”Min längtan är bara du”

 

Imorgon ska vi åka till den enda platsen som beständigt är den jag kallar hem. Andra gånger när jag klivit av tåget där har det hänt att jag gråtit av lycka. Satt mig ner på knä och lagt händerna på asfalten. En sån obeskrivlig lättnad. Att känna att jag hör till. Där min rytm går in i de andras. Satsmelodi och skratt. En vecka blir vi där. Och Katten väntar in oss när vi kommer. Vad mer kan en önska, så säg?

Det har legat och pyrt i mig ett tag, mer tydligt sedan jag blev morsa. Tankar kring hur och för vad jag väljer att bekräfta människor i min omgivning. Vad mycket som går på gammal vana. Som att kommentera någons nya fräcka frisyr, tröja eller förtrollande ögonfransar. Fast jag ju inte tycker att de sakerna hos personen är ett dugg viktiga. De har ju absolut noll att göra med varför jag gillar dem. Ändå ger jag oftast komplimanger gällande sånt, mer sällan kring det som verkligen är guldet. Att de har ett skratt som får min mage att hissna och slå volter, att det känns som hemma var en än är med dem, att de öppnar upp nya världar bara genom att vara och att få vara deras vän är det bästa jag har. Helst vill jag ju att de omkring mig ska få känna sig mer fria, att hur de ser ut och vad de har på sig inte har något som helst att göra med dugandet. Det är härligt hur det än är. Och jag tror att mina och andras komplimanger kring den nya fräcka frisyren ofrånkomligt styr in personens tankar till att det är något som är viktigt, långt mer viktigt än vad det skulle behöva vara. Lady Dahmer har i veckan rodret på Instagramkontot Kvinnohat. Och det hon postat har gett mig en sista välbehövlig spark i rumpan. Nu är det banne mig dags! Jag ger mig själv munkavle.

Ska försöka mig på att hålla nolltolerans gällande komplimanger kring utseende från mig själv till andra (och mig själv, för den delen). Försöka låta det bara vara. Och lyfta guldet. Borde kanske inte vara det, men jag har på känn att det kommer bli svårt som fan. Jessss! Känns bra. Bonne chance till den här Tjecken!

Jag minns när min nu bortgånge farfar bodde på hem och var dement. Då och då överraskades han, och vi, av stunder av klarhet. Plötsligt mindes han vårt hemtelefonnummer, kunde slå en signal och fråga min pappa hur det var med barnen. I nästa ögonblick förstod han inte vem han pratade med. Mot mig var farfar alltid vänlig men jag undrar om han kände igen mig som sitt barnbarn? En gång när vi dök upp hade han burit ut teven i förrådet; så att inte Hitler skulle kräva in den mitt under rasande krig. Pappa brukade ta med sig farfar ut i solen. De köpte alltid Magnum Mandel (det gör min pappa än idag) , trots att farfar varenda gång spottade ut mandelflisorna och skrockade  ”knallhattar!”, med ett ursäktande leende i ögonen.

mm

Nu blev jag lite blödig, ska försöka återgå till temat… I morse vaknade jag tidigt; nackdelen med att ha sovrumsfönstret på vid gavel är ju att alla stadens ljud läcker in. När väckarklockan ringde var jag alltså redan ganska pigg, så istället för att snooza och kämpa mot sömnigheten en halvtimme så klädde jag på mig och tog en morgonjogg. Det kändes att det skulle bli en riktigt varm dag, och det bar mig emot att tänka på kontoret. I duschen fick jag idén att ta med mig min frukost till en av bryggorna som jag dagligen cyklar förbi på väg till arbetet. Sagt och gjort. Väl på plats språkade jag lite med en tant som kom klättrandes upp ur vatten efter sin morgonsimtur. Hon skulle ta en i eftermiddag också och hon tyckte inte om idén med en bro ut till Årsta holmar. När hon gått slog det mig att mina tankar var så… positiva. Jag tänkte att sådana här stunder kan vara riktigt fina, att jag kanske klarar mig ganska bra på egen hand och att jag så klart kommer att träffa någon att bli kär i (och som är kär i mig) så småningom! Gungeligung med benen ovan solblanka vattenytan.

 

brygga2

 

Jag kallar dem mina stunder av klarhet. De där tillfällena, nästan alltid efter träning, då jag känner mig som jag tror att alla andra känner sig. Ångestfri. Lugn. Lätt att styra tankarna. Försiktigt optimistisk. Tänk den dagen det finns ett (lagligt) piller för att få må så jämt. Ah!

Jag har ett kvalificerat jobb, jag har bolån och ordnad ekonomi, bakom mig finns en respektabel idrottskarriär, jag håller middagsbjudningar och jag anlitades ett tag frekvent som toast madam på bröllop. Men känslomässigt blir jag fan aldrig äldre än 15.

Jag är sårad. Har av annan individ tillskansats en mix av sorg, skam och ilska. En handikappande liten blandning, har det visat sig: Sorgen och skammen hindrar mig från att leva ut ilskan – trots att jag intellektuellt vet att jag borde markera en gräns. Dra ett tydlig streck i sanden och säga stopp. Inget mer nötande på min redan svaga stolthet, inget mer svältande av min redan hungriga längtan, inget mer slarvande med min klumpigt hoplimmade självrespekt. Istället ger jag hen mer betänketid. ”Du kan väl fundera, för snart orkar jag inte mer”. Så har jag mjäkat sen Sundsvall brann. Nåja. Mars.  Allt bara för att slippa mer sorg och skam; känslorna som kommer när en anser sig vara ensam och övergiven.

sitta inne

Jag vet att känslor inte är farliga, dock lever jag inte alls i enlighet med den kunskapen. Jag beter mig som att känslornas berättelser är sanningar. Livsregler. Känns det som att jag inte kommer att klara det, så försöker jag inte. Pinsamt. Men det slutar inte där. För att ändå hantera den aktuella situationen där jag blivit sårad, ägnar jag mig just nu nästan konstant åt tankar på hur jag/universum ska får hen att agera i linje med mina förhoppningar. Följande exempel är BARA ETT URVAL av idéer som kan påverka situationen i rätt riktning: om hen får dåligt väder på sin semester, om jag dricker mig redlös, om jag hör av mig exakt lagom mycket, om någon i min släkt dör, om hen får få likes, om jag springer personbästa på Lidingöloppet, om jag blir si brun och så smal, om jag börjar volontärarbeta, om jag klipper mig, om Argentina vinner fotbolls-vm, om jag låtsas kunna mycket om fotbolls-vm, om jag blir sjuk, om jag bjuder på god mat, om jag låtsas som att jag inte bryr mig om mat, om jag levererar bra skämt, om jag är snäll, om jag är sträng, om jag har nya jeans, om jag visar mina känslor, om jag döljer mina känslor, om jag har roligt på min semester, om jag går på dejt, om jag kan hålla andan i tre minuter eller om jag är extra noggrann med att inte kliva på A-brunnar. En tonåring har tagit min själ i besittning, ve mig!

tonår

 

Tänker ofta på döden nu för tiden. Inte så där som Harry i När Harry mötte Sally, när han i början berättar att han brukar sitta timmavis och svårmodigt betänka sin egen dödlighet. Och att han alltid läste slutet i alla böcker först. Ifall han skulle råka dö innan han nådde dit. Inte så, utan det är något som gör mig lättare till sinnes. Kan verka märkligt, men det är ju så där klyschigt meningsskapande. Det är till exempel lättare att fatta viktiga och vardagliga beslut med döden i tanken, sätter liksom saker i ett behövligt perspektiv. Såklart. Men det är lätt att bara mala på och i tanken göra köp av ny bil eller en jobbig kollega till en stor och viktig sak, när det inte skulle behöva vara det. Lätt att fokusera om när döden filtrerar.

De dominerande känslorna jag har idag är lättnad och tacksamhet, med ett stänk av förundran. Affektteoretiskt antar jag att det är en mix bestående av avsaknad av negativa affekter, av välbehag/glädje samt intresse som väcks igen och igen. Blixten slog nämligen ner i vår by, drog upp en rätt grund men några meter lång krater i hagen utanför vårt hus. Elstängslet pulveriserades, finns inte ett spår kvar. Och inne i huset så exploderade rautern med en ljudlig smäll. Betydande rökutveckling. Men tursamt nog ingen eld. Korna var inte i hagen där stängslet gick upp i rök. Tur! Och vi befann oss också alla i ett annat rum vid själva explosionen. Tur!! I alla fall. Vi blev utan el, och såklart utan internet. Och det är ju lite grann som med magsjuka. När en kan äta fast föda igen, eller som nu i vårt fall, när det går att tända lampan i badrummet igen, så ljuder klang och jubelsång inombords och det är som att situationen manar till en liten frejdig piruett. Det håller dessutom i sig ett tag. För ah, vad skönt att kunna koka sig en kopp kaffe, oh, vilken lyx att få slå på radion och härliga tider, vilket modernt underverk diskmaskinen ändå är!

Det är väl också ditåt jag strävar, tänker jag, när jag övar mig i att tänka mer på döden. Att inta mitt liv i stort och smått. Jubla och ryta när situationen manar till det. Och vara förnöjd lite oftare.