https://www.google.se/maps/@63.6715445,19.6443948,3a,75y,163.52h,95.74t/data=!3m4!1e1!3m2!1s8oZBtaNxR6MoyCRCGlM8SA!2e0

Att jag inte är ett med min samtid är redan etablerat. GPS började jag till exempel använda först 2014. Trots rätt kasst lokalsinne och oförmåga att läsa kartor i bil pga våldsamma problem med åksjuka. Detta för att säga att jag vet att jag är senfärdig, att jag borde kommit på detta tidigare. Länken ovan leder till en googlemaps-vy. Streetview. Över huset där jag bott längst under min uppväxt. Mellan åtta- och fjorton-års-ålder. Sist jag stod precis vi står i ”street view” var 2006, året efter att min styvfar dött i cancer. Men jag tänker på det huset och allt som där rymdes. Inte ofta. Men regelbundet. Kan längta efter att få stå precis där. Kunna vända mig om och se ut över byn. Så därför är det knas att jag kom på bara häromdagen att jag kunde, via internet, gå dit prick när jag vill. Och när jag väl gjorde detta var jag helt oförberedd på alla bilder som kom rinnandes över mig. Tydligast framträdde bilder av en granne i byn. En färgstark person som gick en årskurs över mig. Då de bilder som framträder i viss utsträckning handlar om honom i mycket privata situationer benämner jag honom här på www endast som H. Han kanske bor kvar där ännu, om det vet jag ingenting. Vi förlorade kontakten när vi fortfarande var i tidiga tonår.

Den första bilden som kom för mig där jag satt framför datan var H i mellanstadieålder då han kom löpandes i full furiös karriär emot och förbi oss på vår uppfart. Våra rop gjorde inget för att få honom att dra ner på takten. Hans mycket äldre bror kom strax efter honom och förklarade med andan i halsen att H precis bevittnat sin far avlida. I vad jag minns som hjärtinfarkt. Hemma i deras kök. Minnet av hans ansiktsuttryck när han sprang förbi oss den dagen sitter kvar i mig ännu, fick jag märka.

Sedan kom en bild av en av mitt livs mest pinsamma händelser. Som jag därefter förnekat, för alla inklusive mig själv. Tyvärr mindre framgångsrikt i det senare fallet. Den involverar H, men när vi var yngre. Nyinflyttad blev jag snabbt tagen av hans karisma, H som hävdade att han dödat en älg med slangbella. Jag var kär, så var det. Och en kväll när jag kom ur duschen som ca nio år så hörde jag H sladda in på grusgången utanför. En av mina bröder stod på bron och pratade med honom. Jag tänkte i min nioåringslogik att  ja, eftersom jag är kär i honom och jag hoppas att han kommer bli det i mig så kommer han ju se mig naken till slut. Lika bra att göra bort det med en gång. Så jag gick ut på bron spritt språngande. Tänkte i språnget att ha! nu får nog den här relationen lite mer fart. Jag fick ingen reaktion så där omedelbart, förutom av min mamma som resolut sa åt mig att gå in igen, jag kunde ju få urinvägsinfektion. H nämnde det heller inte på många år. Och när han väl gjorde det förnekade jag i sten. Misstänkliggjorde honom på basis av välkänd mytomantendens, se älgdräparhistorien.

En motbild till denna som kom för mig utspelade sig i skolbussen, på vägen som ledde upp till vårt hus. Jag var i ett uppviglande skov av att driva H till vansinne. Minns inte precis hur, men tror det mest sannolikt gick ut på att jag hävdade att han ljög om något, vilket han oftast också gjorde. Jag visste väl att han var nära att explodera, jag njöt av det och det märktes säkert. Jag stod bredbent i mittgången och H kom emot mig snabbt och bestämt och delade ut en välriktad uppercut så att jag flög bakåt i en båge. Blodet rann ymnigt ur min mun. Jag minns det hela som lika delar skrämmande, förvånande och vansinnigt spännande. Det var som ur en av de actionfilmer vi brukade kolla på. Tänk att det hände mig.

Det som var mest förvånande för mig där jag satt och transporterades till min barndom via skärmen var att dessa bilder kom bland de första. För det finns ett myller av bilder. Framförallt av min familj. Kanske var det något med den dagen jag satt framför datan. Som gjorde att andra portar i hjärnan öppnades. Jag är tacksam för att jag fick lite respit. Är nu mer beredd nästa gång jag ställer mig framför huset. Och tar street viewn genom byn som jag bär med mig i mina ben.

Bloggen tog visst, nästan bortom vår förskyllan, en längre semester. Beroende på att rautern hos en av oss exploderade pga blixt, på att vi rest både utrikes och inrikes och att sommaren och hettan gjorde oss rätt så oföretagsamma och enkelspåriga i tanken. Men, vi har som vanligt utforskat hela känsloskalan. En del njut, en del tandagnisslan. Och! Vi har semestrat tillsammans, Katt och Tjeck, i vår hemstad. Succé!

image

Nu är vi dock åter hemma i våra respektive vardagar och gamla och nya tankar och känslor börjar hopa sig. Guskepris och fy farao! Samtidigt. Idag har vi 31 grader i skuggan här i den småländska skogen. Detta faktum och att jag lever i snart två års ackumulerad sömnbrist gör mig gråtmild. Alltsomoftast. För att släppa ut gråten har jag några gamla trotjänare. En är denna pärla (som dessutom porträtterar vänskap och kärlek på ett förjävla fint sätt):

Tyckte den var fenomenal när jag såg den första gången när jag var typ elva och det gör jag till denna dag. Fira all kärlek! Upp till kamp! Satans snubbar! Äg ditt liv! TOWANDA!

”Min längtan är bara du”

 

Imorgon ska vi åka till den enda platsen som beständigt är den jag kallar hem. Andra gånger när jag klivit av tåget där har det hänt att jag gråtit av lycka. Satt mig ner på knä och lagt händerna på asfalten. En sån obeskrivlig lättnad. Att känna att jag hör till. Där min rytm går in i de andras. Satsmelodi och skratt. En vecka blir vi där. Och Katten väntar in oss när vi kommer. Vad mer kan en önska, så säg?

Jag är uppvuxen i en familj som i mångt och mycket kan beskrivas med orden: mycket snack och lite hockey. De, och i viss utsträckning också jag, frossar ofta och gärna i att brodera och utsmycka sina historier för dramatisk effekt. En är alltså tvungen att lära sig att ta det som sägs med en stor skopa salt. Jag har lärt mig att inte tro något förrän jag ser det och att ta varje löfte som något helt hypotetiskt.

Du och jag Kitty, vi har ju många storslagna livsplaner. Som innefattar resor bland annat. Ett resmål har vi haft i pipelinen bra länge nu. Och jag har flera gånger fått stiga tillbaka, säga nja, inte nu, men snart. Fast jag lovat. Det har att göra med min totala oförmåga att hålla i pengarna. Samt begränsningar i planeringsförmåga överlag. Eller kanske är det för att jag generellt har svårt att säga nej. Vilket gör att verkligheten stoppar mig förr eller senare. Som i det här fallet, stoppad innan jag kommer iväg till New York. Med dig, katten. Idag drömmer jag mig dit. Svärisarna ringde imorse, innan de klev på planet till just Det Stora Äpplet.

Jag vill alltså återkomma till det löftet. För jag tycker egentligen att en inte får lova utan att vara säker på att kunna hålla det. Vi SKA dit. Till New York. Innan vi dör, men helst långt dessförinnan. Och till en massa andra ställen. Men idag, reser vi dit i fantasin.

Så här kommer två klipp.

Ett som mer ska ge drömstoff:

Och ett som är mer informativt:

 

Och känns det deppigt att bara få resa i fantasin, så kanske det här kan muntra upp något: