Vi vaknade strax efter fem imorse. För då tyckte barnet att det var dags. Och trots att vi jobbat på med kalasförberedelser hela dagen känns det som att vi aldrigaldrig kommer hinna och att hela tjotafräset kommer rasa ihop som ett korthus byggt av sladdrig kortlek köpt på macken. Och folk som reser hit från alla möjliga håll. Blixten slog ned i byn mitt på dagen, strömmen gick och rautern dog. Inget mera wi-fi. Stressen gör givetvis att vi fräser och snäser en hel del åt varann. Plus att nu är min mamma här. Och jag känner att jag plötsligt är helt tom på ork och lust och att allt som finns kvar är tung förtvivlan. Men jag kommer inte till att gråta, lite som när en nysning ligger och lurar, men utan att utlösas. Myyy.

Stress i kroppen hela dagen. Som accelererar. För att jag trots månader av planering inte kan känna mig säker på att jag har läget under kontroll. Och för att det finns parametrar som jag aldrig kommer kunna kontrollera. Inför lördagens firande av ettårig son. Stress är ju en form av rädsla, som kan variera i styrka. I grundläget är jag nu nog på 5/10 i intensitet, med potential att flyga upp i högre tal vid motgångar och oförutsedda händelser. Att ha många gäster samtidigt är mycket sällan njutbart för mig. Hjärnan går konstant på högvarv för att inte glömma någon liten detalj som kan få någon i sällskapet att känna sig osedd, förbisedd. Vilket skulle få mig att skämmas. Orimligt, javisst. Men känslor lyssnar sällan till rim och reson. Så jag dammsugar lagårn, torkar fågelskit från farstubron, skriver listor, tänker ut samtalsämnen och aktiviteter. Ligger vaken på nätterna och tänker på tårtbottnar och tipspromenad. Plus min oförutsägbara mamma. Som saknar social styrsel. Stress!

Jag är alltså först på plan när nu bloggen bytt riktning. Ett avsmalnat fokus som Katten igår på ett fullödigt och kompetent sätt beskrivit.

Så vad för slags cocktail kan jag bjuda på idag? Tja, under större delen av dagen har jag upplevt det som om jag varit i ett känslomässigt vacum. Idag är min födelsedag. Och så här brukar det vara på mina födelsedagar. Skulle tro att bakom den här bedövade känslan så döljer sig affekten rädsla, i form av lättare oro. Mest sannolikt i kombination med skam och ledsnad. Men inte i så kraftiga styrkor. Max två-tre av tio vardera. Om jag ska börja bena i varför den här cocktailen dyker upp just idag så finns det säkert fler delorsaker än de jag är medveten om. Ett är säkert, jag känner oro för att jag är väldigt dålig på att ta emot, att vara den som får. Vare sig det rör sig om ömma ord eller presenter. Överraskningar hanterar jag särskilt dåligt, därav detta stänk av skam. Det har hänt att jag skällt ut folk som gett mig fina gåvor. Den där skvätten ledsnad kommer antagligen ifrån mitt inre barn, som mer än en gång blivit bortglömd den här dagen. Och det är nog störst anledning till varför jag som vuxen allra mest känner mig bedövad. Varför hela jag jobbar för att göra det till en helt vanlig dag.

Men jag övar på att locka fram glädjen, med lagom stora festligheter. Så som bakelse till frukost.

image

Tänker mycket på hur jag förhåller mig till nuet, då och sen, när jag nu går runt i medeltida Visby. Som ju var mitt under tre år. När de tre åren var mitt nu så ägnade jag större delen av min tid åt att längta bort. Hitta fel. Nu, utan att försöka, ser jag massor av rätt. Och har svårt att förstå mitt dåtida jag. Och så tänker jag att jag fortfarande gör så. I mitt vardagliga nu. Och funderar på vad framtidsjaget kommer ha att säga om det.

image

Det första som far igenom mitt huvud när jag håller på att halka, eller när nån tappar något, eller om jag är nära att hamna i en bilolycka är: bara jag inte blir blind! Jag håller mig för ögonen. För jag kan inte tänka mig något värre. Jag grät floder när Mary i Lilla huset på prärien drabbades av det grymma ödet. Jag är alltså en väldigt visuell person. Jag kan formligen frossa i bilder, låter blicken lystet glida över varje vy. Så när livet ser så mörkt ut som det gjort på sistone (i och med val och det som där följde) så söker jag tillflykt och tröst. I parallella verkligheter. En sådan som alltid lyckas återställa min tilltro till att världen är god och att allt kommer att ordna sig till det bästa är Pinterest. Där kan jag låta blicken sladda runt bland ett koncentrat av det som är gott och skönt. Det kantiga, vassa och obehagliga möter mig inte där. Och då menar jag inte att vackert är lika med gott. Jag är en ivrig förespråkare för att flytta positionerna vad gäller ideal därvidlag. Älskar det vi ofta kallar fulsnyggt. Men det jag menar är att i Pinterestvärlden dyker det endast upp bilder som mina ögon skulle kunna tänkas tycka om att vila på. Och det är så ininordens skönt. Vilsamt. Meditativt nästan, att pinna på tills det känns som att tiden upphör.

watermelon

Hjärtat blir varmt när jag ser en vattenmelon som någon format till en ilsk farbror.

robert redford

Eller Robert Redford balanserandes ett barn i handen.

ganbattesisyphus:  A photograph from the 60s of the Japanese roller derby team the Tokyo Bombers.

Hjärtat formligen skuttar när ögonen fastnar på det japanska rollerderbylaget.

Giddy up~♛

Hur går det att låta bli att glädjas åt detta stolleprov?!

Eller det här?!

 

En annan sak som glädjer mig idag är att Soraya finns och att hon verkar gilla Nicolas Cage lika mycket som jag.

Jag tror att jag varken är bra på att se vad jag är riktigt dålig eller riktigt bra på. Det är skönt att ligga i mellanzonen och prata om små skavanker och tillkortakommanden, sådant som egentligen gör en till någon som är lättare att tycka om. Som att jag är en person som har svårt för småprat, inte kommer ihåg folks namn, gör viktiga saker i sista sekunden eller som är dålig på att hantera pengar. Idag är inte dagen då jag ska ta itu med att sätta ord på mina allra största brister. Men en regnig tisdag kan vara en dag så god som någon att fundera över vad jag egentligen är duktig på. Och försöka göra det utan att darra på manschetten, ta tillbaka eller dra ifrån.

Kanske börja med något lättare, för att värma upp lite. Som att jag är duktig på att hitta och behålla goda vänner. Något som jag tror hänger ihop med att jag medvetet övar på att bli bättre på att säga vad de som finns i mitt liv betyder för mig. Jag har blivit allt bättre på att våga prova nya saker, så som löpning, akvarellmålning, improvisationsteater, gitarrspelande, bilkörning eller Zumba. Jag är bra på att lyssna på musik, hör oftast under de första tjugo sekunderna av en låt om det kommer vara något jag gillar. Lyssnar noga, med hela mig, text och melodi är lika viktigt. Jag är riktigt bra på att göra söndagsfrukost, vilket jag tycker handlar mycket om brett kvalitativt utbud samt små lyxdetaljer. Samt gärna en spellista som sätter stämningen för hela kalaset. Är bra på att göra spellistor för specifika syften. Skulle gärna ha en spellista för livets alla skeden. För för mig är det redan som en film. Händer inte det jag vill, spelas andra scener upp för mitt inre öga. Jag har gett väldigt mycket på alla jobb jag någonsin haft. Maxat som försäljare av antikviteter, vårdbiträde, biografvaktmästare, parkarbetare, telefonförsäljare, lägerchef och nuvarande anställning inom vården. De som anställt mig har aldrig ångrat sig, förutom en ilsk tant som faktiskt gav mig sparken. Jag skulle sälja smycken i hennes stånd på Noliamässan. Men hon tyckte helt enkelt att jag var för ful/sjaskig för den uppgiften. Kan hon nog ha haft rätt i. För de normer hon ville att jag skulle passa i har jag aldrig strävat efter. Vilket jag är glad för. Jag är bra på att låta mig dras med, dras med in i en films värld, i festlig stämning, i någon annans berättelse och känsla. Jag är trogen. Jag älskar helt. Jag är alltid ett glatt fyllo. Det är svårt att chocka mig, jag är bra på att behålla jämvikt. Jag dansar som om ingen skulle kolla. Eller som att ifall de kollar så utgår jag ifrån att de gläds med mig. Jag väljer att tänka att alla är goda och vill varandra gott och jag kämpar för att hålla fast vid det. Jag vill vara bra på att se det vem jag än tittar på.

Jag är bra på att säga ja. På att stötta och utmana. Det kan jag. Ja.

Det får räcka. Utmaningen idag blir att låta det stå som det nu står. Klarar jag det har jag gjort ett framsteg.

Söndag. Ätit godis till middag. Och ja, har ont i magen. Typiskt att en sån gammal stel förmaning ska stämma. Har barnmat i håret. Huvudet fullt av ofärdiga tankar. En resfeber som sakta ökar i styrka, inför Gotlandsresan nästa helg. Känner mig alltså lite ynklig, kletig, virrig, nervös, men faktiskt också tacksam. Har haft en bästis på besök under helgen. Känner mig efter det mer som mig själv igen. Har fått kramar, prat om skoj och allvar, samt praktiskt och känslomässigt vardagsstöd. Och en självinsikt som jag ska smaka på lite innan jag börjar sätta ord på den.

Vi satt vid middagen igår och försökte komma på vart i världen det skulle gå att flytta. Där både det politiska och faktiska klimatet skulle vara ok. Gick igenom världsdelar och länder. Kom inte på något bättre än tja, Umeå eller Södermalm. Så Katten. Antingen flyttar vi uppåt hemåt, eller så flyttar jag hem till dig. I fantasin. I alla fall. Men det var ju ingen skräll att Umeå skulle vara bäst. Förutom snön då.

När jag var ett litet barn. Då var jag rädd doktorn nåt alldeles fruktansvärt. Tandläkaren behövde jag inte gå till, så länge jag hade mjölktänderna. Då jag vid mitt första besök i skräck hade bitit en sådan så att blodvite uppstod. Och vanliga doktorn undvek jag så långt det gick. Som tur var så var jag ett rätt så friskt barn. Och har så varit även som vuxen. En del ihopbitning har dock förekommit. På festival en gång så ville de skicka mig till akuten pga urinvägsinfektion som gått upp i njurarna. Jag var tvungen att gråtsvidkissa minst en gång i halvtimmen, men struntade i akuten och fortsatte dansa. Gick bra. Halsflussar har jag tandgnisslat mig igenom. Jag låtsades som att det regnade då jag under studenttiden hade en mensblödning som varade i drygt ett halvår. I alla fall. Sedan graviditeten har jag börjat märka att det vänt. Det senaste året har jag uppsökt vården så ofta att jag fått ett högkostnadsskydd. Tidigare har jag blivit talträngd och hjärtsusig när jag suttit i doktorns kontor. Nu märker jag att en behaglig känsla kryper sig på. Någon som frågar mig saker, saker som handlar om bara mig. Någon som verkligen vill veta. Nån som kanske till och med klämmer på mig. Nickar och hummar. Säger något i stil med ”det kan vara jättejobbigt, lider du mycket?”. Någon som månar om mitt välmående. Om så för bara femton minuter. Idag var jag till exempel hos doktorn för att prata om obestämbar klåda (!?!). Skulle mitt yngre jag aldrig kommit på tanken att dryfta med någon. Men mitt jag nu idag. Jag njöt. Och förvånade mig själv på kuppen. Jag kom till och med på mig själv med att fantisera om att hen bekymrat skulle säga ”Du, det här ser allvarligt ut, du får nog komma tillbaka redan imorgon. Eller nej förresten, vi lägger in dig bums för observation”. Hoppades inte på något som skulle döda mig alltså, i så fall bara nästan. Så blev det inte. Men hoppet lever!

När jag tänker efter så kanske detta snarare än utveckling handlar om återgång, regression. Att världen utanför skrämmer mig så mycket att jag söker trygga föräldrafigurer runt varje hörn. Hur som helst tror jag att jag vinner på det.

Bedrövad. Näst intill bedövad. Försöker komma igen. Hitta något att hålla mig i. Inte fastna i ilska eller uppgivenhet. Känns som att mitt barn kommer växa upp i en värld som mörknar. Det vill jag inte gå med på! Initiala impulser handlar om att vilja gömma sig, alternativt flytta. Men vart ska vi ta vägen?!

Så rådvill så gör jag som jag brukar. Streamar min och många andras tv-mamma. Oprah. Ta mig i din famn och låt oss gråta.

Jag är kass på att säga förlåt. Har aldrig riktigt kunnat det. Är uppvuxen i en miljö där ingen har bett om förlåt för något. Vi hade explosiva bråk och efteråt drog sig alla tillbaka till sina hörnor. Därefter låtsades vi kollektivt som ingenting. Tills nästa bråk utbröt. Men jag kan inte skylla på det längre, tycker jag. Har varit medveten om denna brist allt för länge. Har haft för mycket tid att öva upp förlåt-färdigheter. Men istället för att öva har jag gjort en kombination av att fortsätta låtsas som ingenting när jag tabbat mig och helt sonika undvikit situationer där jag anat att någon typ av konflikt skulle kunna komma att uppstå. Känner nu att det börjar närma sig skarpt läge. Som så mycket gör när en blir förälder. Till någon som kommer att ta efter en del av ens goda och kanske då inte så goda egenskaper. Det finns lite olika sätt som jag kan ta mig an detta. Jag skulle kunna ta mig en funderare för att komma på vilka jag har betett mig illa emot i dåtid, och sedan börja öva på att ursäkta mig. Eller så skulle jag kunna sätta igång och bete mig lite halvkymigt mot folk i min närhet för att sedan få tillfälle att öva. Vad göra? I mitt lilla valdistrikt röstade 18,6% på SD. Det gör mig arg nåtsåförbannat. Bra utgångsläge för att gå ut och mucka gräl. Och sedan öva på förlåtet. God modellinlärning för alla inblandade skulle jag tro.

Gillar typ ingen i min fakking kommun. Så är det.

Fe’låt.