Sitter hopsjunken på en gammal trästol i vårt dragiga 1800-talshus med storblommiga tapeter och knarriga trägolv. Runt mig snurrar gammalt damm. Första veckan vi bodde här så städade jag som besatt. Finns så jädra många hörn där lort kan samlas. Och då hade ingen bott här på över ett år. Vi kom in i ett fullt möblerat hus. Men ganska fort flyttade jag saker in och ut. Gjorde det till vårt. Eller mest mitt, faktiskt, på insidan. Det är fint. Verkligen fint. Ibland kan jag sitta en lång stund i något av rummen och bara titta mig omkring. Låta ögonen glida glatt över färg och form. Nu. Nu när jag har en vecka ensam för första gången någonsin i huset. Veckan mellan jul och nyår. Så ska jag montera ner det jag byggt upp. Packa ner i kartonger. Girlanger, lampor, pryttlar och böcker. De där första veckorna här, maniska juliveckor när jag knappt sov, tänkte jag nog att jag aldrig mer skulle packa flyttlådor. Så tror jag det kändes i mig då. Som att jag ville landa. Kunna stanna. Äntligen. Kanske är det därför det är så svårt att få det här gjort. Trots att jag legat vaken många nätter och redan tänkt ut i precis vilken ordning det ska göras. Ändå så sitter jag här, nästan dubbelvikt på en hård trästol. Och bara tittar tomt framför mig. På kartongerna. På allt som inte blev. Eller i alla fall inte kommer att bli. Dessutom. Packar jag mina lådor utan att ännu ha någonstans att ta vägen. Så de kommer bara stå där, kartongerna. Och påminna oss, honom och mig, om att vi valt bort varandra. Så. Jag ger mig själv fem minuter till. Att sitta här på stolen.

Här sitter jag nu, kvällen före julafton. Äckelmätt efter att ha ätit chips och dipp till middag. I huset vi köpte tillsammans en vacker junidag 2011. Då trädgårdens alla fruktträd stod i blom. Och jag valde att blunda för alla andra tankar än de på honom och mig i denna lantidyll, med framtida barn tultandes runt våra ben. Jag ville det så mycket. Att det var så det skulle få bli för oss. För mig, äntligen.

Men ikväll är jag här ensam. För att han, och vår underbara tultande unge, är på Teneriffa med hans släkt. Eller ja, för att jag sagt att jag inte längre ville ha det här. Med honom. Visionen om honom och mig inramat av mina drömmars körsbärsträdgård. Vi ska inte vara Vi nåt mera. Och jag vet ju att det är rätt beslut. Jag ser helt andra saker när jag tittar på trädgården numera. Men satan. Vad ödsligt det blir att sitta här med mitt beslut dagen för dopparedan. Utan att kunna blåsa mitt kluckskrattande barn på mjuka magen. Jag försöker skaka av kylan inuti och utanpå genom att dricka portvin, äta skumtomtar och hoppskriksjunga till denna lista:

 

Jag är mitt i fritt fall. Ingen plats för skam. Den ger jag blanka fan i. Men ont gör det.