Bloggen tog visst, nästan bortom vår förskyllan, en längre semester. Beroende på att rautern hos en av oss exploderade pga blixt, på att vi rest både utrikes och inrikes och att sommaren och hettan gjorde oss rätt så oföretagsamma och enkelspåriga i tanken. Men, vi har som vanligt utforskat hela känsloskalan. En del njut, en del tandagnisslan. Och! Vi har semestrat tillsammans, Katt och Tjeck, i vår hemstad. Succé!

image

Nu är vi dock åter hemma i våra respektive vardagar och gamla och nya tankar och känslor börjar hopa sig. Guskepris och fy farao! Samtidigt. Idag har vi 31 grader i skuggan här i den småländska skogen. Detta faktum och att jag lever i snart två års ackumulerad sömnbrist gör mig gråtmild. Alltsomoftast. För att släppa ut gråten har jag några gamla trotjänare. En är denna pärla (som dessutom porträtterar vänskap och kärlek på ett förjävla fint sätt):

Tyckte den var fenomenal när jag såg den första gången när jag var typ elva och det gör jag till denna dag. Fira all kärlek! Upp till kamp! Satans snubbar! Äg ditt liv! TOWANDA!

”Min längtan är bara du”

 

Imorgon ska vi åka till den enda platsen som beständigt är den jag kallar hem. Andra gånger när jag klivit av tåget där har det hänt att jag gråtit av lycka. Satt mig ner på knä och lagt händerna på asfalten. En sån obeskrivlig lättnad. Att känna att jag hör till. Där min rytm går in i de andras. Satsmelodi och skratt. En vecka blir vi där. Och Katten väntar in oss när vi kommer. Vad mer kan en önska, så säg?

Det har legat och pyrt i mig ett tag, mer tydligt sedan jag blev morsa. Tankar kring hur och för vad jag väljer att bekräfta människor i min omgivning. Vad mycket som går på gammal vana. Som att kommentera någons nya fräcka frisyr, tröja eller förtrollande ögonfransar. Fast jag ju inte tycker att de sakerna hos personen är ett dugg viktiga. De har ju absolut noll att göra med varför jag gillar dem. Ändå ger jag oftast komplimanger gällande sånt, mer sällan kring det som verkligen är guldet. Att de har ett skratt som får min mage att hissna och slå volter, att det känns som hemma var en än är med dem, att de öppnar upp nya världar bara genom att vara och att få vara deras vän är det bästa jag har. Helst vill jag ju att de omkring mig ska få känna sig mer fria, att hur de ser ut och vad de har på sig inte har något som helst att göra med dugandet. Det är härligt hur det än är. Och jag tror att mina och andras komplimanger kring den nya fräcka frisyren ofrånkomligt styr in personens tankar till att det är något som är viktigt, långt mer viktigt än vad det skulle behöva vara. Lady Dahmer har i veckan rodret på Instagramkontot Kvinnohat. Och det hon postat har gett mig en sista välbehövlig spark i rumpan. Nu är det banne mig dags! Jag ger mig själv munkavle.

Ska försöka mig på att hålla nolltolerans gällande komplimanger kring utseende från mig själv till andra (och mig själv, för den delen). Försöka låta det bara vara. Och lyfta guldet. Borde kanske inte vara det, men jag har på känn att det kommer bli svårt som fan. Jessss! Känns bra. Bonne chance till den här Tjecken!

Tänker ofta på döden nu för tiden. Inte så där som Harry i När Harry mötte Sally, när han i början berättar att han brukar sitta timmavis och svårmodigt betänka sin egen dödlighet. Och att han alltid läste slutet i alla böcker först. Ifall han skulle råka dö innan han nådde dit. Inte så, utan det är något som gör mig lättare till sinnes. Kan verka märkligt, men det är ju så där klyschigt meningsskapande. Det är till exempel lättare att fatta viktiga och vardagliga beslut med döden i tanken, sätter liksom saker i ett behövligt perspektiv. Såklart. Men det är lätt att bara mala på och i tanken göra köp av ny bil eller en jobbig kollega till en stor och viktig sak, när det inte skulle behöva vara det. Lätt att fokusera om när döden filtrerar.

De dominerande känslorna jag har idag är lättnad och tacksamhet, med ett stänk av förundran. Affektteoretiskt antar jag att det är en mix bestående av avsaknad av negativa affekter, av välbehag/glädje samt intresse som väcks igen och igen. Blixten slog nämligen ner i vår by, drog upp en rätt grund men några meter lång krater i hagen utanför vårt hus. Elstängslet pulveriserades, finns inte ett spår kvar. Och inne i huset så exploderade rautern med en ljudlig smäll. Betydande rökutveckling. Men tursamt nog ingen eld. Korna var inte i hagen där stängslet gick upp i rök. Tur! Och vi befann oss också alla i ett annat rum vid själva explosionen. Tur!! I alla fall. Vi blev utan el, och såklart utan internet. Och det är ju lite grann som med magsjuka. När en kan äta fast föda igen, eller som nu i vårt fall, när det går att tända lampan i badrummet igen, så ljuder klang och jubelsång inombords och det är som att situationen manar till en liten frejdig piruett. Det håller dessutom i sig ett tag. För ah, vad skönt att kunna koka sig en kopp kaffe, oh, vilken lyx att få slå på radion och härliga tider, vilket modernt underverk diskmaskinen ändå är!

Det är väl också ditåt jag strävar, tänker jag, när jag övar mig i att tänka mer på döden. Att inta mitt liv i stort och smått. Jubla och ryta när situationen manar till det. Och vara förnöjd lite oftare.

Bild från VK 19/5 2012

Idag, alldeles nu just, fick jag en släng av kombon ivrigt hetsig nyfikenhet (grundaffekt Intresse) och uppihejsan-glädje! Insåg att Lovisa, lface, Nyström återupptagit sitt bloggande tidigare i år utan att jag märkt det. Och alltså. Jag tror banne mig jag älskar henne. Och inte så att jag känner henne. Utan det är väl mer en dyrkande slags kärlek, på avstånd. Som slog ner i mig som självaste blixten den gången, jag tror det var 2003, när hon sjöng som mellanakt till Klungans show i KFUM:s lokaler. Tror David Sandström var med. Showen var rolig, verkligen. Men hon. Det var nåt helt annat. Hennes röst är så naken och rakt på sak. Och känns som hemma. Som Västerbottens inland, barrdoft, kvällsdopp i tjärn och hjortronmyr. Har snubblat över hennes blogg när hon tidigare haft en och tyckt att den varit geni. Sann, varm, modig, tuff och rolig. Min inte så hemliga dröm är såklart att få vara hennes vän. Att se världen genom hennes ögon är för mig ren och skär magi. Kan till och med göra att jag försonas med medeltiden. Kom stenhus med valv efter valv, allt är förlåtet!

Idag är andra dagen som jag lyckats få barnet att somna i vagnen, alltså därigenom undvikandes mitt-på-dagen-amningen! Efter en veckas intensiva försök. Jag ser ett annat liv där framme, glimta och glimra. Ett liv då jag ej längre fungerar som vandrande napp. Alltså, missförstå mig rätt. Jag är nöjd över att ha ammat mitt barn. Men nu får det vara nog. Så när han efter de vanliga protesterna och försöken att klättra ur vagnen började lugna sig, klippa med ögonen och sedan falla i djup sömn så kände jag explosiv förlösande glädje. Dansade inombords, men fortsatte gå i samma takt nynnandes blinka lilla stjärna. Försiktiga steg, luggen i ögonen och låren envist skavandes mot varandra. Men så förbannat lycklig.

Ser världen som ett töcken, nej ett ludd. Som rispar mig när jag trampar snett. Allt är gjort av trasslig stålull.

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Alltid, sen jag var lill-liten, har överväldigande trötthet gjort att jag hela tiden befinner mig tre andetag från tårar. Jag känner mig som nåt pyttelitet övergivet strunt. Som inte kan göra rätt. Skyddslös och värdelös. Klarar typ inte att nån harklar sig ovanligt högt, suger åt mig och tar till lipen. Idag var jag tvungen att åka till tre olika affärer för att hitta en grej till mitt barn. Fanns inte på någon av dem. Höll sedan på att bli påkörd på väg ut från parkeringen. Hallå grin-city.

Mer än ett år av upphackad sömn plus flera nätter med ca åtta amningssessioner tar ut sin rätt. Jag började längta efter kvällen vid tio i förmiddags. Nu är den här.

 

Dagens affektcocktail är rent välbehag med en liten toppnot av skam. Skammen har ingenting att göra med intag av jordgubbstårta på folkparksgräsmatta. Det var bara njut.

image

 

Och kanske är det heller inte riktigt rätt att kalla det skam. Mer som skuld, kanske. Jag kände idag att jag återigen svek mitt barnajag. Som barn utfärdade jag en hel del löften till mitt vuxna jag. Löften om ett, som jag såg det, bättre liv. I samband med att jag som tonåring en hel vinter tvättade mitt hår genom att doppa huvudet i en hink iskallt vatten för att varmvattenberedaren pajat så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle äga ett hus och själv vara den som ansvarade för att laga sådana livsviktiga funktioner i vardagen. Jag äger nu ett hus.

När jag som kanske elvaåring satt i ännu en folkets park med myggen svärmandes kring huvudet, regnmolnen hotfullt hängandes precis över min parkbänk och ännu en pinsamt tjoig farbror med dragspel pekade ut just mig i mängden av barn och tvingade mig att komma upp och dansa runt den förbenade midsommarstången så lovade jag mitt framtida jag att aldrig självmant bevista ett sådant arrangemang. Det gjorde jag idag. Och gillade det. Ja, så mycket som en kan gilla den typen av grejer. Spännande att spela på chokladhjul. Gulligt med ungar som ystert hoppar runt med vita kläder och grädde runt munnen. Och mitt barn blev uppspelt av dragspelsmusik och folk i rörelse. Så det kan nog hända att jag gör det igen. Fast hon elvaåringen buttert muttrar. Gulle hon.

image

Kärlek? Vad är det ens?

Eh hej, eviga fråga. Och nä, har inga planer på att ge mig på den på ett allomfattande sätt. Det har gjorts.

Men rent affektmässigt måste det ju vara en kombination av de två positiva affekterna glädje och intresse. Alltså, att nån form av nyfikenhet på personen väcks och upprätthålls och att detta kopplas samman med en känsla av välbehag. Det här är aldrig svårt för mig att förstå och koppla samman när det gäller vänskaplig kärlek. Det är så klockrent och förjävla gött allting. Att veta att en trivs i någons sällskap och att i stort sett allt den personen gör kommer att intressera mig. Men när det ska till romantisk kärlek trasslas trådarna ihop för mig. När jag fått för mig att jag varit kär i nån snubbe har det jamen alltid varit någon av de vassa negativa affekterna med i blandningen som satt hela mitt jag i gungning. Och det är vad jag tänkt att det ska innebära att vara kär i nån. Att det kommer ett stänk av skam och självtvivel med, rädsla att svikas eller överges, ledsnad över att inte höras eller förstås. Men jag tror jag kommit till punkten när jag tänker att nä. Förihelvete. Ska det vara så så kan det vara. För jag vet att kärlek kan vara på andra sätt. När det bara känns bra. Mest hela tiden. Som det jag har med mina bästa vänner, min valda familj. Med alla mina bästisar har det varit som en himlastormande kärlekshistoria från start för mig. De som personer har drabbat mig, knockat mig helt och i den första fasen har jag knappt kunnat tänka på något annat. Har pratat sönder min omgivnings öron om den här underbara nya personen jag upptäckt går omkring och finns. Den här personen som jag bara måste ha med i mitt liv. Så har jag klurat på hur det ska gå till, ja, uppvaktat. På massa olika sätt. Fast ändå lite i smyg. Tills plötsligt så var vi vänner för livet. Det finns en hel massa underbaringar som jag med säkerhet vet att jag kommer älska livet ut. Och det kommer komma fler.

Men att säga de där kärleksorden, det är jag allvarligt helt skräp på. Så pass att jag en gång svarade en pojkvän som sa ”jag älskar dig” för första gången med ett surmulet och korthugget ”håll käft!”. Huga! Dock kommunicerar jag det på en mängd andra sätt, som jag hoppas går fram till de som räknas. Tänker att jag måste öva mig på att säga orden dock. Så att mitt barn lär sig det med.

I alla fall. Allt detta för att säga att de senaste dagarna har jag gått omkring och känt kärlek extra tydligt. Och saknad. Som jag tänker är intresse, välbehag och ledsnad i en mix. Riktad till mitt barn som fyllt ETT ÅR. Och till en rar Kink. Kinken är en person som funnits i mitt liv i mer än tio år nu. Vi har studerat på universitet och, ja, jag kommer säga det, livets hårda skola tillsammans. Vi har frust- och fnitterskrattat tillsammans otaliga gånger, men det har också förekommit gråt. Vi har delat oro inför seg start att komma ut i arbetslivet, jämfört arbetsansökningar och intervjuoutfits. Vi har kalasat i många olika konstellationer, på många olika platser. Vi har pratat kärlek med varandra, sådan som spirar och sådan som tar slut. Vi har rest, plåstrat om skavsår och smörjt solbrännan. Var först båda lite blasé inför den spirituella sidan av vandringssemester, men fick sakta kapitulera inför att de stora frågorna hinner ikapp en när en ägnar dagar åt att gå. Vi är på många sätt olika och lever nu rätt så himla olika liv, men vi håller i och kommer så göra. Saker som jag älskar med Kinken är till exempel hennes värme och omtanke. Som hon alltid månar om att visa. Hur hon oförtrutet jobbar för att upprätthålla relationer trots avstånd och vardagen som kommer emellan. Hur hon är full av kontraster. Hennes förmåga att fokusera, hennes skarpa intellekt och ambition kontrasterat av ett härligt släppa ner håret och puta med magen-livsnjutarjag. Att hon länge hävdat att hon går igång på tvålfagra badboys för att sedan ge sitt hjärta helt åt den snällaste och mest chosefria gullisen någon av oss stött på. Att hon är för vass och förhärdad för att kunna roas av romantiska komedier, samtidigt som hon smälter och kvittrar när hon ser gulliga djur, speciellt valpar. Att hon är så ljuv och vän och samtidigt väljer en extrem träningsform som innebär att hoppa runt och sparkas bland annat. Att hon ser mycket städad ut men har en hyfsat dirty humor. Kinken. Jag älskar allt med dig och är så glad att vi ska vandra hand i hand genom livet. Och jag saknar dig. Nåjävulskt bitvis.

Lättnad. Är vad jag känner. Överväldigande stor lättnad. Och i affekttermer kan det översättas i att rädsla/stress/oro/skam ersatts av välbehag. Hjärtat slår lugna, jämna slag. Axlarna har åkt ner igen, knuten i magen löses sakta upp, jag dricker luft i långa mjuka andetag. Jag sov som en tonåring inatt. Ja, mellan amningssessionerna då. Att säga sova som en bebis är grovt missvisande, btw.

Helgen har inneburit att jag känt mig som en tonåring på fler sätt. Och det är ju aldrig bra. Men nu är det över. Guskepris!