Jag har ju alltså inget välutvecklat ekonomiskt sinne. Har exakt noll besparingar. Varje månad har jag helt slut på pengar (det betyder alltså att jag inte har något hemligt utifallattkonto eller några gamla fonder som nån välvillig släkting sparat åt mig vid jul och födelsedagar).  Och vet nästan aldrig var de tagit vägen. Har försökt spåra deras väg, men det finns inga uppenbara skyldiga, så som inköp av apparater, resor till riviäran eller nya flådiga kläder. Har ju dessutom slutat röka, så den ursäkten finns inte längre. Eftersom jag aldrig blir klokare på detta mysterium så låter jag det helt enkelt bero, accepterar det bara som ett faktum, ett slags handikapp jag har. Ett rätt milt sådant, för jag betalar ju alltid alla mina räkningar i tid, har inga prickar eller torpeder som släpar efter mig. 

En grej jag gör som är vattentät i pengasparande syfte är att jag ber lönekontoret att dra 500 extra varje månad i skatt. Detta för att säkra att jag inte ska behöva betala restskatt (pga skulle ruinera mig) plus att det ofta gör att jag får tillbaka en del där innan midsommar. Utmärkt listigt av mig, för det är pengar jag inte kommer åt förrän lagom till semestern. Hurra! Kalas! I år kommer det rätt mycket pengar, vilket är välbehövligt just detta år, då jag har mer utgifter än inkomster i mammatillvaron. Alla mina billighetslinnen har nu töjts ut till max, är håliga och noppiga. Skorna läcker in och inga byxor passar längre. Jag ägnar mig således åt att drömma om ett något flärdfullare liv, med den stundande skatteåterbäringen som drömbränsle. Blippar mig genom pinterest och ser ett nytt jag skrida fram inför det inre ögat.

Anjelica Huston by Bob Richardson, 1971.

Ganska stora hattar verkar till exempel vara i ropet. Kanske vore nåt?

Djurmönster har jag alltid gillat.

Feline cat eye inspired make up tutorial from @Matt Valk Chuah Beauty Department

Kanske skulle jag prova att ta ut svängarna lite med ögonpennan med ett trick som heter som min allra käraste katt?

#90s Sarah Michelle Gellar rollerblading.

Det här med att kunna rulla gatan fram är en omhuldad fantasi som jag snart borde göra verklighet av. Vill bara låna lite av Sarah Michelles fräna attityd (som ju tyvärr inte går att köpa för pengar) så tror jag att jag snart är framme.

possibly the cutest shower cap!

Flärd måste ju brytas av med färg och tokroliga inslag, annars blir det för stelt.

 

Det här med att hålla sina känslor på armslängds avstånd. Som du berörde häromdan, katten. Det är jag en mästare på, för det mesta. Skrider fram i en mental avslappnad brygga som en prozakpoppande zen-mästare i luciasärk. Genom att blunda för vissa saker, svälja några och hoppa och stampa ner saker som bubblar upp inuti. Det är inget jag förespråkar, givetvis, men det är hur jag rullar. Jag brukar luta mig mot de trofasta vännerna skräpkultur, ost och karameller.

"when shit brings you down, just say ‘fuck it’, and eat yourself some motherfucking candy." by David Sedaris, Me Talk Pretty One Day #52455

image

Med detta sagt, idag är ingen vanlig dag.

För idag är jag flinging flanging FURIÖS!

Började med att jag blev vansinnigt vrålarg på min systers läkare, som försökte få henne att känna att hon var sjuk på fel sätt, eller borde gjort något annat, när det var denna samma läkare som hade tabbat sig. Och rejält! Gick omkring och hojtade saker som ”jag ska banne mig prata med hennes chef!” och ”hur kontaktar en patientnämnden?!”. SKANDAL!

Fick sedan veta att en snurrig kusin nyligen blivit fasttagen av polisen med ett stooort parti olagliga substanser på sin person och nu mest troligt kommer få sitta i fängelse _flera år_ IDIOTISKT GJORT! Det verkar sedan ha öppnat en fördämning, för nu är jag topptunnorfullkomligt rosenrasande på, ja, allt möjligt! Som en nära kvinnlig släkting som på eget bevåg köpt musli-ingredienser för 600 kronor till en annan kvinnlig släkting som studerar utan studielån och sedan krävt henne på pengarna för dessa varor… För att det ska vara ett lån tycker jag att det rimligen borde vara så att låntagaren i alla fall ber om det! Och hemgjord musli när en knappt kan betala hyran. URBOTA DUMT! En tredje dumsnut, ja ok, en bror, ska precis i dagarna ha flyttat mer än hundra mil genom att surra fast sängen och annat löst gods på taket på en gammal Volvo, lämnat resten av sina ägodelar i en inrökt kvart. Hasta la vista! KNASOBERT! Och så är det ju hela grejen med att nazister fick lov att demonstrera på första maj. Och att nätet är fullt av besservissrar som försöker trycka till folk med argument som mest liknar ”ja, men durå?!”. Och folk som faktiskt skulle ha råd pallar inte ens att köpa ekologiskt med plåtskalleargument som typ att det ”vanliga” alternativet skulle vara godare. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?! Dessutom får jag tugga i mig att det är aptröksvårt att leva jämställt som småbarnsföräldrar fastän en tar i från tårna. RÖVSVETTPÅBAJSMACKAN! AAARGH!

 

Alltså, nu råkade det sig så att jag hade ett grann-encounter igår. Ett oundvikligt sådant, då vi gick rakt emot varann på en grusväg utan stickspår. Min tyska granne Klaus (som faktiskt ser ut litegrann som jultomten) och hans jättelika hund Castor kom lunkandes. Mitt barn älskar dem båda, så han pep av glädje. Jag sökte febrilt i hövvet efter godtagbart småpratsmaterial under tiden de närmade sig. Landade på den stundande högtiden Valborg. Klaus och hans fru har bott i Sverige i snart tio år skulle jag tippa. Jag frågade om de brukade fira Valborgsmässoafton. Klaus kände inte till fenomenet. Jag blev initialt ställd. Inte för att han inte kände till det, utan mest för att jag är en sopig representant för svensk kultur och tradition. Jag blir nervös över ordval, tycker allt känns förlegat och sd-minerat, men framförallt är jag helt traditionslös. Som jag tidigare kan ha berört så har min familj varje år stått helt handfallna inför alla högtider, eh, hur var det nu en gjorde? Dessutom tycker jag att många av högtiderna går in i varann gällande mat på borden och andra tillhörande attribut. För att förklara just Valborg för granne Klaus kastade jag mig ut i en splittrad redogörelse. Ja, det brukar ju tändas brasor typ överallt och så kan det förekomma körsång ”vintern rasat ut bland våra fjällar…” (halvhjärtat mummelsjunget) eller nä, kan visa (drar fram telefonen och spelar upp en hackig manskörsversion från ett laggande Spotify). Granne Klaus ler uppmuntrande och smått avvaktande, med tom blick, inget verkar sätta igång nåt klockspel i minnet. Så jag hackar vidare. Det är ofta dåligt väder, alla har på sig för lite kläder och barn gillar det för de får smälla smällare. Ja, och så kan det vara nån som säljer kokad korv och brandkåren brukar vara med. Just ja, och så har folk på sig sina studentmössor, du vet, de där vita som ser lite ut som sjömansmössor. Och i Lund och Uppsala dricker de champagne till frukost och galopperar. I Uppsala bygger de flottar, ja, som båtar fast platta, som de tävlar med i ån. Jag har bara sett hur det ser ut dagen efter där. Har aldrig sett så mycket skräp, alltså drivor överallt. Jag skakar förnumstigt på huvudet. Granne Klaus nickar oförstående och säger sedan, med de visar det i tv, ja? Jag nickar frenetiskt med. Ja, säkert! Puh.

Bäst att jag håller mig inne idag.

Jag bor ju mitt ute i skogen. I en by med ett fasthushåll till. Och fyra sommarstugor. Sen är det några kilometer åt varje håll till nästa by. Jag tror att jag, inför att vi flyttade hit, tänkte mig att jag skulle anstränga mig för att anlägga goda, varma relationer med de få grannar vi nu skulle komma att ha. Och nu har vi goda relationer till våra grannar. Men det är verkligen inte min förtjänst. Jag har inte bakat kakor, stickat vantar, bjudit in på en värmande gryta eller stått speciellt länge vid vägkanten och språkat om väder, skötsel av rosenbuskar eller barnbarn. Nä. När jag ser dem brukar jag vänta med att sticka ut näsan tills dess att kusten är klar. Jag gör absolut så lite som jag måste. Slänger iväg en moppenick när de kör förbi. Men min sambo har gjort desto mer. Han har hjälpt dem att fälla träd, sätta upp stängsel, lyfta tunga saker, han har bakat äppelkaka och kollat upp saker på internet. Han är med vår son hos den närmsta sommarstugegrannen så gott som varje dag och dricker kaffe och snicketisnackar, ofta i timmar. För honom går det lätt. När jag väl försöker blir det konstlat och stelt. En kväll när jag intet ont anande satt i vår trädgård kom denne samme sommarstugegranne uppsmygande och drog igång ett långt samtal om sina vilda ungdomsår. Han slutade med att deklamera att han fann min sambo ”helt ljuvlig”. Så må väl vara. Men allt detta har tvingat mig att se på mig själv. Med kall klar blick. Jag är inte i denna mening egentligen någon ”people person”. Jag antar att jag sett mig själv som alla pensionärers självklara favorit, präktig, rejäl, modest och godhjärtad. Får bara tugga i mig att åren har förhärdat mig. Jag som privatperson har numera rätt svårt för ”folk”. I alla fall sådana jag inte aktivt valt. Det är inte i enlighet med den gamla självbild jag länge gått och släpat på. Ja ja. En lever och lär.

Innan jag gick på föräldraledighet gick jag såklart omkring och fnulade på hur det skulle komma att bli, gjorde små och stora planer. Bland annat tänkte jag att det skulle bli ett utmärkt tillfälle att komma ikapp med jobbläsningen. Läsa alla de tunga klassiska psykologiska verken jag aldrig tog mig tid att läsa under utbildningen, samt de mer lättsamma böcker i ämnet jag köpt på mig sedan jag börjat jobba. Den där högen som jag bara hurvas av när jag ser den. En betydande del av mitt ständiga dåliga samvete. När jag sa nåt om den här läsaikapp-planen till andra som redan var föräldrar så tittade de på mig med vad som i mångt och mycket liknade milt medlidande. De skakade kanske lite på huvudet till och med och mjukvädjade att jag skulle överväga att kanske låta mig själv ta det lite lugnt om jag fick tid för mig själv.

Att de var försiktiga, försökte vara skonsamma, förstår jag nu. Att ta in någon form av information med konstant sömnbrist är en utmaning. Att läsa görs extra svårt av att båda armarna oftast är upptagna. Första tiden av konstant amning, sedan, när fröet börjar sprattla omkring, av att bara hålla reda på alla tentakler. Så jag har läst exakt ingen av böckerna i jobbhögen. Däremot har jag blivit en baddare på att manövrera datorn med tårna. Kund numera hos både Netflix och HBO Nordic. Har plöjt massor med serier och filmer. Vissa bra, många mindre bra. Mitt tröttsåsiga huvud har inte kunnat smälta en så väldigt stor kvot solid kvalitet, så jag och mina tår har blivit oerhört slipade i konsten att sila fram hyfsat roande skräpproduktioner. Har med sovande barn i famn ägnat många timmar per dygn åt att leva i en snäll låtsasvärld.

Har till exempel äntligen sett serien Lost. Många år efter alla andra. Jag var förtjust, mycket spännande och härligt absurt. Också återsett gamla favoriter så som Ally McBeal, Gilmore Girls, Sex and the City och Party of Five i sina helheter. Intressant att se dem nu och inse att min nuvarande ålder gör att jag identifierar mig med andra karaktärer och tolkar skeenden helt annorlunda. Nya upptäckter som kommer sitta kvar länge är bland annat Homeland, Breaking Bad och Orange is the New Black.

Bland filmer har jag sett otroligt mycket skräp. Men tänkte jag skulle tipsa om tre som mitt tröghuvve gillat:

 

Frances Ha var den jag pratade om tidigare idag, Katten. Kollakolla!

 

Att sommaren är på väg är påtagligt. Den kan i teorin vara här redan till helgen. Sa en gubbe på radionyheterna. Vilket för mig är rena rappakaljan, vadå sommar i april?! Men serry, det här ska inte handla om vädret. Inte bara i alla fall. Brytpunkter, alla möjliga sådana som typ examen, årstidsskiftningar, separationer, frisörbesök, flyttar mm, gör att jag vill återuppfinna, ja, alltså omvandla mig själv. Min person. Bli någon ny. Som gör nya saker. Tänker i nya banor. Med en ny frisyr kan jag få för mig att det kommer ett helt kit av attribut, nya kläder, kanske en kaxigare attityd, andra musikpreferenser och exotiska matvanor. Och nu, med den här nya, aggressiva sommaren, som är så här trigger happy, får jag för mig att jag ska bli en person som lekfullt sommarsportar i trädgården. Kanske kliver jag upp tidiga mornar och gör yoga i daggvått gräs. Behövs det i så fall speciella kläder för det? Vet ju inte, har alltså yogat exakt en gång förut. Under stånk och stön. Men jag får alltså för mig det.

Tänker också att jag på eftermiddagarna kan komma att längta efter att i vita linnekläder och stråhatt skutta runt bakom huset och spela ett parti (?) badminton. Ha en kanna kall lemonad och ett fat småkakor på ett bord vid sidan av. Någon kanske läser lite dikter samtidigt. Eller så spelas nåt jazzigt på en grammofon. Lite som i småmysiga brittiska filmer som utspelar sig på typ 20-talet eller för ännu längre sen. Håller nu på att jämföra priser på sådana nät och racketar.

Tänker också att det vore himla mysigt att kunna plocka fram sitt krocketspel när det kommer gäster. Saftkalas i bersån, skoj, glam, tjo och tjim. Men där sprang fantasin direkt till ett mindre mysig, men härligt ställe. Nämligen Heathers där krocket förekommer frekvent.

Där förekommer flera tidiga stilförebilder, men gav mig mardrömmar långt därefter. Alltså inte något som är i enlighet med mitt nya lättsamma sommarjag.

 

Alice i Underlandet dök upp för mitt inre öga:

Och internetshoppandet tog en helt ny vändning, tillbaka till mitt gamla, kitschälskande jag!

Dessa klubbor eller inga alls! Vive l’été! Jag välkomnar sommaren och alla versioner av mig själv som den kan komma att bjuda!

 

image

Det fiffiga med att ha fött barn är att en därefter har mandat att dryga sig genom att använda den erfarenheten, som är vida känd som värsting i smärtsammanhang, som baslinje för tidigare och kommande smärtupplevelser. Jag skulle säga att den här magsjukan som fortfarande intar min kropp som upplevelse i mångt och mycket liknar en förlossning. Minus bonusen med bebis på slutet. jag har varit helt utelämnad till tortyren min  kropp behagat utsätta mig för, ingen möjlig utväg förutom, ja i alla fall som det i stunden känns, döden. I en främmande miljö (svärisarnas hus) har jag upplevt krampaktiga magsmärtor, svettats floder, kräkts och bajsat på mig till ljudet av deras huvudlutande försäkringar om att det snart kommer vara över. En mycket ensam upplevelse. Och helt ovärdig.

Så idag, åter i eget hem denna magnifika 18-grader varma vårdag, skulle jag helst vilja bygga ett fort av skam och lägga mig därinne och sakta gny.

Påsk hos barnafaderns familj. Får mycket frågor kring hur jag upplever vardagen som småbarnsförälder. Kluven mellan att vilja försöka lägga svaren på en neutral mellanmjölksnivå och en önskan att försöka vara rättvisande och rak utan att verka som en präktig martyrtyp.

Blir varken hackat eller malet.

Apropå det hon sa, Lugn. Om lustfyllda minnen. När jag var ett litet barn kallade jag kompisarna på gården för mina människor. Som i: nu går jag ut och leker med mina människor. Jag har alltid varit bra på att hitta vänner. Det är det bästa med mig. Och varför det inte är synd om mig.

Den första som jag tydligt minns är Angelica. Hon blev min bästa vän i lekis. Vi var fyra personer som gick i sexårs, hon och jag, Markus och Stefan. Så, det kanske var rätt givet. Att vi skulle bli vi. Men jag tyckte att hon var magisk från första stund. Innan jag ens hade varit hemma hos henne hade hon trollbundit mig med historier om att hon i sitt hem hade ett helt rum som bara var ett bollhav som man bara kunde komma in i från en lucka i taket. Det var hittepå såklart. Men det förtog inte något alls ifrån min fascination. Det hon däremot hade i sitt hem var ett rum där en fick rita hur mycket en ville på väggarna. Bara en sån sak. Plus en ladugård full med kor, kalvar, kattungar och hö. Och på gården flera hundar. Dessutom hade hon en egen sandstrand vid en sjö. Och så en båt med åror såklart. Hon hade en megasnäll mamma som sa ja till det mesta, en rolig gruffig pappa och en storebror med en dator. En gång när Angelica och hennes bror slog vad med sin pappa om att han inte kunde rida på en ko muttrade han och skulle promt bevisa att det kunde han visst. Och det gjorde han. Men han bröt armen på kuppen.

Hemma hos Angelica var det som att jag fick sockerdricka i hela kroppen, på ett bra sätt. När jag kom till henne kunde jag se henne stå och hoppa av lycka i köksfönstret, vilket såklart fick mig att hoppa fram på uppfarten. Hon kunde länge inte säga R, i en del av landet där de flesta faktiskt kan det. Men jag slutade såklart också säga R och började prata som henne. För hon var allt jag ville vara. Hon öppnade så många världar jag aldrig vetat fanns. Vi läste Starlet i BadenBadenstolar på gräsmattan och drack saft ur såna där sugrör med massa krumelurer. Vi gjorde konstsimprogram i matchande baddräkter nere i sjön, klädde ut oss och dansade för hennes bror och hans kompisar till musik från hans dator. Vi letade efter vättar och tomtar i skogen, lekte superhjältar i hagen, lät kalvarna slicka på våra händer under mjölkningen tidigt på mornarna, ritade stafettvarelser, sov skavfötters, viskade och fnittrade sönder. Jag ville vara hos henne tusen gånger mer än jag ville vara hemma. Så jag åkte dit olovandes hela tiden. Det resulterade i att jag var tvungen att ha en lapp till min busschaufför, till fröken och till hennes taxichaufför för att jag skulle få lov att åka dit. Hemma hos Angelica var jag på mitt åttaårsdag. Där kom hela hennes familj in och sjöng för mig på morgonen, jag fick frukost och paket på sängen. Det hade jag aldrig varit med om förut.

När vi var ungefär tio introducerade hon mig till hur man fixade den perfekta snedluggen, hur man gick upp i brygga och vi såg filmen Coctail med Tom Cruise hemma hos henne om och om och om igen. Lekte därefter bartenders med all vätska, karamellfärg, entusiasm och frenesi som kunde uppbådas.

I högstadiet anammade vi gemensamt hennes storebrors straight edge-stil efter bästa förmåga. Lånade hans huvtröjor med bandnamn på och lyssnade på hans kassettband på freestylen. Vi fick inte vara med de andra. Men vi hade varandra. Och sockerdrickan i kroppen satt kvar, inemellan alla tonårskval.

Sedan var det Angelica som introducerade mig för min barnafar, som läste till arkeolog tillsammans med henne på universitetet. Allt det är en annan historia. Men tänk ändå.

Vilken tur jag hade. Som fick henne då som liten sexårig fladdrande vante.