Ni känner igen det. Ni har garanterat hört det och säkert har ni sagt det själva. ”Det är lite mycket nu men snart blir det lugnare” och ”jag vet att jag stressat lite för mycket men efter den här puckeln kommer det plana ut”. Att jag håller på så där blev just supertydligt för mig. Jag var på väg att skriva ett kort kort inlägg om att det varit en lång dag och att jag nu ska krypa i säng. Så scrollade jag ner och såg mönstret. Varannat inlägg är långt och väl illustrerat, och resten korta telegramartade hafsverk. Vi vet ju vilka som är mina, och en ser ju att det pågått en tid. Förra våren blev det svart för ena ögat och jag trodde att jag gått in i väggen, i somras ramlade håret av och frisören rekommenderade provtagning, o höstas fick jag kristallsjukan och nu har jag börjat vakna fem på morgnarna. Det sista skrämmer mig nog mest, allt det andra har visat sig vara ofarligt. Men jag vet ju att sömnen är det starkaste skyddet mot stress och jag har alltid haft just sömnen på min sida. Ska den balla ur nu?

Med åren har jag blivit rätt så bra på att inte måsta prestera för att hävda mig mot andra. Jämför mig ganska lite numer. Det är snarare affekttåligheten som inte hängt med i utvecklingen. De senaste åren har jag haft lite… relationell motvind, vilket inneburit att det alltid funnits jobbiga känslor att fly från. Medelst träning, medelst extrajobb, medelst flyttar och renovering, resor, lopp, brödbak, föreläsningar, middagar, inläsning, och allmän runtflängning. Vet inte hur det kommer sluta. Hur det kommer bli mellan mig och affekterna. Kommer vi kunna samsas här, eller kommer fortsätta undvika varandra som t ex goda grannar i en småländsk liten by?

I helgen har jag renoverat. Och tänkt. Tänkt på att det är viktigt hur man behandlar andra, men att det är ÄNNU viktigare hur man låter andra behandla en själv.

!!!

Den insikten har nu gett mig en del att göra. Lagom till maj ska jag kavla upp de mentala rockärmarna. Håll tummarna för att jag törs!

image

Fredag kväll. Har en renoveringshelg följt på en hektisk vecka. Sent på kvällen tar jag mig en supereffektiv livsnjutarvila: rökig whiskey, löpartidning och sedan påsken överblivna chokladägg. Utanför fönstret vårlig skymning. Gött det!

image

Det fiffiga med att ha fött barn är att en därefter har mandat att dryga sig genom att använda den erfarenheten, som är vida känd som värsting i smärtsammanhang, som baslinje för tidigare och kommande smärtupplevelser. Jag skulle säga att den här magsjukan som fortfarande intar min kropp som upplevelse i mångt och mycket liknar en förlossning. Minus bonusen med bebis på slutet. jag har varit helt utelämnad till tortyren min  kropp behagat utsätta mig för, ingen möjlig utväg förutom, ja i alla fall som det i stunden känns, döden. I en främmande miljö (svärisarnas hus) har jag upplevt krampaktiga magsmärtor, svettats floder, kräkts och bajsat på mig till ljudet av deras huvudlutande försäkringar om att det snart kommer vara över. En mycket ensam upplevelse. Och helt ovärdig.

Så idag, åter i eget hem denna magnifika 18-grader varma vårdag, skulle jag helst vilja bygga ett fort av skam och lägga mig därinne och sakta gny.

Det är påskafton. Jag har haft släktträff, längtat, bjudit på ramslöksaioli och vunnit i kubb. Tjecken du har fått magsjuka. Som vanligt vill vi byta plats med varann. image

Arg "lapp"Jag har aldrig stått i skamvrån, men en kan ju föreställa sig känslan på ett ungefär. När jag kom in genom porten idag var det första jag såg en stor kartong som stack ut genom brevinkastet. Sken upp som en SOL! Trodde ju att jag hade fått paket. Och den som läst om min återkommande bukettfantasi förstår ju vilket lyckobådande omen ett helt paket kan betyda för mig. Sen såg jag att det inte var nån present. Det var en 30*40 cm stor notifikation om att jag är dumihuve. Ner som en pannkaka. Och eftersom jag inte vet vem Magnus är så kan jag inte förklara att det är snickaren som hjälpt mig som lämnat skrot på gården. Så, får ta tillfället i akt att träna på att inte måsta bli älskad och omtyckt av alla. Vill man bli det kommer man inte uträtta något här i livet. Och jag har företagit mig ett varsamt renoverat kök. Så det så. BITE ME, granne!

 

För mig handlar den här sången om att släppa taget om någon man gillar, fastän det gör ont. Ibland måste man ju det. Och då är det tur att det finns musik som förstår.

En shitty natt blev till en shitty dag. Efter kneget släpar jag mig hemåt genom parken och när en av alkisarna påkallar min uppmärksamhet blir jag inte förvånad. Jag har nämligen märkt att när jag går runt och ser bekymrad och skör ut, drar jag till mig de sköras uppmärksamhet. Som en hemlig klubb. Det kan vara galna kvinnan på bussen, det kan vara gamla paret som gått vilse bakom slottet, och det kan vara (och är oftast) bänkalkisar. Idag två stycken inom loppet av ca hundra meter. Den första:

- Du damen!
- Jaa… (slätar ertappat ut pannvecken genom att snabbt spärra upp ögonen till max, ett gammal livkrisknep)
- Snyggt klädd. Svart och brunt.
- Åh. Tack!

Lite gladare i hågen knallar jag vidare. Kanske med ett litet leende på läpparna, alltså mest åt det komiska i att min svart-bruna surmulna uppenbarelse fått en komplimang. Då hör jag nästa skrapiga söderkisstämma:

- Du har mänskliga drag!
- Jaha! Ja vilken tur, jag är nämligen mänska.
- Det har du aldrig fått höra förut va?
- Nä, faktiskt inte.
-Det är min flirtreplik. Jag är tjejtjusare. Och alkoholist då.

Han nickar mot sina burkar, en i handen, tre oöppnade bredvid sig på bänken och tre tomma på marken tillräckligt nära soptunnan för att en god avsikt ska kunna anas. Jag vet inte vad jag ska säga, men det behövs ingenting. Han sköter kallpratet åt oss.

- Att dom inte sätter rulltrappa i den här backen!
- Äsch, det är bra med lite motion.
- Motion är bra ja! Trevlig helg!
- Åh. Tack. Detsamma!

Resten av backen skrattar jag högt. Nästan igenkänd som mänska. Nu kan vad som helst hända.

Väl hemma öppnar jag en flaska vin. Separationsångesten är tillbaka i halsen. Det är väl den jag försöker skölja ner. Tänker på alkoholismens utanförskap och den hemliga klubbens gemenskap. Det tar inte många minuter, sen slår det mig, mitt gamla mantra; ”Själv men inte ensam”. Det får mig att vakna till lite. Jag ställer bort flaskan, byter spellista på Spotify och gör rostmackor – just idag lite extra tacksam för att mina, om än icke fysiskt närvarande, nära och kära förmanar mig, om än bortom hörhåll, att se vad jag faktiskt har och inte bara vad jag saknar.