Igår tänkte jag en hyfsat lång stund utan att komma på hur gammal jag är. Alltså, i någon slags tröttdimma då, eftersom jag inte bara gjorde en enkel uträkning utifrån vilket år det nu är. 33 år gammal är jag, kom jag tillslut fram till.

Det är ju inget nytt att upplevelsen av tidens gång skiftar. Tiden när jag var gravid upplevde jag som den trögaste någonsin. Varje dag kändes omöjligt lång. Fastän jag ofta gick och la mig före åtta på kvällen. Alltså jag upplevde timmar och minuter som plågsamt sega, än mer än när jag som barn väntade på en planerad resa till en nöjespark eller dylikt. Också tiden som ny förälder gick långsamt långsamt. Men på ett bättre sätt. Tideräkningen utgick ifrån veckor och dagar som barnet levat. Varje variation i allt det nya registrerades med otrolig skärpa.

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i över en månad. På heltid, sju till fyra. Veckorna rasar förbi i räserfart. Jag vet inte längre utan att fundera hur många månader gammalt mitt barn är. Och ja, inte ens hur många år jag själv levat. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde igår. Och vad jag ska göra imorgon. Jag bara går på.

Det hoppfulla i detta är att i det här tempot är jag snart framme vid pensionen. Då jag ska ta igen att jag aldrig hade någon tonårsrevolt. Ser det på ett ungefär som att jag mer eller mindre ständigt ska vara lite salongs. Med en cigarill i mungipan ska jag trycka livet tätt intill mig i en staplig, yvig tango. Måla mig själv och min värld i starka färger. Bröla och sjunga. Inte mera vara rädd för att höras eller synas. Hålla mina bästa i varma händer och fira ut existensen med en jävla smäll. Skratta och njuta och ge blanka fan i resten. Snart så!

De sista veckorna har jag utvecklat en rutin som jag njuter något alldeles ofantligt av. När barnet somnat i sin vagn ställer jag honom på behörigt avstånd och slår mig ner i bersån. På bänken under äppelträden. Lägger upp fötterna på bordet, tar på mig hörlurarna och tänder en cigarett. Rökning är en omhuldad ovana som jag återupptagit så smått efter amningsavslut. Utan att känna så mycket som ett spår av dåligt samvete. Men jag gör det inte så att barnet ser. I hörlurarna har jag sedan haft Lena Andersson, P-O Enquist, Kristina Lugn och radarparet Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. När de i programmet Allvarligt talat i P1 besvarat lyssnarnas frågor om livets väsentligheter. Det liksom kvillrar i mig när jag tar in deras ord och tar små och stora tankehopp.

I ett av programmen svarar P-O en ung kvinna som vill ha råd kring om ifall det är en bra idé att dela upp sitt liv i två, då hon under vinterhalvåret skulle vara på varmare breddgrader, detta eftersom hon har svårt att stå ut med den svenska vintern. Han råder henne då att stanna hemma, men att istället ägna vintern åt en annan slags resa. Inåt. Både i sig själv men också in i en författare. Tror orden han använder är ”att äta upp ett författarskap inifrån”. Detta genom att välja en betydande författare och ta sig igenom det kronologiskt. Bok för bok. Och om där finns självbiografier ska dessa läsas parallellt med de skönlitterära verken. Viktigt är också att inte läsa någonting annat under den här perioden. Inte ens tidningar. Gå helt upp i processen och in i personen. För att kunna förstå hur denne blivit till, hur författarskapet formats. Han säger att efter detta kommer du aldrig bli dig lik. Och en får förstå att han anser det vara någonting bra.

Med det här rådet i minnet lyssnar jag nu på programmen som Birgitta och Märta håller i. Birgitta som ju just för några dagar sedan har dött. Deras samtal känner jag är en plats jag skulle kunna stanna på länge. Oavsett ämne så sitter jag mest bara och ler, nickar och frustar. Jag bara tycker om dem så. Och jag tänker att vilket jädra lyckokast att jag inte läst några av deras böcker. Vilken fröjd. För nu skulle jag faktiskt kunna göra så som P-O föreslår. Äta upp dem inifrån. En efter en. Och aldrig bli mig lik. Jag tror då att jag börjar med Birgitta.

image

 

Detta är vad jag ser när jag sitter på träbänken i bersån.

Jag tänker mycket på det här med att vara ensam och hur en förhåller sig till det tillståndet. Hur jag förhåller mig till det. Och hur det skiljer sig från olika specifika andras förhållningssätt. Kanske mest för att jag nu så innerligt längtar efter att få vara ensam. För mig själv. Något jag mycket sällan är. Och det är ju stor skillnad på att känna sig ensam och att vara för sig själv. Känner mig ensam gör jag allt som oftast. Utan att för den skull vara det. Jag behöver kunna gå undan. Att vara för mig själv är på något sätt mitt grundläge. Där jag också kan leta mig fram till det som känns som jag. I andras sällskap blir jag fort och lätt uppblandad, i värsta fall utblandad, utspädd. Det är ju också jag, att jag är bra på att gå upp i den andre. Ytterst tar det formen av att jag, inte med flit, antar den andres språkbruk, gester, manér och dialekt. Följsam. Böjlig. Såklart började det när jag var barn. Följsamheten och det med det följande behovet att vara för mig själv. Min familj är full av lynniga, oförutsägbara och i viss mån ofrivilliga lögnare. Ord hoppade ofta ut före både tanke och känsla. Eller kanske precis samtidigt med känslan. Alla fullt upptagna med sitt. Alla bra på att ta plats och göra sig hörda. Men inte så bra på ordning och konsekvensbedömning. Så det blev jag bra på. Jag blev också bra på att ta mitt jag ur sammanhanget, att vara rädd för att bli Vi och jag blev bra på att dagdrömma. Att dagdrömma går bäst att göra för sig själv. Stoff för dagdrömmar hittade jag i böcker och filmer. Brukade ofta ta min skrangliga cykel ut på nån grusväg, vinden i håret och naturromantiskt lajva Anne på Grönkulla. Döpa naturen omkring mig med ståtliga, poetiska namn. Eller småspringa genom snårig skog och leka att jag var motståndsrörelseaktivist i Europas mitt, under brinnande andra världskrig. Eller bara gå längst ”stora” vägen (den med asfalt på) och hoppas att någon skulle stanna och ropa ”häng med, vi ska till (spännande hippiefestival, Stockholm, Paris, eller ja, Ö-vik hade också gått bra)!”

När vi nu för en vecka semestrade i Umeå, den plats som mest känns som hemma, mötte jag olika versioner av mig själv bakom bekanta gathörn. En version som jag vet både var och kände sig mycket ensam var jag, 20 år. På gymnasiet gick jag en linje för överpresterande unga med stora ambitioner. Utan att själv vara en sådan. Hade knappt aldrig innan gjort en enda läxa noggrant. Men hade tagit mig fram ändå . Trots att jag aldrig märktes, var paniskt rädd för att räcka upp handen. Eller kanske just därför. Kanske hade jag det faktum att jag verkade som en tyst och skötsam, duktig flicka att tacka för mina betyg strax över medel. Jag valde den linjen på gymnasiet för att min mamma sa att det var den bästa ifall jag ville komma nånvart i framtiden. Och det ville jag ju. Jag ville komma bort. Långt bort. Men hela min gymnasietid präglades av en allomfattande rädsla att misslyckas, som att ha svalt en krita på tvären. Tittade aldrig upp, blicken krampaktigt fäst på mina egna skor. När vi badade i älven kröp hon under huden på mig, denna version av mig själv. För så här var det. Som en utstuderad form av tortyr så var gymnasieprogrammet uppbyggt så att den största delen av ens betyg baserades på de slutprov som vi skulle skriva under några veckor i slutet av trean. Efter att jag hade skrivit det sista av de proven, en vacker dag i maj, gick jag från Östra gymnasiet, ner till Frukthörnan och köpte mig två fina chokladpraliner. Gick sedan ner till älven, där jag ceremoniellt åt upp dem. Kritan på tvären hade då inte lossnat i halsgropen. För det skulle ta några veckor innan vi skulle få besked om hur det gått. Hade det gått riktigt dåligt skulle det innebära att behöva gå om det tredje året. Jag hade då alltså inte intentionen att stå där med skägget i brevlådan, utan förberedde mig på det värsta. Det var sålunda ingen idé, som jag såg det, att fira studenten med de andra. då jag inte kunde veta om jag faktiskt hade anledning att fira. Så jag gav mig av med tåg. Åkte runt och besökte släkt och vänner söderut, som om inget särskilt var på gång. Såg studenter åka förbi på flak i andra städer. Vi hade fått ett datum när brevet med besked skulle komma. Natten innan sov 20-åriga jag inte alls. Jag spenderade den ljusa juninatten vid älvkanten nedanför Backens kyrka. Alldeles för mig själv. Jag drog halsbloss, något min bästa vän precis lärt mig. Och jag badade naken i Umeälven. Simmade mot strömmen och försökte kyla kroppen lugn. När det blev förmiddag kom jag hem. Och brevet väntade. Det gick ju bra. Det vet jag nu. Och det fick hon veta, jag 20 år. Det var en av de renaste formerna av glädje, eller kanske var det mest lättnad, som jag någonsin upplevt. Jag skulle kunna ta mig vidare. Bort. Hemifrån. Långt bort. Ensamhet var för mig något präglat av frihet och möjligheter. Handlingsutrymme, hög luft. Är fortfarande.

Emma Holm har i SVD skrivit om ensamheten i Tove Janssons värld. Den beskrivs där som att vara en konsekvens av en oundviklig rörelse. Ord som föll på plats i mig.

Tänker mycket på hur jag förhåller mig till nuet, då och sen, när jag nu går runt i medeltida Visby. Som ju var mitt under tre år. När de tre åren var mitt nu så ägnade jag större delen av min tid åt att längta bort. Hitta fel. Nu, utan att försöka, ser jag massor av rätt. Och har svårt att förstå mitt dåtida jag. Och så tänker jag att jag fortfarande gör så. I mitt vardagliga nu. Och funderar på vad framtidsjaget kommer ha att säga om det.

image

Det första som far igenom mitt huvud när jag håller på att halka, eller när nån tappar något, eller om jag är nära att hamna i en bilolycka är: bara jag inte blir blind! Jag håller mig för ögonen. För jag kan inte tänka mig något värre. Jag grät floder när Mary i Lilla huset på prärien drabbades av det grymma ödet. Jag är alltså en väldigt visuell person. Jag kan formligen frossa i bilder, låter blicken lystet glida över varje vy. Så när livet ser så mörkt ut som det gjort på sistone (i och med val och det som där följde) så söker jag tillflykt och tröst. I parallella verkligheter. En sådan som alltid lyckas återställa min tilltro till att världen är god och att allt kommer att ordna sig till det bästa är Pinterest. Där kan jag låta blicken sladda runt bland ett koncentrat av det som är gott och skönt. Det kantiga, vassa och obehagliga möter mig inte där. Och då menar jag inte att vackert är lika med gott. Jag är en ivrig förespråkare för att flytta positionerna vad gäller ideal därvidlag. Älskar det vi ofta kallar fulsnyggt. Men det jag menar är att i Pinterestvärlden dyker det endast upp bilder som mina ögon skulle kunna tänkas tycka om att vila på. Och det är så ininordens skönt. Vilsamt. Meditativt nästan, att pinna på tills det känns som att tiden upphör.

watermelon

Hjärtat blir varmt när jag ser en vattenmelon som någon format till en ilsk farbror.

robert redford

Eller Robert Redford balanserandes ett barn i handen.

ganbattesisyphus:  A photograph from the 60s of the Japanese roller derby team the Tokyo Bombers.

Hjärtat formligen skuttar när ögonen fastnar på det japanska rollerderbylaget.

Giddy up~♛

Hur går det att låta bli att glädjas åt detta stolleprov?!

Eller det här?!

 

En annan sak som glädjer mig idag är att Soraya finns och att hon verkar gilla Nicolas Cage lika mycket som jag.

Söndag. Ätit godis till middag. Och ja, har ont i magen. Typiskt att en sån gammal stel förmaning ska stämma. Har barnmat i håret. Huvudet fullt av ofärdiga tankar. En resfeber som sakta ökar i styrka, inför Gotlandsresan nästa helg. Känner mig alltså lite ynklig, kletig, virrig, nervös, men faktiskt också tacksam. Har haft en bästis på besök under helgen. Känner mig efter det mer som mig själv igen. Har fått kramar, prat om skoj och allvar, samt praktiskt och känslomässigt vardagsstöd. Och en självinsikt som jag ska smaka på lite innan jag börjar sätta ord på den.

Vi satt vid middagen igår och försökte komma på vart i världen det skulle gå att flytta. Där både det politiska och faktiska klimatet skulle vara ok. Gick igenom världsdelar och länder. Kom inte på något bättre än tja, Umeå eller Södermalm. Så Katten. Antingen flyttar vi uppåt hemåt, eller så flyttar jag hem till dig. I fantasin. I alla fall. Men det var ju ingen skräll att Umeå skulle vara bäst. Förutom snön då.

När jag var ett litet barn. Då var jag rädd doktorn nåt alldeles fruktansvärt. Tandläkaren behövde jag inte gå till, så länge jag hade mjölktänderna. Då jag vid mitt första besök i skräck hade bitit en sådan så att blodvite uppstod. Och vanliga doktorn undvek jag så långt det gick. Som tur var så var jag ett rätt så friskt barn. Och har så varit även som vuxen. En del ihopbitning har dock förekommit. På festival en gång så ville de skicka mig till akuten pga urinvägsinfektion som gått upp i njurarna. Jag var tvungen att gråtsvidkissa minst en gång i halvtimmen, men struntade i akuten och fortsatte dansa. Gick bra. Halsflussar har jag tandgnisslat mig igenom. Jag låtsades som att det regnade då jag under studenttiden hade en mensblödning som varade i drygt ett halvår. I alla fall. Sedan graviditeten har jag börjat märka att det vänt. Det senaste året har jag uppsökt vården så ofta att jag fått ett högkostnadsskydd. Tidigare har jag blivit talträngd och hjärtsusig när jag suttit i doktorns kontor. Nu märker jag att en behaglig känsla kryper sig på. Någon som frågar mig saker, saker som handlar om bara mig. Någon som verkligen vill veta. Nån som kanske till och med klämmer på mig. Nickar och hummar. Säger något i stil med ”det kan vara jättejobbigt, lider du mycket?”. Någon som månar om mitt välmående. Om så för bara femton minuter. Idag var jag till exempel hos doktorn för att prata om obestämbar klåda (!?!). Skulle mitt yngre jag aldrig kommit på tanken att dryfta med någon. Men mitt jag nu idag. Jag njöt. Och förvånade mig själv på kuppen. Jag kom till och med på mig själv med att fantisera om att hen bekymrat skulle säga ”Du, det här ser allvarligt ut, du får nog komma tillbaka redan imorgon. Eller nej förresten, vi lägger in dig bums för observation”. Hoppades inte på något som skulle döda mig alltså, i så fall bara nästan. Så blev det inte. Men hoppet lever!

När jag tänker efter så kanske detta snarare än utveckling handlar om återgång, regression. Att världen utanför skrämmer mig så mycket att jag söker trygga föräldrafigurer runt varje hörn. Hur som helst tror jag att jag vinner på det.

Bedrövad. Näst intill bedövad. Försöker komma igen. Hitta något att hålla mig i. Inte fastna i ilska eller uppgivenhet. Känns som att mitt barn kommer växa upp i en värld som mörknar. Det vill jag inte gå med på! Initiala impulser handlar om att vilja gömma sig, alternativt flytta. Men vart ska vi ta vägen?!

Så rådvill så gör jag som jag brukar. Streamar min och många andras tv-mamma. Oprah. Ta mig i din famn och låt oss gråta.

Jag har länge känt mig helt befriad ifrån åldersnoja. Ja, i alla fall sedan jag var tolv år gammal. Tolv var mitt livs höjdpunkt. Upplevde jag då. Och kanske även nu, sett genom den av stort ansvar tyngde vuxnas glasögon. Jag hade spring i benen, kunde fortfarande ha mjukisar på mig i skolan, jag tyckte smink var helt onödigt, hade en handfull likasinnade vänner och det hände att vi lekte låtsaslekar helt utan att fundera över om vi egentligen var för gamla. Jag bävade inför tretton, intåget i tonåren. Som tedde sig skrämmande på många sätt, kanske framförallt för att jag inte visste vad det skulle komma att innebära. De diffusa farhågorna besannades med råge. Och jag längtade tillbaka till det förlovade landet Tolv. Då det såklart var döfött började snart längta till Tjugo, som glimrade långt där i fjärran. Den platsen i tiden när jag skulle vara min egen, fri från familjens och den obligatoriska skolgångens kedjor. Varje år när jag blev äldre kändes som en seger. Väl vid Tjugo blev jag snart varse att det inte var det förlovade landet, även om det var en klar förbättring. Även om friheten var större fanns det konstanta orosmoment, bland annat i form av ekonomiska bekymmer, tentaångest och hjärtesorg. Jag tog därför sikte på Trettio. Tänkte att det alldeles säkert skulle komma att innebära en ökad självkännedom, att jag med tid och erfarenhet skulle bli bättre på att stå på mig och kanske framförallt tycka bättre om mig själv. Att jag där vid Trettio skulle hittat min plats, ett sammanhang som jag valt och som jag skulle kunna forma efter behag. På grund av min ålder skulle jag automatiskt få mer pondus, andra skulle inte längre behandla mig som mindre vetande flicksnärta, på och utanför jobbet. Jag skulle kunna köpa det jag ville och åka dit jag önskade. Skulle inte längre behöva spela med i nåt tröttsamt socialt spel som gick ut på vara först på bollen, på att säga, tycka, vara rätt. Utan kunna slappna av, och göra mer av det som kändes rätt. Så Trettio. Visst är jag nu närmare landet Trettio som jag såg det framför mig än jag var när jag stretade på i utmarkerna som var Tonåren. Men fattar ju att det är långt kvar. Så efter inträdet i Trettio har jag nu börjat ta sikte på Pensionen, det jag föreställer mig vara som en lång lång solsemester. Jag tänker mig att jag då ska ta revansch på Tonåren. Att jag ska kasta av mig de tunga ansvaren, att jag kommer förbehålla mig rätten att vara obekväm och excentrisk, fast förhoppningsvis på ett skönt och livsbejakande sätt. Ser framför mig en dionysisk men ändå behagligt stillsam tillvaro i typ Toscana. Ett frosseri med alla sinnen. Där jag kommer dricka vyer, dofter, toner och bubbel. Förhoppningsvis har jag några av mina bästa med mig, i ljuv haggform. Och ja, något av detta dolce vita vill jag ju helst provsmaka dessförinnan. Öva upp formen, liksom.

I alla fall. Det här med åldersnoja. Har jag alltså nästan aldrig haft. För att jag hela tiden längtat framåt. Och har alltid känt mig äldre än mina år. Men nu, snart trettiotre. Känner jag mig oftare än någonsin förr gammal och trött. Bedagad, som en ranglig rostig cykel med pyspunka. Som hamnat lite fel.

image

 

Idag ägnas främst åt att frusta ikapp med korna som äntligen kommit ut i hagen. Vi kommer eventuellt också att rulla runt i gräset, spela lite schyssta låtar, pipa och klappa händerna. Jag känner till att det finns glass i frysen. Det räcker så.