Dessa urklipp ur mediaflödet frammanar lyckotårar hos mig.

Kakans sommarprat! Jag säger ja! Jag är med på ungefär allt hon säger. Nu kör vi!

Karin "Kakan" Hermansson. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Dokumentärfilmen Belleville Baby! Paris, tillbakablick på längtan till att livet, det riktiga, ska börja och det här med nya ögon på gammal kärlek. Att skärskåda idén om att en kan rädda någon annan med sin kärlek.

Fannys himla geniblogg som gör att det sprakar på ett lustfyllt sätt i min hjärna, som bygger upp mig och gör att jag sakta men säkert höjer kampnäven.

Och så Agnes Wolds sommarprat som jag precis lyssnade på ute i regnet som blandades med gråt. Heja världens kvinnor och fy fan alltså vilken uppförsbacke vi har att spurta uppför!

Agnes Wold. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Och en bubblare

för hon får mig inte att gråta, utan mer ta glädjeskutt!

 

Michaela ger Alex Schulman nio handfasta tips. Hurra!

Processed with VSCOcam with f2 preset

 

 

Bloggen tog visst, nästan bortom vår förskyllan, en längre semester. Beroende på att rautern hos en av oss exploderade pga blixt, på att vi rest både utrikes och inrikes och att sommaren och hettan gjorde oss rätt så oföretagsamma och enkelspåriga i tanken. Men, vi har som vanligt utforskat hela känsloskalan. En del njut, en del tandagnisslan. Och! Vi har semestrat tillsammans, Katt och Tjeck, i vår hemstad. Succé!

image

Nu är vi dock åter hemma i våra respektive vardagar och gamla och nya tankar och känslor börjar hopa sig. Guskepris och fy farao! Samtidigt. Idag har vi 31 grader i skuggan här i den småländska skogen. Detta faktum och att jag lever i snart två års ackumulerad sömnbrist gör mig gråtmild. Alltsomoftast. För att släppa ut gråten har jag några gamla trotjänare. En är denna pärla (som dessutom porträtterar vänskap och kärlek på ett förjävla fint sätt):

Tyckte den var fenomenal när jag såg den första gången när jag var typ elva och det gör jag till denna dag. Fira all kärlek! Upp till kamp! Satans snubbar! Äg ditt liv! TOWANDA!

Sirapsseg tröttsöndag, med regn ute och blues inne. Lite utlöst av den briljanta tjecklistan du sammanställde, Katten. Vilken värld och tid vi lever i, alltså. Min vana trogen går jag alltså till min trygga plats, fantasin, eller fantasivärlden aka the business of show. Spånar efter bästa förmåga på filmer jag gillat som i mitt huvud handlat mest om livets främsta krydda, grymma vänskapsrelationer. Det som är guldbeläggningen på mitt järnrörsliv är mina bästisar. Har sån infernalisk tur med vilka jag lyckats få dela det med. Alltet. Tur, och jag har valt jävligt noga. Så filmer med fina vänskaper sätter igång mig på alla cylindrar. Vänskap är livets true romance. Försöker mig på någon slags topp-10-lista.

En tokrolig med återupprättelsetema:

Älskar deras bejakande och bekräftande kommunikationsstil. Romy och Michelle går inte att låta bli att älska.

Bästisar på barns vis:

Som barn kan vi vara så otroligt bra på att vara lojala och stöttande. Och ibland inte alls, såklart. Men vänskapsvärlden kan vara så totalt magisk där runt tio-tolvårsåldern.

Tonårsbästisfilm med edge:

De här två. Kanske handlar det om att jag skulle velat vara mer som dem som tonåring. Too cool for school.

80-talshighschoolfilmsbästisar med inslag av olycklig kärlek:

Vill tro att jag skulle hugga av alla extremiteter för att ha en så dedikerad vän som Duckie.

Kickass-klassiker:

Ryser, tjoar, biter på naglarna och gråter varje gång jag ser den här. Tjusningen bleknar aldrig.

Coola kids-bästisar:

Önskar så att jag var så smartkvickspexig på ett sätt som de här två coola glinen är. Phuket Thailand, liksom…

Stort gäng med tighta kreativa vänner som glidit isär men hittar tillbaka till varandra:

Den ultimata drömmen är väl alltid att tillhöra en eklektisk, sammansvetsad grupp som alla älskar varann och gör grejer tillsammans. Och inte så dumt om en av dem ägde typ ett slottliknande hus på engelska landsbygden.

Bästa vänner som gör allt tillsammans:

En till film som jag gråter till varje gång. De är varandras bästa på alla sätt. Blir tonårsgravida samtidigt och gifter sig med varsitt stolpskott. Stöttar, älskar och står upp för varann oförtrutet. Så jäkla vackert.

Så måste ju vår favorit, som vi såg typ 5 gånger på din 31:a födelsedag, upp på listan, Katten:

Såg den först ensam på bio och kved av skratt och fylldes av sån överväldigande kärlek för alla mina bästisar, speciellt psykona.

Och även fast de övriga inte har någon inbördes ordning, så är det här min favorit:

Just så. Det är vad jag helst av allt vill ha. Bo precis så att jag kan gå till mina bästaste bästa. Inte göra nåt spektakulärt just. Mest sitta och dricka kaffe, kanske laga mat ihop och lattja runt.

Det är Drömmen.

Rösten som instrument är väldigt spännande, tycker jag. Förutom att jag sjungit i kör sedan barnsben så älskar jag folk som kan härma saker med rösten. Allt från trumpeter till fåglar till fordon till sin mormor. Och dialekter är underbart. Får njutrys av nästan alla (förutom kanske just småländskan, vilket kan tyckas ironiskt, när det ju nu är där jag bor). I mitt huvud är jag mycket bra på att ljudhärma och göra alla upptänkliga dialekter. Har en pågående inre dialog nästan konstant med en massa olika röster. Ok, fattar att det låter tokigt, men det handlar alltså mest om att jag gillar ljud, språk och röster. Och att leka med dem. Och nu finns en rolig film på typ det temat.

In a World.

LAKE BELL som skrivit, regisserat och som också spelar huvudrollen, är förresten femme-tastisk och på hela taget geni.

Roligt med röstskådespelare och röstcoaching, dessutom faller filmen rätt in i den lättsamt underhållande men ändå smarta kategorin som är guldet jag vaskar efter när jag tåsurfar. Livet alltså. Ibland regnar det lemonad.

Innan jag gick på föräldraledighet gick jag såklart omkring och fnulade på hur det skulle komma att bli, gjorde små och stora planer. Bland annat tänkte jag att det skulle bli ett utmärkt tillfälle att komma ikapp med jobbläsningen. Läsa alla de tunga klassiska psykologiska verken jag aldrig tog mig tid att läsa under utbildningen, samt de mer lättsamma böcker i ämnet jag köpt på mig sedan jag börjat jobba. Den där högen som jag bara hurvas av när jag ser den. En betydande del av mitt ständiga dåliga samvete. När jag sa nåt om den här läsaikapp-planen till andra som redan var föräldrar så tittade de på mig med vad som i mångt och mycket liknade milt medlidande. De skakade kanske lite på huvudet till och med och mjukvädjade att jag skulle överväga att kanske låta mig själv ta det lite lugnt om jag fick tid för mig själv.

Att de var försiktiga, försökte vara skonsamma, förstår jag nu. Att ta in någon form av information med konstant sömnbrist är en utmaning. Att läsa görs extra svårt av att båda armarna oftast är upptagna. Första tiden av konstant amning, sedan, när fröet börjar sprattla omkring, av att bara hålla reda på alla tentakler. Så jag har läst exakt ingen av böckerna i jobbhögen. Däremot har jag blivit en baddare på att manövrera datorn med tårna. Kund numera hos både Netflix och HBO Nordic. Har plöjt massor med serier och filmer. Vissa bra, många mindre bra. Mitt tröttsåsiga huvud har inte kunnat smälta en så väldigt stor kvot solid kvalitet, så jag och mina tår har blivit oerhört slipade i konsten att sila fram hyfsat roande skräpproduktioner. Har med sovande barn i famn ägnat många timmar per dygn åt att leva i en snäll låtsasvärld.

Har till exempel äntligen sett serien Lost. Många år efter alla andra. Jag var förtjust, mycket spännande och härligt absurt. Också återsett gamla favoriter så som Ally McBeal, Gilmore Girls, Sex and the City och Party of Five i sina helheter. Intressant att se dem nu och inse att min nuvarande ålder gör att jag identifierar mig med andra karaktärer och tolkar skeenden helt annorlunda. Nya upptäckter som kommer sitta kvar länge är bland annat Homeland, Breaking Bad och Orange is the New Black.

Bland filmer har jag sett otroligt mycket skräp. Men tänkte jag skulle tipsa om tre som mitt tröghuvve gillat:

 

Frances Ha var den jag pratade om tidigare idag, Katten. Kollakolla!