Jag har länge känt mig helt befriad ifrån åldersnoja. Ja, i alla fall sedan jag var tolv år gammal. Tolv var mitt livs höjdpunkt. Upplevde jag då. Och kanske även nu, sett genom den av stort ansvar tyngde vuxnas glasögon. Jag hade spring i benen, kunde fortfarande ha mjukisar på mig i skolan, jag tyckte smink var helt onödigt, hade en handfull likasinnade vänner och det hände att vi lekte låtsaslekar helt utan att fundera över om vi egentligen var för gamla. Jag bävade inför tretton, intåget i tonåren. Som tedde sig skrämmande på många sätt, kanske framförallt för att jag inte visste vad det skulle komma att innebära. De diffusa farhågorna besannades med råge. Och jag längtade tillbaka till det förlovade landet Tolv. Då det såklart var döfött började snart längta till Tjugo, som glimrade långt där i fjärran. Den platsen i tiden när jag skulle vara min egen, fri från familjens och den obligatoriska skolgångens kedjor. Varje år när jag blev äldre kändes som en seger. Väl vid Tjugo blev jag snart varse att det inte var det förlovade landet, även om det var en klar förbättring. Även om friheten var större fanns det konstanta orosmoment, bland annat i form av ekonomiska bekymmer, tentaångest och hjärtesorg. Jag tog därför sikte på Trettio. Tänkte att det alldeles säkert skulle komma att innebära en ökad självkännedom, att jag med tid och erfarenhet skulle bli bättre på att stå på mig och kanske framförallt tycka bättre om mig själv. Att jag där vid Trettio skulle hittat min plats, ett sammanhang som jag valt och som jag skulle kunna forma efter behag. På grund av min ålder skulle jag automatiskt få mer pondus, andra skulle inte längre behandla mig som mindre vetande flicksnärta, på och utanför jobbet. Jag skulle kunna köpa det jag ville och åka dit jag önskade. Skulle inte längre behöva spela med i nåt tröttsamt socialt spel som gick ut på vara först på bollen, på att säga, tycka, vara rätt. Utan kunna slappna av, och göra mer av det som kändes rätt. Så Trettio. Visst är jag nu närmare landet Trettio som jag såg det framför mig än jag var när jag stretade på i utmarkerna som var Tonåren. Men fattar ju att det är långt kvar. Så efter inträdet i Trettio har jag nu börjat ta sikte på Pensionen, det jag föreställer mig vara som en lång lång solsemester. Jag tänker mig att jag då ska ta revansch på Tonåren. Att jag ska kasta av mig de tunga ansvaren, att jag kommer förbehålla mig rätten att vara obekväm och excentrisk, fast förhoppningsvis på ett skönt och livsbejakande sätt. Ser framför mig en dionysisk men ändå behagligt stillsam tillvaro i typ Toscana. Ett frosseri med alla sinnen. Där jag kommer dricka vyer, dofter, toner och bubbel. Förhoppningsvis har jag några av mina bästa med mig, i ljuv haggform. Och ja, något av detta dolce vita vill jag ju helst provsmaka dessförinnan. Öva upp formen, liksom.

I alla fall. Det här med åldersnoja. Har jag alltså nästan aldrig haft. För att jag hela tiden längtat framåt. Och har alltid känt mig äldre än mina år. Men nu, snart trettiotre. Känner jag mig oftare än någonsin förr gammal och trött. Bedagad, som en ranglig rostig cykel med pyspunka. Som hamnat lite fel.

image

 

Idag ägnas främst åt att frusta ikapp med korna som äntligen kommit ut i hagen. Vi kommer eventuellt också att rulla runt i gräset, spela lite schyssta låtar, pipa och klappa händerna. Jag känner till att det finns glass i frysen. Det räcker så.

Idag vill jag berätta något om min kärlek till

STINA WOLLTER

Hon kom in i mitt liv en sommar i början av årtusendet. Jag var bara några år och tjugo. Hon höll i ett program på p4 lokalradio. Jag jobbade på hemtjänsten, cyklade varje dag mellan gamla människors ensamma små lägenheter. Diskade, städade, manglade och pratade liv och död och väder med människor som alla levt mycket olika sorters liv. Och emellan gårdarna hade jag Stinas smekande varma stämma i öronen genom hörlurarna till en liten radiospelare jag fått gratis på någon slags mässa. Ljudet var knastrigt och sprakigt, men hon klev rakt in i mig. Hon bar mig den sommaren. Hennes sätt att prata med människor på det där radioprogrammet hjälpte mig, på jobbet med människorna nära döden och utanför jobbet, med min egen oro där jag stod och skulle börja leva livet. På egen hand. Säkert hade jag henne som en slags modersfigur, och också som en förebild och vän. Hennes sista dag på jobbet fick jag panik. Panik över att hon inte skulle vara kvar där och bära mig. Men också över att jag inte förmedlat vad hon betytt för mig, fast jag så ofta velat. Så jag skrev ett mail. På hennes sista dag. Efter sändningens slut. Visste inte om hon skulle hinna se det. Men det gjorde hon! Och hon skrev tillbaka! Det var för mig helt ofattbart underbart, blev yr och full av sockerdricksbubbel i hela kroppen. Tyvärr har jag inte längre kvar hennes meddelande, för några år därefter så uppdaterades min mailserver och alla mina mail försvann. Jag sörjde länge att det gick förlorat. Var mer ledsen över det än gamla kärleksbrev som hade funnits där. Men känslan jag fick när det mailet kom, den kommer jag alltid att komma ihåg. Stina. Då visste jag inte mer om henne än att jag ville vara i den värme som jag känt via sprakiga hörlurar.

Flera år senare förstod jag att hon fanns som programledare för Karlavagnen. Och att hon var en färgsprakande fantastisk konstnär. Och illustratör, pedagog och föredragshållare. Och att hon skriver låtar och sjunger. Ja, och att hon är släkt med en känd svensk skådespelare som hon också tävlat tillsammans med i På spåret. Allt det här är ju fantastiskt och fint. Men hon var spektakulär för mig redan innan.

Här går det till exempel att hitta hennes röst. För hon har ett eget radioprogram i p4 igen. Söndagarna med Stina Wollter. Där går det att ta del av fina möten mellan henne och sådana hon valt ut. Men in i min vardag kom hon igen innan det här radioprogrammet satte igång. Via Instagram. Där hon på ett klurigt, rättframt, modigt, vackert och varmt sätt tar plats. Jag älskar henne. Alltså verkligen. Och är så tacksam för att hon släpper mig in i hennes värld. Det är så som det kan bli då och då för mig, att jag så himla gärna vill göra som Skorpan när han är fasttagen innanför muren och kastar sig i den gamla farbrorns famn och utbrister: Hjälp mig, rädda mig, säg att du är min farfar! Stinas röst och person känns som något jag vill vara familj med.

Sirapsseg tröttsöndag, med regn ute och blues inne. Lite utlöst av den briljanta tjecklistan du sammanställde, Katten. Vilken värld och tid vi lever i, alltså. Min vana trogen går jag alltså till min trygga plats, fantasin, eller fantasivärlden aka the business of show. Spånar efter bästa förmåga på filmer jag gillat som i mitt huvud handlat mest om livets främsta krydda, grymma vänskapsrelationer. Det som är guldbeläggningen på mitt järnrörsliv är mina bästisar. Har sån infernalisk tur med vilka jag lyckats få dela det med. Alltet. Tur, och jag har valt jävligt noga. Så filmer med fina vänskaper sätter igång mig på alla cylindrar. Vänskap är livets true romance. Försöker mig på någon slags topp-10-lista.

En tokrolig med återupprättelsetema:

Älskar deras bejakande och bekräftande kommunikationsstil. Romy och Michelle går inte att låta bli att älska.

Bästisar på barns vis:

Som barn kan vi vara så otroligt bra på att vara lojala och stöttande. Och ibland inte alls, såklart. Men vänskapsvärlden kan vara så totalt magisk där runt tio-tolvårsåldern.

Tonårsbästisfilm med edge:

De här två. Kanske handlar det om att jag skulle velat vara mer som dem som tonåring. Too cool for school.

80-talshighschoolfilmsbästisar med inslag av olycklig kärlek:

Vill tro att jag skulle hugga av alla extremiteter för att ha en så dedikerad vän som Duckie.

Kickass-klassiker:

Ryser, tjoar, biter på naglarna och gråter varje gång jag ser den här. Tjusningen bleknar aldrig.

Coola kids-bästisar:

Önskar så att jag var så smartkvickspexig på ett sätt som de här två coola glinen är. Phuket Thailand, liksom…

Stort gäng med tighta kreativa vänner som glidit isär men hittar tillbaka till varandra:

Den ultimata drömmen är väl alltid att tillhöra en eklektisk, sammansvetsad grupp som alla älskar varann och gör grejer tillsammans. Och inte så dumt om en av dem ägde typ ett slottliknande hus på engelska landsbygden.

Bästa vänner som gör allt tillsammans:

En till film som jag gråter till varje gång. De är varandras bästa på alla sätt. Blir tonårsgravida samtidigt och gifter sig med varsitt stolpskott. Stöttar, älskar och står upp för varann oförtrutet. Så jäkla vackert.

Så måste ju vår favorit, som vi såg typ 5 gånger på din 31:a födelsedag, upp på listan, Katten:

Såg den först ensam på bio och kved av skratt och fylldes av sån överväldigande kärlek för alla mina bästisar, speciellt psykona.

Och även fast de övriga inte har någon inbördes ordning, så är det här min favorit:

Just så. Det är vad jag helst av allt vill ha. Bo precis så att jag kan gå till mina bästaste bästa. Inte göra nåt spektakulärt just. Mest sitta och dricka kaffe, kanske laga mat ihop och lattja runt.

Det är Drömmen.

Mamma. Det är rollen jag för det allra mesta numera spelar. Mamma är jag ju nu jämt och för all framtid, men rollen kan vara mer eller mindre framträdande i olika situationer. Den är omdanande, på mer eller mindre väntade sätt. Och mer eller mindre värdiga. Det rollen kan innebära är något som jag både omfamnar och hurvas inför. Jag omfamnar att moderskapet hjälpt mig att komma närmare att vara i kroppen som subjekt, snarare än att kritiskt granska den som objekt. Jag omfamnar att mammarollen kan fungera som sköld som legitimerar att jag inte längre behöver vara del av ”ungdomskulturen”. Jag omfamnar också den självklara samhörighet jag känner till mitt barn, min lilla familj, såklart. I lika delar omfamnar och hurvas jag inför att mammarollen gjort att jag flyttat fram gränserna för vardagshygien rätt jäkla långt. Inte helt oävet att komma ut ytpoleringssvängen så totalt som jag nu gjort. Små kräkfläckar på den noppiga, urtvättade tröjan bekommer mig knappast allt. Håret sitter i en tofs i nacken, natt som dag. Att ta på en bygelbehå känns numera som att ikläda sig en galastass. Bekvämlighet och funktion har blivit de främsta ledorden. Det måste ju vara framsteg.

image

Det jag med en gnutta distans kan hurvas mer över är hur jag utvecklat en vana att egentligen konstant referera till mig själv i tredje person. Talar också ofta med barnets far på detta indirekta sätt, nog till följd av att så ofta prata med någon som inte svarar. Saxat ur vardagen:

Vid läggdags görs tågordningen upp på detta vis: ”När ni tar på pyjamas så tänkte mamma hinna duscha, borsta sina tänder och vika tvätten.”

Vid frukostbordet efter en lååång natt: ” Nu har pappa fått sova gott hela natten, så mamma skulle vilja ha lugn och ro och kanske kunna få läsa en hel artikel i tidningen ifred.”

När jag sitter och fikar helt själv vid köksbordet: ”Nä, nu ska nog mamma gå och kissa.”

Huuurvvv!

Till detta läggs också att min mammaroll innefattar att jag lägger ändelsen -is på allt som går att lägga den på.

Vanlig vardagssituation: ”Nu tar mamma fram skedis, så sätter vi dig i stolis så kan du äta mellis!”

Annan vanlig vardagssituation: ” Nu byter mamma blöjis och tar på overålis så ska vi sätta oss i bilis sen!”

HUUUURRRVVV!

Vi spelar ju alla ett antal olika roller i vår vardag. Vissa av dem känner vi oss mer bekväma i. Andra är trixigare, kan kännas som att åla sig i en insvettad polyesterkostym som är för trång, som hela tiden åker upp i rumpan och som ger ett glapp mellan byxben och strumpa. En sån roll för mig är när jag träffar skogsarbetande farbröder eller jägare ute på tomten. Vilket alltså händer rätt ofta i min vardag. Deras version av småprat innefattar oftast att de frågar saker om gården. Typ vilket uppvärmnings- eller avloppssystem vi har, hur gammal är pannan, vad jag anser om naturvärdet av att ha antingen nötdjur eller får betandes, snicketisnack om fordon eller maskiner, avverkningsplaner eller kanske lokal historia. Vissa gånger har jag ingen aning om vad frågan innebär. För mig är det lite som när jag pratar med en dansk person. Jag försöker svara med olika huvudrörelser och ljud som jag gissar är lämpliga, har ingen aning då jag max förstår vart tredje ord. Samtidigt som jag står i min rejälaste pose, kanske om jag har tur, med en hand stadigt vilandes på typ en spade eller grep (gör det lättare att komma in i rollen) och med grova kängor på fötterna.

 

En annan sån roll är när jag ska träffa en banktjänsteperson och prata om min ekonomi. Vilket jag gjorde häromdan. Det tycker jag gränsar till att gå till tandläkaren, eller frisören. I en perfekt värld skulle jag tvätta och kamma mig noggrant inför mötet, samt försöka samla all relevant information i en snygg mapp. Men så blev det inte den här gången, otvättad och okammad med papprena hastigt nedtryckta i väskan hastade jag iväg. Beredde mig på att putsa sanningen så att jag inte får allt för mycket bannor. Och började säga allt om mina goda intentioner, allt på en gång. Alltså, jag har tänkt utöka mitt pensionssparande och jag skulle snart vilja upprätta ett långsiktigt sparande både till mig och barnet och kan vi prata om ett billån och om jag gör allt det här kan du säga hur vi ska ställa om huslånet. Med ett ansiktsuttryck som i lika delar kommunicerar vilja till att verka kompetent och en illa dold strykrädsla. Lite som när jag bedyrar att jag ska börja med tandtråd och flourskölj dagligen till tandläkaren eller inpackningar och värmeskyddande produkter till frisören. Jag biktar mig och ljuger, om vart annat, till personer i dessa tre yrkeskategorier. Hjälp mig och visa mig nåd i min ofullkomlighet. Ingen älsklingsroll.

Eftersom jag inte är en teknikwizard och köpte min första och enda datamaskin 2009 pga var tvungen att ha detta geniala revolutionerande spotifyet, så har jag inte ännu listat ut hur man gör en snitsig länklista på sidan av bloggen som jag ser att många har. Har väl ärligt inte försökt skitmycket än heller. Men jag ska. Just idag vill jag ändå tipsa om några bloggare som säger väldigt bra saker på mycket bra sätt.

systerskap_89709537.jpg

Nina Åkestam är skarp, stringent och verkar mycket vettig. Alltid läsvärt.

Lady Dahmer beskriver sig själv så här:

Ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar, brevväxlar med seriemördare, kritiserar normer, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo. Jag är en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet.

Jag är en fantastisk människa som alla borde träffa!

Nina Ruthström bloggar tyvärr inte lägre särskilt aktivt, men i hennes arkiv finns mycket att hämta. Hon har en perfekt balans av förnuft och känsla. Stor igenkänningspotential.

HEJ BLEKK! smart, tydligt profilerad feministisk blogg med örat på samtidsrälsen. Väldigt bra för att hänga med i aktuella debatter.

Clara är på många sätt underbar. Hon blandar och ger, har en tydlig feministisk och miljöpolitisk inriktning på det hon skriver.

Hannapee skojar ofta till det och har en speciell jargong med en sedan länge trogen läsarskara. Hon för oförtrutet på ett föredömligt vis den feministiska debatten, blandat med urklipp ur sin vardag och glimtar av glamour.

Soraya Hashim är jag lite kär i. Hon verkar vara helt ljuvlig.

Parisa ger klockrena populärkulturtips. Tror hon vore jätterolig att hänga med, verkar ha koll på läget på de flesta fronter.

 

Sen är det ju det geniala FATTA! Fatta storheten!

FATTA Ida Östensson LisaLove foto & design

Jag vet att jag så länge jag kan minnas levat efter typ devisen ”en för alla, alla för en”, eller ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Som barn tror jag att mitt jag i mitt huvud mer eller mindre innefattade hela familjen. Jagets gränser var inte begränsat till mig som individ. Jag tänkte att vi gjorde, kände och ansvarade för saker gemensamt. Att vi skulle samarbeta och att vi hade gemensamma mål tog jag länge för givet, och jag hängav mig åt detta. Men inte alla i min familj tänkte på samma sätt. Vilket gjorde att jag ofta hade uppförsbacke. Jag hämtade styrka och inspiration i litteraturen. Kulla-Gulla såg jag till exempel ofta framför mig. Eller Rilla (Marilla) i en av de senare böckerna i serien om Anne på Grönkulla. Både två exempel på flickor som stoiskt och strävsamt stretade på för sitt kollektivs bästa. Som stuvade undan egna drömmar och känslor, fokuserade på det stora vi:et istället för det lilla jag:et. Det försvårar identitetsbyggandet något i tonåren, då många håller på med introspektion.

Med vuxen blick på det här ser jag tydligare att det jag gjorde var att jag antog den mest klassiska kvinnorollen vi har. Jobbade hårt för att alla i familjen skulle må bra, få utrymme att vara de bästa versionerna av sina jag, gjorde samtidigt det strävandet till mitt jag. I början, som barn, tänkte jag att alla hade samma intention, men att det yttrade sig på olika sätt. Kanske påeldat av min mamma som vädjade ”kan inte du ta dammsugningen idag igen, din bror kan ju inte göra det ordentligt”. Brorsorna fick mer utrymme att greja på med egna projekt för att deras förmåga att utföra hushållssysslor sas vara bristande. Om bara de hade varit bättre på såna här grejer skulle de ha gjort mer. Under tiden fick jag öva tills jag var överlägsen alla. Jag fick öva så inibomben på omhändertagande, relationsbyggande, på att se andras behov. En av mina brorsor kopplar inte ens in kylskåpet i de lägenheter han nu bor i som vuxen och klarar inte av att se och möta andras behov i relationer. Tror inte det har med förmåga att göra. Han har bara fått öva mer på andra grejer. Det här är ju inget nytt. Inte för mig, eller för någon annan som växt upp i liknande kontext. Jag har tagit många steg ut ur mitt ursprungssammanhang. Men den där initiala rollen har färgat och kommer säkerligen att färga allt jag gör framgent. En brorsa jobbar som datatekniker, en annan skriver poesi och teater och jobbar deltid som kock, en tredje jobbar som travtränare. Jag jobbar i vården. Föga förvånande.

Mitt jag innefattar fortfarande fler individer än mig själv. Men jag har blivit, eller har kanske egentligen alltid varit, oerhört försiktig med vilka jag blir Vi med. För det är ju något helt omdanande. Jag har aldrig varit Vi med en skolklass, ett arbetslag, en förening eller en kör. Det är alldeles för många, för osorterat, att ta in i sitt jag. De som bor i mig är blott en handfull. Men för mig så gör, känner och ansvarar vi för samma saker. Inte alltid faktiskt och praktiskt. Men det är på riktigt. En för alla, alla för en. Där summan av oss blir mer än delarna.

Rösten som instrument är väldigt spännande, tycker jag. Förutom att jag sjungit i kör sedan barnsben så älskar jag folk som kan härma saker med rösten. Allt från trumpeter till fåglar till fordon till sin mormor. Och dialekter är underbart. Får njutrys av nästan alla (förutom kanske just småländskan, vilket kan tyckas ironiskt, när det ju nu är där jag bor). I mitt huvud är jag mycket bra på att ljudhärma och göra alla upptänkliga dialekter. Har en pågående inre dialog nästan konstant med en massa olika röster. Ok, fattar att det låter tokigt, men det handlar alltså mest om att jag gillar ljud, språk och röster. Och att leka med dem. Och nu finns en rolig film på typ det temat.

In a World.

LAKE BELL som skrivit, regisserat och som också spelar huvudrollen, är förresten femme-tastisk och på hela taget geni.

Roligt med röstskådespelare och röstcoaching, dessutom faller filmen rätt in i den lättsamt underhållande men ändå smarta kategorin som är guldet jag vaskar efter när jag tåsurfar. Livet alltså. Ibland regnar det lemonad.

Idag vill jag dela med mig av denna pärla:

THERESA ANDERSSON

Hon är en av de skatter jag bär med mig från mina år på Gotland. Av en slump ramlade jag in på en av hennes spelningar där på något som heter Munkkällaren. En av de få tillfällena jag någonsin varit helt närvarande i stunden. Var så helt upptagen, övertagen, av denna kvinna, som för mig ter sig mer som musik förkroppsligad än som människa. Har sedan dess sett henne så fort jag fått tillfälle. Frågar en Wikipedia står detta om henne:

Theresa Andersson, född 19 september1971, är en svensk musikartist som bor och arbetar i New Orleans. Hon är låtskrivare, multiinstrumentalist (bland annat fiolgitarroch slaginstrument) och sångerska. I sina låtar blandar hon intryck från soul, folkmusik och pop.

Theresa Andersson har blivit pionjär med att vid solo-framträdanden använda en hel uppsättning av loop-pedaler, vilket gör henne till en ”enmansorkster”. Ett framförande av en låt kan börja med att hon i tur och ordning spelar in en trumfigur, ett gitarrkomp, en körstämma, och en fiolstämma på var sin loop-maskin. Dessa ljudslingor repeteras, blandas och mixas medan hon sjunger till och spelar ytterligare instrument. Loop-pedalerna styr hon samtidigt med fötterna; hon är därför barfota vid sina framträdanden.

Tekniken kan ses i hennes framträdande i det egna köket med Na Na Na, utlagt som video på Youtube sommaren 2008. Klippet blev mycket populärt med uppemot en miljon avlyssningar under kort tid.[1]

Det är flera saker som gör att jag ramlar av pallen inför denna person. Den lätthet med vilken hon verkar göra detta som för mig verkar långt mycket svårare än säg att till exempel gå på tå bärandes en sumobrottare och samtidigt spela tvärflöjt. Nä, men alltså, jag har svårt att klappa händerna och stampa fötterna samtidigt, så visst, jag kanske är lättimponerad. Hur det än är med det så finner jag henne magisk. Verkar varm och klok på gotländskt vis, mästare på det hon gör och det får mina tår att krulla sig på det härligaste sättet.

Bör ses i riktiga livet! Gör det om du kan.