Det är titeln på en bok av Jonas Gardell.

Nu i form av en reflektion kring att den här dagen, så som så många andra, inte kommer att vara en av de minnesvärda i berättelsen om mitt liv. Jag kommer mest sannolikt inte kunna redogöra för något som hänt precis idag om någon skulle komma att fråga mig om ett år. Kanske inte ens om en månad. En väldig massa dagar flyter ihop i minnet som en sörja av samma aktiviteter i cirkulär upprepning. Amma, söva bebis, göra klosstorn som rivs, byta blöjor, locka och pocka med fruktmos på plastsked, hastäta ostmackor och läsa rubriker i dagstidningen, kissa med dörren öppen samtidigt som jag pratar med hysteriskt gullande röst, repetera. En måste alltid säga det, även om det är självklart, det är fantastiskt att vara förälder till en bebis. Det är det. Men inte i sin vardagsmanifestation speciellt intressant för någon annan. Bara tanken på att prata eller skriva om vardagen som den nu är gör att mitt medvetande stänger ner.

Mitt eget liv tråkar ut mig. Inte hela dagarna alla dagar. Men för det mesta. Och det är ok. Kanske stimulerar det fantasin. Återkommer en annan dag.

 

När jag tjugo över åtta imorse klev in hos tandläkaren frågade hen hur jag mådde och jag svarade då att jag var nervös. Detta resulterade i mjukröst och snällögon från tandhygienisten, en smålänsk småprataomvädret-medelålders dam. När det så var dags att sätta bedövningen lade hon mina händer på min mage, sina händer över mina och lotsade mig därefter mjukt igenom processen samtidigt som hon strök med tummen över min hand. Och detta försatte mig i ett gråtnära tillstånd. Denna lilla ömhet, i det klordoftande sterila rummet.

I min vardag är den enda kroppskontakt jag får den som kommer ifrån mitt lilla barn. Som fastän o så rar, inte har greppat det här med ömsesidighet och att klappa fint riktigt till fullo än, vilket är helt i sin ordning. Därifrån kommer mest daskar, luggningar, bett, nyp och klösningar. Vilket trots allt kan vara mysigt.

Men tandhygienisten gjorde mig uppmärksam på att jag nog ändå saknat någon annan form av kontakt. Sist en annan människa visade mig ömhet på det sättet var nog, ja, på gastroskopiundersökningen. När en sjuksköterska, för övrigt en annan medelålders dam, skedade mig på en pappbeklädd smal brits samtidigt som hon strök mig över håret mellan torrhulkningarna. Det är ett fint minne.

Ska det vara så? Frågar jag härmed universum och alltet.

Idag vill jag hylla

MINDY KALING!

Hon är en asrolig skådespelare, komiker, författare och producent samt sin egen chef i serien hon skapat och spelar huvudrollen i, The Mindy Project. Hon har också skrivit, producerat och agerat i flera avsnitt av The Office (US). The Office har jag haft svårt att ta mig in i, men jag älskar The Mindy Project.

 

Mindy spelar en karaktär som är professionellt framgångsrik, flärdfull, rapp, bitvis osäker men också rätt självupptagen och ibland självgod. Karaktären Mindy Lahiri förkroppsligar min dröm att att våga stå för den en är och vad en gillar, att på ett självklart sätt kräva att livet levererar utan att en ska behöva vara perfekt för att förtjäna det och dessutom har hon förmågan att komma med vassa snabba svar när det behövs.

Det är förpackat i ett lättsmält bubbligt format men för mig är det mer än hysteriskt roligt, det är en liten revolution. Det är så tydligt att det inte görs så mycket bred komedi av kvinnor i min åldersgrupp, eller någon annan åldersgrupp heller, förresten. Prisa Mindy!

Mindy har skrivit boken ”Is Everyone Hanging Out Without Me (and other concerns)?”, vilket är en pärla och dessutom en fråga som jag ofta ställer till mig själv. Alltså, häng med Mindy. Det är så värt.

Is Everyone Hanging Out without Me?

Läs den här.

”Men under nätterna, då hon har den sammanhängande, ostörda tid som skapandet kräver, skriver hon på något helt nytt. Något som bryter mot både former och teman i hennes tidigare författarskap.

– Det är åt prosahållet och utgår från vad jag tänkt på kring psykoanalysen, som jag själv gått i. Fem dagar i veckan och i fem år talar man om när ens föräldrar varit elaka. Tänk om frågan i stället varit: minns du när din mamma visade godhet? När man pratar om förträngning är det troligare att man förträngt det lyckliga; värk eller total brist på pengar dominerar så mycket att allt annat försvinner. Man minns det smärtsamma mer än det goda. Jag undrar vad som hänt om man försökt väcka de lustfyllda minnena och ställer mig frågan: Varför har jag klarat mig? Varför tog jag inte livet av mig?

Varför?

– Svaret är andra människor. Det är det jag vill skriva om. Allan Edwall, Sonja Åkesson och många andra i mitt liv. Men det har ingenting att göra med positivt tänkande. Det är jag helt emot. Men om jag ägnat ett helt författarskap åt varför det är synd om mig så tänkte jag avsluta med att berätta varför det inte är det.”

Ska försöka locka fram några lustfyllda minnen denna grådaskiga söndag. Återkommer möjligen i frågan.

Idag har jag, pga vår, börjat rensa ut och städa i vrårna. Försökte vara iskall och osentimental i garderobsgenomgången. Gick hyfsat. Kastar två kassar fulla med noppiga, håliga och urtvättade plagg. Det finns ändå alltid några plagg som det är helt omöjligt att göra sig av med. Av olika skäl. Som den v-ringade bruna tröjan jag köpte i Paris när jag var nitton. Eller baddräkten från 60-talet jag köpte i nyskick i en nu nedlagd second hand-butik i Härnösand.  Eller tröjan med trycket UMEÅ som jag hade på mig på min första (blind)dejt med Daniel. Jag var tjugoett. Tog tåget till Uppsala efter ett par intensiva veckor av mailande och kärleksförklaringar över telefon. Eftersom vi aldrig sett varandra tidigare ville jag försäkra mig om att han skulle känna igen mig när jag klev ut på perrongen. Så jag gick och köpte tröjan med UMEÅ-trycket. Och meddelade att det var vad jag skulle ha på mig. Så skedde också. Men han skulle nog känt igen mig i alla fall. Nervösskakig och blek som jag var. Den tröjan fick hångla. Oj bara!

ungefär såhär var jag klädd

ungefär såhär var jag klädd

Eller, ba gör ne, som vi brukade säga hemma. Det här är alltså fortsättningen på ett samtal vi hade i riktiga livet. Eller ja, på telefon. Du och jag, katten.

“It’s a terrible thing, I think, in life to wait until you’re ready. I have this feeling now that actually no one is ever ready to do anything. There’s almost no such thing as ready. There’s only now. And you may as well do it now. I mean, I say that confidently as if I’m about to go bungee jumping or something – I’m not. I’m not a crazed risk taker. But I do think that, generally speaking, now is as good a time as any.” – Hugh Laurie

Och på det temat. Kanske är det här årets soundtrack?

Och slutligen, en favoritscen som inkapslar storheten i att våga stå för sina känslor och okeja sig själv. Silver lining eller guldkant som röd tråd. För jag tror verkligen på att allt vi tar in i våra liv ska ge någon form av guldkant. För sen ska vi ju alla dö. Bara gör det nu.

Jag står i många bostadsköer, fler än 10. Det brukar jag prata om då och då. Som en del i min livsstrategi. Som går ut på att allt kan hända. Livet skulle mycket väl kunna föra mig till Borås. Eller Malmö. Om det vet jag ännu ingenting. De kräver en del underhåll, men ingenting som är särskilt betungande. De hör av sig via e-post när det är dags att göra den årliga inloggningen för att inte kastas ut ur kön. Om jag har tid brukar jag då göra en liten fantasilek. Säg att det till exempel är Uppsalahem som det är dags att logga in hos. Jag börjar då med att titta bland de lediga lägenheterna för att se om där finns någon jag skulle kunna tänka mig att bo i. Studerar planlösningar och funderar på hur jag skulle ställa mina möbler, hur praktiskt det skulle vara med klädkammare eller kanske tänker jag på vad jag skulle bjuda på ute på min balkong i söderläge. Sedan går jag till Arbetsförmedlingens sida och ser om där finns något jobb ute som skulle passa mig. Om det gör det så kan jag undersöka hur långt det skulle ligga från mitt nya tilltänkta hem. Hur den vägen ser ut, är det grönområden, pampiga byggnader eller kanske stora bostadsområden emellan? Och känner jag några på platsen, var bor de i förhållande till mig och vad skulle vi kunna tänkas hitta på ihop på lediga stunder. Och så vidare, hur långt leken går beror på hur mycket tid jag har och förstås på om jag hittar något som lockar fantasin. I mitt huvud går det alltså omkring många olika versioner av mig i olika städer i landet. Som jobbar med olika saker, träffar olika människor och formas olika utifrån dessa premisser. Det kan jag mysa åt. En vanlig måndag i mars. Då jag nu sitter i mitt hus mitt i den småländska skogen. Föräldraledig med min snart 10 månader gamla sprattelgubbe. Och ser gräsmattan utanför strösslad med allt fler vitsippor. Och kanske stundvis längtar efter mer utrymme att vara något mer än en förälder.

VS

En kväll med saltvattenshår och sand i skorna åkte jag och Olivia hem från nån ljuv Gotlandsstrand i hennes guld-Saab. Och precis innan vi kom hem såg vi en sån där löjligt vacker persikofärgad solnedgång över södra hällarna i Visby. Och när vi stannade bilen för att ta in prakten så kom den här låten på bilstereon. Så vi höjde till max, hoppade och skramlade ur bilen och dansade. Tände nog också en cigarett. Och tog in. Allt. Ja, det var vad vi gjorde. Och det är en sån stund som jag kan plocka fram och känna på och vara så ininordens glad att jag lever.

Att det låter som en ultraklyscha ger jag härmed blanka fan i. Och skickar ut en önskan till universum om mer sånt. Snart.

Jag är uppvuxen i en familj som i mångt och mycket kan beskrivas med orden: mycket snack och lite hockey. De, och i viss utsträckning också jag, frossar ofta och gärna i att brodera och utsmycka sina historier för dramatisk effekt. En är alltså tvungen att lära sig att ta det som sägs med en stor skopa salt. Jag har lärt mig att inte tro något förrän jag ser det och att ta varje löfte som något helt hypotetiskt.

Du och jag Kitty, vi har ju många storslagna livsplaner. Som innefattar resor bland annat. Ett resmål har vi haft i pipelinen bra länge nu. Och jag har flera gånger fått stiga tillbaka, säga nja, inte nu, men snart. Fast jag lovat. Det har att göra med min totala oförmåga att hålla i pengarna. Samt begränsningar i planeringsförmåga överlag. Eller kanske är det för att jag generellt har svårt att säga nej. Vilket gör att verkligheten stoppar mig förr eller senare. Som i det här fallet, stoppad innan jag kommer iväg till New York. Med dig, katten. Idag drömmer jag mig dit. Svärisarna ringde imorse, innan de klev på planet till just Det Stora Äpplet.

Jag vill alltså återkomma till det löftet. För jag tycker egentligen att en inte får lova utan att vara säker på att kunna hålla det. Vi SKA dit. Till New York. Innan vi dör, men helst långt dessförinnan. Och till en massa andra ställen. Men idag, reser vi dit i fantasin.

Så här kommer två klipp.

Ett som mer ska ge drömstoff:

Och ett som är mer informativt:

 

Och känns det deppigt att bara få resa i fantasin, så kanske det här kan muntra upp något: