https://www.google.se/maps/@63.6715445,19.6443948,3a,75y,163.52h,95.74t/data=!3m4!1e1!3m2!1s8oZBtaNxR6MoyCRCGlM8SA!2e0

Att jag inte är ett med min samtid är redan etablerat. GPS började jag till exempel använda först 2014. Trots rätt kasst lokalsinne och oförmåga att läsa kartor i bil pga våldsamma problem med åksjuka. Detta för att säga att jag vet att jag är senfärdig, att jag borde kommit på detta tidigare. Länken ovan leder till en googlemaps-vy. Streetview. Över huset där jag bott längst under min uppväxt. Mellan åtta- och fjorton-års-ålder. Sist jag stod precis vi står i ”street view” var 2006, året efter att min styvfar dött i cancer. Men jag tänker på det huset och allt som där rymdes. Inte ofta. Men regelbundet. Kan längta efter att få stå precis där. Kunna vända mig om och se ut över byn. Så därför är det knas att jag kom på bara häromdagen att jag kunde, via internet, gå dit prick när jag vill. Och när jag väl gjorde detta var jag helt oförberedd på alla bilder som kom rinnandes över mig. Tydligast framträdde bilder av en granne i byn. En färgstark person som gick en årskurs över mig. Då de bilder som framträder i viss utsträckning handlar om honom i mycket privata situationer benämner jag honom här på www endast som H. Han kanske bor kvar där ännu, om det vet jag ingenting. Vi förlorade kontakten när vi fortfarande var i tidiga tonår.

Den första bilden som kom för mig där jag satt framför datan var H i mellanstadieålder då han kom löpandes i full furiös karriär emot och förbi oss på vår uppfart. Våra rop gjorde inget för att få honom att dra ner på takten. Hans mycket äldre bror kom strax efter honom och förklarade med andan i halsen att H precis bevittnat sin far avlida. I vad jag minns som hjärtinfarkt. Hemma i deras kök. Minnet av hans ansiktsuttryck när han sprang förbi oss den dagen sitter kvar i mig ännu, fick jag märka.

Sedan kom en bild av en av mitt livs mest pinsamma händelser. Som jag därefter förnekat, för alla inklusive mig själv. Tyvärr mindre framgångsrikt i det senare fallet. Den involverar H, men när vi var yngre. Nyinflyttad blev jag snabbt tagen av hans karisma, H som hävdade att han dödat en älg med slangbella. Jag var kär, så var det. Och en kväll när jag kom ur duschen som ca nio år så hörde jag H sladda in på grusgången utanför. En av mina bröder stod på bron och pratade med honom. Jag tänkte i min nioåringslogik att  ja, eftersom jag är kär i honom och jag hoppas att han kommer bli det i mig så kommer han ju se mig naken till slut. Lika bra att göra bort det med en gång. Så jag gick ut på bron spritt språngande. Tänkte i språnget att ha! nu får nog den här relationen lite mer fart. Jag fick ingen reaktion så där omedelbart, förutom av min mamma som resolut sa åt mig att gå in igen, jag kunde ju få urinvägsinfektion. H nämnde det heller inte på många år. Och när han väl gjorde det förnekade jag i sten. Misstänkliggjorde honom på basis av välkänd mytomantendens, se älgdräparhistorien.

En motbild till denna som kom för mig utspelade sig i skolbussen, på vägen som ledde upp till vårt hus. Jag var i ett uppviglande skov av att driva H till vansinne. Minns inte precis hur, men tror det mest sannolikt gick ut på att jag hävdade att han ljög om något, vilket han oftast också gjorde. Jag visste väl att han var nära att explodera, jag njöt av det och det märktes säkert. Jag stod bredbent i mittgången och H kom emot mig snabbt och bestämt och delade ut en välriktad uppercut så att jag flög bakåt i en båge. Blodet rann ymnigt ur min mun. Jag minns det hela som lika delar skrämmande, förvånande och vansinnigt spännande. Det var som ur en av de actionfilmer vi brukade kolla på. Tänk att det hände mig.

Det som var mest förvånande för mig där jag satt och transporterades till min barndom via skärmen var att dessa bilder kom bland de första. För det finns ett myller av bilder. Framförallt av min familj. Kanske var det något med den dagen jag satt framför datan. Som gjorde att andra portar i hjärnan öppnades. Jag är tacksam för att jag fick lite respit. Är nu mer beredd nästa gång jag ställer mig framför huset. Och tar street viewn genom byn som jag bär med mig i mina ben.

”Min längtan är bara du”

 

Imorgon ska vi åka till den enda platsen som beständigt är den jag kallar hem. Andra gånger när jag klivit av tåget där har det hänt att jag gråtit av lycka. Satt mig ner på knä och lagt händerna på asfalten. En sån obeskrivlig lättnad. Att känna att jag hör till. Där min rytm går in i de andras. Satsmelodi och skratt. En vecka blir vi där. Och Katten väntar in oss när vi kommer. Vad mer kan en önska, så säg?

Kärlek? Vad är det ens?

Eh hej, eviga fråga. Och nä, har inga planer på att ge mig på den på ett allomfattande sätt. Det har gjorts.

Men rent affektmässigt måste det ju vara en kombination av de två positiva affekterna glädje och intresse. Alltså, att nån form av nyfikenhet på personen väcks och upprätthålls och att detta kopplas samman med en känsla av välbehag. Det här är aldrig svårt för mig att förstå och koppla samman när det gäller vänskaplig kärlek. Det är så klockrent och förjävla gött allting. Att veta att en trivs i någons sällskap och att i stort sett allt den personen gör kommer att intressera mig. Men när det ska till romantisk kärlek trasslas trådarna ihop för mig. När jag fått för mig att jag varit kär i nån snubbe har det jamen alltid varit någon av de vassa negativa affekterna med i blandningen som satt hela mitt jag i gungning. Och det är vad jag tänkt att det ska innebära att vara kär i nån. Att det kommer ett stänk av skam och självtvivel med, rädsla att svikas eller överges, ledsnad över att inte höras eller förstås. Men jag tror jag kommit till punkten när jag tänker att nä. Förihelvete. Ska det vara så så kan det vara. För jag vet att kärlek kan vara på andra sätt. När det bara känns bra. Mest hela tiden. Som det jag har med mina bästa vänner, min valda familj. Med alla mina bästisar har det varit som en himlastormande kärlekshistoria från start för mig. De som personer har drabbat mig, knockat mig helt och i den första fasen har jag knappt kunnat tänka på något annat. Har pratat sönder min omgivnings öron om den här underbara nya personen jag upptäckt går omkring och finns. Den här personen som jag bara måste ha med i mitt liv. Så har jag klurat på hur det ska gå till, ja, uppvaktat. På massa olika sätt. Fast ändå lite i smyg. Tills plötsligt så var vi vänner för livet. Det finns en hel massa underbaringar som jag med säkerhet vet att jag kommer älska livet ut. Och det kommer komma fler.

Men att säga de där kärleksorden, det är jag allvarligt helt skräp på. Så pass att jag en gång svarade en pojkvän som sa ”jag älskar dig” för första gången med ett surmulet och korthugget ”håll käft!”. Huga! Dock kommunicerar jag det på en mängd andra sätt, som jag hoppas går fram till de som räknas. Tänker att jag måste öva mig på att säga orden dock. Så att mitt barn lär sig det med.

I alla fall. Allt detta för att säga att de senaste dagarna har jag gått omkring och känt kärlek extra tydligt. Och saknad. Som jag tänker är intresse, välbehag och ledsnad i en mix. Riktad till mitt barn som fyllt ETT ÅR. Och till en rar Kink. Kinken är en person som funnits i mitt liv i mer än tio år nu. Vi har studerat på universitet och, ja, jag kommer säga det, livets hårda skola tillsammans. Vi har frust- och fnitterskrattat tillsammans otaliga gånger, men det har också förekommit gråt. Vi har delat oro inför seg start att komma ut i arbetslivet, jämfört arbetsansökningar och intervjuoutfits. Vi har kalasat i många olika konstellationer, på många olika platser. Vi har pratat kärlek med varandra, sådan som spirar och sådan som tar slut. Vi har rest, plåstrat om skavsår och smörjt solbrännan. Var först båda lite blasé inför den spirituella sidan av vandringssemester, men fick sakta kapitulera inför att de stora frågorna hinner ikapp en när en ägnar dagar åt att gå. Vi är på många sätt olika och lever nu rätt så himla olika liv, men vi håller i och kommer så göra. Saker som jag älskar med Kinken är till exempel hennes värme och omtanke. Som hon alltid månar om att visa. Hur hon oförtrutet jobbar för att upprätthålla relationer trots avstånd och vardagen som kommer emellan. Hur hon är full av kontraster. Hennes förmåga att fokusera, hennes skarpa intellekt och ambition kontrasterat av ett härligt släppa ner håret och puta med magen-livsnjutarjag. Att hon länge hävdat att hon går igång på tvålfagra badboys för att sedan ge sitt hjärta helt åt den snällaste och mest chosefria gullisen någon av oss stött på. Att hon är för vass och förhärdad för att kunna roas av romantiska komedier, samtidigt som hon smälter och kvittrar när hon ser gulliga djur, speciellt valpar. Att hon är så ljuv och vän och samtidigt väljer en extrem träningsform som innebär att hoppa runt och sparkas bland annat. Att hon ser mycket städad ut men har en hyfsat dirty humor. Kinken. Jag älskar allt med dig och är så glad att vi ska vandra hand i hand genom livet. Och jag saknar dig. Nåjävulskt bitvis.

Bedrövad. Näst intill bedövad. Försöker komma igen. Hitta något att hålla mig i. Inte fastna i ilska eller uppgivenhet. Känns som att mitt barn kommer växa upp i en värld som mörknar. Det vill jag inte gå med på! Initiala impulser handlar om att vilja gömma sig, alternativt flytta. Men vart ska vi ta vägen?!

Så rådvill så gör jag som jag brukar. Streamar min och många andras tv-mamma. Oprah. Ta mig i din famn och låt oss gråta.

Sirapsseg tröttsöndag, med regn ute och blues inne. Lite utlöst av den briljanta tjecklistan du sammanställde, Katten. Vilken värld och tid vi lever i, alltså. Min vana trogen går jag alltså till min trygga plats, fantasin, eller fantasivärlden aka the business of show. Spånar efter bästa förmåga på filmer jag gillat som i mitt huvud handlat mest om livets främsta krydda, grymma vänskapsrelationer. Det som är guldbeläggningen på mitt järnrörsliv är mina bästisar. Har sån infernalisk tur med vilka jag lyckats få dela det med. Alltet. Tur, och jag har valt jävligt noga. Så filmer med fina vänskaper sätter igång mig på alla cylindrar. Vänskap är livets true romance. Försöker mig på någon slags topp-10-lista.

En tokrolig med återupprättelsetema:

Älskar deras bejakande och bekräftande kommunikationsstil. Romy och Michelle går inte att låta bli att älska.

Bästisar på barns vis:

Som barn kan vi vara så otroligt bra på att vara lojala och stöttande. Och ibland inte alls, såklart. Men vänskapsvärlden kan vara så totalt magisk där runt tio-tolvårsåldern.

Tonårsbästisfilm med edge:

De här två. Kanske handlar det om att jag skulle velat vara mer som dem som tonåring. Too cool for school.

80-talshighschoolfilmsbästisar med inslag av olycklig kärlek:

Vill tro att jag skulle hugga av alla extremiteter för att ha en så dedikerad vän som Duckie.

Kickass-klassiker:

Ryser, tjoar, biter på naglarna och gråter varje gång jag ser den här. Tjusningen bleknar aldrig.

Coola kids-bästisar:

Önskar så att jag var så smartkvickspexig på ett sätt som de här två coola glinen är. Phuket Thailand, liksom…

Stort gäng med tighta kreativa vänner som glidit isär men hittar tillbaka till varandra:

Den ultimata drömmen är väl alltid att tillhöra en eklektisk, sammansvetsad grupp som alla älskar varann och gör grejer tillsammans. Och inte så dumt om en av dem ägde typ ett slottliknande hus på engelska landsbygden.

Bästa vänner som gör allt tillsammans:

En till film som jag gråter till varje gång. De är varandras bästa på alla sätt. Blir tonårsgravida samtidigt och gifter sig med varsitt stolpskott. Stöttar, älskar och står upp för varann oförtrutet. Så jäkla vackert.

Så måste ju vår favorit, som vi såg typ 5 gånger på din 31:a födelsedag, upp på listan, Katten:

Såg den först ensam på bio och kved av skratt och fylldes av sån överväldigande kärlek för alla mina bästisar, speciellt psykona.

Och även fast de övriga inte har någon inbördes ordning, så är det här min favorit:

Just så. Det är vad jag helst av allt vill ha. Bo precis så att jag kan gå till mina bästaste bästa. Inte göra nåt spektakulärt just. Mest sitta och dricka kaffe, kanske laga mat ihop och lattja runt.

Det är Drömmen.

Apropå det hon sa, Lugn. Om lustfyllda minnen. När jag var ett litet barn kallade jag kompisarna på gården för mina människor. Som i: nu går jag ut och leker med mina människor. Jag har alltid varit bra på att hitta vänner. Det är det bästa med mig. Och varför det inte är synd om mig.

Den första som jag tydligt minns är Angelica. Hon blev min bästa vän i lekis. Vi var fyra personer som gick i sexårs, hon och jag, Markus och Stefan. Så, det kanske var rätt givet. Att vi skulle bli vi. Men jag tyckte att hon var magisk från första stund. Innan jag ens hade varit hemma hos henne hade hon trollbundit mig med historier om att hon i sitt hem hade ett helt rum som bara var ett bollhav som man bara kunde komma in i från en lucka i taket. Det var hittepå såklart. Men det förtog inte något alls ifrån min fascination. Det hon däremot hade i sitt hem var ett rum där en fick rita hur mycket en ville på väggarna. Bara en sån sak. Plus en ladugård full med kor, kalvar, kattungar och hö. Och på gården flera hundar. Dessutom hade hon en egen sandstrand vid en sjö. Och så en båt med åror såklart. Hon hade en megasnäll mamma som sa ja till det mesta, en rolig gruffig pappa och en storebror med en dator. En gång när Angelica och hennes bror slog vad med sin pappa om att han inte kunde rida på en ko muttrade han och skulle promt bevisa att det kunde han visst. Och det gjorde han. Men han bröt armen på kuppen.

Hemma hos Angelica var det som att jag fick sockerdricka i hela kroppen, på ett bra sätt. När jag kom till henne kunde jag se henne stå och hoppa av lycka i köksfönstret, vilket såklart fick mig att hoppa fram på uppfarten. Hon kunde länge inte säga R, i en del av landet där de flesta faktiskt kan det. Men jag slutade såklart också säga R och började prata som henne. För hon var allt jag ville vara. Hon öppnade så många världar jag aldrig vetat fanns. Vi läste Starlet i BadenBadenstolar på gräsmattan och drack saft ur såna där sugrör med massa krumelurer. Vi gjorde konstsimprogram i matchande baddräkter nere i sjön, klädde ut oss och dansade för hennes bror och hans kompisar till musik från hans dator. Vi letade efter vättar och tomtar i skogen, lekte superhjältar i hagen, lät kalvarna slicka på våra händer under mjölkningen tidigt på mornarna, ritade stafettvarelser, sov skavfötters, viskade och fnittrade sönder. Jag ville vara hos henne tusen gånger mer än jag ville vara hemma. Så jag åkte dit olovandes hela tiden. Det resulterade i att jag var tvungen att ha en lapp till min busschaufför, till fröken och till hennes taxichaufför för att jag skulle få lov att åka dit. Hemma hos Angelica var jag på mitt åttaårsdag. Där kom hela hennes familj in och sjöng för mig på morgonen, jag fick frukost och paket på sängen. Det hade jag aldrig varit med om förut.

När vi var ungefär tio introducerade hon mig till hur man fixade den perfekta snedluggen, hur man gick upp i brygga och vi såg filmen Coctail med Tom Cruise hemma hos henne om och om och om igen. Lekte därefter bartenders med all vätska, karamellfärg, entusiasm och frenesi som kunde uppbådas.

I högstadiet anammade vi gemensamt hennes storebrors straight edge-stil efter bästa förmåga. Lånade hans huvtröjor med bandnamn på och lyssnade på hans kassettband på freestylen. Vi fick inte vara med de andra. Men vi hade varandra. Och sockerdrickan i kroppen satt kvar, inemellan alla tonårskval.

Sedan var det Angelica som introducerade mig för min barnafar, som läste till arkeolog tillsammans med henne på universitetet. Allt det är en annan historia. Men tänk ändå.

Vilken tur jag hade. Som fick henne då som liten sexårig fladdrande vante.

Idag har jag, pga vår, börjat rensa ut och städa i vrårna. Försökte vara iskall och osentimental i garderobsgenomgången. Gick hyfsat. Kastar två kassar fulla med noppiga, håliga och urtvättade plagg. Det finns ändå alltid några plagg som det är helt omöjligt att göra sig av med. Av olika skäl. Som den v-ringade bruna tröjan jag köpte i Paris när jag var nitton. Eller baddräkten från 60-talet jag köpte i nyskick i en nu nedlagd second hand-butik i Härnösand.  Eller tröjan med trycket UMEÅ som jag hade på mig på min första (blind)dejt med Daniel. Jag var tjugoett. Tog tåget till Uppsala efter ett par intensiva veckor av mailande och kärleksförklaringar över telefon. Eftersom vi aldrig sett varandra tidigare ville jag försäkra mig om att han skulle känna igen mig när jag klev ut på perrongen. Så jag gick och köpte tröjan med UMEÅ-trycket. Och meddelade att det var vad jag skulle ha på mig. Så skedde också. Men han skulle nog känt igen mig i alla fall. Nervösskakig och blek som jag var. Den tröjan fick hångla. Oj bara!

ungefär såhär var jag klädd

ungefär såhär var jag klädd