Vi har konstaterat av vi är infekterade med en svår, långvarig variant av deppstress. Har svårt att få saker gjorda överhuvudtaget, speciellt i tid. Blir ledsen, introspektiv, kanske i viss mån självdestruktiv. Längtar efter att äta och sova mer än vanligt. Kanske då och då kommer en längtan efter att dra täcket över huvudet och gömma sig från hela jävla skiten. Vi har också kommit fram till vad vi tror oss behöva. Vi behöver skjuta oss ur den här situationen, rygg mot rygg, guns blazing.

Kanalisera rivig, rasande jävlaranamma. Vi, eller i alla fall jag, har otroligt svårt att stå upp för mig själv i de flesta situationer. Svårt att ta plats och ta för mig. Och det behöver en ju inte alltid hålla på och göra. Men gör en det aldrig så är det som att bjuda in deppstressen att lägga sig över en som en tung, kall, våt filt. Men hur få fatt i detta åtråvärda tillståndet av helig ilska och rättfärdighet? Om en nu är mästare i konsten att svälja vardagsilskan. Jag försöker kittla den varje dag genom att ta del av andras välformulerade dito. Lyssnade på Allvarligt talat i P1 häromdagen. Det är ju ett stillsamt program, men det ställer saker på plats i min inre röriga bokhylla. I ett program pratade P-O Enquist om det här med att vi så ofta får höra att vi måste älska oss själva för att kunna älska någon annan. Han avfärdade det på ett härligt vis rakt av som strunt. Han hävdade dock att det är hälsobefrämjande att leva sitt liv på så sätt att en kan respektera sig själv, sina val och handlingar. Ja! tänkte jag. Här kommer då det där jävlaranammat in igen. För att jag ska kunna styra mitt liv så att jag respekterar mig själv så krävs det. Jag vill kunna vara den som alltid säger ifrån om någon i min omgivning säger något smygrasistiskt eller sexistiskt eller på annat sätt knasigt. Jag vill kunna stå emot de ideal som prackas på mig och vill få mig att hata och vilja förändra mig vad jag än tar mig för. Jag vill vara rak och varm och sann i alla relationer som jag har, även den till mig själv. Men alltså, nu är det ofta så att jag duckar och muttrar i fikarum, sväljer gråten eller ilskan som då och då bubblar upp i samspel med mina nära och jag går omkring och vet att jag inte lever det liv jag skulle vilja leva, jag är inte där jag vill vara.

Så dags då att veva igång. Bra tid för det, så här när stora ideal kastas runt och synas. Valtider.

En sak som börjar växa i mig är det här med förhållandet till kroppen. Först och främst den egna. Men också i ett större perspektiv. Jag tror att det faktum att Karin funnits i min vardag i form av blogg, Instagramfeed och, det senaste året, som podd, gjort faktiska underverk med mitt förhållande till min egen kropp. Hennes tankar har långsamt krupit under huden och i takt med det får kroppen vara mer ifred, vara just bara kropp.

Sen har vi ju drottningen av jävlar anamma, Lady Dahmer, som öppnat upp och rett ut mycket i mitt huvud kring det här med smalhetsprivilegium och hur jag som tjock diskrimineras. Jag vill verkligen in och veva igång kring detta, utan att känna mig hudlös och liten. Jag vill känna mig stor, rivig och stadig på fot och röst. Oftare. Och hur jag ser ut när jag gör det ska jag försöka ge blanka fan i.

Jag tror att jag varken är bra på att se vad jag är riktigt dålig eller riktigt bra på. Det är skönt att ligga i mellanzonen och prata om små skavanker och tillkortakommanden, sådant som egentligen gör en till någon som är lättare att tycka om. Som att jag är en person som har svårt för småprat, inte kommer ihåg folks namn, gör viktiga saker i sista sekunden eller som är dålig på att hantera pengar. Idag är inte dagen då jag ska ta itu med att sätta ord på mina allra största brister. Men en regnig tisdag kan vara en dag så god som någon att fundera över vad jag egentligen är duktig på. Och försöka göra det utan att darra på manschetten, ta tillbaka eller dra ifrån.

Kanske börja med något lättare, för att värma upp lite. Som att jag är duktig på att hitta och behålla goda vänner. Något som jag tror hänger ihop med att jag medvetet övar på att bli bättre på att säga vad de som finns i mitt liv betyder för mig. Jag har blivit allt bättre på att våga prova nya saker, så som löpning, akvarellmålning, improvisationsteater, gitarrspelande, bilkörning eller Zumba. Jag är bra på att lyssna på musik, hör oftast under de första tjugo sekunderna av en låt om det kommer vara något jag gillar. Lyssnar noga, med hela mig, text och melodi är lika viktigt. Jag är riktigt bra på att göra söndagsfrukost, vilket jag tycker handlar mycket om brett kvalitativt utbud samt små lyxdetaljer. Samt gärna en spellista som sätter stämningen för hela kalaset. Är bra på att göra spellistor för specifika syften. Skulle gärna ha en spellista för livets alla skeden. För för mig är det redan som en film. Händer inte det jag vill, spelas andra scener upp för mitt inre öga. Jag har gett väldigt mycket på alla jobb jag någonsin haft. Maxat som försäljare av antikviteter, vårdbiträde, biografvaktmästare, parkarbetare, telefonförsäljare, lägerchef och nuvarande anställning inom vården. De som anställt mig har aldrig ångrat sig, förutom en ilsk tant som faktiskt gav mig sparken. Jag skulle sälja smycken i hennes stånd på Noliamässan. Men hon tyckte helt enkelt att jag var för ful/sjaskig för den uppgiften. Kan hon nog ha haft rätt i. För de normer hon ville att jag skulle passa i har jag aldrig strävat efter. Vilket jag är glad för. Jag är bra på att låta mig dras med, dras med in i en films värld, i festlig stämning, i någon annans berättelse och känsla. Jag är trogen. Jag älskar helt. Jag är alltid ett glatt fyllo. Det är svårt att chocka mig, jag är bra på att behålla jämvikt. Jag dansar som om ingen skulle kolla. Eller som att ifall de kollar så utgår jag ifrån att de gläds med mig. Jag väljer att tänka att alla är goda och vill varandra gott och jag kämpar för att hålla fast vid det. Jag vill vara bra på att se det vem jag än tittar på.

Jag är bra på att säga ja. På att stötta och utmana. Det kan jag. Ja.

Det får räcka. Utmaningen idag blir att låta det stå som det nu står. Klarar jag det har jag gjort ett framsteg.

Mamma. Det är rollen jag för det allra mesta numera spelar. Mamma är jag ju nu jämt och för all framtid, men rollen kan vara mer eller mindre framträdande i olika situationer. Den är omdanande, på mer eller mindre väntade sätt. Och mer eller mindre värdiga. Det rollen kan innebära är något som jag både omfamnar och hurvas inför. Jag omfamnar att moderskapet hjälpt mig att komma närmare att vara i kroppen som subjekt, snarare än att kritiskt granska den som objekt. Jag omfamnar att mammarollen kan fungera som sköld som legitimerar att jag inte längre behöver vara del av ”ungdomskulturen”. Jag omfamnar också den självklara samhörighet jag känner till mitt barn, min lilla familj, såklart. I lika delar omfamnar och hurvas jag inför att mammarollen gjort att jag flyttat fram gränserna för vardagshygien rätt jäkla långt. Inte helt oävet att komma ut ytpoleringssvängen så totalt som jag nu gjort. Små kräkfläckar på den noppiga, urtvättade tröjan bekommer mig knappast allt. Håret sitter i en tofs i nacken, natt som dag. Att ta på en bygelbehå känns numera som att ikläda sig en galastass. Bekvämlighet och funktion har blivit de främsta ledorden. Det måste ju vara framsteg.

image

Det jag med en gnutta distans kan hurvas mer över är hur jag utvecklat en vana att egentligen konstant referera till mig själv i tredje person. Talar också ofta med barnets far på detta indirekta sätt, nog till följd av att så ofta prata med någon som inte svarar. Saxat ur vardagen:

Vid läggdags görs tågordningen upp på detta vis: ”När ni tar på pyjamas så tänkte mamma hinna duscha, borsta sina tänder och vika tvätten.”

Vid frukostbordet efter en lååång natt: ” Nu har pappa fått sova gott hela natten, så mamma skulle vilja ha lugn och ro och kanske kunna få läsa en hel artikel i tidningen ifred.”

När jag sitter och fikar helt själv vid köksbordet: ”Nä, nu ska nog mamma gå och kissa.”

Huuurvvv!

Till detta läggs också att min mammaroll innefattar att jag lägger ändelsen -is på allt som går att lägga den på.

Vanlig vardagssituation: ”Nu tar mamma fram skedis, så sätter vi dig i stolis så kan du äta mellis!”

Annan vanlig vardagssituation: ” Nu byter mamma blöjis och tar på overålis så ska vi sätta oss i bilis sen!”

HUUUURRRVVV!

Vi spelar ju alla ett antal olika roller i vår vardag. Vissa av dem känner vi oss mer bekväma i. Andra är trixigare, kan kännas som att åla sig i en insvettad polyesterkostym som är för trång, som hela tiden åker upp i rumpan och som ger ett glapp mellan byxben och strumpa. En sån roll för mig är när jag träffar skogsarbetande farbröder eller jägare ute på tomten. Vilket alltså händer rätt ofta i min vardag. Deras version av småprat innefattar oftast att de frågar saker om gården. Typ vilket uppvärmnings- eller avloppssystem vi har, hur gammal är pannan, vad jag anser om naturvärdet av att ha antingen nötdjur eller får betandes, snicketisnack om fordon eller maskiner, avverkningsplaner eller kanske lokal historia. Vissa gånger har jag ingen aning om vad frågan innebär. För mig är det lite som när jag pratar med en dansk person. Jag försöker svara med olika huvudrörelser och ljud som jag gissar är lämpliga, har ingen aning då jag max förstår vart tredje ord. Samtidigt som jag står i min rejälaste pose, kanske om jag har tur, med en hand stadigt vilandes på typ en spade eller grep (gör det lättare att komma in i rollen) och med grova kängor på fötterna.

 

En annan sån roll är när jag ska träffa en banktjänsteperson och prata om min ekonomi. Vilket jag gjorde häromdan. Det tycker jag gränsar till att gå till tandläkaren, eller frisören. I en perfekt värld skulle jag tvätta och kamma mig noggrant inför mötet, samt försöka samla all relevant information i en snygg mapp. Men så blev det inte den här gången, otvättad och okammad med papprena hastigt nedtryckta i väskan hastade jag iväg. Beredde mig på att putsa sanningen så att jag inte får allt för mycket bannor. Och började säga allt om mina goda intentioner, allt på en gång. Alltså, jag har tänkt utöka mitt pensionssparande och jag skulle snart vilja upprätta ett långsiktigt sparande både till mig och barnet och kan vi prata om ett billån och om jag gör allt det här kan du säga hur vi ska ställa om huslånet. Med ett ansiktsuttryck som i lika delar kommunicerar vilja till att verka kompetent och en illa dold strykrädsla. Lite som när jag bedyrar att jag ska börja med tandtråd och flourskölj dagligen till tandläkaren eller inpackningar och värmeskyddande produkter till frisören. Jag biktar mig och ljuger, om vart annat, till personer i dessa tre yrkeskategorier. Hjälp mig och visa mig nåd i min ofullkomlighet. Ingen älsklingsroll.

Jag vet att jag så länge jag kan minnas levat efter typ devisen ”en för alla, alla för en”, eller ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Som barn tror jag att mitt jag i mitt huvud mer eller mindre innefattade hela familjen. Jagets gränser var inte begränsat till mig som individ. Jag tänkte att vi gjorde, kände och ansvarade för saker gemensamt. Att vi skulle samarbeta och att vi hade gemensamma mål tog jag länge för givet, och jag hängav mig åt detta. Men inte alla i min familj tänkte på samma sätt. Vilket gjorde att jag ofta hade uppförsbacke. Jag hämtade styrka och inspiration i litteraturen. Kulla-Gulla såg jag till exempel ofta framför mig. Eller Rilla (Marilla) i en av de senare böckerna i serien om Anne på Grönkulla. Både två exempel på flickor som stoiskt och strävsamt stretade på för sitt kollektivs bästa. Som stuvade undan egna drömmar och känslor, fokuserade på det stora vi:et istället för det lilla jag:et. Det försvårar identitetsbyggandet något i tonåren, då många håller på med introspektion.

Med vuxen blick på det här ser jag tydligare att det jag gjorde var att jag antog den mest klassiska kvinnorollen vi har. Jobbade hårt för att alla i familjen skulle må bra, få utrymme att vara de bästa versionerna av sina jag, gjorde samtidigt det strävandet till mitt jag. I början, som barn, tänkte jag att alla hade samma intention, men att det yttrade sig på olika sätt. Kanske påeldat av min mamma som vädjade ”kan inte du ta dammsugningen idag igen, din bror kan ju inte göra det ordentligt”. Brorsorna fick mer utrymme att greja på med egna projekt för att deras förmåga att utföra hushållssysslor sas vara bristande. Om bara de hade varit bättre på såna här grejer skulle de ha gjort mer. Under tiden fick jag öva tills jag var överlägsen alla. Jag fick öva så inibomben på omhändertagande, relationsbyggande, på att se andras behov. En av mina brorsor kopplar inte ens in kylskåpet i de lägenheter han nu bor i som vuxen och klarar inte av att se och möta andras behov i relationer. Tror inte det har med förmåga att göra. Han har bara fått öva mer på andra grejer. Det här är ju inget nytt. Inte för mig, eller för någon annan som växt upp i liknande kontext. Jag har tagit många steg ut ur mitt ursprungssammanhang. Men den där initiala rollen har färgat och kommer säkerligen att färga allt jag gör framgent. En brorsa jobbar som datatekniker, en annan skriver poesi och teater och jobbar deltid som kock, en tredje jobbar som travtränare. Jag jobbar i vården. Föga förvånande.

Mitt jag innefattar fortfarande fler individer än mig själv. Men jag har blivit, eller har kanske egentligen alltid varit, oerhört försiktig med vilka jag blir Vi med. För det är ju något helt omdanande. Jag har aldrig varit Vi med en skolklass, ett arbetslag, en förening eller en kör. Det är alldeles för många, för osorterat, att ta in i sitt jag. De som bor i mig är blott en handfull. Men för mig så gör, känner och ansvarar vi för samma saker. Inte alltid faktiskt och praktiskt. Men det är på riktigt. En för alla, alla för en. Där summan av oss blir mer än delarna.

Påsk hos barnafaderns familj. Får mycket frågor kring hur jag upplever vardagen som småbarnsförälder. Kluven mellan att vilja försöka lägga svaren på en neutral mellanmjölksnivå och en önskan att försöka vara rättvisande och rak utan att verka som en präktig martyrtyp.

Blir varken hackat eller malet.

Eller, ba gör ne, som vi brukade säga hemma. Det här är alltså fortsättningen på ett samtal vi hade i riktiga livet. Eller ja, på telefon. Du och jag, katten.

“It’s a terrible thing, I think, in life to wait until you’re ready. I have this feeling now that actually no one is ever ready to do anything. There’s almost no such thing as ready. There’s only now. And you may as well do it now. I mean, I say that confidently as if I’m about to go bungee jumping or something – I’m not. I’m not a crazed risk taker. But I do think that, generally speaking, now is as good a time as any.” – Hugh Laurie

Och på det temat. Kanske är det här årets soundtrack?

Och slutligen, en favoritscen som inkapslar storheten i att våga stå för sina känslor och okeja sig själv. Silver lining eller guldkant som röd tråd. För jag tror verkligen på att allt vi tar in i våra liv ska ge någon form av guldkant. För sen ska vi ju alla dö. Bara gör det nu.

Normcore. Om att anta en stil som handlar om att i så stor utsträckning som möjligt försvinna in i massan. Eller smälta in som kameleonter, som att klä sig i en osynlighetsmantel, som Matilda Gustavsson på DN skriver om som en stor och växande trend. Det är något jag strävat efter så länge som jag kan minnas. Att inte sticka ut. Vilket möjligen kan bli en effekt av att vara ett barn som i utgångsläget hade flera faktorer att jonglera som stod helt utanför mallen. Kåkfararfarsa, yvig och högljudd morsa, en omfångsrik kroppshydda i nedärvda kläder, vegetarian när ingen annan var det. Bland annat. Att ha kläder, saker, familj och aktiviteter som var vanliga var det mest eftersträvansvärda i min värld. Men gäckande svårfångat. Först måste jag ju få klart för mig vad som var vanligt i alla dess komplexa nyanser. Gick inte att ha jeans som var samma slags blå som de andras. De måste ha samma snitt och helst samma märke. Förstås. I andra klass fattade jag att mitt egenhändigt klippta hår gjorde mig synlig för alla. Jag hade en spretig hockeyfrilla när alla andra tjejer hade långa hästsvansar som guppade när de sprang. Det föranledde att rykten spreds som mig som en tjej som aldrig lekte med dockor utan bara hade leksaksbilar hemma. Till exempel. I själva verket hörde jag så klart inte hemma i någon av ytterligheterna, utan försökte ju givetvis göra lagom mycket av allt möjligt.

Egenhändigt klippt fräsig frilla.

Egenhändigt klippt fräsig frilla.

Jag har försökt skaka av mig det, den där strävan efter att vara helt oansenlig. Fyllt garderoben med färgglada plagg i okonventionella snitt. Färgat håret i alla upptänkliga nyanser, provat snaggat och backslick och långa böljande lockar. Och märkt att det känts bra. Men inser att jag nu, trettionånting, återgått till det här som nu döpts till normcore. Ser det på många av de bilder jag samlat på Pinterest, ser det när jag öppnar garderoben och den gapar svart mot mig. Smygande, stegvis. Hamnat ur spår, eller ja, i gamla spår. Kanske för att jag inte vill att andra ska se mig. Som jag nu är. Kanske för att jag själv inte vill se mig. Förbannat.

Resor är fantastiska. Jag tycker om i stort sett alla moment. Vänta på perrongen, se andra som också är på väg någonstans och fundera på vart de ska och vem de ska möta där. Själva resandet är ju ett slags mellantillstånd som jag alltid njutit av, där jag kunnat tillåta mig att drömma mig bort med en för tillfället ihopsnickrad spellista som tillåter mig att se mitt tänkta liv som en musikal där jag är stjärnan.

Eller kanske läsa vad jag i andra sammanhang skulle tycka vore helt oacceptabel litteratur och rysa av välbehag åt hela upplevelsen.

Kanske hamnar jag i att lyssna till andra personers hela eller halva samtal (beroende på om de pratar i telefon eller inte) och försöker utifrån det bygga ett fantasipussel kring deras liv. Att komma fram är ju också för det mesta alldeles ljuvligt, antingen står jag framför en kär famn eller så en okänd plats jag valt att uppsöka och utforska. Gott och gott! Komma hem är sedan för det mesta lika trevligt, trött efter resan är den egna sängens lakan som sammet mot huden och alla bekanta knarr och dofter lättare att uppskatta.

Men, och det är vad jag vill komma till, tiden innan jag har börjat vara på väg, den ger jag inte så mycket för. Jag kan gå i veckor inför en resa och fundera över vad jag behöver packa, om det är någon jag borde prata med, något jag skulle tänkt på för att allt ska flyta på så smidigt som möjligt för alla inblandade parter (detta händer ej om jag reser med någon som har större kontrollbehov än jag själv, då släpper jag rodret). Och ja, denna tendens har växt sig starkare sedan jag blev morsa. Inget att förvånas över. Barnets pappa verkar som alltid vara helt opåverkad, packar tio minuter innan avfärd ner tre par kalsonger och en tandborste, upp och iväg. Den röviga kvinnorollen slår till igen. Och vad är jag rädd för? Det är lite oklart. När jag var yngre och skulle till en stor stad vet jag att jag kunde vara rädd att ta fel tåg eller buss och helt enkelt aldrig hitta rätt igen, gå vilse ifrån mitt liv och hela världen som jag kände den. Det var möjligen orimligt. Nu är jag väl i de svagaste stunderna rädd för att det ska ske någon form av olycka, krock, krasch, explosion. Annars rör det mest oro kring att det blir onödigt krångligt för någon, att en medresenär stör sig på vår lilla familjs framfart, att någon blir ledsen eller besviken för att jag missat att tänka på något. Eller ja, nu ofta, att det inte blir bra för mitt barn. Tänker att jag skulle kunna vinna en del på att lämna över rodret till barnets pappa, som redan kan ge blanka fan i att oroa sig får sånt här, och sedan öva på att sitta still i båten när vi inte har ordnat allt på ett smidigt och förutseende sett. Kanske kunde jag då på sikt ägna lite mer av den energi som går åt till resfebern åt nåt annat. Som inte gör min mage till en stor trasslig knut.

I alla fall. På fredagsmorgon beger vi oss norrut. För att spendera helgen med dig, Katten! Jag laddar och är laddad. Och från och med att jag sätter rumpan på tåget ska jag njuta. Av varje moment. Och öva på att ge blanka fan i härvan i maggropen.

[A man in a wheelchair faces an elevator that has the words "Today is the day we take the stairs" on it.]   littlecthulhu:  Too busy trying to ‘correct’ fat people and they seem to have forgotten that not everyone can walk.

Ok. Officiell start på utmaningen 100 inlägg på 100 dagar. Och jag tänkte börja med att skriva om något som jag upplever som näst intill omöjligt att prata om. Tjockskammen. Ett minfält där minsta fladder på fel sida om ok kan få min och flera andras egenvärde att brisera. Jag har ingen aning om var det kommer att landa när jag nu börjar skriva. Bara att om jag ska prata om skam är det här moderskeppet. Mitt Mount Everest. Jag vill inte få tröst. Jag vill inte gotta mig i självförakt eller sätta igång någon annans. Jag vill bara försöka sätta ord på det. Apsvårt. Men det ger jag ju blanka fan i. Som överenskommet.

Att jag är en tjockis har jag vetat sen jag var fyra år gammal. Minns att jag fattade att jag var annorlunda när jag såg de andra flickorna i balettskolan i deras rosa balettdressar. Fattade att jag var mer rund, och de var mer avlånga. Att jag inte passade in. Det lät också de andra flickorna mig veta. Jag var dålig på balett. Jag var en liten rosa prinskorv som inte kunde lära mig att göra hopsasteg i takt med de andra.

Började alltså tidigt att jämföra mig med andra. Det kom också från alla håll, så det gick knappast att låta bli. Beskrevs ofta som mullig (hurv för det ordet!). Blev nypt i kinder, mage och lår av skrockande släktingar under hela låg- och mellanstadiet. Min styvfar brukade kontinuerligt be att få klämma på magfettet, skickade sedan ut mig och min bror på joggingturer medan han stod med tidtagarur på uppfarten. Jag började svara alla klämmare och tyckare att jag hade en ovanligt kraftig benstomme. Men satt ofta på kvällarna för mig själv och nöp äcklat i mina lår. Och min mamma brukade säga, kanske med avsikten att trösta, att nästan inga barn är vackra i den åldern jag var i.

Killen jag var kär i när jag var tolv brukade kalla mig för Polkagrisen. Detta efter min rondör samt en rödvitrandig stickad tröja jag brukade ha ibland. Jag och min självbild som rosa prinskorv reagerade såklart inte med att tycka att killen var bäng, utan kom till den i resonemanget helt logiska slutsatsen att nu var det dags att banta. Om jag skulle ha någon som helst chans att vinna hans hjärta. Sagt och gjort. Jag slutade att fika i alla sammanhang. Och cyklade en mil varje kväll. Det gav resultat. Och ett helvetes rus. Men strax därefter slog den förbannade puberteten till. Och jag var tillbaka i prinskorvskroppen, fast sju resor värre. Förutom att vara tjockis var jag nu också finnig, hårig, illaluktande och kladdig. Fy fan.

Högstadiet var för mig och är väl för många självföraktets era. I små och stora tjejgäng fostrade vi in varandra i självhatets sylvassa finesser. I alla sammanhang handlade det om att lägga sig platt, utåt. Få de andra att förstå att en själv var den absolut lägst stående varelsen i rummet. Jag är fulast, dummast, latast och äckligast. Samtidigt som jag måste försöka med allt jag har i alla lägen för att vara precis lagom bra. Jag skulle ha lämnat walk over direkt. Visste inte när jag gick in hur liten chans jag hade att uppnå mitt enda mål, att gå förbi helt obemärkt. Jag hade nedärvda orange:a sjuttiotalsjeans på mina alldeles för tjocka lår. Som ett vandrande trafikkon. Fast prinskorv. Jag gillade mest bara att läsa, avgudade Jane Austen, rynkade på näsan åt alla suparfester.  Shoot me now.

Och de gjorde dem. Killarna i parallellklassen ägnade rätt mycket tid och energi på att förmedla till mig hur äcklig jag var. Spottade mig i nacken, la vitlök i min jackhuva, fångade mig i underkläderna i omklädningsrummet för att sedan säga att det var äckligt att titta på mig. En gång hörde jag några tjejer i min klass säga, när de inte trodde att jag hörde, att de var äcklade inför tanken på att se mig i bikini. Jag har aldrig någonsin haft på mig en bikini.

Jag började gymnasiet, skapade sakta sakta en zon där jag vågade mer. Bära färger med flit. Rött istället för smältainiväggen-svart och -blått. Utan att någon ropade ”ditt jävla vider!” efter mig. Men det var fortfarande på liv och död. Om jag skulle våga mig på att känna mig fin, eller som jag hörde till. Jag var nitton när jag kysste någon för första gången. Och alla år innan dess hade jag hävdat i sten att jag tyckte det verkade äckligt, allt det där. Kyssar spott och slem. För att jag inte vill kännas vid, eller säga högt, att jag tänkte på mig själv som ett helt annat djur. En egen art. Jag är den asexuella. snälla, ibland skojiga tjockisen. Som ett sätt att hjälpa mig själv att inte behöva jämföra mig med någon annan. Behålla någon slags integritet. Men jag skapar ju då också ett permanent utanförskap. Där jag i varje gruppering, liten som stor, ger mig själv rollen som den som okejar att inte behöva vara perfekt. Kolla, kan jag se ut så här så kan ju du också släppa på dina stränga krav på dig själv. Kom igen! Ta en kaka till! Lev lite! Än idag kan det sticka till i mig den tanken, som vore den en sanning, att det är därför jag får vara med och vara vän. Som ett lugnande exempel på att så lågt har de andra i alla fall inte sjunkit. Eller, kanske ännu värre, tanken att de som säger sig älska mig gör det för att de inte tror sig om att kunna få nåt bättre.

Ja, jag sa ju det. Mitt Mount Everest. Jag vet.

Sista gången jag pratade med min styvfar, han med tidtagaruret, innan han dog hösten 2005, var i en sal på lasarettet. Han låg där och dog i lungcancer. Sakta, men obevekligt. Jag hade gått förbi ett finkonditori i stan och köpt finska pinnar. För det var hans favoriter. Som en gång hans mamma brukade baka till honom, när hon var i livet. Kanske kunde han då inte äta dem, men det var en gest. I alla fall, det blev ett ganska fint samtal. Men det sista, det allra sista han i sitt liv sa till mig var en kommentar om att jag borde gå ner minst 10 kilo. Kanske 20.

Det gjorde jag sedan också. Ja, alltså 10 kilo. Delvis av pur harm.

Nu har jag blitt morsa. Många beskriver den processen som helande i kroppshatssammanhang. Att kroppen nu fått ett nytt syfte. Att den går ifrån att vara ett sexualiserat objekt till att bli givare av liv. Fokus går från attraktion till funktion. Och jo, till viss del kanske det är sant för mig. När jag går naken i omklädningsrummet på den kommunala simhallen känner jag mig skyddad av mammarollen, som vore den en sköld, en sköld jag inte tidigare haft. Andra ögon, inifrån, och de tänkta utifrån läggs på en mammas kropp. Den behöver inte vara sensuell. Men kan ändå vara vacker. Och det är gott att få vara vacker. Inför sig själv. Och inför en annan.

Jag har aldrig lyckats få det att kännas sant ända in när jag sagt att jag tränar eller bantar för att min kropp ska Må Bra. Nej, för jag drivs oftast av det där gamla prinskorvssjälvföraktet. Och en längtan om att bli fri. Fri från mitt eget och andras tänkta äckel. En fåfäng längtan. Vet jag nog. För det förefaller vara svårt att komma undan, sin egen och andras tänkta blick på kroppen. Som kvinna. Allrahelst. VAFAN?! Bra dagar kan jag få studs i dojan av ilskan som detta väcker. Att det är så här. Och längtan efter att ha det på något annat sätt. Det händer, korta stunder, att jag kan ge blanka fan i den smutsiga mörka tjockskammen. Och bäst går det när jag vågar. Något jag aldrig vågat förut. Och när jag ser andra som vågar. För jag är ju inget annat djur. Jag är ju precis om du. Och det är förjävla fint så.

image

Med darr på manschetten

Tjecken