Sitter på golvet i min lägenhet tillsammans med sju andra. Jag har bjudit in till ”Projektmöte”, vilket är mycket roligare än vad det kanske låter för projekten ska vara kreativa och mötet är mellan mina vänner (de flesta har inte träffat varandra). En skriver blogg (alltså seriöst, Tjecken vi har en del att lära, hon sitter med lappar och kopior och anteckningar och för ihop), en målar i akvarell, en annan med blyerts, två gör fotoböcker och en syr i en knapp. Jag har målat fåglar på gammalt porslin. Skratta inte.

GetAttachment

Ett av årets nyord är ”köttnorm”, vilket jag i egenskap av vegetarian tycker är väldigt intressant, men det här inlägget tillägnar jag min vanliga nemesis – tvåsamhetsnormen. Efter en oväntat lyckad jul känner jag mig ändå bestämt tilltufsad av den tvåsamhetsmanifestation som dessa helger innebär. De digitala julkorten har blixtrande och nästan hotfullt strömmat från dataskärmen som mötande trafik en mörk decemberkväll. Jag har blinkat och duckat och tittat så lite som möjligt. Och ja, en FÅR visa sin lycka på Facebook och Instagram och bilderna speglar VÄL vad vi uppfattar som rimligt lyckat, alltså normen. Normen är vad den är, jag lägger (tror jag) ingen annan värdering i det än att det är JOBBIGT att ofrivilligt inte få vara med.

Och som att ovanstående uppläxande uttrycksformer för den härskande synen på relationsstatusar i Sverige idag inte vore nog, så är julen också en tid för hemvändande = återseenden = OBLIGATORISKA jävla frågor om ”hur det går med killarna”. I år har jag: besökt tre länder, klarat silvertid på Lidingöloppets tremil, bytt tjänst och sedan fått TVÅ lönförhöjningar på kort tid samt extraroliga extrauppdrag, sålt, köpt och renoverat lägenhet, kommit trea på ett maraton utomlands, startat eget företag, nästan lärt mig crawla, hittat en knöl i bröstet som - tack åh tack! - inte var malign, fått erbjudande om att konsulta hos lite bra yrkesperson och tackat nej, haft askul på Way out west, fått IBS-diagnos, röstat på Fi, öppnat TVÅ investeringssparkonton och förhandlat svinbra bolåneränta. Om detta vet mina släktingar och barndomskompisar föga. Däremot vet de med säkerhet att jag inte är ihop med någon kille (tjej frågade de inte om, men faktum är att tvåsamhetsnormen är starkare än heteronormen så hade jag träffat brud hade det säkert firats, det får jag ändå ge dem).

De vet vad jag har misslyckats med, enligt normen. Inte vad jag har gjort freakin awesome. Tur att jag och Tjecken och mina andra bästa vet det. Resten ger vi blanka fan i.

Med lite svindelkänsla i knäna kan jag försiktigt börja se mig över axeln. Nog går det att vila här en liten stund. Vila i en insikt som skänker lite fast mark under fötterna. Det är så dumt. I fem år har jag pratat om min ångest och mina rädslor. Sett mig som en som inte klarar att vara ensam eller att vila. Utmanat mig på alla de vis. Så fick jag för mig att börja terapi igen, är så less på att må räv. Två gånger har jag träffat psykologen, som för övrigt uppfyllde precis de kriterier jag länge letat efter. Rätt kön, ålder, utbildning, inriktning etc. Ändå har det hittills inte alls blivit som jag tänkt mig (eller kanske just därför?). Men i alla fall. När jag skulle sammanfatta de senaste årens ÅNGEST, så sjönk det ner på mig att det jag rimligtvis har känt är sorg. Sex år med stort A i ångesthantering, när orsaken till den rynkade pannan egentligen var sorg.

sorg

Så svartvit ska jag kanske inte vara. Visst finns det mycket oro i den här katten och det har det alltid gjort. Och typ-A-personlighet och jävel. Samtidigt: 2008 lämnade jag min hemstad, min idrottskarriär och de flesta av min familj/mina vänner och flyttade till Västerås för att börja jobba som psykolog. En månad senare dog en av mina bästa vänner. Hanna. Vi blev kompisar på gymnasiet och umgicks jämt under de första åren efter studenten. Under tiden blev hon illa däran i anorexi. Det var otroligt jobbigt att se, samtidigt kom vi väldigt nära varandra. Så småningom blev hon bättre och våra liv rullade på, halkade närmare och längre ifrån varandra om vartannat i en lång dans. När hon dog hade vi inte hörts ordentligt på ett par veckor, för att jag blivit sur på henne. Hon försvann väldigt plötsligt. Väldigt brutalt. 15 mars. När maj kom dog mormor. Jag jobbade heltid med utsatta barn, det kanske skänkte perspektiv men vårt yrke lämnar inget utrymme för svajiga dagar. Nåväl. Under åren som följde vinkade jag adjö till två gamla fastrar, en grodd i min mage, ett trettonårigt förhållande och två blossande romanser som kanske aldrig borde ha varit. Hela tiden jagande, jäktande, självanklagande och misslyckad. Jag tog blodprov för bristsjukdomar och allergier, utredde magbesvär, födelsemärken och knölar. Inga fel hittades. Där. I spegel och självanalys hittade jag massor. Korrigerade bäst jag kunde. Puckat Kitty. Du sörjde ju. Sörjer. Jag har sorg.

Varför är då detta viktigt? Jo, för det får mig att känna mig mer normal, det ger mig bättre möjligheter att hantera känslorna, och på ytterligare något sätt som jag inte förstår kan jag på riktigt känna hur perspektivskiftet plockat av mig några tunga stenar.

Tjecken, du har inte lyxen att ha skiten bakom dig. Än. För dig tittar vi framåt. För mig också förstås, herregud,  och aldrig kommer den dagen då vi känner att NU! är ALLT! på plats. Ändå har jag något slags hopp för nästa år. 2015 är vårt, Tjeckski.

This is the year.

 

Ja egentligen har den levat hela tiden – i våra hjärtan och samtal. Ändå har det inte blivit mycket skrivet denna höst. Stressymtom och hjärtesorg och tilläggsvarv i livskarusellen har effektiv hållit oss borta från tangentborden. Men nu, nu är det jul för fan.

Jag firar en traditionell jul. Helgen har ägnats åt typiska hemvändaraktiviteter såsom glöggmingel, titt på stans nybyggen och blixtsnabba, socialfobiska duckningar på Åhléns. Under kvällen har jag lagat vegetarisk julmat som senapsaubergine”sill”, mandel”kött”bullar, picklade grönsaker, ischoklad och marsipangodis. Därtill ska det göras chèvreknyten med fikon, citrussallad, cashewnötspaté, grönkålssallad med aprikoser, ädelsostcheescake, rotsakslåda och syrlig rödkålssallad med äpple - det gäller att imponera på köttätarna för att hjälpa polletterna deras att trilla ned. Kött är mord, ju.

En annan väldigt klassisk del av julfirandet är att tacksamt glädjas åt det en har och generöst giva till de som mindre har. Det är därför folk nu öppnar sina dörrar, armar och hjärtan och bjuder in tiggarna till sina hem, överöser dem med gåvor, pengar och varm mat.

Eller hur det nu blev med själva efterlevandet av allt som sägs runt juldukade bord, vid korvkiosken, på Systemebolaget och i överhettade telefoner under friska vinterpromenader.

Här och var läser jag utrop om att tiggeri bör förbjudas i Sverige. På DN debatt går att läsa att en lag mot tiggeri ska tvinga Rumänien att ta hand om sina fattiga. En släkting attendade ett facebookevenemang med namnet ”Stoppa tiggarna utanför Ica”. SD håvar in röster på att föreslå att vi ska ”hjälpa dem där de är”.  Vanligt folk vill inte skänka till de som tigger då de övertygats om att pengarna går till ligor.

Jag tror så här. Rumänien har hittills inte direkt imponerat på mig vad gäller att ta hand om romer och andra utsatta. Att vi kriminaliserar tiggarna kommer så klart inte göra någon skillnad på denna punkt. En förändring i Rumänien kan möjligen komma till stånd på lång sikt om EU tar fram regler för att länder som inte följer mänskliga rättigheter, erbjuder sociala skyddsnät eller förföljer folkgrupper skall uteslutas ur unionen. De personer som tigger och fryser på våra gator i kväll behöver hjälp NU. Det är inte roligt att tigga. Det tror jag att vem som helst kan förstå. Men man gör nästan vad som helst för sina barn. Och att det sitter människor och fryser på våra gator, för några ynka kronor om dagen, säger väl en del om den situation de lämnat. Att kriminalisera tiggarens försök att bryta sig ur fattigdom och brist på sjukvård för sina barn, innebär att ett lagligt lösningsförsök försvinner. Endast kriminella alternativ återstår.  Värt att tänka på är att trafficking, människosmuggling och slaveri är redan förbjudna. Om det är det man vill bekämpa så finns det redan lagar. Och den som tror (trots polisens stora utredning som visar motsatsen) att tiggarna utnyttjas av kriminella nätverk bör följaktligen se tiggarna som brottsoffer i än större behov skydd och skadestånd. 

Kläder, pengar, mat och värme behövs nu. Vi kan inte vänta på att Rumänien ska lösa sina problem. Som att vi inte skulle behandla de som får livmoderhalscancer idag, bara för att de som växer upp nu har fått vaccin och kommer att slippa sjukdomen. Samtidigt: I förlängningen hoppas jag att Sverige kan vara ett föregångsland i att behandla alla människor som människor, i att erbjuda sociala skyddsnät för alla EU-medborgare (vi har ju faktiskt helt frivilligt tackat ja till EU genom en högst demokratisk process), och i att genom politiska påtryckningar och bistånd förbättra situationen för de som vill bo kvar i sitt hemland under drägliga förhållanden. Det handlar inte om att vi ska välja mellan att hjälpa dem här eller där. Båda behövs. Nu.

Det vore jättefint om vi genom manifestationen ”Stoppa tiggarna utanför Ica” kunde stoppa fattigdomen. Det vore jättefint om det var städat och tjusigt utanför Ica, och om fattigdom var något abstrakt vi bara läste om i tidningarna. Det är inte alltid en blir tacksam över att ställas ansikte mot ansikte med sina privilegier. Baksidan är skuldkänslor över att en inte gör mer. Och ja, DET kanske vi kan stoppa med ett förbud mot tiggeri. Men det är självbedrägeri av monumentala mått om någon tror att det gör världen bättre och livet lättare för den som tigger.

Vill du bli glad i jul? Prova att skänka en slant. Mina två sista stockholmsdagar innan jul bar jag runt på en fryspåse full av mynt (parkeringspengapungen från ett liv när jag hade bil). När jag mötte tiggare tog jag en näve och släppte i pappersmuggen. Hoppades att det kunde hjälpa lite. Reaktionerna värmde länge. Jag blev också tacksam. Så många gånger har jag bara gått förbi, ja de allra, allra flesta dagar är sådana. Jag är ledsen över att jag inte ger mer, över att det inte finns någon riktigt bra snabb och långsiktig lösning och över att jag så sällan vågar ta viktiga debatter av rädsla att ”förlora”. Och jag är tacksam över att det är just dessa val jag står emellan. Istället för att måsta välja om jag ska svälta bredvid mina barn eller resa långt bort till ett iskallt land och tigga på gatan med hopp om att kunna skicka hem en slant. Från och med nu Tjecken. Från och med nu tar vi debatten. Haters gonna hate, bla bla, men nu tar vi den. Nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den. Skål!

 

 

Min inre tant har rutit åt mig att skriva igen. Så jag gör det. Det är nämligen så här: i ett par-tre olika böcker har jag stött på en övning som jag gillat och tipsat andra om, men konstigt nog inte gjort själv. Syftet med övningen är att få fatt i vilken riktning man vill styra sitt liv. Hitta sina värderingar, meningarna med livet, eller ”måla upp de stora penseldragen” om man så vill. Igår gjorde jag övningen, och tyckte att tankeprocessen som följde var så mäktig att jag nu vill dela med mig av tillvägagångssättet:

Tänk på dig själv som 85-åring. Vart befinner du dig? Vilken dag är det? Hur ser det ut omkring dig? Hur är vädret? Vad gör du? Vilka andra är med? Vilka historier berättar du om ditt liv? Vad har varit viktigt för dig? Vad säger andra till dig, om ditt liv?

Om du vill göra övningen gör den nu. Innan du läser vad jag har skrivit som svar på frågorna.

old-people-taking-selfies-6

Min 85-åriga version av mig har en massa barn och barnbarn. Alla känner sig välkomna, ja de kommer och går lite som de vill hos mig. Jag har ett ljust sovrum med högt i tak där jag stänger in mig när det blir för stojigt. Jag njuter av att ligga där och lyssna på livet, helst ska de vara kvar när jag vaknar ur min eftermiddagslur. Lägenheten har ett stort allrum med ljuskrona och en röd persisk matta. På väggarna trängs tavlor och foton med hyllor fulla av sönderbläddrade böcker och hemdrejade krus. Dom är inte så snygga, men dom var roliga att göra. Jag tycker om att promenera i stan, att vandra i naturen och att simma. Jag har tillgång till ett ställe på landet som jag delar med vänner eller släkt. Jag har alltid för mycket att göra, skyndar hit och dit och mina vuxna barn säger alltid att jag måste varva ner. Jag säger att vila, det kan jag göra i graven. Jag har åstadkommit något jag är stolt över, något som tog många år, som kanske inte var så stort för andra men som gör att jag kan luta mig tillbaka och känna mig stolt. Kanske var det mitt yrkesliv, bara. Jag har många vänner, och även några fiender. Det fick det vara värt. Jag har klänning på mig, en bekväm sak i mjukt tyg. Jag har skapat, bara för skapandets skull. Några enstaka gånger blev det faktiskt riktigt bra. Jag lyssnar på musik, högt, någon slags glad jazz.  På en affisch på väggen finns jazzens historia beskriven, jag försöker förklara för barnbarnen, men de gullar bara med min… hund! Jag har hund.

Så långt har jag kommit nu. Men jag märker att tankarna fortsätter. Vad skulle jag vilja åstadkomma här i livet? Vilka olika jobb har jag haft? Vilka platser har jag bott på? Hur har jag hanterat jobbiga perioder? Hade jag någon länge relation?

Jag märker att det längre perspektivet som åttiofem år kan bringa gör min situation just nu mindre läskig. Om jag inte vill ha det som nu, där min känsla av ensamhet är stor och min känsla av trygghet känns så skör, så kanske jag behöver ge familj en stor, större, chans. En så stor chans att jag fryser några ägg nu och gör det på egen hand om några år om det inte blir på det traditionella sättet? Kanske.  Och i mindre frågor: kanske gör det inte så mycket att jag känner mig fånig när jag lyssnar på pretentiös musik fastän många i bekantskapskretsen kan mycket mer om det där, eller hur mina blogginlägg blir, eller vilken miltid jag får eller om jag har en cool outfit på mig. Min inre tant skiter i allt det där. Hon vill ha sköna kläder, fulla bokhyllor och en vetskap om att ha gjort ett avtryck här i världen. Om än ack så litet. Resten: det ger hon blanka fan i!

Vi människor är flockdjur. Ingen idé att förneka. Men i vårt land idag lever vi inte alls så. Istället isolerar vi oss i minifamiljer och/eller går runt och känner oss alldeles ensamma. Vi längtar och griper efter varandra, men det finns en skam i att visa (erkänna) beroendet av andra. Så svårt att be om hjälp, både med det praktiska och det själsliga. Tjecken har många gånger fått telefonpeppa mig att till be om hjälp, och sett till de senaste 10 åren har jag genomgått en ganska så giganorm utveckling om jag får säga det själv. Men ändå, här i Stockholm har jag ingen självklar flock. Många stöttepelare men ändå en känsla av att vara till besvär. Vilket kanske mest är en orättvis förminskning av mina vänner, men ändå. Jag tror att det kan bero både på mina egna filter som har svårt att släppa igenom kärleksbetygelser, men också på samhällsstrukturer som alltmer går mot det individualistiska.  Kanske sprunget ur något gott.

En bekant till mig som kommer från Sydamerika har en förklaring. Allt fungerar så bra i Sverige! I hennes hemland finns ingen välutbyggd äldrevård eller barnomsorg, släktingar håller ihop över generationsgränserna och ser efter varandra. Även främlingar emellan kan landets brister vara till gagn för sammanhållningen. De kan behöva fråga varandra om skjuts när bussarna inte går, om matvaror när butikerna har slut och om hjälp med skötsel av huset i ett land där få har råd att ta in hantverkare. Min sydamerikanska vän tycker att det känns svårt och onaturligt att som vuxen hitta vänner i Sverige. Samtidigt är vi överens om vi för den sakens skull inte vill romantisera fattigdom och att vi är glada för att välfärden trots allt är så utbyggd här. Men nog finns det fog för att säga att det inte räcker till en känsla av mellanmänsklig trygghet.

Här i Stockholm är det kanske snäppet värre än i andra delar av landet. När vi norrlänningar kommer hit efter vistelser på hemorten störs vi ofta av fenomenet att vi hela tiden tycker att vi får syn på någon vi känner. ”Är inte det där Stina?!”, ”Jag tyckte jag såg Nils men det var bara likt”, ”Kolla hon ser ut som Kajsa!”. Fenomenet pågår i ca ett dygn innan vi helt enkelt blivit överstimulerade och börjar göra som alla andra här – fäster blicken vid en punkt på horisonten eller tunnelbanevagnsgolvet.  Vi kan möta tusen personer på en dag utan att ha tittat någon i ögonen. Vad gör det med oss? Vad gör det med medmänskligheten?

Som en som är född blyg kan jag också uppskatta den anonymitet som storstadslivet för med sig. I de tidiga tonåren upplevde jag några gånger att jag liksom blåstes upp till en jätte, t ex en gång när jag började gråta efter en förlust i en badmintonmatch. Jag fick känslan av att min ansikte blev enormt och att alla stirrade, och skrattade. På den kunde jag fantisera om att få vara osynlig. Nu – living the dream. Men så himla drömlikt känns det inte. Medan vi blundar faller en efter en.

Med start idag ska jag bli bättre på att titta på andra, att säga något – vad som helst – och att sluta skämmas över min känsla av ensamhet, för i den känslan finns – hur motsägelsefullt det än låter – en enorm gemenskap.

I förra inlägget skrev jag, Kitty, om min stora fasa: ensamheten. Jag kom fram till att MIN rädsla för den troligen grundas i en medfödd (?) separationsångest i kombination med en längre period av hjärtesorg och relationell motvind. Här kommer lite fler tankar kring detta:

De flesta kvinnor jag känner är mer rädda än de flesta män jag känner för att vara singel och utan barn i min ålder. Det är en delvis logisk rädsla eftersom det är svårare för kvinnor än män att yngla av sig efter 40; men idag finns ju faktiskt möjligheten att som kvinna skaffa barn på egen hand. Alltså är inte tvåsamhet avgörande om det är barnlängtan en har. Ändå känner många kvinnor att den vägen är ett misslyckande. Har kvinnan inte blivit gift i min ålder så måste det vara något fel på henne, eller så försöker hon inte tillräckligt. Detta får vi reda på från alla håll i vårt samhälle. Tvåsamhet och familjeliv likställs med lycka, och uppmålas  som ett kvitto på att ha gjort rätt. Klarat av livet med godkänt betyg. Det syns tydligt i filmer och media, men kanske ännu mer i sociala medier och i samspelet mellan vänner. Vet ni om att det finns personer som inte längre bjuder in mig till aktiviteter sedan jag blev singel? Tydligen gjorde vi paraktiviteter, jag som trodde att vi bara gillade varandra. Visste ni att många jag känner som aldrig skickat ett julkort i hela sitt liv plötsligt börjat göra det sedan de skaffade barn? Eller att ganska nära vänner till mig på fullaste allvar försöker muntra upp mig när jag är ledsen över min situation genom att skicka bilder på sina barn? Att de skickar bilder på sina barn när jag fyller år (och ålderskrisar) verkar obligatoriskt. ”Grattis från vårt lilla charmtroll”. VA!? Jag känner inte den ungen, vi har träffats max en gång och då sov hen hela tiden och vaknade bara för att stjäla min kompis uppmärksamhet och sedan kräkas på min tröja!

I de stunderna känner jag mig dubbelt ensam. Och löjligt besviken på den ständiga reproduktionen av statusen i att ha en man vid sin sida och ca 2 barn. Visst finns det singelaktiviteter i vårt samhälle, men då med enda syfte att träffa någon. Detta är mycket problematiskt, bland annat ur ett feministiskt perspektiv. Hur många kvinnor stannar inte i ett dåligt förhållande på grund av detta sociala tryck? För män finns det många alternativa livsvägar som rankas lika högt, om inte högre, än att vara familjefar. De kan också bli föräldrar senare i livet utan att behöva skämmas, och de skuldbeläggs inte på samma sätt som kvinnor om de lämnar sin familj för karriären, eller en annan kvinna. Därför får de också fler modeller/exempel/förebilder på andra män som lever i ensamhet av olika anledningar, och därmed ett självförtroende. De får veta att ”det är lugnt”. Det självförtroendet skulle jag behöva just nu. Inför min ensamhet känner jag mig nämligen ALLT ANNAT än lugn.

Stay gold, Kitty

PS. Ja, jag vet att det finns massor av män som känner sig ensamma och att det finns kvinnor som vill vara själva, här har jag dock velat visa på att det finns strukturer, normer och stereotyper som ställer till det för mig och andra i min situation.

 

Jag har funderat på det här inlägget i några dagar nu, men har fortfarande svårt att få det ur mig. Inte för att jag inte har något att säga om ensamheten. Tvärtom. Jag har så mycket att säga, och känner mig så i den att den blir svår att beskriva med tillräckligt mycket perspektiv för att det ska bli begripligt. Även för mig själv.

En sak är jag i alla fall säker på: jag hatar att vara ensam. Eller, att känna mig ensam, för att vara petnoga. Det är ju inte riktigt samma sak. Jag är en delvis introvert person och även om jag är väldigt sällskapssjuk för det mesta, så har jag också behov av att dra mig undan, vara själv.

Som barn och tonåring var jag ordentligt blyg, och led samtidigt av stark separationsångest från min familj. Två ganska besvärliga egenskaper. Oftast behövde jag bara hantera en åt gången, men ibland dök de upp samtidigt. Till exempel: I egenskap av duktig idrottare valdes  jag varje sommar ut för olika träningsläger med barn och ungdomar från hela Sverige. Många gånger var jag ensam norrlänning. Dessa resor kändes vansinnigt jobbiga för mig, men upplevda krav (mina eller andras?), gjorde att jag åkte ändå. Före, under och efter lägren bröt magen ihop, och jag hade svårt att sova. Kanske var det värsta att jag inte kunde förstå varför jag var den enda som inte bara var stolt och glad över att bli uttagen; att jag var en sådan vekling kunde jag omöjligt förlåta mig själv. I en sovsal full med högpresterande idrottsungdomar låg jag klarvaken och kände mig så fruktansvärt ensam.

Det går att sitta på en fest och känna sig ensam. Det går att ligga i en sovande killes armar och gråta krokodiltårar av övergivenhet ner i hans bröstlurv. Det går att komma hem från en lång resa med kompisar och känna sig totalt bortglömd. Det går att vittja mailen på sin internetdejtingsajt, läsa rad upp och rad ner av komplimanger, och samtidigt längta nåt vansinnigt efter att bli sedd.

Det där var en beskrivning. Vågar jag mig på en kort analys? I så fall är den så här; att ensamhet för mig är nära kopplat till rädsla. Rädsla för att bli övergiven. Att jag just lade på luren med en fin kompis, verkar för mitt känslosystem inte betyda att jag har en kompis, utan att jag hade en. När jag talade med en fin kollega och vän om detta kunde vi till sist skratta åt det hela: hon ställde sig bakom ett hörn och hoade: ”själv men inte ensam!”.  Hjärnan fattade direkt. Känslosystemet har fortfarande inte greppat.

För jag är verkligen inte ensam. Jag firar alltid högtider med familjen, jag har vänner som jag ofta hörs med, jag är idag inte särskilt blyg utan pratar numer ganska lätt med kollegor och bekanta. Jag är bara så jäkla rädd att jag aldrig mer kommer att gå upp i kärlekssymbios med en fin och trygg snubbe. Jag är rädd att alla snubbar har övergivit mig för gott, eller att det liksom är slut på bra snubbar, att barn och familj aldrig kommer att bli verklighet för mig. Livrädd för detta, och den rädslan skapar en känsla av fruktansvärd ensamhet, och den ensamheten jobbar jag med varje dag. Försöker hålla den i schack medelst träning, fullbokad kalender, hemrenovering, extrajobb, datingsajter, Seinfeldmaratons, kvällspromenader, alkohol, och långa telefonsamtal.

Tror att jag pausar där. Det finns mer att ösa ur denna tillsynes outsinliga källa till ångest, men känner mig ganska nöjd över att ha fått ur mig ovanstående och ska nu ta ett kliv tillbaka och begrunda. Kanske äta en glass.

Jag minns när min nu bortgånge farfar bodde på hem och var dement. Då och då överraskades han, och vi, av stunder av klarhet. Plötsligt mindes han vårt hemtelefonnummer, kunde slå en signal och fråga min pappa hur det var med barnen. I nästa ögonblick förstod han inte vem han pratade med. Mot mig var farfar alltid vänlig men jag undrar om han kände igen mig som sitt barnbarn? En gång när vi dök upp hade han burit ut teven i förrådet; så att inte Hitler skulle kräva in den mitt under rasande krig. Pappa brukade ta med sig farfar ut i solen. De köpte alltid Magnum Mandel (det gör min pappa än idag) , trots att farfar varenda gång spottade ut mandelflisorna och skrockade  ”knallhattar!”, med ett ursäktande leende i ögonen.

mm

Nu blev jag lite blödig, ska försöka återgå till temat… I morse vaknade jag tidigt; nackdelen med att ha sovrumsfönstret på vid gavel är ju att alla stadens ljud läcker in. När väckarklockan ringde var jag alltså redan ganska pigg, så istället för att snooza och kämpa mot sömnigheten en halvtimme så klädde jag på mig och tog en morgonjogg. Det kändes att det skulle bli en riktigt varm dag, och det bar mig emot att tänka på kontoret. I duschen fick jag idén att ta med mig min frukost till en av bryggorna som jag dagligen cyklar förbi på väg till arbetet. Sagt och gjort. Väl på plats språkade jag lite med en tant som kom klättrandes upp ur vatten efter sin morgonsimtur. Hon skulle ta en i eftermiddag också och hon tyckte inte om idén med en bro ut till Årsta holmar. När hon gått slog det mig att mina tankar var så… positiva. Jag tänkte att sådana här stunder kan vara riktigt fina, att jag kanske klarar mig ganska bra på egen hand och att jag så klart kommer att träffa någon att bli kär i (och som är kär i mig) så småningom! Gungeligung med benen ovan solblanka vattenytan.

 

brygga2

 

Jag kallar dem mina stunder av klarhet. De där tillfällena, nästan alltid efter träning, då jag känner mig som jag tror att alla andra känner sig. Ångestfri. Lugn. Lätt att styra tankarna. Försiktigt optimistisk. Tänk den dagen det finns ett (lagligt) piller för att få må så jämt. Ah!

Jag har ett kvalificerat jobb, jag har bolån och ordnad ekonomi, bakom mig finns en respektabel idrottskarriär, jag håller middagsbjudningar och jag anlitades ett tag frekvent som toast madam på bröllop. Men känslomässigt blir jag fan aldrig äldre än 15.

Jag är sårad. Har av annan individ tillskansats en mix av sorg, skam och ilska. En handikappande liten blandning, har det visat sig: Sorgen och skammen hindrar mig från att leva ut ilskan – trots att jag intellektuellt vet att jag borde markera en gräns. Dra ett tydlig streck i sanden och säga stopp. Inget mer nötande på min redan svaga stolthet, inget mer svältande av min redan hungriga längtan, inget mer slarvande med min klumpigt hoplimmade självrespekt. Istället ger jag hen mer betänketid. ”Du kan väl fundera, för snart orkar jag inte mer”. Så har jag mjäkat sen Sundsvall brann. Nåja. Mars.  Allt bara för att slippa mer sorg och skam; känslorna som kommer när en anser sig vara ensam och övergiven.

sitta inne

Jag vet att känslor inte är farliga, dock lever jag inte alls i enlighet med den kunskapen. Jag beter mig som att känslornas berättelser är sanningar. Livsregler. Känns det som att jag inte kommer att klara det, så försöker jag inte. Pinsamt. Men det slutar inte där. För att ändå hantera den aktuella situationen där jag blivit sårad, ägnar jag mig just nu nästan konstant åt tankar på hur jag/universum ska får hen att agera i linje med mina förhoppningar. Följande exempel är BARA ETT URVAL av idéer som kan påverka situationen i rätt riktning: om hen får dåligt väder på sin semester, om jag dricker mig redlös, om jag hör av mig exakt lagom mycket, om någon i min släkt dör, om hen får få likes, om jag springer personbästa på Lidingöloppet, om jag blir si brun och så smal, om jag börjar volontärarbeta, om jag klipper mig, om Argentina vinner fotbolls-vm, om jag låtsas kunna mycket om fotbolls-vm, om jag blir sjuk, om jag bjuder på god mat, om jag låtsas som att jag inte bryr mig om mat, om jag levererar bra skämt, om jag är snäll, om jag är sträng, om jag har nya jeans, om jag visar mina känslor, om jag döljer mina känslor, om jag har roligt på min semester, om jag går på dejt, om jag kan hålla andan i tre minuter eller om jag är extra noggrann med att inte kliva på A-brunnar. En tonåring har tagit min själ i besittning, ve mig!

tonår