https://www.google.se/maps/@63.6715445,19.6443948,3a,75y,163.52h,95.74t/data=!3m4!1e1!3m2!1s8oZBtaNxR6MoyCRCGlM8SA!2e0

Att jag inte är ett med min samtid är redan etablerat. GPS började jag till exempel använda först 2014. Trots rätt kasst lokalsinne och oförmåga att läsa kartor i bil pga våldsamma problem med åksjuka. Detta för att säga att jag vet att jag är senfärdig, att jag borde kommit på detta tidigare. Länken ovan leder till en googlemaps-vy. Streetview. Över huset där jag bott längst under min uppväxt. Mellan åtta- och fjorton-års-ålder. Sist jag stod precis vi står i ”street view” var 2006, året efter att min styvfar dött i cancer. Men jag tänker på det huset och allt som där rymdes. Inte ofta. Men regelbundet. Kan längta efter att få stå precis där. Kunna vända mig om och se ut över byn. Så därför är det knas att jag kom på bara häromdagen att jag kunde, via internet, gå dit prick när jag vill. Och när jag väl gjorde detta var jag helt oförberedd på alla bilder som kom rinnandes över mig. Tydligast framträdde bilder av en granne i byn. En färgstark person som gick en årskurs över mig. Då de bilder som framträder i viss utsträckning handlar om honom i mycket privata situationer benämner jag honom här på www endast som H. Han kanske bor kvar där ännu, om det vet jag ingenting. Vi förlorade kontakten när vi fortfarande var i tidiga tonår.

Den första bilden som kom för mig där jag satt framför datan var H i mellanstadieålder då han kom löpandes i full furiös karriär emot och förbi oss på vår uppfart. Våra rop gjorde inget för att få honom att dra ner på takten. Hans mycket äldre bror kom strax efter honom och förklarade med andan i halsen att H precis bevittnat sin far avlida. I vad jag minns som hjärtinfarkt. Hemma i deras kök. Minnet av hans ansiktsuttryck när han sprang förbi oss den dagen sitter kvar i mig ännu, fick jag märka.

Sedan kom en bild av en av mitt livs mest pinsamma händelser. Som jag därefter förnekat, för alla inklusive mig själv. Tyvärr mindre framgångsrikt i det senare fallet. Den involverar H, men när vi var yngre. Nyinflyttad blev jag snabbt tagen av hans karisma, H som hävdade att han dödat en älg med slangbella. Jag var kär, så var det. Och en kväll när jag kom ur duschen som ca nio år så hörde jag H sladda in på grusgången utanför. En av mina bröder stod på bron och pratade med honom. Jag tänkte i min nioåringslogik att  ja, eftersom jag är kär i honom och jag hoppas att han kommer bli det i mig så kommer han ju se mig naken till slut. Lika bra att göra bort det med en gång. Så jag gick ut på bron spritt språngande. Tänkte i språnget att ha! nu får nog den här relationen lite mer fart. Jag fick ingen reaktion så där omedelbart, förutom av min mamma som resolut sa åt mig att gå in igen, jag kunde ju få urinvägsinfektion. H nämnde det heller inte på många år. Och när han väl gjorde det förnekade jag i sten. Misstänkliggjorde honom på basis av välkänd mytomantendens, se älgdräparhistorien.

En motbild till denna som kom för mig utspelade sig i skolbussen, på vägen som ledde upp till vårt hus. Jag var i ett uppviglande skov av att driva H till vansinne. Minns inte precis hur, men tror det mest sannolikt gick ut på att jag hävdade att han ljög om något, vilket han oftast också gjorde. Jag visste väl att han var nära att explodera, jag njöt av det och det märktes säkert. Jag stod bredbent i mittgången och H kom emot mig snabbt och bestämt och delade ut en välriktad uppercut så att jag flög bakåt i en båge. Blodet rann ymnigt ur min mun. Jag minns det hela som lika delar skrämmande, förvånande och vansinnigt spännande. Det var som ur en av de actionfilmer vi brukade kolla på. Tänk att det hände mig.

Det som var mest förvånande för mig där jag satt och transporterades till min barndom via skärmen var att dessa bilder kom bland de första. För det finns ett myller av bilder. Framförallt av min familj. Kanske var det något med den dagen jag satt framför datan. Som gjorde att andra portar i hjärnan öppnades. Jag är tacksam för att jag fick lite respit. Är nu mer beredd nästa gång jag ställer mig framför huset. Och tar street viewn genom byn som jag bär med mig i mina ben.

Sitter hopsjunken på en gammal trästol i vårt dragiga 1800-talshus med storblommiga tapeter och knarriga trägolv. Runt mig snurrar gammalt damm. Första veckan vi bodde här så städade jag som besatt. Finns så jädra många hörn där lort kan samlas. Och då hade ingen bott här på över ett år. Vi kom in i ett fullt möblerat hus. Men ganska fort flyttade jag saker in och ut. Gjorde det till vårt. Eller mest mitt, faktiskt, på insidan. Det är fint. Verkligen fint. Ibland kan jag sitta en lång stund i något av rummen och bara titta mig omkring. Låta ögonen glida glatt över färg och form. Nu. Nu när jag har en vecka ensam för första gången någonsin i huset. Veckan mellan jul och nyår. Så ska jag montera ner det jag byggt upp. Packa ner i kartonger. Girlanger, lampor, pryttlar och böcker. De där första veckorna här, maniska juliveckor när jag knappt sov, tänkte jag nog att jag aldrig mer skulle packa flyttlådor. Så tror jag det kändes i mig då. Som att jag ville landa. Kunna stanna. Äntligen. Kanske är det därför det är så svårt att få det här gjort. Trots att jag legat vaken många nätter och redan tänkt ut i precis vilken ordning det ska göras. Ändå så sitter jag här, nästan dubbelvikt på en hård trästol. Och bara tittar tomt framför mig. På kartongerna. På allt som inte blev. Eller i alla fall inte kommer att bli. Dessutom. Packar jag mina lådor utan att ännu ha någonstans att ta vägen. Så de kommer bara stå där, kartongerna. Och påminna oss, honom och mig, om att vi valt bort varandra. Så. Jag ger mig själv fem minuter till. Att sitta här på stolen.

Här sitter jag nu, kvällen före julafton. Äckelmätt efter att ha ätit chips och dipp till middag. I huset vi köpte tillsammans en vacker junidag 2011. Då trädgårdens alla fruktträd stod i blom. Och jag valde att blunda för alla andra tankar än de på honom och mig i denna lantidyll, med framtida barn tultandes runt våra ben. Jag ville det så mycket. Att det var så det skulle få bli för oss. För mig, äntligen.

Men ikväll är jag här ensam. För att han, och vår underbara tultande unge, är på Teneriffa med hans släkt. Eller ja, för att jag sagt att jag inte längre ville ha det här. Med honom. Visionen om honom och mig inramat av mina drömmars körsbärsträdgård. Vi ska inte vara Vi nåt mera. Och jag vet ju att det är rätt beslut. Jag ser helt andra saker när jag tittar på trädgården numera. Men satan. Vad ödsligt det blir att sitta här med mitt beslut dagen för dopparedan. Utan att kunna blåsa mitt kluckskrattande barn på mjuka magen. Jag försöker skaka av kylan inuti och utanpå genom att dricka portvin, äta skumtomtar och hoppskriksjunga till denna lista:

 

Jag är mitt i fritt fall. Ingen plats för skam. Den ger jag blanka fan i. Men ont gör det.

Igår tänkte jag en hyfsat lång stund utan att komma på hur gammal jag är. Alltså, i någon slags tröttdimma då, eftersom jag inte bara gjorde en enkel uträkning utifrån vilket år det nu är. 33 år gammal är jag, kom jag tillslut fram till.

Det är ju inget nytt att upplevelsen av tidens gång skiftar. Tiden när jag var gravid upplevde jag som den trögaste någonsin. Varje dag kändes omöjligt lång. Fastän jag ofta gick och la mig före åtta på kvällen. Alltså jag upplevde timmar och minuter som plågsamt sega, än mer än när jag som barn väntade på en planerad resa till en nöjespark eller dylikt. Också tiden som ny förälder gick långsamt långsamt. Men på ett bättre sätt. Tideräkningen utgick ifrån veckor och dagar som barnet levat. Varje variation i allt det nya registrerades med otrolig skärpa.

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i över en månad. På heltid, sju till fyra. Veckorna rasar förbi i räserfart. Jag vet inte längre utan att fundera hur många månader gammalt mitt barn är. Och ja, inte ens hur många år jag själv levat. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde igår. Och vad jag ska göra imorgon. Jag bara går på.

Det hoppfulla i detta är att i det här tempot är jag snart framme vid pensionen. Då jag ska ta igen att jag aldrig hade någon tonårsrevolt. Ser det på ett ungefär som att jag mer eller mindre ständigt ska vara lite salongs. Med en cigarill i mungipan ska jag trycka livet tätt intill mig i en staplig, yvig tango. Måla mig själv och min värld i starka färger. Bröla och sjunga. Inte mera vara rädd för att höras eller synas. Hålla mina bästa i varma händer och fira ut existensen med en jävla smäll. Skratta och njuta och ge blanka fan i resten. Snart så!

Rädslan tog mig över. Inför valet. Kunde inte hoppas knappt. Kunde inte ta debatten med ett leende. Fast nog försökte jag.

image

Och nu då. Ger mig själv en vecka. Kanske två. Då jag inte behöver vara klämkäck eller konstruktiv. Bara känna. Isande, förlamande sorg. Över att det här är min tid. Det är nu jag lever. För det känns inte som att vi är på väg mot något bättre. Så länge det nu känns så. Så får jag ta mig framåt. Dag för dag. Timme för timme. Sätta en fot framför den andra. Och försöka ge blanka fan i resten.

De sista veckorna har jag utvecklat en rutin som jag njuter något alldeles ofantligt av. När barnet somnat i sin vagn ställer jag honom på behörigt avstånd och slår mig ner i bersån. På bänken under äppelträden. Lägger upp fötterna på bordet, tar på mig hörlurarna och tänder en cigarett. Rökning är en omhuldad ovana som jag återupptagit så smått efter amningsavslut. Utan att känna så mycket som ett spår av dåligt samvete. Men jag gör det inte så att barnet ser. I hörlurarna har jag sedan haft Lena Andersson, P-O Enquist, Kristina Lugn och radarparet Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. När de i programmet Allvarligt talat i P1 besvarat lyssnarnas frågor om livets väsentligheter. Det liksom kvillrar i mig när jag tar in deras ord och tar små och stora tankehopp.

I ett av programmen svarar P-O en ung kvinna som vill ha råd kring om ifall det är en bra idé att dela upp sitt liv i två, då hon under vinterhalvåret skulle vara på varmare breddgrader, detta eftersom hon har svårt att stå ut med den svenska vintern. Han råder henne då att stanna hemma, men att istället ägna vintern åt en annan slags resa. Inåt. Både i sig själv men också in i en författare. Tror orden han använder är ”att äta upp ett författarskap inifrån”. Detta genom att välja en betydande författare och ta sig igenom det kronologiskt. Bok för bok. Och om där finns självbiografier ska dessa läsas parallellt med de skönlitterära verken. Viktigt är också att inte läsa någonting annat under den här perioden. Inte ens tidningar. Gå helt upp i processen och in i personen. För att kunna förstå hur denne blivit till, hur författarskapet formats. Han säger att efter detta kommer du aldrig bli dig lik. Och en får förstå att han anser det vara någonting bra.

Med det här rådet i minnet lyssnar jag nu på programmen som Birgitta och Märta håller i. Birgitta som ju just för några dagar sedan har dött. Deras samtal känner jag är en plats jag skulle kunna stanna på länge. Oavsett ämne så sitter jag mest bara och ler, nickar och frustar. Jag bara tycker om dem så. Och jag tänker att vilket jädra lyckokast att jag inte läst några av deras böcker. Vilken fröjd. För nu skulle jag faktiskt kunna göra så som P-O föreslår. Äta upp dem inifrån. En efter en. Och aldrig bli mig lik. Jag tror då att jag börjar med Birgitta.

image

 

Detta är vad jag ser när jag sitter på träbänken i bersån.

Dessa urklipp ur mediaflödet frammanar lyckotårar hos mig.

Kakans sommarprat! Jag säger ja! Jag är med på ungefär allt hon säger. Nu kör vi!

Karin "Kakan" Hermansson. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Dokumentärfilmen Belleville Baby! Paris, tillbakablick på längtan till att livet, det riktiga, ska börja och det här med nya ögon på gammal kärlek. Att skärskåda idén om att en kan rädda någon annan med sin kärlek.

Fannys himla geniblogg som gör att det sprakar på ett lustfyllt sätt i min hjärna, som bygger upp mig och gör att jag sakta men säkert höjer kampnäven.

Och så Agnes Wolds sommarprat som jag precis lyssnade på ute i regnet som blandades med gråt. Heja världens kvinnor och fy fan alltså vilken uppförsbacke vi har att spurta uppför!

Agnes Wold. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Och en bubblare

för hon får mig inte att gråta, utan mer ta glädjeskutt!

 

Michaela ger Alex Schulman nio handfasta tips. Hurra!

Processed with VSCOcam with f2 preset

 

 

Vi har konstaterat av vi är infekterade med en svår, långvarig variant av deppstress. Har svårt att få saker gjorda överhuvudtaget, speciellt i tid. Blir ledsen, introspektiv, kanske i viss mån självdestruktiv. Längtar efter att äta och sova mer än vanligt. Kanske då och då kommer en längtan efter att dra täcket över huvudet och gömma sig från hela jävla skiten. Vi har också kommit fram till vad vi tror oss behöva. Vi behöver skjuta oss ur den här situationen, rygg mot rygg, guns blazing.

Kanalisera rivig, rasande jävlaranamma. Vi, eller i alla fall jag, har otroligt svårt att stå upp för mig själv i de flesta situationer. Svårt att ta plats och ta för mig. Och det behöver en ju inte alltid hålla på och göra. Men gör en det aldrig så är det som att bjuda in deppstressen att lägga sig över en som en tung, kall, våt filt. Men hur få fatt i detta åtråvärda tillståndet av helig ilska och rättfärdighet? Om en nu är mästare i konsten att svälja vardagsilskan. Jag försöker kittla den varje dag genom att ta del av andras välformulerade dito. Lyssnade på Allvarligt talat i P1 häromdagen. Det är ju ett stillsamt program, men det ställer saker på plats i min inre röriga bokhylla. I ett program pratade P-O Enquist om det här med att vi så ofta får höra att vi måste älska oss själva för att kunna älska någon annan. Han avfärdade det på ett härligt vis rakt av som strunt. Han hävdade dock att det är hälsobefrämjande att leva sitt liv på så sätt att en kan respektera sig själv, sina val och handlingar. Ja! tänkte jag. Här kommer då det där jävlaranammat in igen. För att jag ska kunna styra mitt liv så att jag respekterar mig själv så krävs det. Jag vill kunna vara den som alltid säger ifrån om någon i min omgivning säger något smygrasistiskt eller sexistiskt eller på annat sätt knasigt. Jag vill kunna stå emot de ideal som prackas på mig och vill få mig att hata och vilja förändra mig vad jag än tar mig för. Jag vill vara rak och varm och sann i alla relationer som jag har, även den till mig själv. Men alltså, nu är det ofta så att jag duckar och muttrar i fikarum, sväljer gråten eller ilskan som då och då bubblar upp i samspel med mina nära och jag går omkring och vet att jag inte lever det liv jag skulle vilja leva, jag är inte där jag vill vara.

Så dags då att veva igång. Bra tid för det, så här när stora ideal kastas runt och synas. Valtider.

En sak som börjar växa i mig är det här med förhållandet till kroppen. Först och främst den egna. Men också i ett större perspektiv. Jag tror att det faktum att Karin funnits i min vardag i form av blogg, Instagramfeed och, det senaste året, som podd, gjort faktiska underverk med mitt förhållande till min egen kropp. Hennes tankar har långsamt krupit under huden och i takt med det får kroppen vara mer ifred, vara just bara kropp.

Sen har vi ju drottningen av jävlar anamma, Lady Dahmer, som öppnat upp och rett ut mycket i mitt huvud kring det här med smalhetsprivilegium och hur jag som tjock diskrimineras. Jag vill verkligen in och veva igång kring detta, utan att känna mig hudlös och liten. Jag vill känna mig stor, rivig och stadig på fot och röst. Oftare. Och hur jag ser ut när jag gör det ska jag försöka ge blanka fan i.

Jag tänker mycket på det här med att vara ensam och hur en förhåller sig till det tillståndet. Hur jag förhåller mig till det. Och hur det skiljer sig från olika specifika andras förhållningssätt. Kanske mest för att jag nu så innerligt längtar efter att få vara ensam. För mig själv. Något jag mycket sällan är. Och det är ju stor skillnad på att känna sig ensam och att vara för sig själv. Känner mig ensam gör jag allt som oftast. Utan att för den skull vara det. Jag behöver kunna gå undan. Att vara för mig själv är på något sätt mitt grundläge. Där jag också kan leta mig fram till det som känns som jag. I andras sällskap blir jag fort och lätt uppblandad, i värsta fall utblandad, utspädd. Det är ju också jag, att jag är bra på att gå upp i den andre. Ytterst tar det formen av att jag, inte med flit, antar den andres språkbruk, gester, manér och dialekt. Följsam. Böjlig. Såklart började det när jag var barn. Följsamheten och det med det följande behovet att vara för mig själv. Min familj är full av lynniga, oförutsägbara och i viss mån ofrivilliga lögnare. Ord hoppade ofta ut före både tanke och känsla. Eller kanske precis samtidigt med känslan. Alla fullt upptagna med sitt. Alla bra på att ta plats och göra sig hörda. Men inte så bra på ordning och konsekvensbedömning. Så det blev jag bra på. Jag blev också bra på att ta mitt jag ur sammanhanget, att vara rädd för att bli Vi och jag blev bra på att dagdrömma. Att dagdrömma går bäst att göra för sig själv. Stoff för dagdrömmar hittade jag i böcker och filmer. Brukade ofta ta min skrangliga cykel ut på nån grusväg, vinden i håret och naturromantiskt lajva Anne på Grönkulla. Döpa naturen omkring mig med ståtliga, poetiska namn. Eller småspringa genom snårig skog och leka att jag var motståndsrörelseaktivist i Europas mitt, under brinnande andra världskrig. Eller bara gå längst ”stora” vägen (den med asfalt på) och hoppas att någon skulle stanna och ropa ”häng med, vi ska till (spännande hippiefestival, Stockholm, Paris, eller ja, Ö-vik hade också gått bra)!”

När vi nu för en vecka semestrade i Umeå, den plats som mest känns som hemma, mötte jag olika versioner av mig själv bakom bekanta gathörn. En version som jag vet både var och kände sig mycket ensam var jag, 20 år. På gymnasiet gick jag en linje för överpresterande unga med stora ambitioner. Utan att själv vara en sådan. Hade knappt aldrig innan gjort en enda läxa noggrant. Men hade tagit mig fram ändå . Trots att jag aldrig märktes, var paniskt rädd för att räcka upp handen. Eller kanske just därför. Kanske hade jag det faktum att jag verkade som en tyst och skötsam, duktig flicka att tacka för mina betyg strax över medel. Jag valde den linjen på gymnasiet för att min mamma sa att det var den bästa ifall jag ville komma nånvart i framtiden. Och det ville jag ju. Jag ville komma bort. Långt bort. Men hela min gymnasietid präglades av en allomfattande rädsla att misslyckas, som att ha svalt en krita på tvären. Tittade aldrig upp, blicken krampaktigt fäst på mina egna skor. När vi badade i älven kröp hon under huden på mig, denna version av mig själv. För så här var det. Som en utstuderad form av tortyr så var gymnasieprogrammet uppbyggt så att den största delen av ens betyg baserades på de slutprov som vi skulle skriva under några veckor i slutet av trean. Efter att jag hade skrivit det sista av de proven, en vacker dag i maj, gick jag från Östra gymnasiet, ner till Frukthörnan och köpte mig två fina chokladpraliner. Gick sedan ner till älven, där jag ceremoniellt åt upp dem. Kritan på tvären hade då inte lossnat i halsgropen. För det skulle ta några veckor innan vi skulle få besked om hur det gått. Hade det gått riktigt dåligt skulle det innebära att behöva gå om det tredje året. Jag hade då alltså inte intentionen att stå där med skägget i brevlådan, utan förberedde mig på det värsta. Det var sålunda ingen idé, som jag såg det, att fira studenten med de andra. då jag inte kunde veta om jag faktiskt hade anledning att fira. Så jag gav mig av med tåg. Åkte runt och besökte släkt och vänner söderut, som om inget särskilt var på gång. Såg studenter åka förbi på flak i andra städer. Vi hade fått ett datum när brevet med besked skulle komma. Natten innan sov 20-åriga jag inte alls. Jag spenderade den ljusa juninatten vid älvkanten nedanför Backens kyrka. Alldeles för mig själv. Jag drog halsbloss, något min bästa vän precis lärt mig. Och jag badade naken i Umeälven. Simmade mot strömmen och försökte kyla kroppen lugn. När det blev förmiddag kom jag hem. Och brevet väntade. Det gick ju bra. Det vet jag nu. Och det fick hon veta, jag 20 år. Det var en av de renaste formerna av glädje, eller kanske var det mest lättnad, som jag någonsin upplevt. Jag skulle kunna ta mig vidare. Bort. Hemifrån. Långt bort. Ensamhet var för mig något präglat av frihet och möjligheter. Handlingsutrymme, hög luft. Är fortfarande.

Emma Holm har i SVD skrivit om ensamheten i Tove Janssons värld. Den beskrivs där som att vara en konsekvens av en oundviklig rörelse. Ord som föll på plats i mig.

Bloggen tog visst, nästan bortom vår förskyllan, en längre semester. Beroende på att rautern hos en av oss exploderade pga blixt, på att vi rest både utrikes och inrikes och att sommaren och hettan gjorde oss rätt så oföretagsamma och enkelspåriga i tanken. Men, vi har som vanligt utforskat hela känsloskalan. En del njut, en del tandagnisslan. Och! Vi har semestrat tillsammans, Katt och Tjeck, i vår hemstad. Succé!

image

Nu är vi dock åter hemma i våra respektive vardagar och gamla och nya tankar och känslor börjar hopa sig. Guskepris och fy farao! Samtidigt. Idag har vi 31 grader i skuggan här i den småländska skogen. Detta faktum och att jag lever i snart två års ackumulerad sömnbrist gör mig gråtmild. Alltsomoftast. För att släppa ut gråten har jag några gamla trotjänare. En är denna pärla (som dessutom porträtterar vänskap och kärlek på ett förjävla fint sätt):

Tyckte den var fenomenal när jag såg den första gången när jag var typ elva och det gör jag till denna dag. Fira all kärlek! Upp till kamp! Satans snubbar! Äg ditt liv! TOWANDA!