Ett av årets nyord är ”köttnorm”, vilket jag i egenskap av vegetarian tycker är väldigt intressant, men det här inlägget tillägnar jag min vanliga nemesis – tvåsamhetsnormen. Efter en oväntat lyckad jul känner jag mig ändå bestämt tilltufsad av den tvåsamhetsmanifestation som dessa helger innebär. De digitala julkorten har blixtrande och nästan hotfullt strömmat från dataskärmen som mötande trafik en mörk decemberkväll. Jag har blinkat och duckat och tittat så lite som möjligt. Och ja, en FÅR visa sin lycka på Facebook och Instagram och bilderna speglar VÄL vad vi uppfattar som rimligt lyckat, alltså normen. Normen är vad den är, jag lägger (tror jag) ingen annan värdering i det än att det är JOBBIGT att ofrivilligt inte få vara med.

Och som att ovanstående uppläxande uttrycksformer för den härskande synen på relationsstatusar i Sverige idag inte vore nog, så är julen också en tid för hemvändande = återseenden = OBLIGATORISKA jävla frågor om ”hur det går med killarna”. I år har jag: besökt tre länder, klarat silvertid på Lidingöloppets tremil, bytt tjänst och sedan fått TVÅ lönförhöjningar på kort tid samt extraroliga extrauppdrag, sålt, köpt och renoverat lägenhet, kommit trea på ett maraton utomlands, startat eget företag, nästan lärt mig crawla, hittat en knöl i bröstet som - tack åh tack! - inte var malign, fått erbjudande om att konsulta hos lite bra yrkesperson och tackat nej, haft askul på Way out west, fått IBS-diagnos, röstat på Fi, öppnat TVÅ investeringssparkonton och förhandlat svinbra bolåneränta. Om detta vet mina släktingar och barndomskompisar föga. Däremot vet de med säkerhet att jag inte är ihop med någon kille (tjej frågade de inte om, men faktum är att tvåsamhetsnormen är starkare än heteronormen så hade jag träffat brud hade det säkert firats, det får jag ändå ge dem).

De vet vad jag har misslyckats med, enligt normen. Inte vad jag har gjort freakin awesome. Tur att jag och Tjecken och mina andra bästa vet det. Resten ger vi blanka fan i.

Sitter hopsjunken på en gammal trästol i vårt dragiga 1800-talshus med storblommiga tapeter och knarriga trägolv. Runt mig snurrar gammalt damm. Första veckan vi bodde här så städade jag som besatt. Finns så jädra många hörn där lort kan samlas. Och då hade ingen bott här på över ett år. Vi kom in i ett fullt möblerat hus. Men ganska fort flyttade jag saker in och ut. Gjorde det till vårt. Eller mest mitt, faktiskt, på insidan. Det är fint. Verkligen fint. Ibland kan jag sitta en lång stund i något av rummen och bara titta mig omkring. Låta ögonen glida glatt över färg och form. Nu. Nu när jag har en vecka ensam för första gången någonsin i huset. Veckan mellan jul och nyår. Så ska jag montera ner det jag byggt upp. Packa ner i kartonger. Girlanger, lampor, pryttlar och böcker. De där första veckorna här, maniska juliveckor när jag knappt sov, tänkte jag nog att jag aldrig mer skulle packa flyttlådor. Så tror jag det kändes i mig då. Som att jag ville landa. Kunna stanna. Äntligen. Kanske är det därför det är så svårt att få det här gjort. Trots att jag legat vaken många nätter och redan tänkt ut i precis vilken ordning det ska göras. Ändå så sitter jag här, nästan dubbelvikt på en hård trästol. Och bara tittar tomt framför mig. På kartongerna. På allt som inte blev. Eller i alla fall inte kommer att bli. Dessutom. Packar jag mina lådor utan att ännu ha någonstans att ta vägen. Så de kommer bara stå där, kartongerna. Och påminna oss, honom och mig, om att vi valt bort varandra. Så. Jag ger mig själv fem minuter till. Att sitta här på stolen.

Med lite svindelkänsla i knäna kan jag försiktigt börja se mig över axeln. Nog går det att vila här en liten stund. Vila i en insikt som skänker lite fast mark under fötterna. Det är så dumt. I fem år har jag pratat om min ångest och mina rädslor. Sett mig som en som inte klarar att vara ensam eller att vila. Utmanat mig på alla de vis. Så fick jag för mig att börja terapi igen, är så less på att må räv. Två gånger har jag träffat psykologen, som för övrigt uppfyllde precis de kriterier jag länge letat efter. Rätt kön, ålder, utbildning, inriktning etc. Ändå har det hittills inte alls blivit som jag tänkt mig (eller kanske just därför?). Men i alla fall. När jag skulle sammanfatta de senaste årens ÅNGEST, så sjönk det ner på mig att det jag rimligtvis har känt är sorg. Sex år med stort A i ångesthantering, när orsaken till den rynkade pannan egentligen var sorg.

sorg

Så svartvit ska jag kanske inte vara. Visst finns det mycket oro i den här katten och det har det alltid gjort. Och typ-A-personlighet och jävel. Samtidigt: 2008 lämnade jag min hemstad, min idrottskarriär och de flesta av min familj/mina vänner och flyttade till Västerås för att börja jobba som psykolog. En månad senare dog en av mina bästa vänner. Hanna. Vi blev kompisar på gymnasiet och umgicks jämt under de första åren efter studenten. Under tiden blev hon illa däran i anorexi. Det var otroligt jobbigt att se, samtidigt kom vi väldigt nära varandra. Så småningom blev hon bättre och våra liv rullade på, halkade närmare och längre ifrån varandra om vartannat i en lång dans. När hon dog hade vi inte hörts ordentligt på ett par veckor, för att jag blivit sur på henne. Hon försvann väldigt plötsligt. Väldigt brutalt. 15 mars. När maj kom dog mormor. Jag jobbade heltid med utsatta barn, det kanske skänkte perspektiv men vårt yrke lämnar inget utrymme för svajiga dagar. Nåväl. Under åren som följde vinkade jag adjö till två gamla fastrar, en grodd i min mage, ett trettonårigt förhållande och två blossande romanser som kanske aldrig borde ha varit. Hela tiden jagande, jäktande, självanklagande och misslyckad. Jag tog blodprov för bristsjukdomar och allergier, utredde magbesvär, födelsemärken och knölar. Inga fel hittades. Där. I spegel och självanalys hittade jag massor. Korrigerade bäst jag kunde. Puckat Kitty. Du sörjde ju. Sörjer. Jag har sorg.

Varför är då detta viktigt? Jo, för det får mig att känna mig mer normal, det ger mig bättre möjligheter att hantera känslorna, och på ytterligare något sätt som jag inte förstår kan jag på riktigt känna hur perspektivskiftet plockat av mig några tunga stenar.

Tjecken, du har inte lyxen att ha skiten bakom dig. Än. För dig tittar vi framåt. För mig också förstås, herregud,  och aldrig kommer den dagen då vi känner att NU! är ALLT! på plats. Ändå har jag något slags hopp för nästa år. 2015 är vårt, Tjeckski.

This is the year.

 

Här sitter jag nu, kvällen före julafton. Äckelmätt efter att ha ätit chips och dipp till middag. I huset vi köpte tillsammans en vacker junidag 2011. Då trädgårdens alla fruktträd stod i blom. Och jag valde att blunda för alla andra tankar än de på honom och mig i denna lantidyll, med framtida barn tultandes runt våra ben. Jag ville det så mycket. Att det var så det skulle få bli för oss. För mig, äntligen.

Men ikväll är jag här ensam. För att han, och vår underbara tultande unge, är på Teneriffa med hans släkt. Eller ja, för att jag sagt att jag inte längre ville ha det här. Med honom. Visionen om honom och mig inramat av mina drömmars körsbärsträdgård. Vi ska inte vara Vi nåt mera. Och jag vet ju att det är rätt beslut. Jag ser helt andra saker när jag tittar på trädgården numera. Men satan. Vad ödsligt det blir att sitta här med mitt beslut dagen för dopparedan. Utan att kunna blåsa mitt kluckskrattande barn på mjuka magen. Jag försöker skaka av kylan inuti och utanpå genom att dricka portvin, äta skumtomtar och hoppskriksjunga till denna lista:

 

Jag är mitt i fritt fall. Ingen plats för skam. Den ger jag blanka fan i. Men ont gör det.

Ja egentligen har den levat hela tiden – i våra hjärtan och samtal. Ändå har det inte blivit mycket skrivet denna höst. Stressymtom och hjärtesorg och tilläggsvarv i livskarusellen har effektiv hållit oss borta från tangentborden. Men nu, nu är det jul för fan.

Jag firar en traditionell jul. Helgen har ägnats åt typiska hemvändaraktiviteter såsom glöggmingel, titt på stans nybyggen och blixtsnabba, socialfobiska duckningar på Åhléns. Under kvällen har jag lagat vegetarisk julmat som senapsaubergine”sill”, mandel”kött”bullar, picklade grönsaker, ischoklad och marsipangodis. Därtill ska det göras chèvreknyten med fikon, citrussallad, cashewnötspaté, grönkålssallad med aprikoser, ädelsostcheescake, rotsakslåda och syrlig rödkålssallad med äpple - det gäller att imponera på köttätarna för att hjälpa polletterna deras att trilla ned. Kött är mord, ju.

En annan väldigt klassisk del av julfirandet är att tacksamt glädjas åt det en har och generöst giva till de som mindre har. Det är därför folk nu öppnar sina dörrar, armar och hjärtan och bjuder in tiggarna till sina hem, överöser dem med gåvor, pengar och varm mat.

Eller hur det nu blev med själva efterlevandet av allt som sägs runt juldukade bord, vid korvkiosken, på Systemebolaget och i överhettade telefoner under friska vinterpromenader.

Här och var läser jag utrop om att tiggeri bör förbjudas i Sverige. På DN debatt går att läsa att en lag mot tiggeri ska tvinga Rumänien att ta hand om sina fattiga. En släkting attendade ett facebookevenemang med namnet ”Stoppa tiggarna utanför Ica”. SD håvar in röster på att föreslå att vi ska ”hjälpa dem där de är”.  Vanligt folk vill inte skänka till de som tigger då de övertygats om att pengarna går till ligor.

Jag tror så här. Rumänien har hittills inte direkt imponerat på mig vad gäller att ta hand om romer och andra utsatta. Att vi kriminaliserar tiggarna kommer så klart inte göra någon skillnad på denna punkt. En förändring i Rumänien kan möjligen komma till stånd på lång sikt om EU tar fram regler för att länder som inte följer mänskliga rättigheter, erbjuder sociala skyddsnät eller förföljer folkgrupper skall uteslutas ur unionen. De personer som tigger och fryser på våra gator i kväll behöver hjälp NU. Det är inte roligt att tigga. Det tror jag att vem som helst kan förstå. Men man gör nästan vad som helst för sina barn. Och att det sitter människor och fryser på våra gator, för några ynka kronor om dagen, säger väl en del om den situation de lämnat. Att kriminalisera tiggarens försök att bryta sig ur fattigdom och brist på sjukvård för sina barn, innebär att ett lagligt lösningsförsök försvinner. Endast kriminella alternativ återstår.  Värt att tänka på är att trafficking, människosmuggling och slaveri är redan förbjudna. Om det är det man vill bekämpa så finns det redan lagar. Och den som tror (trots polisens stora utredning som visar motsatsen) att tiggarna utnyttjas av kriminella nätverk bör följaktligen se tiggarna som brottsoffer i än större behov skydd och skadestånd. 

Kläder, pengar, mat och värme behövs nu. Vi kan inte vänta på att Rumänien ska lösa sina problem. Som att vi inte skulle behandla de som får livmoderhalscancer idag, bara för att de som växer upp nu har fått vaccin och kommer att slippa sjukdomen. Samtidigt: I förlängningen hoppas jag att Sverige kan vara ett föregångsland i att behandla alla människor som människor, i att erbjuda sociala skyddsnät för alla EU-medborgare (vi har ju faktiskt helt frivilligt tackat ja till EU genom en högst demokratisk process), och i att genom politiska påtryckningar och bistånd förbättra situationen för de som vill bo kvar i sitt hemland under drägliga förhållanden. Det handlar inte om att vi ska välja mellan att hjälpa dem här eller där. Båda behövs. Nu.

Det vore jättefint om vi genom manifestationen ”Stoppa tiggarna utanför Ica” kunde stoppa fattigdomen. Det vore jättefint om det var städat och tjusigt utanför Ica, och om fattigdom var något abstrakt vi bara läste om i tidningarna. Det är inte alltid en blir tacksam över att ställas ansikte mot ansikte med sina privilegier. Baksidan är skuldkänslor över att en inte gör mer. Och ja, DET kanske vi kan stoppa med ett förbud mot tiggeri. Men det är självbedrägeri av monumentala mått om någon tror att det gör världen bättre och livet lättare för den som tigger.

Vill du bli glad i jul? Prova att skänka en slant. Mina två sista stockholmsdagar innan jul bar jag runt på en fryspåse full av mynt (parkeringspengapungen från ett liv när jag hade bil). När jag mötte tiggare tog jag en näve och släppte i pappersmuggen. Hoppades att det kunde hjälpa lite. Reaktionerna värmde länge. Jag blev också tacksam. Så många gånger har jag bara gått förbi, ja de allra, allra flesta dagar är sådana. Jag är ledsen över att jag inte ger mer, över att det inte finns någon riktigt bra snabb och långsiktig lösning och över att jag så sällan vågar ta viktiga debatter av rädsla att ”förlora”. Och jag är tacksam över att det är just dessa val jag står emellan. Istället för att måsta välja om jag ska svälta bredvid mina barn eller resa långt bort till ett iskallt land och tigga på gatan med hopp om att kunna skicka hem en slant. Från och med nu Tjecken. Från och med nu tar vi debatten. Haters gonna hate, bla bla, men nu tar vi den. Nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den. Skål!