Min inre tant har rutit åt mig att skriva igen. Så jag gör det. Det är nämligen så här: i ett par-tre olika böcker har jag stött på en övning som jag gillat och tipsat andra om, men konstigt nog inte gjort själv. Syftet med övningen är att få fatt i vilken riktning man vill styra sitt liv. Hitta sina värderingar, meningarna med livet, eller ”måla upp de stora penseldragen” om man så vill. Igår gjorde jag övningen, och tyckte att tankeprocessen som följde var så mäktig att jag nu vill dela med mig av tillvägagångssättet:

Tänk på dig själv som 85-åring. Vart befinner du dig? Vilken dag är det? Hur ser det ut omkring dig? Hur är vädret? Vad gör du? Vilka andra är med? Vilka historier berättar du om ditt liv? Vad har varit viktigt för dig? Vad säger andra till dig, om ditt liv?

Om du vill göra övningen gör den nu. Innan du läser vad jag har skrivit som svar på frågorna.

old-people-taking-selfies-6

Min 85-åriga version av mig har en massa barn och barnbarn. Alla känner sig välkomna, ja de kommer och går lite som de vill hos mig. Jag har ett ljust sovrum med högt i tak där jag stänger in mig när det blir för stojigt. Jag njuter av att ligga där och lyssna på livet, helst ska de vara kvar när jag vaknar ur min eftermiddagslur. Lägenheten har ett stort allrum med ljuskrona och en röd persisk matta. På väggarna trängs tavlor och foton med hyllor fulla av sönderbläddrade böcker och hemdrejade krus. Dom är inte så snygga, men dom var roliga att göra. Jag tycker om att promenera i stan, att vandra i naturen och att simma. Jag har tillgång till ett ställe på landet som jag delar med vänner eller släkt. Jag har alltid för mycket att göra, skyndar hit och dit och mina vuxna barn säger alltid att jag måste varva ner. Jag säger att vila, det kan jag göra i graven. Jag har åstadkommit något jag är stolt över, något som tog många år, som kanske inte var så stort för andra men som gör att jag kan luta mig tillbaka och känna mig stolt. Kanske var det mitt yrkesliv, bara. Jag har många vänner, och även några fiender. Det fick det vara värt. Jag har klänning på mig, en bekväm sak i mjukt tyg. Jag har skapat, bara för skapandets skull. Några enstaka gånger blev det faktiskt riktigt bra. Jag lyssnar på musik, högt, någon slags glad jazz.  På en affisch på väggen finns jazzens historia beskriven, jag försöker förklara för barnbarnen, men de gullar bara med min… hund! Jag har hund.

Så långt har jag kommit nu. Men jag märker att tankarna fortsätter. Vad skulle jag vilja åstadkomma här i livet? Vilka olika jobb har jag haft? Vilka platser har jag bott på? Hur har jag hanterat jobbiga perioder? Hade jag någon länge relation?

Jag märker att det längre perspektivet som åttiofem år kan bringa gör min situation just nu mindre läskig. Om jag inte vill ha det som nu, där min känsla av ensamhet är stor och min känsla av trygghet känns så skör, så kanske jag behöver ge familj en stor, större, chans. En så stor chans att jag fryser några ägg nu och gör det på egen hand om några år om det inte blir på det traditionella sättet? Kanske.  Och i mindre frågor: kanske gör det inte så mycket att jag känner mig fånig när jag lyssnar på pretentiös musik fastän många i bekantskapskretsen kan mycket mer om det där, eller hur mina blogginlägg blir, eller vilken miltid jag får eller om jag har en cool outfit på mig. Min inre tant skiter i allt det där. Hon vill ha sköna kläder, fulla bokhyllor och en vetskap om att ha gjort ett avtryck här i världen. Om än ack så litet. Resten: det ger hon blanka fan i!

Rädslan tog mig över. Inför valet. Kunde inte hoppas knappt. Kunde inte ta debatten med ett leende. Fast nog försökte jag.

image

Och nu då. Ger mig själv en vecka. Kanske två. Då jag inte behöver vara klämkäck eller konstruktiv. Bara känna. Isande, förlamande sorg. Över att det här är min tid. Det är nu jag lever. För det känns inte som att vi är på väg mot något bättre. Så länge det nu känns så. Så får jag ta mig framåt. Dag för dag. Timme för timme. Sätta en fot framför den andra. Och försöka ge blanka fan i resten.