Lite otippat verkar det som att ananas är årets stora inredningstrend. Fast kanske gör den sig bäst som just sådan, då nämnda frukt är jobbig att skala, fastnar onödigt lätt mellan tänderna (och är då onödigt svår att få bort). Har ju tidigare skrivit om min drömlampa som går ananasens tecken, här kommer ytterligare några bevis på min spaning:

imageimageimage

Själv lyckas jag som vanligt bli bara nästan rätt. Mitt senaste inköp till hemmet var detta trettiofemkronorsPÄRON!

obs ej ananas

obs ej ananas

 

Går det ens en dag utan att jag svär över all ångest här i livet? Oftast min egen. Idag den hos en kompis. För ett par år sedan var jag inne på att starta en blogg som bara skulle handla om rädsla och ångest. Så mycket stoff har jag! Från femårsblygsel till panikslagna dagbokstexter som tioåring via tonårens armrispningar och fram till dagens relationsnoja. Trots det täta umgänget har jag aldrig vant mig. Försökt förstå, undvika, sublimera, surfa, stå ut…  men nä, där sitter den opportunistiska stalkern och väntar igen.

Alldeles för liten för Lagerkvist la jag dessa rader på hjärnan (som en tröst alltså, jag var visst inte ensam!):

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen.

I helgen som gick fick jag hänga lite med min systerdotter, 1,5 år. Hon gillar traktorer, helikoptrar, grävmaskiner, lastbilar, ja allt med stora motorer. Det får henne att säga ett urgulligt ”wow!”. Först tänkte jag bara att det var coolt ur ett genusperspektiv. Sen blev jag alldeles varm av glädje! Ungen är inte rädd för höga ljud! Hon kanske inte är den överkänsliga typen. Som jag, hennes mamma och morfar är.

Åh vad jag skulle vilja vara mer tålig, cool och kavat. Bara ge blanka fan i allt som skrämmer. En rycka på axlarna-typ. Blind för ångest. Men den är min arvedel, den finns i mitt DNA blandat med fräknar, handsvett och ganska gott lokalsinne.

Tjecken, vi har ju båda förfasats över SD:s framfart. Det är farligt att – som jag ibland raljerat, ooops – säga att det bara är osmarta människor som röstar på dem; det antagandet löper vi stor risk att skjuta oss i foten med. Så klart är det mycket mer som bidrar. Jag tänker ibland på de starka evolutionära överlevnadskrafterna att skapa in- och utgrupper (”vi och dom”), att stärka ingruppen genom att välja gemensamma fiender, samt  den skyddande rädslan för det okända, det nya, det vi inte känner till. Varför har då behoven av detta ökat? Handlar det om behov av trygghet? Fenomenet med minskad tolerans sker ju över hela Europa, både i de länder som har god ekonomi och i de som har dålig. Samtliga har fred. Kan otryggheten handla om något annat? Kan de hastigt ökade sociala kraven, kraven på att vara lyckad, att lyckas, att ha allt, vara bov i dramat? ”Jag fixar inte detta… och det är ______s fel!”. Fast så klart omedvetet och med många fler steg och faktorer inblandade. Inte vet jag. Däremot vet jag att  många av de frågor som SD lyfter (och förenklar) och är svåra och komplicerade. T ex de påtagligt många människor som tigger.

Länge har jag funderat över tiggeriet och de som tigger. Jag ser att de inte har det bra, ingen vill sitta ute och tigga i vårt kylslagna land. När jag flyttade hit till Stockholm för nu fem år sedan, när de inte var så många, gick jag på ren magkänsla. Så jag gav dom pengar och ibland mat i form av måltidsbars. Sedan sa någon att de inte vill ha mat. Och sedan läste jag att man inte ska ge pengar för att de bara går till en form av hallickar. Sedan kom en artikel i DN där jag drog slutsatsen att det ändå var bättre för varje individ att vi ger dem pengar, sedan hörde jag motsatsen igen, och idag läste jag texten nedan (publicerades i en hatgrupp på facebook där den togs bort, men en bekants bekant till hann kopiera). Läs den gärna! I morgon tar jag med mig min myntpåse i handväskan igen. Samtidigt önskar jag att det gick att påverka situationen i Rumänien så att de inte behöver åka hit. Och det går säkert. Men det kommer inte ske över en natt och i väntan på resultat kommer i alla fall jag att ge av mitt överflöd till de som nästan inget har. Bestäm själv,  här kommer texten:


Jag heter Anna Silver.
I januari såg jag på Stockholms lokalnyheter hur människor bor i skjul i skogarna kring Stockholm. Jag hade sett dem tigga på våra gator innan dess men inte funderat på var de tar vägen på nätterna eller varför de är här. Jag bestämde mig för att ta reda på det och de senaste fem månaderna har jag lagt all min lediga tid på att lära känna dem.
Jag har lärt känna över 150 personer, mer eller mindre. Jag har bott med dem i deras läger i Stockholm, jag har bott med dem i deras by i Rumänien och jag har gått på seminerarier, bland annat hållna av Rädda Barnen, jag har träffat politiker från Rumänien, allt för att lära mig så mycket som möjligt om varför de är här.
De flesta jag har träffat är inte romer utan tillhör en minoritetsgrupp i Rumänien som heter rudari. De är rumäner som kommer från fattiga byar som tagit sig hit för att det inte finns några jobb till dem i Rumänien.
Fattigdomen i Rumänien är enorm, antingen är husen ruckel eller så är de halvfärdiga nybyggen. Det kostar lika mycket att leva i Rumänien som det gör i Sverige. Tandläkaren jag besökte hade studerat i sex år och hade en inkomst på 300 euro. Två delar går till hyra och resten till mat. Alltså att ha ett bra jobb och leva i Rumänien är svårt. Att inte ha något jobb alls och leva i Rumänien är omöjligt.
Det har gått långt när en människa tvingas ut ur sitt hem, ut från sitt land för att söka arbete i världen för att kunna försörja sina barn, men det är precis det som har hänt för miljoner fattiga rumäner. De har tvingats lämna sina barn hemma hos far och morföräldrar för att hitta försörjning på annat håll. Många har fått låna pengar med hög ränta för att ha råd med bussbiljetten hit. Andra har åkt tillsammans i bilar hit och delat kostnaderna för resan. De allra fattigaste har inte ens den möjligheten.
I Rumänien kan man få socialbidrag, det är ca 500 kr i månaden och man måste jobba två veckor i månaden för att få dessa pengar. Det är en omöjlighet att leva på de pengarna i Rumänien.
I Sverige hoppas de som kommer hit på att få jobb, många blir besvikna när de inser att det inte finns något jobb. De tvingas sätta sig på gatan och tigga, något av det mest ovärdiga och förnedrande en människa kan behöva göra för att få pengar.
Det är inte alla som klarar det och många vill åka hem igen men måste få ihop pengar till sin biljett tillbaka. De flesta vet att de inte har något alternativ än att sätta sig där på gatan med en kopp i handen och hoppas att det finns vänliga människor som kan bidra till att deras barn får mat på bordet där hemma.
Det finns många frågeställningar från svenskar som är misstänksamma mot att de använder mobiltelefoner. Det finns ett utlandsabonnemang som de flesta använder sig av som heter lycamobile. Det kostar väldigt lite att ringa med och de kan fylla på med 50kr. Det är viktigt att man kan hålla kontakt med familjen hemma när man är borta från dem tre månader åt gången.
Det är såhär många rumäner försörjer sina familjer, inte bara i Sverige utan i många EU-länder. Många rumäner varav en stor del romer är på ekonomisk flykt från sitt hemland för att försörja sina familjer. De sitter på gatorna och tigger och skickar hem pengar för att barnen ska kunna få mat i sina magar.
Jag tycker att det är tragiskt när man hittar människor på flashback, avpixlat och nu även Facebook som är fyllda av så mycket hat mot människor som trycks ut ur samhälle efter samhälle, land efter land och är helt utan förståelse för deras situation.
Hat grundas i fördomar och fördomar grundas i oförståelse. Jag hoppas att jag genom mina kunskaper om dessa människor kan ge er förståelse och genom förståelsen minska ert hat mot dem.
Jag har startat upp en förening i Stockholm som heter HEM – hemlösa EU-migranter och jag svarar gärna på frågor om dessa människor om jag på något vis kan öka er kunskap, förståelse och empati för dem.

På besök i sin hemstad får man många frågor. Och eftersom jag under alla mina vuxenår här var i stans stabilaste relation och efter flytt oväntat blev singel är det väl kanske inte konstigt att de flesta frågar: 1) Har du träffat nån än då? 2) Har du kontakt med [exet]? 3) Hur känns det att [exet] träffat ny då?

Ibland kommer frågorna i tät följd, ibland går det flera minuter emellan, men det märks vad folk vill veta. Det är absolut inte illa menat. Men  det blir lite jobbigt. Jag är ju genuint ledsen och orolig för framtiden, samtidigt vill jag hålla det för mig själv, mina närmsta, och www, inte dryfta med gamla bekanta. Skojar bort, svarar svävande, ja idag har jag till och med låtit påskina att det finns någon men att det är för tidigt att jag skulle kunna prata om det.

Undrar om jag gör mig skyldig till liknande ångestpåslag hos andra? Kanske frågar en gång för mycket hur det går för barnlösa paret, arbetslösa vännen, tjejen som söker Konstfack, hen som länge tvivlat på sin relation. En vill väl.

Problemet känns för trivialt för att ta upp med dessa personer som jag träffar så sällan. Men kanskeatt det finns en lösning. Till nästa år funderar jag på att komma till hemvändarhelgen med ansiktstatuering, gipsad högerarm, kraftig solbränna och ett tomt hundkoppel.

På besök i min hemstad, Umeå. Hänger en stund med gamla vänner. Försöker beskriva var jag flyttat, vad jag gör på jobbet, vilka jag umgås med. Svårt, då våra referensramar blir alltmer olika. Svårigheten består också av det omöjliga i att få till ett sammanhängande samtal när ca tio ungar härjar omkring oss. Suck. Vilket liv! Så långt ifrån mitt. Kan ändå inte låta bli: Tänk om jag stannat kvar här. Kanske haft två barn, jobbat på lassa, tränat spinning på iksu, gått ut på rex, bott på berghem, tagit bilen och storhandlat på maxi. Nog hade jag kunnat bli lycklig här. Inte så utmanad kanske, förmodligen mindre tillfreds. Säkert tråkigare, men också tryggare. Och trygghet behöver ju jag, utmaningar också men utan trygghet växer jag inte av dem.

Ett annat liv? Tänk om jag flyttat tillbaka hit efter första jobbåret som planerat. Sliding-doors-känsla. Men en sak är säker: vart man än flyr, vart man än går, så blir man aldrig kvitt sig själv. På gott ont. Här en vy som inte gör ont:

image

image

Är trött idag men det finns mycket att glädjas över. I urval: blommande syrener, fina vänner, provensalsk rosé och kraftiga grön-rosa vindar som sveper över landet och ut över Europa idag!

 

Imorgon ska jag ha inflyttningsfest! När jag lägger mig nu är det kaos, men imorgon vid 19 kommer det lösa sig, antingen genom att jag blir klar (yeah right) eller genom att det inte känns viktigt längre när gästerna väl dimper in. Tur att jag valt så fina person till att vara mina vänner. image

Lustigt ändå, hur en helt anspråkslös liten onsdag kan bli så fin. Varm och vacker morgonpromenad till jobbet, några tuffa punkter på göra-listan avbockade, ljuvlig jävla spellista av dig Tjecken, sen en så snäll, öppen och klok tant bredvid mig på föreläsningen, ny klänning – blå istället för vanliga gamla svart, och rätt så stort motstånd mot att komma ut på jogg men när jag väl gjorde det var det så härligt att jag förlängde rundan en liten bit för att få vara kvar i känslan av sommarkväll så länge som möjligt. Sällan det händer. Eller. Händer det hela tiden? Har den lilla träning jag gjort i att kliva ut ur mitt huvud och in i verkligheten redan börjat ge effekt? I så fall hoppas jag verkligen att jag kommer orka fortsätta träna i morgon. En vanlig torsdag.

Varje dag berättas det berättelser om dig. Om ditt liv  nu, förut och i framtiden. Författare är du själv, innehållet ofta djärvt och handlingen ganska enformig. Jag talar om din inre dialog, dina automatiska tankar som pågår hela tiden. Våra tankar är ord och bilder som passerar våra medvetanden, ibland beskriver de verkligheten objektivt, oftare ganska skevt men alltid är de just bara tankar. När vi tänker på det som hände idag, så är vi inte i händelsen utan vi har en tanke som handlar om händelsen.

Som en del av mitt lyckoprojekt läser jag just nu en bok om ACT – acceptance commitment therapy. Men berätta inte detta för någon ACT-kunnig, det är nämligen så att metoden absolut inte ska användas för att bli lycklig eller undkomma psykisk smärta. Däremot visar massor av forskning att det ofta råkar bli just så (omg!). En mår lite bättre helt enkelt. Teorin med alla dess delar är inte komplicerad men lång, så idag ska jag bara dela med mig av min favoritövning (so far). Den bygger på inledningstexten; nämligen att tankar är något vi gör eller har och inte något vi är. Hur mycket uppmärksamhet och energi vi ska ge våra tankar bestämmer vi själva. Och klokt är väl då att välja att lägga fokus på mer hjälpsamma tankar som får oss till att göra viktiga eller roliga saker, och att välja bort tankar som ger oss ångest. Ett sätt att underlätta detta val är att skapa distans till tankarna. Ett metod är att när smärtsamma tankar dyker upp lägga till ”Jag har en tanke om…” ,  t ex ”Jag har en tanke om att jag är jordens sämsta kompis”. Ett annat sätt är att sätta melodi till tanken, t ex ”Nu är det jul igen” och nynna lite för sig själv. Min favorit är dock ”Sätt namn på berättelsen” and it goes something like this:

Ta först reda på vilka favoritberättelser din hjärna har. Därefter ger du berättelserna namn, t ex ”Jag är ensammast i världen” eller ”Det kommer att gå åt helvete för mig” (dessa är mina exempel, den första är ju rent ljug och den andra vet vi inget om men den är i alla fall inte särskilt hjälpsam när jag vill vara glad och energirik). Det finns ofta flera variationer på samma tema. T ex kan berättelsen ”Det kommer att gå åt helvete för mig” både handla om att jag aldrig kommer att träffa någon kärlek – och om att jag inte orkar med mitt jobb. Idag handlade den om att jag kommer bli bänkalkis. När dina berättelser dyker upp till vardags ska du kalla dem vid namn, t ex ”Just det, det här känner jag igen. En gammal favoritberättelse. Jag är ensammast i världen”. Eller, ”Aha! Den här berättelsen, Det kommer gå åt helvete för mig, igen”. När du väl har konstaterat att du känner igen en berättelse och kallat den vid dess namn så har du gjort jobbet. Sedan är det bara att låta den vara. Inte håna tanken, inte motarbeta den. Du behöver bara låta den komma och gå, samtidigt som du lägger din energi på något mer givande. (Fritt ur ”Lyckofällan” av Russ Harris).

En liten övning gör så klart inte särskilt stor skillnad. men visst är det spännande att experimentera lite!?