberg arbetade på Assi Domän i hela sitt liv. Kandiderade som skyddsombud mellan -85 och -89. Lars Stenberg var rolig, hade alltid nära till skrattet. Var vice kassör i aktionsgruppen Nej till simhall i Älvsbyn. Favoritmat…” Ja, vafan… ”Friterade bananer och glass. Jakten och hans eget utseende var det som låg honom varmast om hjärtat och var snygg fram till ett par år sen, då han råkade ut för en svarvolycka och repade sig aldrig. Han la jakten på hyllan. Men livet vände när Fråga Doktorn började i tv. Delvis saknad av hustrun Marianne och dottern Monika, ständiga källor till practical jokes.”

Det är så roligt bara. Droppen som får bägaren att rinna över, på ett absurt och kittlande sätt.

”Det är inget fel på att äta småfågel, inte. ”Det ska va’ bearnaise, mjukbröd, ena med det andra…” Va’ fan är det frågan om egentligen?! Småfåglarna har du ju där!”

Det är svårt att planera tragikomik tycker jag. Då blir det ofta bara tragiskt. T ex, jag skrev en gång i ett sms om en sak jag ville få avklarad med en kille som velade om han ville vara i relation med mig eller inte ”Lika bra att vi tar det nu om du råkar bestämma dig för att du inte vill vara med mig nå mer”. Det finns INGET roligt med det när jag läser det nu. Men då tyckte jag att det gav en glimt-i-ögat-känsla.

”Tack själv. Nöjet var helt på min bekostnad”.

Så ska det låta. Men ibland uppstår tragkomiken helt spontant. Och då är den den bästa av komiker. Som idag när vi pratade i telefon och du Tjecken sa:

”…..”

F-n, jag har glömt. Skrattade så jag vek mig, men jag minns inte åt vad. Hjälp!? Ursäkta antiklimax. Håll till godo med en Stenmark.

hopp

Kärlek? Vad är det ens?

Eh hej, eviga fråga. Och nä, har inga planer på att ge mig på den på ett allomfattande sätt. Det har gjorts.

Men rent affektmässigt måste det ju vara en kombination av de två positiva affekterna glädje och intresse. Alltså, att nån form av nyfikenhet på personen väcks och upprätthålls och att detta kopplas samman med en känsla av välbehag. Det här är aldrig svårt för mig att förstå och koppla samman när det gäller vänskaplig kärlek. Det är så klockrent och förjävla gött allting. Att veta att en trivs i någons sällskap och att i stort sett allt den personen gör kommer att intressera mig. Men när det ska till romantisk kärlek trasslas trådarna ihop för mig. När jag fått för mig att jag varit kär i nån snubbe har det jamen alltid varit någon av de vassa negativa affekterna med i blandningen som satt hela mitt jag i gungning. Och det är vad jag tänkt att det ska innebära att vara kär i nån. Att det kommer ett stänk av skam och självtvivel med, rädsla att svikas eller överges, ledsnad över att inte höras eller förstås. Men jag tror jag kommit till punkten när jag tänker att nä. Förihelvete. Ska det vara så så kan det vara. För jag vet att kärlek kan vara på andra sätt. När det bara känns bra. Mest hela tiden. Som det jag har med mina bästa vänner, min valda familj. Med alla mina bästisar har det varit som en himlastormande kärlekshistoria från start för mig. De som personer har drabbat mig, knockat mig helt och i den första fasen har jag knappt kunnat tänka på något annat. Har pratat sönder min omgivnings öron om den här underbara nya personen jag upptäckt går omkring och finns. Den här personen som jag bara måste ha med i mitt liv. Så har jag klurat på hur det ska gå till, ja, uppvaktat. På massa olika sätt. Fast ändå lite i smyg. Tills plötsligt så var vi vänner för livet. Det finns en hel massa underbaringar som jag med säkerhet vet att jag kommer älska livet ut. Och det kommer komma fler.

Men att säga de där kärleksorden, det är jag allvarligt helt skräp på. Så pass att jag en gång svarade en pojkvän som sa ”jag älskar dig” för första gången med ett surmulet och korthugget ”håll käft!”. Huga! Dock kommunicerar jag det på en mängd andra sätt, som jag hoppas går fram till de som räknas. Tänker att jag måste öva mig på att säga orden dock. Så att mitt barn lär sig det med.

I alla fall. Allt detta för att säga att de senaste dagarna har jag gått omkring och känt kärlek extra tydligt. Och saknad. Som jag tänker är intresse, välbehag och ledsnad i en mix. Riktad till mitt barn som fyllt ETT ÅR. Och till en rar Kink. Kinken är en person som funnits i mitt liv i mer än tio år nu. Vi har studerat på universitet och, ja, jag kommer säga det, livets hårda skola tillsammans. Vi har frust- och fnitterskrattat tillsammans otaliga gånger, men det har också förekommit gråt. Vi har delat oro inför seg start att komma ut i arbetslivet, jämfört arbetsansökningar och intervjuoutfits. Vi har kalasat i många olika konstellationer, på många olika platser. Vi har pratat kärlek med varandra, sådan som spirar och sådan som tar slut. Vi har rest, plåstrat om skavsår och smörjt solbrännan. Var först båda lite blasé inför den spirituella sidan av vandringssemester, men fick sakta kapitulera inför att de stora frågorna hinner ikapp en när en ägnar dagar åt att gå. Vi är på många sätt olika och lever nu rätt så himla olika liv, men vi håller i och kommer så göra. Saker som jag älskar med Kinken är till exempel hennes värme och omtanke. Som hon alltid månar om att visa. Hur hon oförtrutet jobbar för att upprätthålla relationer trots avstånd och vardagen som kommer emellan. Hur hon är full av kontraster. Hennes förmåga att fokusera, hennes skarpa intellekt och ambition kontrasterat av ett härligt släppa ner håret och puta med magen-livsnjutarjag. Att hon länge hävdat att hon går igång på tvålfagra badboys för att sedan ge sitt hjärta helt åt den snällaste och mest chosefria gullisen någon av oss stött på. Att hon är för vass och förhärdad för att kunna roas av romantiska komedier, samtidigt som hon smälter och kvittrar när hon ser gulliga djur, speciellt valpar. Att hon är så ljuv och vän och samtidigt väljer en extrem träningsform som innebär att hoppa runt och sparkas bland annat. Att hon ser mycket städad ut men har en hyfsat dirty humor. Kinken. Jag älskar allt med dig och är så glad att vi ska vandra hand i hand genom livet. Och jag saknar dig. Nåjävulskt bitvis.