Helgen på västkusten öppnade för många nya tankar. Eller, nya perspektiv på gamla tankar. Vid en middag fick jag frågan om jag var medlem i något politiskt parti. Och det var jag inte. Har aldrig varit. Utan att jag egentligen kunde säga varför. Kanske för att jag haft någon idé om att jag måste vara mer insatt i hela det partiets program samt de övriga partiernas dito. Som att det då skulle krävas av mig att jag var en fullfjädrad debattör som till fullo skrev under på allt det partiet stod för. Som att det när som helst skulle kunna kika fram nån översittartyp som skulle förhöra mig på partiets politik och dessutom Afrikas länders alla huvudstäder, kungalängden och Newtons lagar, för att liksom försäkra sig om att jag var myndig uppgiften att ge mig in i politiken. Jag har tänkt att partipolitiken inte är något för mig, för att jag inte är smart/allmänbildad nog. Efter att ha gått fakking speciallinje för overachievers på gymnasiet och sedan läst på universitet i nästan sex år. Tack för det, inre mobbare.

Det har guppat i mitt bakhuvud rätt länge, det här att det är dags att flytta fram positionerna och bli mer tydlig, i alla fall gentemot mig själv. Det här året. Valåret. Och det var som att det var helt självklart vilket parti jag ville gå med i när jag fick frågan. Det hade väl legat ett bra tag och guppat i det förmedvetna. Feministiskt initiativ såklart! Med skarpa Gudrun.

image

Om någon ska föra min talan så är det givetvis hon. Jag vill vara ett vi med henne och alla andra FI:are. Jag som aldrig vill vara vi (får bli ett annat inlägg). Känns helt rätt. Och jag lovar också i och med detta mig själv att våga ta debatten mer. I år och framöver. Att säga vad jag tycker, även om jag är rädd att bli tilltryckt och även om det blir obekvämt i fikarummet, på familjeträffen eller middagsbjudningen. Det ska jag ge blanka fan i och hålla huvudet högt.

En som jag har som förebild i detta är Nina Ruthström. Hon är smart, modig och ödmjuk. Jag älskar hur hon så rakt och tydligt står för vad hon tycker, vågar vara arg, konfrontativ när det behövs, och att hon också lyfter vikten av att visa hela känslospektrat. Hon gör det helt enkelt förjäkla bra. Kolla in Ninas blogg!

Tog i helgen familjen med till andra sidan landet. Besökte en annan liten familj som precis köpt ett förunderligt och jättelikt hus. Med små kottar blir ändå perspektiven krympta. Mycket av umgänget sker på marknivå, vilket öppnar för nya vinklar och samtalsämnen. Gott så.

image

 

image

 

När vi på hemväg passerade genom mitt hjärtas hem, Göteborg, tänkte jag självklart på dig Katten. I sommar äger vi dess gator för några dagar. Som en dröm. Då kommer vi hoppa ut här på perrongen med äventyret som en kittling under fotsulan. Vad fint det känns att få suga på den karamellen.

image

Normcore. Om att anta en stil som handlar om att i så stor utsträckning som möjligt försvinna in i massan. Eller smälta in som kameleonter, som att klä sig i en osynlighetsmantel, som Matilda Gustavsson på DN skriver om som en stor och växande trend. Det är något jag strävat efter så länge som jag kan minnas. Att inte sticka ut. Vilket möjligen kan bli en effekt av att vara ett barn som i utgångsläget hade flera faktorer att jonglera som stod helt utanför mallen. Kåkfararfarsa, yvig och högljudd morsa, en omfångsrik kroppshydda i nedärvda kläder, vegetarian när ingen annan var det. Bland annat. Att ha kläder, saker, familj och aktiviteter som var vanliga var det mest eftersträvansvärda i min värld. Men gäckande svårfångat. Först måste jag ju få klart för mig vad som var vanligt i alla dess komplexa nyanser. Gick inte att ha jeans som var samma slags blå som de andras. De måste ha samma snitt och helst samma märke. Förstås. I andra klass fattade jag att mitt egenhändigt klippta hår gjorde mig synlig för alla. Jag hade en spretig hockeyfrilla när alla andra tjejer hade långa hästsvansar som guppade när de sprang. Det föranledde att rykten spreds som mig som en tjej som aldrig lekte med dockor utan bara hade leksaksbilar hemma. Till exempel. I själva verket hörde jag så klart inte hemma i någon av ytterligheterna, utan försökte ju givetvis göra lagom mycket av allt möjligt.

Egenhändigt klippt fräsig frilla.

Egenhändigt klippt fräsig frilla.

Jag har försökt skaka av mig det, den där strävan efter att vara helt oansenlig. Fyllt garderoben med färgglada plagg i okonventionella snitt. Färgat håret i alla upptänkliga nyanser, provat snaggat och backslick och långa böljande lockar. Och märkt att det känts bra. Men inser att jag nu, trettionånting, återgått till det här som nu döpts till normcore. Ser det på många av de bilder jag samlat på Pinterest, ser det när jag öppnar garderoben och den gapar svart mot mig. Smygande, stegvis. Hamnat ur spår, eller ja, i gamla spår. Kanske för att jag inte vill att andra ska se mig. Som jag nu är. Kanske för att jag själv inte vill se mig. Förbannat.

Nu har vi skrivit här i nästan en månad. Mer som i brevform till varandra än som till en okänd läsare. Det är bekvämt att kunna anta att den som läser redan har basfakta. Att det inte behövs fylla i och ut. Vi har ju heller inte tänkt oss en läsare. Utan ser det som en övning i att komma igång med skrivandet och kommunicera med och inspireras av varandra. Om det någon gång skulle komma en annan läsare så är det varför vi inte presenterat oss närmre. Utåt.

Tidigare i höst hade jag för andra året i rad något som döpts till Kreativt kollo hemma hos mig. Jag bjöd då in ett tiotal av mina vänner för en helg. Konceptet bygger på att alla tar med sig en idé om en kreativ aktivitet som gruppen ska genomföra. Var och en får då en stund avsatt för att presentera sin idé och om material krävs medtar den som ansvarar det till alla i gruppen. I fokus för den här helgen är att okeja allt, inte försöka vara duktig utan våga prova nya saker i ett tryggt sammanhang. Den här gången var min idé att alla skulle få skriva ett brev till sig själva om 20 år. Jag kommer sedan 2033 att posta dessa brev till dem. De fick ett antal punkter att skriva kring, om de så önskade. Jag valde den idén för att jag tycker det är så spännande med självporträtt, i alla former. Nu är det mycket lätt att fota sig själv och redigera tills det ser mer ut som den en önskar vara. Vilket ju också är ett spännande tidsdokument som säger minst lika mycket som ett oredigerat foto som någon annan tagit. Så här ville jag se mig själv. Så som dagböcker kan fungera. Eller brev, för den delen. Vi väljer ju hela tiden ut, i text och i verkliga livet, vilka delar av oss själva som vi vill hålla fram i ljuset. Sen sipprar något annat, som vi inte menade att visa, ändå fram. Andra kan hjälpa oss få syn på somligt. Vissa andra saker kan vi inte se själva i stunden, men kanske ser vi dem tydligare i och med tidens klargörande perspektivskiften.

I alla fall. Under den helgen, under det kreativa kollot, så kom jag mig aldrig för att själv genomföra den här uppgiften. Skriva om mig själv, till mig själv om 20 år. Jag intalade mig då att jag skulle göra det veckan efter, när jag skulle ha mer tid i lugn och ro. Jag har ännu inte gjort det, ett halvår har nu passerat. Jag tror att det kan vara så att jag har svårt att stå för allt jag nu gör inför mitt framtida jag. Det är som att jag vill vänta med att skriva det tills jag gjort några förändringar som jag tror hon skulle gilla. Det brevet är inte vad jag tänkte börja med idag. Men. En liten lista som i korthet fyller i mina konturer något (lånad av Flora).

Jag är för tillfället uppkrupen i min säng, datan i knäet, med regn utanför fönsterrutan.

Jag är bra på  att hugga i, lyssna och skapa festlig stämning.

Jag tycker inte om översittarfasoner, argument som ”så har vi alltid gjort här”, stark mat.

Jag är dålig på att spara pengar och att säga vad jag tycker/känner.

Jag läser Kanada av Richard Ford.

Jag gillar att kliva upp tidigt och ha morgonen för mig själv. Allrahelst när våren kryper på och jag kan gå ut barfota och hämta tidningen.

Jag sjunger mest barnvisor nuförtin typ ”Jag är en liten mört” och ”Jätten Jorm” då jag ju har ett niomånadersgryn.

Jag älskar min unge, mina vänner/min valda familj, musik, ost samt våren.

Jag är inte speciellt bra på att svara i telefon eller på sms eller brev. Helt enkelt inte så lätt att få tag på.

Jag föredrar Göteborg framför Stockholm, för kallt framför för varmt, platta skor framför de med klack.

Jag tycker om när jag är med andra som jag riffar av från, där allt känns självklart och lekfullt och funky.

image

Jag är beroende av sura godisar, att prata med mina kompisar, Spotify och att få mitt barn att skratta.

Jag har på mig mjukisbyxor och en hålig tröja samt lurviga tofflor.

Jag dricker vatten, hallonsoda och portvin.

Jag lyssnar på massor, nu mycket med studs i då jag sparkar igång joggingsäsongen.

Jag blir arg på snubbiga snubbar och drygon i allmänhet.

Jag blir rädd när jag tänker på hur rasismen sprider ut sig.

Jag önskar att jag kommer vara glad för allt jag vågade prova när det blir dags för mig att dö.

Jag är pinsamt dålig på danska. Bor ju inte så himla långt ifrån Danmark. Men när de pratar med mig låtsas jag för det mesta förstå och nickar bara med.

Jag är uppväxt lite här och där. Mest på landsbygden i Västerbotten. Men är född i Gävle och har också bott i Karlskrona och Sigtuna som litet barn.

Över till dig, katten. Jag säger som Kramer: Here’s to feeling good all the time!

Ännu en dag i Kittys hemstad. Den började storstilat.

Fransk frukost.

Fransk frukost.

Fortsatte med span på ståtliga djur.

Praktfull påfågel.

Praktfull påfågel.

Imorgon åker vi hem till skogen igen. Med huvud och magar fulla av nya exotiska intryck.

Resor är fantastiska. Jag tycker om i stort sett alla moment. Vänta på perrongen, se andra som också är på väg någonstans och fundera på vart de ska och vem de ska möta där. Själva resandet är ju ett slags mellantillstånd som jag alltid njutit av, där jag kunnat tillåta mig att drömma mig bort med en för tillfället ihopsnickrad spellista som tillåter mig att se mitt tänkta liv som en musikal där jag är stjärnan.

Eller kanske läsa vad jag i andra sammanhang skulle tycka vore helt oacceptabel litteratur och rysa av välbehag åt hela upplevelsen.

Kanske hamnar jag i att lyssna till andra personers hela eller halva samtal (beroende på om de pratar i telefon eller inte) och försöker utifrån det bygga ett fantasipussel kring deras liv. Att komma fram är ju också för det mesta alldeles ljuvligt, antingen står jag framför en kär famn eller så en okänd plats jag valt att uppsöka och utforska. Gott och gott! Komma hem är sedan för det mesta lika trevligt, trött efter resan är den egna sängens lakan som sammet mot huden och alla bekanta knarr och dofter lättare att uppskatta.

Men, och det är vad jag vill komma till, tiden innan jag har börjat vara på väg, den ger jag inte så mycket för. Jag kan gå i veckor inför en resa och fundera över vad jag behöver packa, om det är någon jag borde prata med, något jag skulle tänkt på för att allt ska flyta på så smidigt som möjligt för alla inblandade parter (detta händer ej om jag reser med någon som har större kontrollbehov än jag själv, då släpper jag rodret). Och ja, denna tendens har växt sig starkare sedan jag blev morsa. Inget att förvånas över. Barnets pappa verkar som alltid vara helt opåverkad, packar tio minuter innan avfärd ner tre par kalsonger och en tandborste, upp och iväg. Den röviga kvinnorollen slår till igen. Och vad är jag rädd för? Det är lite oklart. När jag var yngre och skulle till en stor stad vet jag att jag kunde vara rädd att ta fel tåg eller buss och helt enkelt aldrig hitta rätt igen, gå vilse ifrån mitt liv och hela världen som jag kände den. Det var möjligen orimligt. Nu är jag väl i de svagaste stunderna rädd för att det ska ske någon form av olycka, krock, krasch, explosion. Annars rör det mest oro kring att det blir onödigt krångligt för någon, att en medresenär stör sig på vår lilla familjs framfart, att någon blir ledsen eller besviken för att jag missat att tänka på något. Eller ja, nu ofta, att det inte blir bra för mitt barn. Tänker att jag skulle kunna vinna en del på att lämna över rodret till barnets pappa, som redan kan ge blanka fan i att oroa sig får sånt här, och sedan öva på att sitta still i båten när vi inte har ordnat allt på ett smidigt och förutseende sett. Kanske kunde jag då på sikt ägna lite mer av den energi som går åt till resfebern åt nåt annat. Som inte gör min mage till en stor trasslig knut.

I alla fall. På fredagsmorgon beger vi oss norrut. För att spendera helgen med dig, Katten! Jag laddar och är laddad. Och från och med att jag sätter rumpan på tåget ska jag njuta. Av varje moment. Och öva på att ge blanka fan i härvan i maggropen.

systerskap_89709537.jpg

 

 

Premiär för femme-tastisk tisdag! Tisdag får pyntas med temainlägg kring fantastiska femmes som på något sätt har berört oss. En styrkekälla/förebild/idol/sköning som lyser upp vår vardag.

 

Först ut är denna donna:

MIRANDA JULY

Miranda July

Denna pärla är en amerikansk författare, manusförfattare, regissör, skådespelare och konstnär. Här är hennes hemsida.

Mitt första möte med henne var när jag såg filmen Me and You and Everyone We Know (2005) som hon skrivit, regisserat och även själv spelar huvudrollen i. Jag blev kär ca omgående. Jag tyckte att det som var magiskt med filmen var att den för mig handlade om något jag ofta tänkt på, vikten av att träffa andra som talar ditt språk. Där det inte blir svårt att förmedla känslor till varann. Om att våga vara vågad, kanske naiv, men främst lekfull. Och att någon fattar det. Fattar en. Allt det knäppa, skruvade och underbara. Din egenart är det kanske inte så många som fattar och uppskattar, mer än ja, You, Me and Everyone We Know. För vad är annars poängen med att hänga.

Filmen gjorde mig oändligt nyfiken på denna genikvinna och till min stora lycka skrev hon en novellsamling som kom ut 2007: No one Belongs Here More Than You. Den är bland det roligaste jag läst och jag återkommer till den igen och igen. Den är vansinnig på ett sätt som känns så himla hemtamt. Om personer som kommit ur rytmen, eller upplever att de kanske aldrig riktigt hittat den. Om stunder som kan få allt att ta en ny riktning. Ibland på gränsen till otäckt, men hela tiden med en öm underton. Novellen The Swim Team frustskrattar jag till varje gång jag läser den. En kvinna, hur gammal hon är nu är oklart, berättar att hon när hon var 22 bodde ett år i en mycket liten stad vid namn Belvedere. Hon bodde där utan jobb och vänner. Hon hade kunnat få hjälp att komma därifrån av sina föräldrar, men var för stolt för att berätta hur hon hade det, ljög istället ihop en historia om att hon jobbade i ett pilotprojekt för att hjälpa ungdomar med problem. En dag i mataffären hör hon tre pensionärer i åttioårsåldern prata om att det inte finns någonstans att simma i staden och att de därför aldrig lärt sig, varpå hon erbjuder sig att lära dem. Eftersom det inte finns något vatten att öva i, så träffas de regelbundet i hennes lägenhet, där hon håller simlektioner.

Visar bild.JPG        Visar bild.JPG

Under sju år var projektet Learning To Love You More aktivt. Vem som helst som ville kunde vara med och utföra uppdrag som sedan postades på hemsidan. Uppdragen var bland annat:

Här är några av bidragen som folk skickat in:

Take a picture of your parents kissing:

Make an encouraging banner:

Write your lifestory in less than a day:

Projektet gjorde Miranda tillsammans med Harrel Fletcher och de fick ett mycket stort gensvar. Folk fortsätter ännu att göra uppdragen, fastän projektet är avslutat. Projektet utmynnade även i en mycket fin bok, som fungerar fantastiskt som inspiration eller som pick-me-up en grå dag. Utmärkt present att ge till nästan vem som helst!

Miranda har också haft  utställningar och performanceföreställningar. Här nedan en bild på en av flera piedestaler som varit del i en interaktiv utställning:

Slutligen så rekommenderar jag att du går genom den här korridoren:

 

Vilken kvinna, alltså!

Har alltid varit en dagdrömmare. Klipper ofta av vardagen med inre bilder av sådant jag vill uppleva, somliga drömmar mer verklighetsförankrade än andra. Ibland handlar det om lekfulla fantasier, som att jag skulle uppträda med sång och dans inför alla som gick på mitt högstadium och att de alla skulle vara rörda till tårar. Eller förstummade av häpen beundran. Alltså klassisk upprättelsetematik. Eller att jag skulle äga ett antikvariat i typ San Francisco och bo i ett gammalt stenhus någonstans i den backiga staden. Flykt till utopi. Sånt som gärna får stanna på drömstadiet.

Sen finns det drömmar som jag bestämt att jag måste göra verklighet av. Som att prova att spela ”riktig teater” på scen inför publik, lära mig att åka rullskridskor, gå en utbildning i konst och form, lära mig dansa (massor av olika danser), spendera en del av min pensionstid  i Italien (och gärna då lära mig språket), cykelsemestra i Provence, anordna fler temafester, besöka New York och gå på pianobar, äta blåbärspannkakor på diner samt dricka take out-kaffe och röka cigg på parkbänk med utsikt över skyskrapor. Mycket av detta gärna med Kitty-katten vid min sida.

Har funderat en del på konceptet drömmar på sistone. Detta efter ett samtal med mitt barns farmor. Hon berättade då att hon aldrig haft drömmar. Hon hade aktivt försökt få fatt i några, sedan hon var barn. Hon beskrev att kom hon på något hon ville göra hade hon alltid sett till att göra det ganska omgående. Hade inte det varit möjligt hade hon helt sonika slagit det ur hågen. Men hon sa att hon funderat på om det i och med detta var något hon gått miste om. I det att hon saknade drömmar att bära på. Det samtalet öppnade min blick för ett helt annat sätt att ta sig an livet än det jag har anammat.

Jag njuter ofta och mycket av att vara i mina drömmar. Men visst. Ibland kan jag ha svårt att få saker gjorda. Att komma till skott. Inte alltid. Jag är inte en ”livet är ett smörgåsbord och jag har bara att ta för mig”-typ. Jag faller nog ändå mer in i ”nej inte ska väl jag”-kategorin. Den attityden ska jag bli bättre på att ge blanka fan i. Det är inte en dröm. Det är ett löfte.

Min största rädsla är att bli bitter. Funderar över om att ha många drömmar ökar risken för att detta ska hända. Men har svårt att se att jag skulle kunna sluta. Drömma.

 

Älskade katten. Har kastat ihop en samling bitar som berör hjärtesorg, ur alla möjliga vinklar. Försöker tänka att det finns inga skämslåtar i den här kategorin, Bara sådana som berör och andra som inte gör det. Att ta del av andras smärta kan ju ibland göra att vi känner oss mindre ensamma. I alla fall.

Värdighet är för suckers.

Jag älskar dig.