Rädslan tog mig över. Inför valet. Kunde inte hoppas knappt. Kunde inte ta debatten med ett leende. Fast nog försökte jag.

image

Och nu då. Ger mig själv en vecka. Kanske två. Då jag inte behöver vara klämkäck eller konstruktiv. Bara känna. Isande, förlamande sorg. Över att det här är min tid. Det är nu jag lever. För det känns inte som att vi är på väg mot något bättre. Så länge det nu känns så. Så får jag ta mig framåt. Dag för dag. Timme för timme. Sätta en fot framför den andra. Och försöka ge blanka fan i resten.

Dessa urklipp ur mediaflödet frammanar lyckotårar hos mig.

Kakans sommarprat! Jag säger ja! Jag är med på ungefär allt hon säger. Nu kör vi!

Karin "Kakan" Hermansson. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Dokumentärfilmen Belleville Baby! Paris, tillbakablick på längtan till att livet, det riktiga, ska börja och det här med nya ögon på gammal kärlek. Att skärskåda idén om att en kan rädda någon annan med sin kärlek.

Fannys himla geniblogg som gör att det sprakar på ett lustfyllt sätt i min hjärna, som bygger upp mig och gör att jag sakta men säkert höjer kampnäven.

Och så Agnes Wolds sommarprat som jag precis lyssnade på ute i regnet som blandades med gråt. Heja världens kvinnor och fy fan alltså vilken uppförsbacke vi har att spurta uppför!

Agnes Wold. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Och en bubblare

för hon får mig inte att gråta, utan mer ta glädjeskutt!

 

Michaela ger Alex Schulman nio handfasta tips. Hurra!

Processed with VSCOcam with f2 preset

 

 

Vi har konstaterat av vi är infekterade med en svår, långvarig variant av deppstress. Har svårt att få saker gjorda överhuvudtaget, speciellt i tid. Blir ledsen, introspektiv, kanske i viss mån självdestruktiv. Längtar efter att äta och sova mer än vanligt. Kanske då och då kommer en längtan efter att dra täcket över huvudet och gömma sig från hela jävla skiten. Vi har också kommit fram till vad vi tror oss behöva. Vi behöver skjuta oss ur den här situationen, rygg mot rygg, guns blazing.

Kanalisera rivig, rasande jävlaranamma. Vi, eller i alla fall jag, har otroligt svårt att stå upp för mig själv i de flesta situationer. Svårt att ta plats och ta för mig. Och det behöver en ju inte alltid hålla på och göra. Men gör en det aldrig så är det som att bjuda in deppstressen att lägga sig över en som en tung, kall, våt filt. Men hur få fatt i detta åtråvärda tillståndet av helig ilska och rättfärdighet? Om en nu är mästare i konsten att svälja vardagsilskan. Jag försöker kittla den varje dag genom att ta del av andras välformulerade dito. Lyssnade på Allvarligt talat i P1 häromdagen. Det är ju ett stillsamt program, men det ställer saker på plats i min inre röriga bokhylla. I ett program pratade P-O Enquist om det här med att vi så ofta får höra att vi måste älska oss själva för att kunna älska någon annan. Han avfärdade det på ett härligt vis rakt av som strunt. Han hävdade dock att det är hälsobefrämjande att leva sitt liv på så sätt att en kan respektera sig själv, sina val och handlingar. Ja! tänkte jag. Här kommer då det där jävlaranammat in igen. För att jag ska kunna styra mitt liv så att jag respekterar mig själv så krävs det. Jag vill kunna vara den som alltid säger ifrån om någon i min omgivning säger något smygrasistiskt eller sexistiskt eller på annat sätt knasigt. Jag vill kunna stå emot de ideal som prackas på mig och vill få mig att hata och vilja förändra mig vad jag än tar mig för. Jag vill vara rak och varm och sann i alla relationer som jag har, även den till mig själv. Men alltså, nu är det ofta så att jag duckar och muttrar i fikarum, sväljer gråten eller ilskan som då och då bubblar upp i samspel med mina nära och jag går omkring och vet att jag inte lever det liv jag skulle vilja leva, jag är inte där jag vill vara.

Så dags då att veva igång. Bra tid för det, så här när stora ideal kastas runt och synas. Valtider.

En sak som börjar växa i mig är det här med förhållandet till kroppen. Först och främst den egna. Men också i ett större perspektiv. Jag tror att det faktum att Karin funnits i min vardag i form av blogg, Instagramfeed och, det senaste året, som podd, gjort faktiska underverk med mitt förhållande till min egen kropp. Hennes tankar har långsamt krupit under huden och i takt med det får kroppen vara mer ifred, vara just bara kropp.

Sen har vi ju drottningen av jävlar anamma, Lady Dahmer, som öppnat upp och rett ut mycket i mitt huvud kring det här med smalhetsprivilegium och hur jag som tjock diskrimineras. Jag vill verkligen in och veva igång kring detta, utan att känna mig hudlös och liten. Jag vill känna mig stor, rivig och stadig på fot och röst. Oftare. Och hur jag ser ut när jag gör det ska jag försöka ge blanka fan i.

Bloggen tog visst, nästan bortom vår förskyllan, en längre semester. Beroende på att rautern hos en av oss exploderade pga blixt, på att vi rest både utrikes och inrikes och att sommaren och hettan gjorde oss rätt så oföretagsamma och enkelspåriga i tanken. Men, vi har som vanligt utforskat hela känsloskalan. En del njut, en del tandagnisslan. Och! Vi har semestrat tillsammans, Katt och Tjeck, i vår hemstad. Succé!

image

Nu är vi dock åter hemma i våra respektive vardagar och gamla och nya tankar och känslor börjar hopa sig. Guskepris och fy farao! Samtidigt. Idag har vi 31 grader i skuggan här i den småländska skogen. Detta faktum och att jag lever i snart två års ackumulerad sömnbrist gör mig gråtmild. Alltsomoftast. För att släppa ut gråten har jag några gamla trotjänare. En är denna pärla (som dessutom porträtterar vänskap och kärlek på ett förjävla fint sätt):

Tyckte den var fenomenal när jag såg den första gången när jag var typ elva och det gör jag till denna dag. Fira all kärlek! Upp till kamp! Satans snubbar! Äg ditt liv! TOWANDA!

Det har legat och pyrt i mig ett tag, mer tydligt sedan jag blev morsa. Tankar kring hur och för vad jag väljer att bekräfta människor i min omgivning. Vad mycket som går på gammal vana. Som att kommentera någons nya fräcka frisyr, tröja eller förtrollande ögonfransar. Fast jag ju inte tycker att de sakerna hos personen är ett dugg viktiga. De har ju absolut noll att göra med varför jag gillar dem. Ändå ger jag oftast komplimanger gällande sånt, mer sällan kring det som verkligen är guldet. Att de har ett skratt som får min mage att hissna och slå volter, att det känns som hemma var en än är med dem, att de öppnar upp nya världar bara genom att vara och att få vara deras vän är det bästa jag har. Helst vill jag ju att de omkring mig ska få känna sig mer fria, att hur de ser ut och vad de har på sig inte har något som helst att göra med dugandet. Det är härligt hur det än är. Och jag tror att mina och andras komplimanger kring den nya fräcka frisyren ofrånkomligt styr in personens tankar till att det är något som är viktigt, långt mer viktigt än vad det skulle behöva vara. Lady Dahmer har i veckan rodret på Instagramkontot Kvinnohat. Och det hon postat har gett mig en sista välbehövlig spark i rumpan. Nu är det banne mig dags! Jag ger mig själv munkavle.

Ska försöka mig på att hålla nolltolerans gällande komplimanger kring utseende från mig själv till andra (och mig själv, för den delen). Försöka låta det bara vara. Och lyfta guldet. Borde kanske inte vara det, men jag har på känn att det kommer bli svårt som fan. Jessss! Känns bra. Bonne chance till den här Tjecken!

Bedrövad. Näst intill bedövad. Försöker komma igen. Hitta något att hålla mig i. Inte fastna i ilska eller uppgivenhet. Känns som att mitt barn kommer växa upp i en värld som mörknar. Det vill jag inte gå med på! Initiala impulser handlar om att vilja gömma sig, alternativt flytta. Men vart ska vi ta vägen?!

Så rådvill så gör jag som jag brukar. Streamar min och många andras tv-mamma. Oprah. Ta mig i din famn och låt oss gråta.

Jag är kass på att säga förlåt. Har aldrig riktigt kunnat det. Är uppvuxen i en miljö där ingen har bett om förlåt för något. Vi hade explosiva bråk och efteråt drog sig alla tillbaka till sina hörnor. Därefter låtsades vi kollektivt som ingenting. Tills nästa bråk utbröt. Men jag kan inte skylla på det längre, tycker jag. Har varit medveten om denna brist allt för länge. Har haft för mycket tid att öva upp förlåt-färdigheter. Men istället för att öva har jag gjort en kombination av att fortsätta låtsas som ingenting när jag tabbat mig och helt sonika undvikit situationer där jag anat att någon typ av konflikt skulle kunna komma att uppstå. Känner nu att det börjar närma sig skarpt läge. Som så mycket gör när en blir förälder. Till någon som kommer att ta efter en del av ens goda och kanske då inte så goda egenskaper. Det finns lite olika sätt som jag kan ta mig an detta. Jag skulle kunna ta mig en funderare för att komma på vilka jag har betett mig illa emot i dåtid, och sedan börja öva på att ursäkta mig. Eller så skulle jag kunna sätta igång och bete mig lite halvkymigt mot folk i min närhet för att sedan få tillfälle att öva. Vad göra? I mitt lilla valdistrikt röstade 18,6% på SD. Det gör mig arg nåtsåförbannat. Bra utgångsläge för att gå ut och mucka gräl. Och sedan öva på förlåtet. God modellinlärning för alla inblandade skulle jag tro.

Gillar typ ingen i min fakking kommun. Så är det.

Fe’låt.

Eftersom jag inte är en teknikwizard och köpte min första och enda datamaskin 2009 pga var tvungen att ha detta geniala revolutionerande spotifyet, så har jag inte ännu listat ut hur man gör en snitsig länklista på sidan av bloggen som jag ser att många har. Har väl ärligt inte försökt skitmycket än heller. Men jag ska. Just idag vill jag ändå tipsa om några bloggare som säger väldigt bra saker på mycket bra sätt.

systerskap_89709537.jpg

Nina Åkestam är skarp, stringent och verkar mycket vettig. Alltid läsvärt.

Lady Dahmer beskriver sig själv så här:

Ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar, brevväxlar med seriemördare, kritiserar normer, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo. Jag är en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet.

Jag är en fantastisk människa som alla borde träffa!

Nina Ruthström bloggar tyvärr inte lägre särskilt aktivt, men i hennes arkiv finns mycket att hämta. Hon har en perfekt balans av förnuft och känsla. Stor igenkänningspotential.

HEJ BLEKK! smart, tydligt profilerad feministisk blogg med örat på samtidsrälsen. Väldigt bra för att hänga med i aktuella debatter.

Clara är på många sätt underbar. Hon blandar och ger, har en tydlig feministisk och miljöpolitisk inriktning på det hon skriver.

Hannapee skojar ofta till det och har en speciell jargong med en sedan länge trogen läsarskara. Hon för oförtrutet på ett föredömligt vis den feministiska debatten, blandat med urklipp ur sin vardag och glimtar av glamour.

Soraya Hashim är jag lite kär i. Hon verkar vara helt ljuvlig.

Parisa ger klockrena populärkulturtips. Tror hon vore jätterolig att hänga med, verkar ha koll på läget på de flesta fronter.

 

Sen är det ju det geniala FATTA! Fatta storheten!

FATTA Ida Östensson LisaLove foto & design

Jag vet att jag så länge jag kan minnas levat efter typ devisen ”en för alla, alla för en”, eller ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Som barn tror jag att mitt jag i mitt huvud mer eller mindre innefattade hela familjen. Jagets gränser var inte begränsat till mig som individ. Jag tänkte att vi gjorde, kände och ansvarade för saker gemensamt. Att vi skulle samarbeta och att vi hade gemensamma mål tog jag länge för givet, och jag hängav mig åt detta. Men inte alla i min familj tänkte på samma sätt. Vilket gjorde att jag ofta hade uppförsbacke. Jag hämtade styrka och inspiration i litteraturen. Kulla-Gulla såg jag till exempel ofta framför mig. Eller Rilla (Marilla) i en av de senare böckerna i serien om Anne på Grönkulla. Både två exempel på flickor som stoiskt och strävsamt stretade på för sitt kollektivs bästa. Som stuvade undan egna drömmar och känslor, fokuserade på det stora vi:et istället för det lilla jag:et. Det försvårar identitetsbyggandet något i tonåren, då många håller på med introspektion.

Med vuxen blick på det här ser jag tydligare att det jag gjorde var att jag antog den mest klassiska kvinnorollen vi har. Jobbade hårt för att alla i familjen skulle må bra, få utrymme att vara de bästa versionerna av sina jag, gjorde samtidigt det strävandet till mitt jag. I början, som barn, tänkte jag att alla hade samma intention, men att det yttrade sig på olika sätt. Kanske påeldat av min mamma som vädjade ”kan inte du ta dammsugningen idag igen, din bror kan ju inte göra det ordentligt”. Brorsorna fick mer utrymme att greja på med egna projekt för att deras förmåga att utföra hushållssysslor sas vara bristande. Om bara de hade varit bättre på såna här grejer skulle de ha gjort mer. Under tiden fick jag öva tills jag var överlägsen alla. Jag fick öva så inibomben på omhändertagande, relationsbyggande, på att se andras behov. En av mina brorsor kopplar inte ens in kylskåpet i de lägenheter han nu bor i som vuxen och klarar inte av att se och möta andras behov i relationer. Tror inte det har med förmåga att göra. Han har bara fått öva mer på andra grejer. Det här är ju inget nytt. Inte för mig, eller för någon annan som växt upp i liknande kontext. Jag har tagit många steg ut ur mitt ursprungssammanhang. Men den där initiala rollen har färgat och kommer säkerligen att färga allt jag gör framgent. En brorsa jobbar som datatekniker, en annan skriver poesi och teater och jobbar deltid som kock, en tredje jobbar som travtränare. Jag jobbar i vården. Föga förvånande.

Mitt jag innefattar fortfarande fler individer än mig själv. Men jag har blivit, eller har kanske egentligen alltid varit, oerhört försiktig med vilka jag blir Vi med. För det är ju något helt omdanande. Jag har aldrig varit Vi med en skolklass, ett arbetslag, en förening eller en kör. Det är alldeles för många, för osorterat, att ta in i sitt jag. De som bor i mig är blott en handfull. Men för mig så gör, känner och ansvarar vi för samma saker. Inte alltid faktiskt och praktiskt. Men det är på riktigt. En för alla, alla för en. Där summan av oss blir mer än delarna.

Läs den här.

”Men under nätterna, då hon har den sammanhängande, ostörda tid som skapandet kräver, skriver hon på något helt nytt. Något som bryter mot både former och teman i hennes tidigare författarskap.

– Det är åt prosahållet och utgår från vad jag tänkt på kring psykoanalysen, som jag själv gått i. Fem dagar i veckan och i fem år talar man om när ens föräldrar varit elaka. Tänk om frågan i stället varit: minns du när din mamma visade godhet? När man pratar om förträngning är det troligare att man förträngt det lyckliga; värk eller total brist på pengar dominerar så mycket att allt annat försvinner. Man minns det smärtsamma mer än det goda. Jag undrar vad som hänt om man försökt väcka de lustfyllda minnena och ställer mig frågan: Varför har jag klarat mig? Varför tog jag inte livet av mig?

Varför?

– Svaret är andra människor. Det är det jag vill skriva om. Allan Edwall, Sonja Åkesson och många andra i mitt liv. Men det har ingenting att göra med positivt tänkande. Det är jag helt emot. Men om jag ägnat ett helt författarskap åt varför det är synd om mig så tänkte jag avsluta med att berätta varför det inte är det.”

Ska försöka locka fram några lustfyllda minnen denna grådaskiga söndag. Återkommer möjligen i frågan.