Idag vill jag berätta något om min kärlek till

STINA WOLLTER

Hon kom in i mitt liv en sommar i början av årtusendet. Jag var bara några år och tjugo. Hon höll i ett program på p4 lokalradio. Jag jobbade på hemtjänsten, cyklade varje dag mellan gamla människors ensamma små lägenheter. Diskade, städade, manglade och pratade liv och död och väder med människor som alla levt mycket olika sorters liv. Och emellan gårdarna hade jag Stinas smekande varma stämma i öronen genom hörlurarna till en liten radiospelare jag fått gratis på någon slags mässa. Ljudet var knastrigt och sprakigt, men hon klev rakt in i mig. Hon bar mig den sommaren. Hennes sätt att prata med människor på det där radioprogrammet hjälpte mig, på jobbet med människorna nära döden och utanför jobbet, med min egen oro där jag stod och skulle börja leva livet. På egen hand. Säkert hade jag henne som en slags modersfigur, och också som en förebild och vän. Hennes sista dag på jobbet fick jag panik. Panik över att hon inte skulle vara kvar där och bära mig. Men också över att jag inte förmedlat vad hon betytt för mig, fast jag så ofta velat. Så jag skrev ett mail. På hennes sista dag. Efter sändningens slut. Visste inte om hon skulle hinna se det. Men det gjorde hon! Och hon skrev tillbaka! Det var för mig helt ofattbart underbart, blev yr och full av sockerdricksbubbel i hela kroppen. Tyvärr har jag inte längre kvar hennes meddelande, för några år därefter så uppdaterades min mailserver och alla mina mail försvann. Jag sörjde länge att det gick förlorat. Var mer ledsen över det än gamla kärleksbrev som hade funnits där. Men känslan jag fick när det mailet kom, den kommer jag alltid att komma ihåg. Stina. Då visste jag inte mer om henne än att jag ville vara i den värme som jag känt via sprakiga hörlurar.

Flera år senare förstod jag att hon fanns som programledare för Karlavagnen. Och att hon var en färgsprakande fantastisk konstnär. Och illustratör, pedagog och föredragshållare. Och att hon skriver låtar och sjunger. Ja, och att hon är släkt med en känd svensk skådespelare som hon också tävlat tillsammans med i På spåret. Allt det här är ju fantastiskt och fint. Men hon var spektakulär för mig redan innan.

Här går det till exempel att hitta hennes röst. För hon har ett eget radioprogram i p4 igen. Söndagarna med Stina Wollter. Där går det att ta del av fina möten mellan henne och sådana hon valt ut. Men in i min vardag kom hon igen innan det här radioprogrammet satte igång. Via Instagram. Där hon på ett klurigt, rättframt, modigt, vackert och varmt sätt tar plats. Jag älskar henne. Alltså verkligen. Och är så tacksam för att hon släpper mig in i hennes värld. Det är så som det kan bli då och då för mig, att jag så himla gärna vill göra som Skorpan när han är fasttagen innanför muren och kastar sig i den gamla farbrorns famn och utbrister: Hjälp mig, rädda mig, säg att du är min farfar! Stinas röst och person känns som något jag vill vara familj med.

Idag vill jag dela med mig av denna pärla:

THERESA ANDERSSON

Hon är en av de skatter jag bär med mig från mina år på Gotland. Av en slump ramlade jag in på en av hennes spelningar där på något som heter Munkkällaren. En av de få tillfällena jag någonsin varit helt närvarande i stunden. Var så helt upptagen, övertagen, av denna kvinna, som för mig ter sig mer som musik förkroppsligad än som människa. Har sedan dess sett henne så fort jag fått tillfälle. Frågar en Wikipedia står detta om henne:

Theresa Andersson, född 19 september1971, är en svensk musikartist som bor och arbetar i New Orleans. Hon är låtskrivare, multiinstrumentalist (bland annat fiolgitarroch slaginstrument) och sångerska. I sina låtar blandar hon intryck från soul, folkmusik och pop.

Theresa Andersson har blivit pionjär med att vid solo-framträdanden använda en hel uppsättning av loop-pedaler, vilket gör henne till en ”enmansorkster”. Ett framförande av en låt kan börja med att hon i tur och ordning spelar in en trumfigur, ett gitarrkomp, en körstämma, och en fiolstämma på var sin loop-maskin. Dessa ljudslingor repeteras, blandas och mixas medan hon sjunger till och spelar ytterligare instrument. Loop-pedalerna styr hon samtidigt med fötterna; hon är därför barfota vid sina framträdanden.

Tekniken kan ses i hennes framträdande i det egna köket med Na Na Na, utlagt som video på Youtube sommaren 2008. Klippet blev mycket populärt med uppemot en miljon avlyssningar under kort tid.[1]

Det är flera saker som gör att jag ramlar av pallen inför denna person. Den lätthet med vilken hon verkar göra detta som för mig verkar långt mycket svårare än säg att till exempel gå på tå bärandes en sumobrottare och samtidigt spela tvärflöjt. Nä, men alltså, jag har svårt att klappa händerna och stampa fötterna samtidigt, så visst, jag kanske är lättimponerad. Hur det än är med det så finner jag henne magisk. Verkar varm och klok på gotländskt vis, mästare på det hon gör och det får mina tår att krulla sig på det härligaste sättet.

Bör ses i riktiga livet! Gör det om du kan.

Det går inte att vara i min närhet just nu, utan att höra mig behandla ämnet separationsångest på ett eller annat sätt. Sorry. Även dagens kvinnoporträtt får sig en släng av ångestsleven, så att säga. Det gäller nämligen Fredrika Bremer. Bremer hade nåt, eller gjorde nåt, som jag gapar hänfört över. Hon vägrade gifta sig. På fucking 1800-talet.

1800-talet: stelt

1800-talet: stelt

Jag har två personer i min närhet som är som tryggast när de inte är i en relation. Kanske lite som omvänd separationsångest. Ja, den ena kallar det till och med för relationsfobi. Inte vet jag om det var det som Bremer led av, det sägs att hon mest var less på sin pappa. Vi vet inte. Oavsett drivkraft gav hon blanka fan i sociala konventioner, skrev en patriarkatkritisk bok (Hertha, ni vet), reste Europa runt och när hon kom tillbaka såg hon till att kvinnor minsann också kunde få bli myndiga (vid 25 års ålder, men ändå).

Fredrika Bremer: modig

Fredrika Bremer: modig

Blir så inspirerad! Önskar jag vågade säga till mig själv ”glöm din dröm om man och barn”. Istället skulle jag lägga energin på att gå i bräschen eller åtminstone första led för NÅGOT, något större än mig själv och mina pytteproblem. När jag i tonåren var Refused-fan av giganorma mått brukade jag peppa mig själv till perspektiv med denna snutt: ”Forget about your self-pity, forget about your petty problems, forget about your small world”. Låter hårt, men det gav mig känslan av att mitt liv inte var på så jäkla stort allvar ändå. Det fanns större uppdrag. Uppdrag som kräver mod, intellekt och meningsfullhet. Allt det där hade Bremer. Vi också, kanske. Låt detta bli dagens soundtrack:

Idag vill jag hylla

MINDY KALING!

Hon är en asrolig skådespelare, komiker, författare och producent samt sin egen chef i serien hon skapat och spelar huvudrollen i, The Mindy Project. Hon har också skrivit, producerat och agerat i flera avsnitt av The Office (US). The Office har jag haft svårt att ta mig in i, men jag älskar The Mindy Project.

 

Mindy spelar en karaktär som är professionellt framgångsrik, flärdfull, rapp, bitvis osäker men också rätt självupptagen och ibland självgod. Karaktären Mindy Lahiri förkroppsligar min dröm att att våga stå för den en är och vad en gillar, att på ett självklart sätt kräva att livet levererar utan att en ska behöva vara perfekt för att förtjäna det och dessutom har hon förmågan att komma med vassa snabba svar när det behövs.

Det är förpackat i ett lättsmält bubbligt format men för mig är det mer än hysteriskt roligt, det är en liten revolution. Det är så tydligt att det inte görs så mycket bred komedi av kvinnor i min åldersgrupp, eller någon annan åldersgrupp heller, förresten. Prisa Mindy!

Mindy har skrivit boken ”Is Everyone Hanging Out Without Me (and other concerns)?”, vilket är en pärla och dessutom en fråga som jag ofta ställer till mig själv. Alltså, häng med Mindy. Det är så värt.

Is Everyone Hanging Out without Me?

Veckans femme är ultramaratonlöparen med det damrekordet på 100 miles; Jenn Shelton. Hon har dessutom banrekord på flera ultramaror. Ändå utstrålar hon ödmjukhet, och en slags lugn sprallighet.

jenn 3

När hon först började universitetet spelade hon rugby, men hoppade av både skola och idrott för att skriva poesi (!). Så småningom började hon satsa på löpning och började universitetet igen. Hennes egen förklaring till ultramaratonsatsningen är att hon ville bli en bättre människa. Hon tänkte att om man springer så långt så kommer man väl nå något slags zen-läge. Det funkade visst inte. ”I’m the same-old punk-ass as before, but there’s always hope.” Jenn beskriver att det hon älskar med löpning är att vara naturlig och barbarisk; bara springa runt i skogarna timme efter timme.

jenn 4

Ibland springer hon sina lopp i bikini. För att skoja till det.

jenn 2

Jenn är för mig en bamseinspirationskälla i att få vara egensinnig, framgångsrik, rolig och intellektuell i en kombination jag innan bara sett män våga sig på.

jenn 1Jenn <3

 

Helgen på västkusten öppnade för många nya tankar. Eller, nya perspektiv på gamla tankar. Vid en middag fick jag frågan om jag var medlem i något politiskt parti. Och det var jag inte. Har aldrig varit. Utan att jag egentligen kunde säga varför. Kanske för att jag haft någon idé om att jag måste vara mer insatt i hela det partiets program samt de övriga partiernas dito. Som att det då skulle krävas av mig att jag var en fullfjädrad debattör som till fullo skrev under på allt det partiet stod för. Som att det när som helst skulle kunna kika fram nån översittartyp som skulle förhöra mig på partiets politik och dessutom Afrikas länders alla huvudstäder, kungalängden och Newtons lagar, för att liksom försäkra sig om att jag var myndig uppgiften att ge mig in i politiken. Jag har tänkt att partipolitiken inte är något för mig, för att jag inte är smart/allmänbildad nog. Efter att ha gått fakking speciallinje för overachievers på gymnasiet och sedan läst på universitet i nästan sex år. Tack för det, inre mobbare.

Det har guppat i mitt bakhuvud rätt länge, det här att det är dags att flytta fram positionerna och bli mer tydlig, i alla fall gentemot mig själv. Det här året. Valåret. Och det var som att det var helt självklart vilket parti jag ville gå med i när jag fick frågan. Det hade väl legat ett bra tag och guppat i det förmedvetna. Feministiskt initiativ såklart! Med skarpa Gudrun.

image

Om någon ska föra min talan så är det givetvis hon. Jag vill vara ett vi med henne och alla andra FI:are. Jag som aldrig vill vara vi (får bli ett annat inlägg). Känns helt rätt. Och jag lovar också i och med detta mig själv att våga ta debatten mer. I år och framöver. Att säga vad jag tycker, även om jag är rädd att bli tilltryckt och även om det blir obekvämt i fikarummet, på familjeträffen eller middagsbjudningen. Det ska jag ge blanka fan i och hålla huvudet högt.

En som jag har som förebild i detta är Nina Ruthström. Hon är smart, modig och ödmjuk. Jag älskar hur hon så rakt och tydligt står för vad hon tycker, vågar vara arg, konfrontativ när det behövs, och att hon också lyfter vikten av att visa hela känslospektrat. Hon gör det helt enkelt förjäkla bra. Kolla in Ninas blogg!

En skön brud, Nour. Som ung kvinna i komiker/mediebranschen, invandrare och bisexuell verkar hon väl i ständig strukturell motvind. Jag ser henne som en person som gjort den feministiska kampen till sin egen och hon driver den hårt, med ett mod jag gapande avundar. Hon har visat sig naken både en och två gånger på teve (första gången skrek hon: ” Så här kan en fitta se ut! Den kan vara hårig!”).

Hon säger sig ha som mål att avsexualisera sig själv, och inte ens som programledare i melodifestivalen faller hon för pressen att bära tighta eller urringade kläder. På det sättet är hon historisk. Nour säger i en intervju att hon tidigare varit mer självmedveten och osäker, men att hon numer ser till att inte bli ett objekt så att hon istället kan få uppskattning för det hon gör.  Beundransvärt! Enligt henne själv är det inte – som man kanske kan tro – ett ovanligt stort självförtroende som lagt grunden för hennes feministiska framgång. Istället menar hon att de man väljer att omge sig med är nyckeln. Om man umgås med personer som bekräftar ens intelligens, initiativförmåga, kreativitet, produktivitet, humor och talang blir det dessa delar av en själv som utvecklas. Om man däremot bara hänger med folk som berömmer ens nya kappa, frisyr eller byst… Ja, då ser man till att bli vass inom de områdena. Där har nog många något att lära om sin egen utveckling,  liksom hur vi är som vänner, partners och föräldrar. Min favoritbild med kvinnan för dagen:

Nour

Nour

systerskap_89709537.jpg

 

 

Premiär för femme-tastisk tisdag! Tisdag får pyntas med temainlägg kring fantastiska femmes som på något sätt har berört oss. En styrkekälla/förebild/idol/sköning som lyser upp vår vardag.

 

Först ut är denna donna:

MIRANDA JULY

Miranda July

Denna pärla är en amerikansk författare, manusförfattare, regissör, skådespelare och konstnär. Här är hennes hemsida.

Mitt första möte med henne var när jag såg filmen Me and You and Everyone We Know (2005) som hon skrivit, regisserat och även själv spelar huvudrollen i. Jag blev kär ca omgående. Jag tyckte att det som var magiskt med filmen var att den för mig handlade om något jag ofta tänkt på, vikten av att träffa andra som talar ditt språk. Där det inte blir svårt att förmedla känslor till varann. Om att våga vara vågad, kanske naiv, men främst lekfull. Och att någon fattar det. Fattar en. Allt det knäppa, skruvade och underbara. Din egenart är det kanske inte så många som fattar och uppskattar, mer än ja, You, Me and Everyone We Know. För vad är annars poängen med att hänga.

Filmen gjorde mig oändligt nyfiken på denna genikvinna och till min stora lycka skrev hon en novellsamling som kom ut 2007: No one Belongs Here More Than You. Den är bland det roligaste jag läst och jag återkommer till den igen och igen. Den är vansinnig på ett sätt som känns så himla hemtamt. Om personer som kommit ur rytmen, eller upplever att de kanske aldrig riktigt hittat den. Om stunder som kan få allt att ta en ny riktning. Ibland på gränsen till otäckt, men hela tiden med en öm underton. Novellen The Swim Team frustskrattar jag till varje gång jag läser den. En kvinna, hur gammal hon är nu är oklart, berättar att hon när hon var 22 bodde ett år i en mycket liten stad vid namn Belvedere. Hon bodde där utan jobb och vänner. Hon hade kunnat få hjälp att komma därifrån av sina föräldrar, men var för stolt för att berätta hur hon hade det, ljög istället ihop en historia om att hon jobbade i ett pilotprojekt för att hjälpa ungdomar med problem. En dag i mataffären hör hon tre pensionärer i åttioårsåldern prata om att det inte finns någonstans att simma i staden och att de därför aldrig lärt sig, varpå hon erbjuder sig att lära dem. Eftersom det inte finns något vatten att öva i, så träffas de regelbundet i hennes lägenhet, där hon håller simlektioner.

Visar bild.JPG        Visar bild.JPG

Under sju år var projektet Learning To Love You More aktivt. Vem som helst som ville kunde vara med och utföra uppdrag som sedan postades på hemsidan. Uppdragen var bland annat:

Här är några av bidragen som folk skickat in:

Take a picture of your parents kissing:

Make an encouraging banner:

Write your lifestory in less than a day:

Projektet gjorde Miranda tillsammans med Harrel Fletcher och de fick ett mycket stort gensvar. Folk fortsätter ännu att göra uppdragen, fastän projektet är avslutat. Projektet utmynnade även i en mycket fin bok, som fungerar fantastiskt som inspiration eller som pick-me-up en grå dag. Utmärkt present att ge till nästan vem som helst!

Miranda har också haft  utställningar och performanceföreställningar. Här nedan en bild på en av flera piedestaler som varit del i en interaktiv utställning:

Slutligen så rekommenderar jag att du går genom den här korridoren:

 

Vilken kvinna, alltså!