Ibland blir det lite för mycket. Då är det GULDLÄGE att träna på att sänka ribban. Kanske genom att:

- Gå till jobbet med hår som inte sett schampo på 5 dagar
- Underlåta att svara på prekära mail trots upplevt risk för socialt självmord. Nån liten dag till åtminstone…
- Hoppa träningen i två-tre ja kanske fyra-fem veckor
- Tillåta sig njuta av god mat trots ovanstående
- Låta någon annan ta ansvar för att beställa kontorets nya gardiner
- Säga nej till tråkig sak, fastän man just sa ja till rolig
- Bjuda in till middag och sen föreslå hämtis
- Rätt så ofta fråga sig: Skulle en kille mått dåligt över att inte ________ ? (fyll i valfri uppgift)
- Publicera blogginlägg som inte blir så långa eller djupa som planerat
- Hell, skriva blogginlägg i PUNKTFORM
- Ignorera självkritiken som efter allt ovan välan kommer som ett brev på posten, och alla krav man tror att andra har på en men som, när man tänker efter, aldrig har uttryckts och kanske inte ens existerar – ja dom får man faktiskt också lov att ge ett skinande helvete i!

/K-to-the-double-t-Y

Nu känns det som att vårn har kommit till Stockholm. Minnet fungerar så märkligt, lukter och årstidsväxlingar framkallar alltid påminnelser om liknande tillfällen från förut. Nu minns jag förra våren. En av mina värsta. Krossat hjärta och utled på arbetet och nervös novis i singelbranschen. Ledsen bakåt. Rädd framåt.

image

Kontrasten blir tydlig när jag ser hur jag har det i år. Jag mår så mycket bättre. Och det är just i själva omslaget mellan ljust och mörkt som jag får bäst fatt i skillnaderna. Korta stunder kan jag förvånat se med perspektiv på mina egna tankar. Igår, medan jag blickade ut över ett soldränkt Stockholm, så slog det mig att jag – inom vissa områden, gamla teman – inte alls har särskilt hoppfulla eller positiva tankar om framtiden nu heller. Skillnaden är: Jag tänker inte på framtidenJag lägger inte så mycket tid på att oroa mig nu. Istället tänker jag på att passa bussen, på en film jag vill se, på att det är melodifestivaltider, på en katt som är söt och på vad kompisen bredvid mig har att säga. Hade jag kommit hit tidigare om jag ansträngt mig mer för att styra min uppmärksamhet mot nuet? Jag vet inte. Kanske. Men det ids jag inte lägga energi på att grubbla över nu. Det är ju vår i luften och säkert nåt på teve.

Ja ni HÖR ju.

Tussilagokyssar och fågelsång, da Kit

Som tidigare sagts är det fint med nåt att göra i stunder när dåligkänslorna inte vill stilla sig. Baka och laga matlåtor tycker jag kan funka. Om det finns ilskeenergi i kroppen brukar jag vilja promenera för att få tänka. När den här låten dyker opp i öronsnäckorna gör jag en imaginär eller verklig rusch längs ett imaginärt eller verkligt vatten. Då går det ibland att nästan känna hur själen bit för bit läker ihop. Från sårig till slät, från jagorkarintemer till ett mer handlingskraftigt state of mind. Vilken låt rekommenderar du att smörja med när det rivs och sticks på insidan?

 

Älskade katten. Har kastat ihop en samling bitar som berör hjärtesorg, ur alla möjliga vinklar. Försöker tänka att det finns inga skämslåtar i den här kategorin, Bara sådana som berör och andra som inte gör det. Att ta del av andras smärta kan ju ibland göra att vi känner oss mindre ensamma. I alla fall.

Värdighet är för suckers.

Jag älskar dig.

I flera minuter satt jag och stirrade överraskat på min reflektion i tunnelbanevagnens mörka ruta;

Jag åt godis ur en påse och såg trött ut

Hjälplöst hår, håglös hållning

Skor och väska som vem tror hon att hon är?!

Läpparnas färg och mosigt anlete skvallrade om rödvin; för mycket för en torsdag

Men det märkliga var att man

Inte på något sätt kunde man se att mitt hjärta just ruskats om

Så till den grad att det

Ringer i öronen, smakar asfalt i munnen

Och det känns påtagligt kallt mot huden där den kunde ha värmts av annan hud om jag hade svarat en annan person vad som helst annat än det svar som jag gav inte för att det var rätt utan för att alla andra svar var fel.

-

Sylten hittar ni här

 

 

”Mamma, är vi flyktingar?” blev bevingade ord i min familj efter att jag som fem-åring ställt den frågan i samband med att vi än en gång packade i våra flyttlådor. Det var vi ju inte, ska understrykas. Men vi flyttade ofta. Min mamma var nitton år när jag föddes, tjugoett när min bror kom. Så vi flyttade med henne när hon skulle iväg och studera och när hon fick sina första tillfälliga jobb. Vi bodde i hus och lägenheter, i kollektiv, tillsammans med olika släktingar och ett par av de snubbar mamma träffade. Vi bodde i Blekinge i söder och Västerbotten i norr. Och några ställen däremellan. Ofta hann vi inte packa upp alla lådor innan det blev dags att flytta igen.

Tjecken. 2 år, med ouppackade flyttlådor i ett nytt hem.

Tjecken. 2 år, med ouppackade flyttlådor i ett nytt hem.

Det har gjort att jag alltid haft svårt att svara när folk frågat mig var jag kommer ifrån. Numera säger jag oftast att jag kommer ifrån Umeå, fast vi flyttade dit när jag var 16 år, för att det är där jag bott längst. Från -97 till -08 bodde hade jag det som bas (med några kortare utflykter, ett år i Frankrike och en termin i Skövde). Och det började också kännas som mitt Hem. Nu är det annorlunda. Umeå är inte längre mitt. Många av mina platser har formats om, och väldigt få av mina närmaste finns kvar där. När jag åker dit är det nu det som är mest påtagligt, att Umeå gått vidare utan att vänta på mig. Givetvis.

När jag var yngre var det mycket viktigt för mig att iordningställa mina egna utrymmen fort i varje nytt hem, gärna så att de i så stor utsträckning som möjligt liknade det föregående hemmet. Lätt att nu se att jag försökte skapa kontinuitet. Jag skapade också många egna traditioner och ritualer, kring högtid och vardag. Saker som jag gjorde för mig själv, ofta i hemlighet, på samma sätt varje gång. Pysslade med mina dockor, bokmärken och stensamlingar. Jag växte upp i en familj som i mångt och mycket saknade traditioner. Som stod handfallen och förvirrad inför varje jul, påsk och midsommar. Hur var det nu detta skulle göras? Det hänger nog ihop med att ofta vara på väg någon annanstans. Som vi var. Tillsammans och var för sig.

Jag vet att jag fortfarande blir som det lilla barnet när jag flyttar. I manisk frenesi plockar jag upp varje pinal, sätter upp varje tavla och gardin samma dag som flytten gått. Kan inte komma till ro förrän det är klart. Sen kan det få vara så, precis så därefter.

Jag har alltid lockats av personer som har det där självklara hemmet att referera och återvända till. Där deras föräldrar förvarar alla deras barndomsminnen i lådor eller i deras faktiska barndomsrum. Eller personer som i sitt vuxenblivande lyckats skapa ett sådant hem, där de stannar upp och stadgar sig. När jag bodde i Frankrike ett sånt där gymnasieutbytesår så lärde jag känna en familj som hade det, i mitt tycke, ultimata hemmet. Det var luftigt, stort och vackert, men också mysigt. Mitt i ett samhälle, bagaren och tågstationen bara nedför gatan. Öppna spisen i centrum, fullt med böcker, musikinstrument, värme och liv. De hade goda vänner som bara kom förbi hela tiden. Långväga gäster och grannen som kikade in. Alla pratade högt och engagerat, det spelades improviserad musik, ett långkok stod alltid på spisen och mamman i familjen kallade alla för ma petite chou fleur eller något sådant rart. Jag var där så ofta jag kunde. Satt i något hörn och mös. Har burit med mig bilden av det hemmet som idealet. Det jag ville återskapa.

Och nu har jag ett eget hus. Ett alldeles förtjusande fint sådant. Med massa plats. Och rätt ofta är det fullt av våra kära, hitresta eller närboende. Vi kan, om vi vill, spela musik eller sätta långkok på spisen. Men. Det som börjar landa i mig är detta. Jag har trott att känslan av att vara på väg ska avta när nu alla studier är färdiga, när jag har en fast anställning, barn och det här hemmet jag letat och längtat efter. Att jag ska kunna få känslan av att vara hemma att lägga sig i magen och hela mig. När det nog egentligen är så att jag känner mig som mest Hemma när jag är på väg. Det är där jag bor. I rörelsen.

Mama’s Got a Bag of Her Own.

Tjecken

Liksom mina gamla dagböcker tidigare klargjort, så har den här damen alltid gillat mat. Att förtära, och att laga. I sjuårsåldern blandade jag krossat knäckebröd med vatten och gräddade bröd åt Barbie inuti min skrivbordslampa (inte konstigt att hon förblev en sån spinkis). I tioårsåldern skrev jag och min syster en kvällsmeny baserad på aktuellt kylskåpsinnehåll och tog upp beställningar av våra föräldrar som satt framför teven och vädjade om att vi inte skulle stöka till för mycket. Efter att jag blev vegetarian vid 15 lagade jag ofta middag åt hela familjen (delvis för att jag i tonåren var alldeles för hungrig efter skolan för att orka vänta in någon annan). Sedan har väl det där gått i vågor. Och som för de flesta: Vardagsmat känns sällan kul medan bjudmat är sköjigare. Efter att jag blev singel för typ första gången någonsin förra året så har det blivit längre mellan de lagade middagarna. Kanske depressivt, men ändå schysst att få äta precis vad jag vill. Typ ostmackor när jag kommer in genom dörren, yoghurt+guldmüsli innan träningen  och sojakorv med bröd, surkål och senap efteråt.

Till helgen får jag gäster vilket nästan alltid återupplivar kokerskeintresset, och det har redan börjat plinga och plonga härligt i matsinnet. Mitt i flyttkaoset ska det bli brunch och eftersom jag just varit på resa blir det tema TROPIK. I min tolkning innebär det våfflor med kokos, yoghurt och mango, ananassmoothie, samt toast med banana jam. Sylten har jag just lagat och kan meddela att det är comfort food all the way; tillagningen är som att glida på ett bananskal och smaken är mumsig, mysig, söt banan. Testa!

Banana jam (as in the Seychelles)

2 bananer

1 dl socker, gärna muscovado eller farin men vanligt ska gå bra

1/2 lime, saften av

Mosa bananerna och blanda med övriga ingredienser. Låt koka i fem minuter. Under tiden hällde jag kokande vatten i en glasburk för desinfektion, lite slarvigt kan tyckas men satsen är liten och tar förhoppningsvis slut innan den blir dåligt. När kokningen är klar är det bara att hälla upp. In i kylen när svalnat. Voila!

Det blir brunt och kletigt och inte särskilt photogenic, så här får ni istället en riktig looker som jammar banan.

Adjö från kvällsfikebordet. /Kitty.

 

 

”Som flicka är Ofelia fri och lycklig men i tonåren förlorar hon sig själv. När hon blir förälskad i Hamlet lever hon bara för att få hans uppskattning. Hon har ingen egen vilja, hon kämpar snarare för att uppfylla Hamlets och sin fars krav, för det är deras uppskattningar som ytterst bestämmer hennes värde. Ofelia förtärs av sina ansträngningar att vara till lags. När Hamlet försmår henne för att hon är en lydig dotter blir hon galen av sorg. Klädd i vackra kläder som tynger ner henne drunknar hon i en en bäck tillsammans med de blomsterkransar hon bundit åt sig.”

Texten kommer ur boken ”Rädda Ofelia” av Mary Pipher. Kan inte direkt rekommendera den men lånar gärna rollsammanfattningen ovan. Minnet av den för längesedan lästa texten dök upp i mitt huvud i natt. Jag hade kommit sent i säng eftersom jag under flyttbestyren stött på en låda med mina gamla dagböcker. Kvällen och början av natten ägnade jag åt mitt tolfte och trettonde levnadsår, och fann det häpnadsväckande med vilken tydlighet puberteten stegat in i mitt liv och ryckt undan mattan under fötterna för mig.

Visst fanns det ledsna dagar även i 12-åriga Kittys liv. En del gjorde pissont att läsa, för det fanns mönster då som jag sliter mitt hår över än idag. Familjekonflikter, prestations- och separationsångest. Men upp till 12 är ändå merparten anteckningar charmigt nördiga och glada, rentav ASPEPPADE. Här följer några exempel.

”Hej Dagboken! Du vill väl ha ett namn? Jag tycker Canecens är fint! Egentligen betyder det gråpoppel på latin, men det får bli ditt namn!!!”

”Idag fick vi hare till middag!!!! Det har jag aldrig ätit förut. Det smakade sådär.”

”Idag har vi varit i stugan, jättevarmt var det (+ 7 grader)! Jag såg en uggla och fyra tranor!!!!!”

”Efter en fransk varmkorv på flygplatsen (jättegod) så for vi hem till Umeå. 850 km/h!!!!!”

”Idag  var det avslutning och jag tycker att jag hade finast kläder av alla! Jag hade en brun långkjol, en beige väst och en hatt med grönt band.”

”Jag har varit förkyld men börjar bli frisk. TUR!!!!”

”Slalom verkar ju som en dötrist sport, man åker ju bara upp och ned. MEN JAG HAR HAFT JÄTTEKUL!”

Blandat med anteckningar om maträtter och väderlek finns inklistrade biobiljetter, skisser av planritningar på ställen vi sovit över på, torkade blad och en bagage-tag från cypernresan. Men så en dag, vid 13 och ett halvt, dyker plötsligt en ny slags (tillika den dagbokens sista) anteckning upp: ”SKIT SKIT SKIT SKIT”. På ett löst blad har jag sedan beskrivit en dag full av misslyckanden. Efteråt har jag strukit under på flera ställen och skrivit förklarande kommentarer i marginalen, te x ”duger ej”, ”trög”, ”misslyckad”, ”dålig på allt”,”tjock”, ”ful”, ”fula kläder”, ”ingen vill vara med mig”. Några citat från början på nästa dagbok:

”Jag sov bara tre timmar igår natt. Kanske kan det bli mer nu, annars skriver jag mer senare. Snälla Gud hjälp mig!”

”Vad ska jag göra?!? Mitt liv är kaotiskt.”

”Varför gillar du mig inte ____?! Jag är så jävla jobbig, Kitty-jobbig, en i mängden som bäst.”

”Ännu en ångestnatt väntar. Jag känner mig så ensam.”

Jag vet att det blev än värre senare i tonåren, eller kanske att det dåliga kom oftare och oftare. Mina smärtor handlade i huvudsak om två konkurrerande prestationsångestar: Den att vara duktig (i skolan och i min idrott), och den att vara ”någon” (populär, snygg, obrydd,supa, röka). På något vis höll jag skenet i mitt dubbelliv uppe, men det kostade på. Tunga blomsterkransar. Hade massor av ångest. Jag minns att jag önskade att jag kunde ta ut det genom självsvält som min syster och min bästa kompis, men jag hade inte disciplinen, kontrollen. I stället testade jag skära mig och det hjälpte, så det fortsatte jag med ett tag. När jag insåg att ärren inte skulle gå bort fick jag panik men kunde inte sluta, så jag började dra enstaka snitt i fingrarna istället. Det kan ju skyllas på olyckor i köket. Sen blev jag kär i en äldre kille som sa att det var äckligt. Vi var tillsammans ett år, jag skar mig aldrig mer. Min Hamlet var också ett svin, men det var bra att jag slutade skära mig (ristningar på ovansidan armen är inte farligt men ärren är inte roliga att förklara på 10-fikat när du är 25 eller 32).

Känslan kan komma tillbaka förstås, impulsen att dra något vasst mot huden. Något som skapar avledning och som går att plåstra om. Tills för bara något år sedan brukade jag då göra mig illa lite lite grann, utan att det lämnade märken. T ex trycka ett gem eller en nagel mot handflatan. Men så plötsligt, 16 år efter första snittet, kom jag på att skära-impulsen betyder att jag är ARG, och det har varit en revolutionerande insikt!

Den här texten var inte tänkt att handla om självskada, utan om det allmänmänskliga i pissiga jävla tonår. Analys av processen lämnar jag till någon annan, eller till en annan dag. Om du är tonåring: håll ut, det blir bättre, och DET ÄR INTE ALLS FARLIGT ATT VARA SNÄLL MOT SIG SJÄLV. Om du känner en tonåring: ge hen en kram, säg att det löser sig. Och jag LOVAR att bloggen kommer innehålla exempel på sätt att hantera starka känslor UTAN att hacka på/i sig själv. För det är vi fanimej värda!

Nu vill Kitty gå ut till en sång:

Vink-vink!

 

Design: Thomas Fuchs Studio

 

Jag ska flytta snart. Okynnes. Det är alltså inget direkt fel på hur jag bor idag men området är ganska trist och jag känner mig liksom utestängd från storstadspulsen. Min nya lya blir en sliten etta i ett hippare område. Dyrt så klart, de flesta jag känner vill bo där, faktum är att det är rätt så jäkla aptrendigt. Men det har jag naturligtvis struntat i. Jag har hållit mig cool och logisk. Området har jag valt för att det innebär gångavstånd till jobbet,  för att det rymmer mysiga joggingstråk och för att det är där jag oftast träffar mina vänner. Väl? Eller?

Nja, ska jag rannsaka mig själv gjordes inte valet helt baserat på mina egna behov och värderingar. Visst är det ett kanonområde för mig, men jag åkte aldrig ens ut och tittade på de rimliga alternativen. Det verkar alltså som att även jag sitter fast i det fängelse av ogenomtänkta medelklassvärderingar som dagligen bidrar till den allmänna ängsligheten inklusive min stora egna. Suck. Men vem är det som har låst in mig där? Eller kanske mer relevant: vilket syfte fyller vårt fängelse?

Ett svar på den frågan är nog att den generella strävan efter att passa in är giganorm. Vi är flockdjur och konforma av naturen. Helt okej. Samtidigt blir jag ju inte direkt ensam om jag köper t ex billiga H&M-jeans istället för dyra Acne. Tvärtom. Däremot har jag under lång tid genom strömmen av reklam, tv, tidningar och bloggar lärt mig att jag är lite bättre om jag köper lite bättre. Jag får faktiskt väldigt mycket bekräftelse från mina vänner när jag införskaffat en ny statussymbol. Jag känner mig bra – ett tag. Glömmer att jag bygger fängelsemurarna högre i och med mitt handlande. I sammanhanget hör man ofta talas om lyckofällan – att vi försöker köpa oss lyckliga. Det stämmer säkert. För egen del handlar det också mycket om trygghet. Jag betalar gärna lite extra för att med marginal vara på rätt sida om ”duger”.

Eftersom att vara rätt innebär att känna sig (någorlunda) trygg, så kommer vi vara skiträdda den dag vi utmanar idealen. Om vi ska våga måste vi hjälpas åt. Vi måste alla ta vårt kärleksfulla ansvar att vara lite mindre coola, polerade och perfekta. Vi måste lyssna på de som älskar oss och vi måste hjälpa dem vi älskar. Alla andra, alla de som med kritisk blick och kylda Pol Roger-flaskor tryckta mot kroppen skakar på sina välfriserade huvuden åt oss – de måste vi GE BLANKA FAN i.

Med kärlek och tyngd bakom slagen,

Kitty