Lite otippat verkar det som att ananas är årets stora inredningstrend. Fast kanske gör den sig bäst som just sådan, då nämnda frukt är jobbig att skala, fastnar onödigt lätt mellan tänderna (och är då onödigt svår att få bort). Har ju tidigare skrivit om min drömlampa som går ananasens tecken, här kommer ytterligare några bevis på min spaning:

imageimageimage

Själv lyckas jag som vanligt bli bara nästan rätt. Mitt senaste inköp till hemmet var detta trettiofemkronorsPÄRON!

obs ej ananas

obs ej ananas

 

Det första som far igenom mitt huvud när jag håller på att halka, eller när nån tappar något, eller om jag är nära att hamna i en bilolycka är: bara jag inte blir blind! Jag håller mig för ögonen. För jag kan inte tänka mig något värre. Jag grät floder när Mary i Lilla huset på prärien drabbades av det grymma ödet. Jag är alltså en väldigt visuell person. Jag kan formligen frossa i bilder, låter blicken lystet glida över varje vy. Så när livet ser så mörkt ut som det gjort på sistone (i och med val och det som där följde) så söker jag tillflykt och tröst. I parallella verkligheter. En sådan som alltid lyckas återställa min tilltro till att världen är god och att allt kommer att ordna sig till det bästa är Pinterest. Där kan jag låta blicken sladda runt bland ett koncentrat av det som är gott och skönt. Det kantiga, vassa och obehagliga möter mig inte där. Och då menar jag inte att vackert är lika med gott. Jag är en ivrig förespråkare för att flytta positionerna vad gäller ideal därvidlag. Älskar det vi ofta kallar fulsnyggt. Men det jag menar är att i Pinterestvärlden dyker det endast upp bilder som mina ögon skulle kunna tänkas tycka om att vila på. Och det är så ininordens skönt. Vilsamt. Meditativt nästan, att pinna på tills det känns som att tiden upphör.

watermelon

Hjärtat blir varmt när jag ser en vattenmelon som någon format till en ilsk farbror.

robert redford

Eller Robert Redford balanserandes ett barn i handen.

ganbattesisyphus:  A photograph from the 60s of the Japanese roller derby team the Tokyo Bombers.

Hjärtat formligen skuttar när ögonen fastnar på det japanska rollerderbylaget.

Giddy up~♛

Hur går det att låta bli att glädjas åt detta stolleprov?!

Eller det här?!

 

En annan sak som glädjer mig idag är att Soraya finns och att hon verkar gilla Nicolas Cage lika mycket som jag.

Går det ens en dag utan att jag svär över all ångest här i livet? Oftast min egen. Idag den hos en kompis. För ett par år sedan var jag inne på att starta en blogg som bara skulle handla om rädsla och ångest. Så mycket stoff har jag! Från femårsblygsel till panikslagna dagbokstexter som tioåring via tonårens armrispningar och fram till dagens relationsnoja. Trots det täta umgänget har jag aldrig vant mig. Försökt förstå, undvika, sublimera, surfa, stå ut…  men nä, där sitter den opportunistiska stalkern och väntar igen.

Alldeles för liten för Lagerkvist la jag dessa rader på hjärnan (som en tröst alltså, jag var visst inte ensam!):

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen.

I helgen som gick fick jag hänga lite med min systerdotter, 1,5 år. Hon gillar traktorer, helikoptrar, grävmaskiner, lastbilar, ja allt med stora motorer. Det får henne att säga ett urgulligt ”wow!”. Först tänkte jag bara att det var coolt ur ett genusperspektiv. Sen blev jag alldeles varm av glädje! Ungen är inte rädd för höga ljud! Hon kanske inte är den överkänsliga typen. Som jag, hennes mamma och morfar är.

Åh vad jag skulle vilja vara mer tålig, cool och kavat. Bara ge blanka fan i allt som skrämmer. En rycka på axlarna-typ. Blind för ångest. Men den är min arvedel, den finns i mitt DNA blandat med fräknar, handsvett och ganska gott lokalsinne.

Jag tror att jag varken är bra på att se vad jag är riktigt dålig eller riktigt bra på. Det är skönt att ligga i mellanzonen och prata om små skavanker och tillkortakommanden, sådant som egentligen gör en till någon som är lättare att tycka om. Som att jag är en person som har svårt för småprat, inte kommer ihåg folks namn, gör viktiga saker i sista sekunden eller som är dålig på att hantera pengar. Idag är inte dagen då jag ska ta itu med att sätta ord på mina allra största brister. Men en regnig tisdag kan vara en dag så god som någon att fundera över vad jag egentligen är duktig på. Och försöka göra det utan att darra på manschetten, ta tillbaka eller dra ifrån.

Kanske börja med något lättare, för att värma upp lite. Som att jag är duktig på att hitta och behålla goda vänner. Något som jag tror hänger ihop med att jag medvetet övar på att bli bättre på att säga vad de som finns i mitt liv betyder för mig. Jag har blivit allt bättre på att våga prova nya saker, så som löpning, akvarellmålning, improvisationsteater, gitarrspelande, bilkörning eller Zumba. Jag är bra på att lyssna på musik, hör oftast under de första tjugo sekunderna av en låt om det kommer vara något jag gillar. Lyssnar noga, med hela mig, text och melodi är lika viktigt. Jag är riktigt bra på att göra söndagsfrukost, vilket jag tycker handlar mycket om brett kvalitativt utbud samt små lyxdetaljer. Samt gärna en spellista som sätter stämningen för hela kalaset. Är bra på att göra spellistor för specifika syften. Skulle gärna ha en spellista för livets alla skeden. För för mig är det redan som en film. Händer inte det jag vill, spelas andra scener upp för mitt inre öga. Jag har gett väldigt mycket på alla jobb jag någonsin haft. Maxat som försäljare av antikviteter, vårdbiträde, biografvaktmästare, parkarbetare, telefonförsäljare, lägerchef och nuvarande anställning inom vården. De som anställt mig har aldrig ångrat sig, förutom en ilsk tant som faktiskt gav mig sparken. Jag skulle sälja smycken i hennes stånd på Noliamässan. Men hon tyckte helt enkelt att jag var för ful/sjaskig för den uppgiften. Kan hon nog ha haft rätt i. För de normer hon ville att jag skulle passa i har jag aldrig strävat efter. Vilket jag är glad för. Jag är bra på att låta mig dras med, dras med in i en films värld, i festlig stämning, i någon annans berättelse och känsla. Jag är trogen. Jag älskar helt. Jag är alltid ett glatt fyllo. Det är svårt att chocka mig, jag är bra på att behålla jämvikt. Jag dansar som om ingen skulle kolla. Eller som att ifall de kollar så utgår jag ifrån att de gläds med mig. Jag väljer att tänka att alla är goda och vill varandra gott och jag kämpar för att hålla fast vid det. Jag vill vara bra på att se det vem jag än tittar på.

Jag är bra på att säga ja. På att stötta och utmana. Det kan jag. Ja.

Det får räcka. Utmaningen idag blir att låta det stå som det nu står. Klarar jag det har jag gjort ett framsteg.

Tjecken, vi har ju båda förfasats över SD:s framfart. Det är farligt att – som jag ibland raljerat, ooops – säga att det bara är osmarta människor som röstar på dem; det antagandet löper vi stor risk att skjuta oss i foten med. Så klart är det mycket mer som bidrar. Jag tänker ibland på de starka evolutionära överlevnadskrafterna att skapa in- och utgrupper (”vi och dom”), att stärka ingruppen genom att välja gemensamma fiender, samt  den skyddande rädslan för det okända, det nya, det vi inte känner till. Varför har då behoven av detta ökat? Handlar det om behov av trygghet? Fenomenet med minskad tolerans sker ju över hela Europa, både i de länder som har god ekonomi och i de som har dålig. Samtliga har fred. Kan otryggheten handla om något annat? Kan de hastigt ökade sociala kraven, kraven på att vara lyckad, att lyckas, att ha allt, vara bov i dramat? ”Jag fixar inte detta… och det är ______s fel!”. Fast så klart omedvetet och med många fler steg och faktorer inblandade. Inte vet jag. Däremot vet jag att  många av de frågor som SD lyfter (och förenklar) och är svåra och komplicerade. T ex de påtagligt många människor som tigger.

Länge har jag funderat över tiggeriet och de som tigger. Jag ser att de inte har det bra, ingen vill sitta ute och tigga i vårt kylslagna land. När jag flyttade hit till Stockholm för nu fem år sedan, när de inte var så många, gick jag på ren magkänsla. Så jag gav dom pengar och ibland mat i form av måltidsbars. Sedan sa någon att de inte vill ha mat. Och sedan läste jag att man inte ska ge pengar för att de bara går till en form av hallickar. Sedan kom en artikel i DN där jag drog slutsatsen att det ändå var bättre för varje individ att vi ger dem pengar, sedan hörde jag motsatsen igen, och idag läste jag texten nedan (publicerades i en hatgrupp på facebook där den togs bort, men en bekants bekant till hann kopiera). Läs den gärna! I morgon tar jag med mig min myntpåse i handväskan igen. Samtidigt önskar jag att det gick att påverka situationen i Rumänien så att de inte behöver åka hit. Och det går säkert. Men det kommer inte ske över en natt och i väntan på resultat kommer i alla fall jag att ge av mitt överflöd till de som nästan inget har. Bestäm själv,  här kommer texten:


Jag heter Anna Silver.
I januari såg jag på Stockholms lokalnyheter hur människor bor i skjul i skogarna kring Stockholm. Jag hade sett dem tigga på våra gator innan dess men inte funderat på var de tar vägen på nätterna eller varför de är här. Jag bestämde mig för att ta reda på det och de senaste fem månaderna har jag lagt all min lediga tid på att lära känna dem.
Jag har lärt känna över 150 personer, mer eller mindre. Jag har bott med dem i deras läger i Stockholm, jag har bott med dem i deras by i Rumänien och jag har gått på seminerarier, bland annat hållna av Rädda Barnen, jag har träffat politiker från Rumänien, allt för att lära mig så mycket som möjligt om varför de är här.
De flesta jag har träffat är inte romer utan tillhör en minoritetsgrupp i Rumänien som heter rudari. De är rumäner som kommer från fattiga byar som tagit sig hit för att det inte finns några jobb till dem i Rumänien.
Fattigdomen i Rumänien är enorm, antingen är husen ruckel eller så är de halvfärdiga nybyggen. Det kostar lika mycket att leva i Rumänien som det gör i Sverige. Tandläkaren jag besökte hade studerat i sex år och hade en inkomst på 300 euro. Två delar går till hyra och resten till mat. Alltså att ha ett bra jobb och leva i Rumänien är svårt. Att inte ha något jobb alls och leva i Rumänien är omöjligt.
Det har gått långt när en människa tvingas ut ur sitt hem, ut från sitt land för att söka arbete i världen för att kunna försörja sina barn, men det är precis det som har hänt för miljoner fattiga rumäner. De har tvingats lämna sina barn hemma hos far och morföräldrar för att hitta försörjning på annat håll. Många har fått låna pengar med hög ränta för att ha råd med bussbiljetten hit. Andra har åkt tillsammans i bilar hit och delat kostnaderna för resan. De allra fattigaste har inte ens den möjligheten.
I Rumänien kan man få socialbidrag, det är ca 500 kr i månaden och man måste jobba två veckor i månaden för att få dessa pengar. Det är en omöjlighet att leva på de pengarna i Rumänien.
I Sverige hoppas de som kommer hit på att få jobb, många blir besvikna när de inser att det inte finns något jobb. De tvingas sätta sig på gatan och tigga, något av det mest ovärdiga och förnedrande en människa kan behöva göra för att få pengar.
Det är inte alla som klarar det och många vill åka hem igen men måste få ihop pengar till sin biljett tillbaka. De flesta vet att de inte har något alternativ än att sätta sig där på gatan med en kopp i handen och hoppas att det finns vänliga människor som kan bidra till att deras barn får mat på bordet där hemma.
Det finns många frågeställningar från svenskar som är misstänksamma mot att de använder mobiltelefoner. Det finns ett utlandsabonnemang som de flesta använder sig av som heter lycamobile. Det kostar väldigt lite att ringa med och de kan fylla på med 50kr. Det är viktigt att man kan hålla kontakt med familjen hemma när man är borta från dem tre månader åt gången.
Det är såhär många rumäner försörjer sina familjer, inte bara i Sverige utan i många EU-länder. Många rumäner varav en stor del romer är på ekonomisk flykt från sitt hemland för att försörja sina familjer. De sitter på gatorna och tigger och skickar hem pengar för att barnen ska kunna få mat i sina magar.
Jag tycker att det är tragiskt när man hittar människor på flashback, avpixlat och nu även Facebook som är fyllda av så mycket hat mot människor som trycks ut ur samhälle efter samhälle, land efter land och är helt utan förståelse för deras situation.
Hat grundas i fördomar och fördomar grundas i oförståelse. Jag hoppas att jag genom mina kunskaper om dessa människor kan ge er förståelse och genom förståelsen minska ert hat mot dem.
Jag har startat upp en förening i Stockholm som heter HEM – hemlösa EU-migranter och jag svarar gärna på frågor om dessa människor om jag på något vis kan öka er kunskap, förståelse och empati för dem.

Söndag. Ätit godis till middag. Och ja, har ont i magen. Typiskt att en sån gammal stel förmaning ska stämma. Har barnmat i håret. Huvudet fullt av ofärdiga tankar. En resfeber som sakta ökar i styrka, inför Gotlandsresan nästa helg. Känner mig alltså lite ynklig, kletig, virrig, nervös, men faktiskt också tacksam. Har haft en bästis på besök under helgen. Känner mig efter det mer som mig själv igen. Har fått kramar, prat om skoj och allvar, samt praktiskt och känslomässigt vardagsstöd. Och en självinsikt som jag ska smaka på lite innan jag börjar sätta ord på den.

Vi satt vid middagen igår och försökte komma på vart i världen det skulle gå att flytta. Där både det politiska och faktiska klimatet skulle vara ok. Gick igenom världsdelar och länder. Kom inte på något bättre än tja, Umeå eller Södermalm. Så Katten. Antingen flyttar vi uppåt hemåt, eller så flyttar jag hem till dig. I fantasin. I alla fall. Men det var ju ingen skräll att Umeå skulle vara bäst. Förutom snön då.