”Mamma, är vi flyktingar?” blev bevingade ord i min familj efter att jag som fem-åring ställt den frågan i samband med att vi än en gång packade i våra flyttlådor. Det var vi ju inte, ska understrykas. Men vi flyttade ofta. Min mamma var nitton år när jag föddes, tjugoett när min bror kom. Så vi flyttade med henne när hon skulle iväg och studera och när hon fick sina första tillfälliga jobb. Vi bodde i hus och lägenheter, i kollektiv, tillsammans med olika släktingar och ett par av de snubbar mamma träffade. Vi bodde i Blekinge i söder och Västerbotten i norr. Och några ställen däremellan. Ofta hann vi inte packa upp alla lådor innan det blev dags att flytta igen.

Tjecken. 2 år, med ouppackade flyttlådor i ett nytt hem.

Tjecken. 2 år, med ouppackade flyttlådor i ett nytt hem.

Det har gjort att jag alltid haft svårt att svara när folk frågat mig var jag kommer ifrån. Numera säger jag oftast att jag kommer ifrån Umeå, fast vi flyttade dit när jag var 16 år, för att det är där jag bott längst. Från -97 till -08 bodde hade jag det som bas (med några kortare utflykter, ett år i Frankrike och en termin i Skövde). Och det började också kännas som mitt Hem. Nu är det annorlunda. Umeå är inte längre mitt. Många av mina platser har formats om, och väldigt få av mina närmaste finns kvar där. När jag åker dit är det nu det som är mest påtagligt, att Umeå gått vidare utan att vänta på mig. Givetvis.

När jag var yngre var det mycket viktigt för mig att iordningställa mina egna utrymmen fort i varje nytt hem, gärna så att de i så stor utsträckning som möjligt liknade det föregående hemmet. Lätt att nu se att jag försökte skapa kontinuitet. Jag skapade också många egna traditioner och ritualer, kring högtid och vardag. Saker som jag gjorde för mig själv, ofta i hemlighet, på samma sätt varje gång. Pysslade med mina dockor, bokmärken och stensamlingar. Jag växte upp i en familj som i mångt och mycket saknade traditioner. Som stod handfallen och förvirrad inför varje jul, påsk och midsommar. Hur var det nu detta skulle göras? Det hänger nog ihop med att ofta vara på väg någon annanstans. Som vi var. Tillsammans och var för sig.

Jag vet att jag fortfarande blir som det lilla barnet när jag flyttar. I manisk frenesi plockar jag upp varje pinal, sätter upp varje tavla och gardin samma dag som flytten gått. Kan inte komma till ro förrän det är klart. Sen kan det få vara så, precis så därefter.

Jag har alltid lockats av personer som har det där självklara hemmet att referera och återvända till. Där deras föräldrar förvarar alla deras barndomsminnen i lådor eller i deras faktiska barndomsrum. Eller personer som i sitt vuxenblivande lyckats skapa ett sådant hem, där de stannar upp och stadgar sig. När jag bodde i Frankrike ett sånt där gymnasieutbytesår så lärde jag känna en familj som hade det, i mitt tycke, ultimata hemmet. Det var luftigt, stort och vackert, men också mysigt. Mitt i ett samhälle, bagaren och tågstationen bara nedför gatan. Öppna spisen i centrum, fullt med böcker, musikinstrument, värme och liv. De hade goda vänner som bara kom förbi hela tiden. Långväga gäster och grannen som kikade in. Alla pratade högt och engagerat, det spelades improviserad musik, ett långkok stod alltid på spisen och mamman i familjen kallade alla för ma petite chou fleur eller något sådant rart. Jag var där så ofta jag kunde. Satt i något hörn och mös. Har burit med mig bilden av det hemmet som idealet. Det jag ville återskapa.

Och nu har jag ett eget hus. Ett alldeles förtjusande fint sådant. Med massa plats. Och rätt ofta är det fullt av våra kära, hitresta eller närboende. Vi kan, om vi vill, spela musik eller sätta långkok på spisen. Men. Det som börjar landa i mig är detta. Jag har trott att känslan av att vara på väg ska avta när nu alla studier är färdiga, när jag har en fast anställning, barn och det här hemmet jag letat och längtat efter. Att jag ska kunna få känslan av att vara hemma att lägga sig i magen och hela mig. När det nog egentligen är så att jag känner mig som mest Hemma när jag är på väg. Det är där jag bor. I rörelsen.

Mama’s Got a Bag of Her Own.

Tjecken

Jag har aldrig som vuxen behövt sova många timmar för att sedan kunna fungera. Typ sex timmar per natt som standard. Det har varit som en superkraft som jag tagit för given. Inser jag nu.

Min lillesyrra däremot, hon kan på riktigt sova ett dygn på raken. Bara på basis av att hon är uttråkad. Som exempel på hennes sömniver kan vi ta när hon och jag åkte till Edinbourgh över nyår ett år. Det är en plats där människor traditionellt samlas vid just nyär för att i flera dagar fira tillsammans ute på gatorna och över hela stan. Tusen och åter tusen människor från världens alla hörn. Ja. Vi, syrran och jag, anländer till platsen, det sjuder, bubblar, fräser och sprakar av fest och livsglädje. Säckpiporna tjuter, kiltarna fladdrar, öl och whiskey flödar och karusellerna blinkar frenetiskt. Jag frågar syrran vad hon helst vill göra. Hon säger: stanna på hotellet och sova.

Vi hade ju åkt dit för att låta livet drabba oss med full kraft, tänkte jag. Så, trots att jag känner henne väl golvade detta svar mig. Då. Har därefter fått BÅDE en ökad förståelse för vidden av hur trött hon faktiskt känner sig i stort sett konstant OCH  har också själv fått känna på långvarig trötthet och vad det kan göra med ens personlighet.

Sen jag blev gravid, september 2012, har jag inte sovit mer än max tre timmar i streck. Någonsin. Och det skymtar inga sådana möjligheter på horisonten nu heller. På ett bra jävla tag. Det är fullt rimligt och något jag väntat mig av hela föräldra-giget. Gick rätt bra också. Har jag humblebraggat om rätt friskt. Brukar säga att det gick oväntat lätt att vänja sig vid att vakna med bebis varannan timme på natten. Har faktiskt inte känt av det mycket. Har aldrig kunnat vila mitt på dagen, brukar jag säga, får inte ro till det. Sånt har jag slängt omkring mig till kreti och pleti. Snuttigullande barnmorskan, släktingar och vänner med huvudet medkännande på sne har jag ryckt käckt på axlarna och mallat mig inför med min trötthetsimmunitet.

Tills för några veckor sedan. Har nu varit morsa i drygt åtta månader. Vissa dagar börjar te sig helt fragmenterade. Som lösryckta filmsnuttar som inte blir till en sammanhängande historia. Det pirrar och rycker omotiverat i diverse kroppsdelar. Jag kan fastna, som paralyserad mitt i en rörelse. Synfältet blir ofta suddigt, som om det vore vatten på linsen i kameran. Ljud förstärks otäckt mycket, som en annan persons tuggande eller radions skvalande i bakgrunden. Kan ha svårt att veta var jag är och hur gammal jag är när jag vaknar. Innan kunde jag vara ett under av jämnmod. Nu bubblar det upp. Små vulkanutbrott av oerhört intensiva känslor. Snörvelgråt åt ett ostigt frieri på youtube. Vilt raseri när dammsugaren vägrar komma med över tröskeln. Eller bara ekande tomhet. När det plötsligt kan kännas som att nä. Oj.  Nu, precis här, mitt bland ett hav av vattengymnastiserande tanter bara sjunker jag.  Andas ut och slutar trampa vatten. Schlagern dunkar tillsammans med instruktörens gälla stämma, alla omkring mig är fullt upptagna med att göra liggande åttor med armarna så att det skvätter åt alla håll. Jag orkar inte åka mer undervattensskidor. Så skönt att bara vila kroppen mot det vita kaklet där på botten. Lätt som en fjäder. Alla ljud blir dämpade. Mmm.

 

 

 

 

 

 

 

Blubb blubb.

Catch you on the flippy flip

Tjecken

[A man in a wheelchair faces an elevator that has the words "Today is the day we take the stairs" on it.]   littlecthulhu:  Too busy trying to ‘correct’ fat people and they seem to have forgotten that not everyone can walk.

Ok. Officiell start på utmaningen 100 inlägg på 100 dagar. Och jag tänkte börja med att skriva om något som jag upplever som näst intill omöjligt att prata om. Tjockskammen. Ett minfält där minsta fladder på fel sida om ok kan få min och flera andras egenvärde att brisera. Jag har ingen aning om var det kommer att landa när jag nu börjar skriva. Bara att om jag ska prata om skam är det här moderskeppet. Mitt Mount Everest. Jag vill inte få tröst. Jag vill inte gotta mig i självförakt eller sätta igång någon annans. Jag vill bara försöka sätta ord på det. Apsvårt. Men det ger jag ju blanka fan i. Som överenskommet.

Att jag är en tjockis har jag vetat sen jag var fyra år gammal. Minns att jag fattade att jag var annorlunda när jag såg de andra flickorna i balettskolan i deras rosa balettdressar. Fattade att jag var mer rund, och de var mer avlånga. Att jag inte passade in. Det lät också de andra flickorna mig veta. Jag var dålig på balett. Jag var en liten rosa prinskorv som inte kunde lära mig att göra hopsasteg i takt med de andra.

Började alltså tidigt att jämföra mig med andra. Det kom också från alla håll, så det gick knappast att låta bli. Beskrevs ofta som mullig (hurv för det ordet!). Blev nypt i kinder, mage och lår av skrockande släktingar under hela låg- och mellanstadiet. Min styvfar brukade kontinuerligt be att få klämma på magfettet, skickade sedan ut mig och min bror på joggingturer medan han stod med tidtagarur på uppfarten. Jag började svara alla klämmare och tyckare att jag hade en ovanligt kraftig benstomme. Men satt ofta på kvällarna för mig själv och nöp äcklat i mina lår. Och min mamma brukade säga, kanske med avsikten att trösta, att nästan inga barn är vackra i den åldern jag var i.

Killen jag var kär i när jag var tolv brukade kalla mig för Polkagrisen. Detta efter min rondör samt en rödvitrandig stickad tröja jag brukade ha ibland. Jag och min självbild som rosa prinskorv reagerade såklart inte med att tycka att killen var bäng, utan kom till den i resonemanget helt logiska slutsatsen att nu var det dags att banta. Om jag skulle ha någon som helst chans att vinna hans hjärta. Sagt och gjort. Jag slutade att fika i alla sammanhang. Och cyklade en mil varje kväll. Det gav resultat. Och ett helvetes rus. Men strax därefter slog den förbannade puberteten till. Och jag var tillbaka i prinskorvskroppen, fast sju resor värre. Förutom att vara tjockis var jag nu också finnig, hårig, illaluktande och kladdig. Fy fan.

Högstadiet var för mig och är väl för många självföraktets era. I små och stora tjejgäng fostrade vi in varandra i självhatets sylvassa finesser. I alla sammanhang handlade det om att lägga sig platt, utåt. Få de andra att förstå att en själv var den absolut lägst stående varelsen i rummet. Jag är fulast, dummast, latast och äckligast. Samtidigt som jag måste försöka med allt jag har i alla lägen för att vara precis lagom bra. Jag skulle ha lämnat walk over direkt. Visste inte när jag gick in hur liten chans jag hade att uppnå mitt enda mål, att gå förbi helt obemärkt. Jag hade nedärvda orange:a sjuttiotalsjeans på mina alldeles för tjocka lår. Som ett vandrande trafikkon. Fast prinskorv. Jag gillade mest bara att läsa, avgudade Jane Austen, rynkade på näsan åt alla suparfester.  Shoot me now.

Och de gjorde dem. Killarna i parallellklassen ägnade rätt mycket tid och energi på att förmedla till mig hur äcklig jag var. Spottade mig i nacken, la vitlök i min jackhuva, fångade mig i underkläderna i omklädningsrummet för att sedan säga att det var äckligt att titta på mig. En gång hörde jag några tjejer i min klass säga, när de inte trodde att jag hörde, att de var äcklade inför tanken på att se mig i bikini. Jag har aldrig någonsin haft på mig en bikini.

Jag började gymnasiet, skapade sakta sakta en zon där jag vågade mer. Bära färger med flit. Rött istället för smältainiväggen-svart och -blått. Utan att någon ropade ”ditt jävla vider!” efter mig. Men det var fortfarande på liv och död. Om jag skulle våga mig på att känna mig fin, eller som jag hörde till. Jag var nitton när jag kysste någon för första gången. Och alla år innan dess hade jag hävdat i sten att jag tyckte det verkade äckligt, allt det där. Kyssar spott och slem. För att jag inte vill kännas vid, eller säga högt, att jag tänkte på mig själv som ett helt annat djur. En egen art. Jag är den asexuella. snälla, ibland skojiga tjockisen. Som ett sätt att hjälpa mig själv att inte behöva jämföra mig med någon annan. Behålla någon slags integritet. Men jag skapar ju då också ett permanent utanförskap. Där jag i varje gruppering, liten som stor, ger mig själv rollen som den som okejar att inte behöva vara perfekt. Kolla, kan jag se ut så här så kan ju du också släppa på dina stränga krav på dig själv. Kom igen! Ta en kaka till! Lev lite! Än idag kan det sticka till i mig den tanken, som vore den en sanning, att det är därför jag får vara med och vara vän. Som ett lugnande exempel på att så lågt har de andra i alla fall inte sjunkit. Eller, kanske ännu värre, tanken att de som säger sig älska mig gör det för att de inte tror sig om att kunna få nåt bättre.

Ja, jag sa ju det. Mitt Mount Everest. Jag vet.

Sista gången jag pratade med min styvfar, han med tidtagaruret, innan han dog hösten 2005, var i en sal på lasarettet. Han låg där och dog i lungcancer. Sakta, men obevekligt. Jag hade gått förbi ett finkonditori i stan och köpt finska pinnar. För det var hans favoriter. Som en gång hans mamma brukade baka till honom, när hon var i livet. Kanske kunde han då inte äta dem, men det var en gest. I alla fall, det blev ett ganska fint samtal. Men det sista, det allra sista han i sitt liv sa till mig var en kommentar om att jag borde gå ner minst 10 kilo. Kanske 20.

Det gjorde jag sedan också. Ja, alltså 10 kilo. Delvis av pur harm.

Nu har jag blitt morsa. Många beskriver den processen som helande i kroppshatssammanhang. Att kroppen nu fått ett nytt syfte. Att den går ifrån att vara ett sexualiserat objekt till att bli givare av liv. Fokus går från attraktion till funktion. Och jo, till viss del kanske det är sant för mig. När jag går naken i omklädningsrummet på den kommunala simhallen känner jag mig skyddad av mammarollen, som vore den en sköld, en sköld jag inte tidigare haft. Andra ögon, inifrån, och de tänkta utifrån läggs på en mammas kropp. Den behöver inte vara sensuell. Men kan ändå vara vacker. Och det är gott att få vara vacker. Inför sig själv. Och inför en annan.

Jag har aldrig lyckats få det att kännas sant ända in när jag sagt att jag tränar eller bantar för att min kropp ska Må Bra. Nej, för jag drivs oftast av det där gamla prinskorvssjälvföraktet. Och en längtan om att bli fri. Fri från mitt eget och andras tänkta äckel. En fåfäng längtan. Vet jag nog. För det förefaller vara svårt att komma undan, sin egen och andras tänkta blick på kroppen. Som kvinna. Allrahelst. VAFAN?! Bra dagar kan jag få studs i dojan av ilskan som detta väcker. Att det är så här. Och längtan efter att ha det på något annat sätt. Det händer, korta stunder, att jag kan ge blanka fan i den smutsiga mörka tjockskammen. Och bäst går det när jag vågar. Något jag aldrig vågat förut. Och när jag ser andra som vågar. För jag är ju inget annat djur. Jag är ju precis om du. Och det är förjävla fint så.

image

Med darr på manschetten

Tjecken

 

 

 

Call me.

Vi, Kitty och jag, startade den här bloggen för mer än ett år sen. Då efter en lång tids prat om att hitta ett forum för att uttrycka oss tillsammans. Vi hade och har ju en tanke. Först en idé om ett slags styrdokument för bloggandet, ett manifest. En gemensam startpunkt där sedan vägen och kanske också målet kunde få skilja sig åt. Allt började med att ett stort VAFAN länge hade kliat under huden. Inför snubbighet, självförakt och begränsande normer. Som sedan blev ett befriande och konstruktivt FUCK IT! Som i att ja, det är åt helvete, men ge BLANKA FAN i att nedslås. Uppåt framåt!

Vi vill hitta ett sätt att hjälpa varandra att skala av alla lager av duktig flicka genom att skriva. I det här rummet där det inre kaoset får vara på utsidan. I alla möjliga former, ofärdiga obekväma tankar, noppiga koftor, fulkonst, ilska, skam och otyglad glädje. Hur som helst. Öva på att ge blanka fan i vem som lyssnar och ser. Även den inre kritikern. Eller kanske särskilt den ska vi ge fan i.

Men vad svårt det har varit att komma igång. Komma förbi den där inre mobbaren. Så såg jag det här inlägget hos  Blogghen och tänkte att nu! Så NU KÖR VI KITTY!

Så här skrev vi för ett år sen:

KAOSMANIFESTET

Om att hjälpa varandra att känna oss som den version av oss själva som vi gillar mest.

Om att våga ha ditt inre kaos på utsidan.

Om att göra sådant som du blir glad av.

Om att säga precis hur det känns.

Om att stå upp för dig själv.

Om att säga när du gillar det någon gör.

Om att våga säga när du tycker att något är svårt.

Om att våga erkänna när du inte förstår.

Om att lägga pengarna på det som verkligen betyder något för dig.

Om att oftare konsumera upplevelser istället för saker.

Om att fokusera på att ha en kropp som mår bra.

Om att leva i enlighet med dina grundvärderingar.

Om att hjälpa dig och mig och alla genom att tillåta dig att ge blanka fan i att suga in magen.

Manifestet har sitt ursprung i känslan av att något är väldigt fel. När det kan kännas stressande och ångestfyllt att träffa de personer vi bryr oss allra mest om. Inte för att de dömer oss för hur vi ser ut eller vad vi säger eller gör. Men för att volymen på självkritiken höjs, för att alla tänkta tillkortakommanden upplevs som upplysta av en strålkastare. Innan helgen med bästa vännerna inhandlas nya kläder och accessoarer, håret klipps och färgas, tånaglarna målas, databanken med nyskapande recept utökas och de populärkulturella referenserna uppdateras. Vi längtar efter en frizon där vi kan dela upplevelser av vad som betyder mest, hur det verkligen känns bakom allt det andra. Men känner oss tvungna att betala dyrt för att få tillträde dit, faktiskt och praktiskt. För att få lov för sig själv att visa sig svag, finns en föreställning om att det är viktigt att visa att jag har kontroll över ytan. Mitt kaos sipprar inte ut. Jag håller mig inom ramarna, suger in magen, biter mig i läppen för att inte gråta, nyper mig i låret för att inte somna, har inga noppor, fläckar eller maskor, håller käften när det behövs, är lagom osäker, aldrig odräglig och kaxig, erkänner aldrig att jag kämpar men presterar alltid högt, tvivlar ibland på min dragningskraft men har en hälsosam sexlust och ligger lagom ofta, jag har en lagom dysfunktionell familj som alla trots allt gillar varandra. VAFAN!?

Tjecken