Har nog alltid haft svårt för att bedöma vad av allt jag känner och tänker som jag bör ta fasta på. Vad som är hjälpsamt och vad som inte är det. Reflexmässigt är jag en inverterad version av min mamma. Hon har alltid krävt omedelbar behovstillfredsställelse. Så jag vägrar släppa fram några behov. Det är destruktivt. Så då skämtar jag om det. Och så kom Hannah Gadsby med Nanette. Och deklarerade att hon skulle sluta att skämta på sin egen bekostnad. Sluta frysa sina livsberättelser vid traumapunkten. Det kändes viktigt och sant.  Men vad ska jag då istället göra? Låta hela berättelsen ta plats. Början, mitten och slut. Var nu slutet är. Och var det nu började. Allt.

hannagadsby

Nu är jag så trött. Det började väl med ett krossat hjärta, sedan en graviditet, en depression och blodfattighet. Flera år av att ha svårt att andas. Fast ändå aldrig stanna upp. Av att vägra släppa fram några behov. Gråta på ensamma kvällar. Vara vaken långt in på nätterna. Prata med ingen alls. Framtvinga tystnad. Bara fortsätta gå på.

Nu har jag i alla fall en känsla av att inte riktigt sitta ihop. Uppdelad i så många enheter, inne i så många viktiga, kanske livsviktiga processer. Känns som att jag inte är närvarande i någon av dem. Frånkopplad. Tappar minnet och styrseln. Och Katten, du har rätt, kanske tappar jag till slut bort mig själv nånstans där jag inte längre går att hitta. Om jag inte hittar ett sätt att stanna upp och nysta upp allt. Kanske går hjärnan sönder så att jag blir en annan. Så tänker jag nu. Men så kan det plötsligt komma en tanke om att äsch, det är nog bara PMS, det är vintern, den jäveln, det är den mest arbetsintensiva perioden nu, du är bara trött, det är för att du lever ensam, ingen som frågar dig hur du mår. Så tänker jag att det är att jag känner efter för mycket. Sov lite så går det över.

Slutet, eller början på en ny berättelse, är ju att efter vi pratat, Katten, så pratade jag med min chef. Min milda och handlingskraftiga chef, rättfram dam i 45-års åldern. Hon strök möten, ströp inflöde och gav mig fjärrinloggning. Ett fönster att hinna ikapp, nysta upp, dessutom ifrån soffan hemma om jag skulle vilja. Och efter det samtalet så har jag sovit tre hela nätter. För första gången på jag minns inte när.

Sitter hopsjunken på en gammal trästol i vårt dragiga 1800-talshus med storblommiga tapeter och knarriga trägolv. Runt mig snurrar gammalt damm. Första veckan vi bodde här så städade jag som besatt. Finns så jädra många hörn där lort kan samlas. Och då hade ingen bott här på över ett år. Vi kom in i ett fullt möblerat hus. Men ganska fort flyttade jag saker in och ut. Gjorde det till vårt. Eller mest mitt, faktiskt, på insidan. Det är fint. Verkligen fint. Ibland kan jag sitta en lång stund i något av rummen och bara titta mig omkring. Låta ögonen glida glatt över färg och form. Nu. Nu när jag har en vecka ensam för första gången någonsin i huset. Veckan mellan jul och nyår. Så ska jag montera ner det jag byggt upp. Packa ner i kartonger. Girlanger, lampor, pryttlar och böcker. De där första veckorna här, maniska juliveckor när jag knappt sov, tänkte jag nog att jag aldrig mer skulle packa flyttlådor. Så tror jag det kändes i mig då. Som att jag ville landa. Kunna stanna. Äntligen. Kanske är det därför det är så svårt att få det här gjort. Trots att jag legat vaken många nätter och redan tänkt ut i precis vilken ordning det ska göras. Ändå så sitter jag här, nästan dubbelvikt på en hård trästol. Och bara tittar tomt framför mig. På kartongerna. På allt som inte blev. Eller i alla fall inte kommer att bli. Dessutom. Packar jag mina lådor utan att ännu ha någonstans att ta vägen. Så de kommer bara stå där, kartongerna. Och påminna oss, honom och mig, om att vi valt bort varandra. Så. Jag ger mig själv fem minuter till. Att sitta här på stolen.

Här sitter jag nu, kvällen före julafton. Äckelmätt efter att ha ätit chips och dipp till middag. I huset vi köpte tillsammans en vacker junidag 2011. Då trädgårdens alla fruktträd stod i blom. Och jag valde att blunda för alla andra tankar än de på honom och mig i denna lantidyll, med framtida barn tultandes runt våra ben. Jag ville det så mycket. Att det var så det skulle få bli för oss. För mig, äntligen.

Men ikväll är jag här ensam. För att han, och vår underbara tultande unge, är på Teneriffa med hans släkt. Eller ja, för att jag sagt att jag inte längre ville ha det här. Med honom. Visionen om honom och mig inramat av mina drömmars körsbärsträdgård. Vi ska inte vara Vi nåt mera. Och jag vet ju att det är rätt beslut. Jag ser helt andra saker när jag tittar på trädgården numera. Men satan. Vad ödsligt det blir att sitta här med mitt beslut dagen för dopparedan. Utan att kunna blåsa mitt kluckskrattande barn på mjuka magen. Jag försöker skaka av kylan inuti och utanpå genom att dricka portvin, äta skumtomtar och hoppskriksjunga till denna lista:

 

Jag är mitt i fritt fall. Ingen plats för skam. Den ger jag blanka fan i. Men ont gör det.