imageSprang i backe idag. Mjölksyra upp till öronen och tung andning. Efteråt påtaglig endorfinkick. Mår sällan så bra som då. Tanken känns klar, självförtroendet stort och livet inte så jävla allvarligt. Det finns på burk, typ, men inte lagligt och inte utan biverkningar. Synd, har så ofta tänkt tanken att jag behöver en endorfinkick – inte minst de gånger jag ligger och deppar på soffan utan kraft att ge mig ut och träna. Så himla typiskt livet!

En bra dag. Inte perfekt, men good enough. Fick cykla till jobbet med en fin vän, gneta på mina 8 timmar plus lunch, träna med kompissällskap och rolig coach och sedan avsluta det hela med en ljuvligt god middag med vänner. Jag hann inte betala mina räkningar, jag gjorde inte allt jag tänkt på jobbet, jag kunde inte prata när mamma ringde och jag fick inte tid att ringa dig Tjecken. Summa summarum: gott nog. Natti!

image

 

Sista raden ovan: ”Redan det mycket primitiva livet kunde sålunda tolka sin omvärld, reagera på inre förändringar och röra sig mot det som var bra och dra sig undan sådant som var skadligt”. Klippet är ur en bok om psykosomatisk, kapitlet om affekter. Tänker att jag just nu inte fixar det som en simpel tarmbakterie har kunnat i en miljon år. Magkänslan är helt off och jag rör mig på måfå genom livet. Och inte är det det att jag inte känner något alls – det är ju min stora dröm – nej, signalerna är uppskruvade till max och jag lyckas inte skilja logiska rädslor och rimlig sorg från inbillade faror och överreaktioner. Liksom ”Hallå magen, jag fattar inte! Vad vill du? Nej inte äta igen, jag menar vad vill du med livet!?”. Den bara knorrar lite till svar, bränner till och tystnar.

Intresse-nyfikenhet är alltså en av de två positiva grundaffekterna. Lätt att glömma tycker jag, att det finns ett alternativ är nöjd-glad om man vill känna något positivt. I och med att bloggen fick affektinriktning började jag på prov att leta intressekänslan i mig. Jag har noterat att den ofta är kortvarig för mig och om jag vill behålla den får jag aktivt försöka återföra mig till känslan om och om igen. Som när jag på löprundan idag skulle utforska en liten ö nära mig; eller när jag såg en spännande dokumentär igår. Snabbt ointresserad och ville göra nåt annat, nåt vardagligt, samtidigt var det ganska lätt att hitta tillbaka till känslan av att vilja veta mer. Och du vet när du känner dig riktigt engagerad i någon fråga eller aktivitet? Det måste väl vara intresse och nyfikenhet? Bland annat i alla fall. Du vill veta mer, får massa associationer, lyssnar fokuserat. Det är en härlig känsla! Och när en mår dåligt kanske detta med intresse och engagemang är ett lättare sätt att må lite bättre än att tänka happy thoughts? De kan ju lätt kännas krystade, ja rent provocerande.

Jag har gäster i kväll, vi tittar på fotboll ihop. Jag brukar inte kolla så mycket fotboll till vardags, men nu ska jag se till att intressera mig; engagera mig i spelet och spelarna och se vad VM har i sin affektrockärm.

Tragikomik. Vad är det för konstigt egentligen?

”Lars Stenberg arbetade på Assi Domän i hela sitt liv. Kandiderade som skyddsombud mellan -85 och -89. Lars Stenberg var rolig, hade alltid nära till skrattet. Var vice kassör i aktionsgruppen Nej till simhall i Älvsbyn. Favoritmat…” Ja, vafan… ”Friterade bananer och glass. Jakten och hans eget utseende var det som låg honom varmast om hjärtat och var snygg fram till ett par år sen, då han råkade ut för en svarvolycka och repade sig aldrig. Han la jakten på hyllan. Men livet vände när Fråga Doktorn började i tv. Delvis saknad av hustrun Marianne och dottern Monika, ständiga källor till practical jokes.”

Det är så roligt bara. Droppen som får bägaren att rinna över, på ett absurt och kittlande sätt.

”Det är inget fel på att äta småfågel, inte. ”Det ska va’ bearnaise, mjukbröd, ena med det andra…” Va’ fan är det frågan om egentligen?! Småfåglarna har du ju där!”

Det är svårt att planera tragikomik tycker jag. Då blir det ofta bara tragiskt. T ex, jag skrev en gång i ett sms om en sak jag ville få avklarad med en kille som velade om han ville vara i relation med mig eller inte ”Lika bra att vi tar det nu om du råkar bestämma dig för att du inte vill vara med mig nå mer”. Det finns INGET roligt med det när jag läser det nu. Men då tyckte jag att det gav en glimt-i-ögat-känsla.

”Tack själv. Nöjet var helt på min bekostnad”.

Så ska det låta. Men ibland uppstår tragkomiken helt spontant. Och då är den den bästa av komiker. Som idag när vi pratade i telefon och du Tjecken sa:

”…..”

F-n, jag har glömt. Skrattade så jag vek mig, men jag minns inte åt vad. Hjälp!? Ursäkta antiklimax. Håll till godo med en Stenmark.

hopp

Jag vet inte riktigt var det är för affekter i att ha tråkigt. Är det brist på affekter, kanske? Samtidigt skulle jag inte säga att det är neutralt att ha tråkigt; ofta är det ju ett tillstånd vi vill bort ifrån – trots att det sägs att det är bra för oss att ha tråkigt ibland.  Nyttigt för återhämtning och kreativitet, säger dom. Något klarare uppfattar jag känslan av rastlöshet – då börjar vi ana någon slags inre oro. Vad händer när vi inte gör något åt den? Kanske går den över. Ofta tycker jag att den växer, blir till tydligare ångest. En ångest som kanske måste begripliggöras för oss genom att tänka på potentiella hot. Vilket väl får den att växa. Till tårar över ett tankar om framtidens olyckor.

Nu är det sommar. Par och familjer försvinner till lantställen, släktingar och privata bjudningar. Singlarna står tafatt kvar, uttråkade och rastlösa. Semestern blir till ångest snarare än vila. Strategier mot detta bör dels vara att hålla koll på tankeinnehållet (tråkigt=bra, rastlös=varning för att tankarna kan dra iväg, ångest= oops you did it again), men också att undvika tråkighet. Generellt avråds väl undvikanden, men har man som jag bara tre veckors semester kanske man inte vill lägga den på affektexponering och  självutveckling till vilket pris som helst. I den mån det är möjligt har jag nu bestämt mig för att göra så mycket planer som möjligt. Har i år varken pengar eller känslomässiga förutsättningar för att göra detta till min drömsemester, men det kan bli rätt schysst och kul – det tror jag. Mest ser jag fram emot umevecka med mitt livs Tjex. Säkerligen kommer trippen att gå att följa här på bloggen – så alla, uttråkade eller ej,  kan hänga med!

Om jag kort ska sammanfatta hur jag känner i samband med olika sorters tävlingar så passar nog ordet ‘hatkärlek’ bäst. Det är förstås olika beroende på vilken tävling det gäller; en tipsrunda med kollegorna skapar naturligtvis inte samma affektnivåer som ett backigt marathon i högsommarvärme, men jag tror att det är ungefär samma ingredienser i känslosopporna.

Igår sprang jag ett millopp. Det har inte varit ett specifikt mål för mig att bli snabb på milen i år, samtidigt var detta mitt enda lopp under en sexmånadersperiod. Det skulle också vara en värdemätare inför de längre lopp som väntar i höst. Därför var jag taggad och jäkligt sugen på att göra en bra tid. Mentalt var jag dock en riktig röra, och ett tydligt mönster kan skönjas:

Sista veckan inan ett lopp går jag alltid runt med en stark känsla av att inte vilja springa. Jag känner efter, liksom scannar kroppen på skador och ur-form-signaler. Den som söker finner, och ganska ofta landar jag i åt att loppet kommer gå åt skogen. Jag väger för mycket, jag har tränat för lite, det spänner i vaderna, jag får ingen kontakt med låren, det är fel period av menscykeln, jag behöver massage, jag har nog järnbrist, det kommer blåsa, det kommer vara för varmt, det kommer vara för kallt, jag behöver nya skor, tydligen ska man springa mer intervaller än vad jag gör, den där veckan för tusen år sedan när jag var förkyld har nog satt sina spår, och så JÄVLA vidare. När det närmar sig loppet är det ett under att jag är vid liv med tanke på alla skador och sjukdomar jag tror att jag har, och på uppvärmningen känns det fruktansvärt. Mjölksyra av att jogga i promenadtempo! (Affekterna signalerar en rädsla för att misslyckas och skam-i-förskott, och kommunicerar en enda sak till mig själv: UNDVIK!).

På startlinjen har jag rätt låt i lurarna. Jag tänker på vilken kilometertid jag ska hålla. Inte rusa. Startskottet går! Jag rusar. En kilometer, två. Sedan slår jag ned på takten. Det känns lätt. Jag kommer persa! Kilometer fyra vill jag döda mig, jag orkar inte ett steg till. Hitta en rygg och ligga bakom hjälper lite. Okej, håller jag bara den här takten fyra kilometer till så kan jag öka på slutet. Kämpar just under mjölksyratröskeln, minsta trottoarkant för mig över den och det kostar både fysiskt och mentalt. Tankarna studsar mellan segervisshet och starkt ifrågasättande av vad fasen jag håller på med, och varför.  Med en kilometer kvar finns tankarna på att öka inte kvar. Allt fokus riktat på att fortsätta röra benen. Stum. Ser mållinjen. Hjärnan vill spurta, benen vill stanna. Tuffar på i oförändrad hastighet. Då händer det. En tjej i fakking surfarshorts glider förbi. Helvete heller! Jag får fart, slår henne med en sekund och stapplar kräkfärdig över mållinjen. YES! Alla som orkar lyssna får höra hur jag älskar att springa, vilka lopp jag ska anmäla mig till, hur jag ska träna framöver (mycket!), och vilket trevligt arrangemang och jordgubbarna är goda och ankorna gulliga och man ska vara glad att man har en kropp som låter en göra detta och VILKEN KVÄLL! Endorfinerna flödar som ni förstår, och jag är stolt och nöjd med mig själv.

Det fanns en tid när jag tävlade ofta, det var i en annan sport och den sporten var halva min identitet. Jag satsade mycket av min tid och jag baserade mycket av mitt självförtroende på hur det gick i matcherna. Det var jobbigt. Ofta vann jag inte. Och aldrig kände jag mig tillräckligt bra. En vunnen match var snart glömd, en förlorad kunde ältas i evigheter. Varje förbättring höjde bara ribban för nästa mål. Jag slutade innan jag hittat ett sätt att hantera dessa känslor. Kanske slutade jag på grund av att jag inte hittade det. Ingen av mina tränare kunde se vad som pågick, eller i alla fall visste de inte vad de skulle göra för att hjälpa mig. Trots att det är så vanligt. Idag tittade jag på en juniortävling i friidrott, och överallt syntes tjejer och killar med uppenbart prestationsbaserad självkänsla. Det var tårar och skrik och fejkade skador, det var skrämda blickar mot tränare och pappor, axlar uppe vid öronen och något jagat i blicken. Ledsamt att se.

Idrott är roligast när det finns något mått av allvar i det, då anstränger man sig mest och får också ut mest av sin kropp. Samtidigt ska det inte behöva bli så allvarligt att ens förmåga till självkärlek påverkas av de ofrånkomliga motgångarna. Att lära barn balansen i detta är nog svårt, men oändligt viktigt. Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv och lär mig, som ni hör, fortfarande.

Dagens klipp ur affektlivet kommer från jobbet. För att göra en lång historia kort så handlade det om en klient som gjort en massa framsteg. Det var hens förtjänst så klart, men jag har verkligen försökt bidra och när det nu gått så bra kände jag mig både glad (8) och stolt (6). Att jag dessutom tidigare har känt mig ganska otillräcklig i att hjälpa klienten och därför lagt ner lite extratid på detta ”ärende”, fick dagens besked att kännas extra härligt.

Efteråt stod jag och kopierade i kopieringsrummet, tillika fikarummet, och under tiden kvittrade jag glatt med de som satt och drack kaffe. En av personerna sa ”Du är alltid så positiv, det är därför jag gillar att jobba med dig!”. Detta gjorde så klart att gladstoltkänslan höll i sig en stund till. Jag tänkte på det där man brukar säga om att ”le mer mot andra så kommer de göra din dag gladare”. Har väl alltid haft svårt att göra det just när jag kanske skulle behöva, men idag skedde det alltså spontant och det var fint.

Skammen då? Nästa sak som hände var att en kollega kom in på mitt rum och vi pratade om ditten och datten. Utanför började det ösregna, varpå jag sa: ”Jag ska springa i kväll, åh det är så härligt att springa när det just har regnat!”. Det blev tyst ett par sekunder och sedan började vi båda skratta. Mitt uttalande var alldeles för positivt för att vara ”jag”. Och det fick mig att skämmas. Inte mycket, en tvåa kanske, men tillräckligt för att jag skulle grunna lite på vilken suris jag har blivit de senaste åren.

På vägen hem såg jag en söt kanin. Yes!

Redan på titeln är det kanske solklart vad jag har gjort idag? Just det: sommarens första bad. På väg till bryggan var jag strålande glad, sju-åtta. Hade just avslutat ett löppass som gett precis det besked inför helgens millopp som jag hoppats på. Lite mer vila och snabbintervaller senare i veckan så kan det nog bli en hyfsad tid.

Mötte upp mitt sällskap och gick ut på bryggan. *gulp* Fullt av folk ju. Inte inställd på det. Fick ångest, socialfobisk sådan, typ en femma-sexa, och började slänga ur mig saker som ”äh, jag vet inte om jag ska bada” och ”kan vi inte göra nåt så alla går” och ”kan man verkligen bada i sportbehå”. De andra var kaxigare och började röra sig mot kanten, och då var det väl egentligen en annan ångest och lite skam – känslor som handlade om att vara den som INTE badar – som tog över, och jag fick brått att kasta av mig linnet och krångla mig ur skorna. Ned i vattnet med en bekant känsla av ”vill inte” som jag vet att jag kan strunta i. Också ångest men nu i form av nervös, samma som kommer inför jobbiga träningspass och när jag ska hålla föreläsningar. Jag har övervunnit den tusen gånger och kommer övervinna den tusen gånger till. En femma typ, ganska lätt att ta i hand och hoppa i vattnet MED.

Efter badet var jag glad (8), och sedan skönt nöjd (4). Tränat OCH badat MED vänner I solen! Fin kväll!

I etthundra dagar i sträck har vi, Tjecken och jag, skrivit något här på bloggis. Det har varit lite jobbigt. Det har också varit utvecklande och lärorikt, och det fick oss att komma igång med skrivandet. Det har varit ett sätt att kommunicera med varandra och oss själva. Personligen har jag inte gått tillbaka och läst, men gjorde jag det skulle jag säkert se hur det skildrat min vardag, även om vi inte skrivit i dagboksform. Jag har haft blandade känslor inför att skriva här, och har blandade känslor inför att de hundra dagarna nu är över.

Bloggis slutar dock inte med det. De kommande hundra dagarna skriver vi vidare i ny form. Mycket fokus kommer att läggas på känslor. Vi delar en gemensam fascination, en hat-kärlek om du vill, för känslor, men också ett mer rationellt, vetenskapligt intresse och skrev faktiskt vår examensarbete i ämnet affekter. De känslor vi alla upplever, sorg, besvikelse, irritation, panik, går alla att bena ner till åtta grundaffekter som delas av alla människor överallt i världen. De är vårt nedärvda system som genom nervsystemet signalerar till oss själva och kommunicerar till andra, vad vi behöver göra. De har alltså socialt reglerande funktioner (t ex intresse och skam), men också rent livsuppehållande (t ex rädsla). Av de åtta grundaffekterna är en neutral (förvåning), två positiva (glädje och intresse/nyfikenhet) och fem negativa (ilska, ledsnad, rädsla, skam/skuld och avsky/avsmak).  De kan alla kännas från svagt till starkt (t ex från nöjd till överlycklig) och blandas samman till olika känslor (t ex brukar besvikelse beskrivas som en blandning av ilska och ledsnad). De flesta av oss upplever i någon mån samtliga grundaffekter varje dag. Oftast är vi dock inte alltid helt medvetna om det. Inte heller vet vi alltid vad vi ska göra med känslan. Behöver man t ex agera ut sin ilska för att bli kvitt den? Varför blir man så arg när man blir rädd? Varför gråter jag när jag är arg? Varför kan jag inte undvika ångest (en diffus form av rädsla)? Varför blir skam ofta destruktivt?

Forskning visar att personer som är bra på att identifiera sina känslor, förstå dem och agera utifrån dem på ett funktionellt sätt har bättre självkänsla och färre destruktiva beteenden (t ex självskada, alkoholbruk och ätstörningar). Dessa förmågor är inte något medfött utan inlärda och därmed möjliga att lära om! Därför kommer vi att dela med oss av våra upplevelser och erfarenheter och på så sätt hjälpa oss själva, varandra, och eventuella andra läsare att utveckla dessa förmågor. Det är vad vi hoppas. Häng med!

Stay-Tuned-300x232