Mamma. Det är rollen jag för det allra mesta numera spelar. Mamma är jag ju nu jämt och för all framtid, men rollen kan vara mer eller mindre framträdande i olika situationer. Den är omdanande, på mer eller mindre väntade sätt. Och mer eller mindre värdiga. Det rollen kan innebära är något som jag både omfamnar och hurvas inför. Jag omfamnar att moderskapet hjälpt mig att komma närmare att vara i kroppen som subjekt, snarare än att kritiskt granska den som objekt. Jag omfamnar att mammarollen kan fungera som sköld som legitimerar att jag inte längre behöver vara del av ”ungdomskulturen”. Jag omfamnar också den självklara samhörighet jag känner till mitt barn, min lilla familj, såklart. I lika delar omfamnar och hurvas jag inför att mammarollen gjort att jag flyttat fram gränserna för vardagshygien rätt jäkla långt. Inte helt oävet att komma ut ytpoleringssvängen så totalt som jag nu gjort. Små kräkfläckar på den noppiga, urtvättade tröjan bekommer mig knappast allt. Håret sitter i en tofs i nacken, natt som dag. Att ta på en bygelbehå känns numera som att ikläda sig en galastass. Bekvämlighet och funktion har blivit de främsta ledorden. Det måste ju vara framsteg.

image

Det jag med en gnutta distans kan hurvas mer över är hur jag utvecklat en vana att egentligen konstant referera till mig själv i tredje person. Talar också ofta med barnets far på detta indirekta sätt, nog till följd av att så ofta prata med någon som inte svarar. Saxat ur vardagen:

Vid läggdags görs tågordningen upp på detta vis: ”När ni tar på pyjamas så tänkte mamma hinna duscha, borsta sina tänder och vika tvätten.”

Vid frukostbordet efter en lååång natt: ” Nu har pappa fått sova gott hela natten, så mamma skulle vilja ha lugn och ro och kanske kunna få läsa en hel artikel i tidningen ifred.”

När jag sitter och fikar helt själv vid köksbordet: ”Nä, nu ska nog mamma gå och kissa.”

Huuurvvv!

Till detta läggs också att min mammaroll innefattar att jag lägger ändelsen -is på allt som går att lägga den på.

Vanlig vardagssituation: ”Nu tar mamma fram skedis, så sätter vi dig i stolis så kan du äta mellis!”

Annan vanlig vardagssituation: ” Nu byter mamma blöjis och tar på overålis så ska vi sätta oss i bilis sen!”

HUUUURRRVVV!

Vi spelar ju alla ett antal olika roller i vår vardag. Vissa av dem känner vi oss mer bekväma i. Andra är trixigare, kan kännas som att åla sig i en insvettad polyesterkostym som är för trång, som hela tiden åker upp i rumpan och som ger ett glapp mellan byxben och strumpa. En sån roll för mig är när jag träffar skogsarbetande farbröder eller jägare ute på tomten. Vilket alltså händer rätt ofta i min vardag. Deras version av småprat innefattar oftast att de frågar saker om gården. Typ vilket uppvärmnings- eller avloppssystem vi har, hur gammal är pannan, vad jag anser om naturvärdet av att ha antingen nötdjur eller får betandes, snicketisnack om fordon eller maskiner, avverkningsplaner eller kanske lokal historia. Vissa gånger har jag ingen aning om vad frågan innebär. För mig är det lite som när jag pratar med en dansk person. Jag försöker svara med olika huvudrörelser och ljud som jag gissar är lämpliga, har ingen aning då jag max förstår vart tredje ord. Samtidigt som jag står i min rejälaste pose, kanske om jag har tur, med en hand stadigt vilandes på typ en spade eller grep (gör det lättare att komma in i rollen) och med grova kängor på fötterna.

 

En annan sån roll är när jag ska träffa en banktjänsteperson och prata om min ekonomi. Vilket jag gjorde häromdan. Det tycker jag gränsar till att gå till tandläkaren, eller frisören. I en perfekt värld skulle jag tvätta och kamma mig noggrant inför mötet, samt försöka samla all relevant information i en snygg mapp. Men så blev det inte den här gången, otvättad och okammad med papprena hastigt nedtryckta i väskan hastade jag iväg. Beredde mig på att putsa sanningen så att jag inte får allt för mycket bannor. Och började säga allt om mina goda intentioner, allt på en gång. Alltså, jag har tänkt utöka mitt pensionssparande och jag skulle snart vilja upprätta ett långsiktigt sparande både till mig och barnet och kan vi prata om ett billån och om jag gör allt det här kan du säga hur vi ska ställa om huslånet. Med ett ansiktsuttryck som i lika delar kommunicerar vilja till att verka kompetent och en illa dold strykrädsla. Lite som när jag bedyrar att jag ska börja med tandtråd och flourskölj dagligen till tandläkaren eller inpackningar och värmeskyddande produkter till frisören. Jag biktar mig och ljuger, om vart annat, till personer i dessa tre yrkeskategorier. Hjälp mig och visa mig nåd i min ofullkomlighet. Ingen älsklingsroll.

Jag vet att jag så länge jag kan minnas levat efter typ devisen ”en för alla, alla för en”, eller ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Som barn tror jag att mitt jag i mitt huvud mer eller mindre innefattade hela familjen. Jagets gränser var inte begränsat till mig som individ. Jag tänkte att vi gjorde, kände och ansvarade för saker gemensamt. Att vi skulle samarbeta och att vi hade gemensamma mål tog jag länge för givet, och jag hängav mig åt detta. Men inte alla i min familj tänkte på samma sätt. Vilket gjorde att jag ofta hade uppförsbacke. Jag hämtade styrka och inspiration i litteraturen. Kulla-Gulla såg jag till exempel ofta framför mig. Eller Rilla (Marilla) i en av de senare böckerna i serien om Anne på Grönkulla. Både två exempel på flickor som stoiskt och strävsamt stretade på för sitt kollektivs bästa. Som stuvade undan egna drömmar och känslor, fokuserade på det stora vi:et istället för det lilla jag:et. Det försvårar identitetsbyggandet något i tonåren, då många håller på med introspektion.

Med vuxen blick på det här ser jag tydligare att det jag gjorde var att jag antog den mest klassiska kvinnorollen vi har. Jobbade hårt för att alla i familjen skulle må bra, få utrymme att vara de bästa versionerna av sina jag, gjorde samtidigt det strävandet till mitt jag. I början, som barn, tänkte jag att alla hade samma intention, men att det yttrade sig på olika sätt. Kanske påeldat av min mamma som vädjade ”kan inte du ta dammsugningen idag igen, din bror kan ju inte göra det ordentligt”. Brorsorna fick mer utrymme att greja på med egna projekt för att deras förmåga att utföra hushållssysslor sas vara bristande. Om bara de hade varit bättre på såna här grejer skulle de ha gjort mer. Under tiden fick jag öva tills jag var överlägsen alla. Jag fick öva så inibomben på omhändertagande, relationsbyggande, på att se andras behov. En av mina brorsor kopplar inte ens in kylskåpet i de lägenheter han nu bor i som vuxen och klarar inte av att se och möta andras behov i relationer. Tror inte det har med förmåga att göra. Han har bara fått öva mer på andra grejer. Det här är ju inget nytt. Inte för mig, eller för någon annan som växt upp i liknande kontext. Jag har tagit många steg ut ur mitt ursprungssammanhang. Men den där initiala rollen har färgat och kommer säkerligen att färga allt jag gör framgent. En brorsa jobbar som datatekniker, en annan skriver poesi och teater och jobbar deltid som kock, en tredje jobbar som travtränare. Jag jobbar i vården. Föga förvånande.

Mitt jag innefattar fortfarande fler individer än mig själv. Men jag har blivit, eller har kanske egentligen alltid varit, oerhört försiktig med vilka jag blir Vi med. För det är ju något helt omdanande. Jag har aldrig varit Vi med en skolklass, ett arbetslag, en förening eller en kör. Det är alldeles för många, för osorterat, att ta in i sitt jag. De som bor i mig är blott en handfull. Men för mig så gör, känner och ansvarar vi för samma saker. Inte alltid faktiskt och praktiskt. Men det är på riktigt. En för alla, alla för en. Där summan av oss blir mer än delarna.

Jag har ju alltså inget välutvecklat ekonomiskt sinne. Har exakt noll besparingar. Varje månad har jag helt slut på pengar (det betyder alltså att jag inte har något hemligt utifallattkonto eller några gamla fonder som nån välvillig släkting sparat åt mig vid jul och födelsedagar).  Och vet nästan aldrig var de tagit vägen. Har försökt spåra deras väg, men det finns inga uppenbara skyldiga, så som inköp av apparater, resor till riviäran eller nya flådiga kläder. Har ju dessutom slutat röka, så den ursäkten finns inte längre. Eftersom jag aldrig blir klokare på detta mysterium så låter jag det helt enkelt bero, accepterar det bara som ett faktum, ett slags handikapp jag har. Ett rätt milt sådant, för jag betalar ju alltid alla mina räkningar i tid, har inga prickar eller torpeder som släpar efter mig. 

En grej jag gör som är vattentät i pengasparande syfte är att jag ber lönekontoret att dra 500 extra varje månad i skatt. Detta för att säkra att jag inte ska behöva betala restskatt (pga skulle ruinera mig) plus att det ofta gör att jag får tillbaka en del där innan midsommar. Utmärkt listigt av mig, för det är pengar jag inte kommer åt förrän lagom till semestern. Hurra! Kalas! I år kommer det rätt mycket pengar, vilket är välbehövligt just detta år, då jag har mer utgifter än inkomster i mammatillvaron. Alla mina billighetslinnen har nu töjts ut till max, är håliga och noppiga. Skorna läcker in och inga byxor passar längre. Jag ägnar mig således åt att drömma om ett något flärdfullare liv, med den stundande skatteåterbäringen som drömbränsle. Blippar mig genom pinterest och ser ett nytt jag skrida fram inför det inre ögat.

Anjelica Huston by Bob Richardson, 1971.

Ganska stora hattar verkar till exempel vara i ropet. Kanske vore nåt?

Djurmönster har jag alltid gillat.

Feline cat eye inspired make up tutorial from @Matt Valk Chuah Beauty Department

Kanske skulle jag prova att ta ut svängarna lite med ögonpennan med ett trick som heter som min allra käraste katt?

#90s Sarah Michelle Gellar rollerblading.

Det här med att kunna rulla gatan fram är en omhuldad fantasi som jag snart borde göra verklighet av. Vill bara låna lite av Sarah Michelles fräna attityd (som ju tyvärr inte går att köpa för pengar) så tror jag att jag snart är framme.

possibly the cutest shower cap!

Flärd måste ju brytas av med färg och tokroliga inslag, annars blir det för stelt.

 

Det här med att hålla sina känslor på armslängds avstånd. Som du berörde häromdan, katten. Det är jag en mästare på, för det mesta. Skrider fram i en mental avslappnad brygga som en prozakpoppande zen-mästare i luciasärk. Genom att blunda för vissa saker, svälja några och hoppa och stampa ner saker som bubblar upp inuti. Det är inget jag förespråkar, givetvis, men det är hur jag rullar. Jag brukar luta mig mot de trofasta vännerna skräpkultur, ost och karameller.

"when shit brings you down, just say ‘fuck it’, and eat yourself some motherfucking candy." by David Sedaris, Me Talk Pretty One Day #52455

image

Med detta sagt, idag är ingen vanlig dag.

För idag är jag flinging flanging FURIÖS!

Började med att jag blev vansinnigt vrålarg på min systers läkare, som försökte få henne att känna att hon var sjuk på fel sätt, eller borde gjort något annat, när det var denna samma läkare som hade tabbat sig. Och rejält! Gick omkring och hojtade saker som ”jag ska banne mig prata med hennes chef!” och ”hur kontaktar en patientnämnden?!”. SKANDAL!

Fick sedan veta att en snurrig kusin nyligen blivit fasttagen av polisen med ett stooort parti olagliga substanser på sin person och nu mest troligt kommer få sitta i fängelse _flera år_ IDIOTISKT GJORT! Det verkar sedan ha öppnat en fördämning, för nu är jag topptunnorfullkomligt rosenrasande på, ja, allt möjligt! Som en nära kvinnlig släkting som på eget bevåg köpt musli-ingredienser för 600 kronor till en annan kvinnlig släkting som studerar utan studielån och sedan krävt henne på pengarna för dessa varor… För att det ska vara ett lån tycker jag att det rimligen borde vara så att låntagaren i alla fall ber om det! Och hemgjord musli när en knappt kan betala hyran. URBOTA DUMT! En tredje dumsnut, ja ok, en bror, ska precis i dagarna ha flyttat mer än hundra mil genom att surra fast sängen och annat löst gods på taket på en gammal Volvo, lämnat resten av sina ägodelar i en inrökt kvart. Hasta la vista! KNASOBERT! Och så är det ju hela grejen med att nazister fick lov att demonstrera på första maj. Och att nätet är fullt av besservissrar som försöker trycka till folk med argument som mest liknar ”ja, men durå?!”. Och folk som faktiskt skulle ha råd pallar inte ens att köpa ekologiskt med plåtskalleargument som typ att det ”vanliga” alternativet skulle vara godare. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?! Dessutom får jag tugga i mig att det är aptröksvårt att leva jämställt som småbarnsföräldrar fastän en tar i från tårna. RÖVSVETTPÅBAJSMACKAN! AAARGH!

 

Alltså, nu råkade det sig så att jag hade ett grann-encounter igår. Ett oundvikligt sådant, då vi gick rakt emot varann på en grusväg utan stickspår. Min tyska granne Klaus (som faktiskt ser ut litegrann som jultomten) och hans jättelika hund Castor kom lunkandes. Mitt barn älskar dem båda, så han pep av glädje. Jag sökte febrilt i hövvet efter godtagbart småpratsmaterial under tiden de närmade sig. Landade på den stundande högtiden Valborg. Klaus och hans fru har bott i Sverige i snart tio år skulle jag tippa. Jag frågade om de brukade fira Valborgsmässoafton. Klaus kände inte till fenomenet. Jag blev initialt ställd. Inte för att han inte kände till det, utan mest för att jag är en sopig representant för svensk kultur och tradition. Jag blir nervös över ordval, tycker allt känns förlegat och sd-minerat, men framförallt är jag helt traditionslös. Som jag tidigare kan ha berört så har min familj varje år stått helt handfallna inför alla högtider, eh, hur var det nu en gjorde? Dessutom tycker jag att många av högtiderna går in i varann gällande mat på borden och andra tillhörande attribut. För att förklara just Valborg för granne Klaus kastade jag mig ut i en splittrad redogörelse. Ja, det brukar ju tändas brasor typ överallt och så kan det förekomma körsång ”vintern rasat ut bland våra fjällar…” (halvhjärtat mummelsjunget) eller nä, kan visa (drar fram telefonen och spelar upp en hackig manskörsversion från ett laggande Spotify). Granne Klaus ler uppmuntrande och smått avvaktande, med tom blick, inget verkar sätta igång nåt klockspel i minnet. Så jag hackar vidare. Det är ofta dåligt väder, alla har på sig för lite kläder och barn gillar det för de får smälla smällare. Ja, och så kan det vara nån som säljer kokad korv och brandkåren brukar vara med. Just ja, och så har folk på sig sina studentmössor, du vet, de där vita som ser lite ut som sjömansmössor. Och i Lund och Uppsala dricker de champagne till frukost och galopperar. I Uppsala bygger de flottar, ja, som båtar fast platta, som de tävlar med i ån. Jag har bara sett hur det ser ut dagen efter där. Har aldrig sett så mycket skräp, alltså drivor överallt. Jag skakar förnumstigt på huvudet. Granne Klaus nickar oförstående och säger sedan, med de visar det i tv, ja? Jag nickar frenetiskt med. Ja, säkert! Puh.

Bäst att jag håller mig inne idag.

Jag bor ju mitt ute i skogen. I en by med ett fasthushåll till. Och fyra sommarstugor. Sen är det några kilometer åt varje håll till nästa by. Jag tror att jag, inför att vi flyttade hit, tänkte mig att jag skulle anstränga mig för att anlägga goda, varma relationer med de få grannar vi nu skulle komma att ha. Och nu har vi goda relationer till våra grannar. Men det är verkligen inte min förtjänst. Jag har inte bakat kakor, stickat vantar, bjudit in på en värmande gryta eller stått speciellt länge vid vägkanten och språkat om väder, skötsel av rosenbuskar eller barnbarn. Nä. När jag ser dem brukar jag vänta med att sticka ut näsan tills dess att kusten är klar. Jag gör absolut så lite som jag måste. Slänger iväg en moppenick när de kör förbi. Men min sambo har gjort desto mer. Han har hjälpt dem att fälla träd, sätta upp stängsel, lyfta tunga saker, han har bakat äppelkaka och kollat upp saker på internet. Han är med vår son hos den närmsta sommarstugegrannen så gott som varje dag och dricker kaffe och snicketisnackar, ofta i timmar. För honom går det lätt. När jag väl försöker blir det konstlat och stelt. En kväll när jag intet ont anande satt i vår trädgård kom denne samme sommarstugegranne uppsmygande och drog igång ett långt samtal om sina vilda ungdomsår. Han slutade med att deklamera att han fann min sambo ”helt ljuvlig”. Så må väl vara. Men allt detta har tvingat mig att se på mig själv. Med kall klar blick. Jag är inte i denna mening egentligen någon ”people person”. Jag antar att jag sett mig själv som alla pensionärers självklara favorit, präktig, rejäl, modest och godhjärtad. Får bara tugga i mig att åren har förhärdat mig. Jag som privatperson har numera rätt svårt för ”folk”. I alla fall sådana jag inte aktivt valt. Det är inte i enlighet med den gamla självbild jag länge gått och släpat på. Ja ja. En lever och lär.

Att sommaren är på väg är påtagligt. Den kan i teorin vara här redan till helgen. Sa en gubbe på radionyheterna. Vilket för mig är rena rappakaljan, vadå sommar i april?! Men serry, det här ska inte handla om vädret. Inte bara i alla fall. Brytpunkter, alla möjliga sådana som typ examen, årstidsskiftningar, separationer, frisörbesök, flyttar mm, gör att jag vill återuppfinna, ja, alltså omvandla mig själv. Min person. Bli någon ny. Som gör nya saker. Tänker i nya banor. Med en ny frisyr kan jag få för mig att det kommer ett helt kit av attribut, nya kläder, kanske en kaxigare attityd, andra musikpreferenser och exotiska matvanor. Och nu, med den här nya, aggressiva sommaren, som är så här trigger happy, får jag för mig att jag ska bli en person som lekfullt sommarsportar i trädgården. Kanske kliver jag upp tidiga mornar och gör yoga i daggvått gräs. Behövs det i så fall speciella kläder för det? Vet ju inte, har alltså yogat exakt en gång förut. Under stånk och stön. Men jag får alltså för mig det.

Tänker också att jag på eftermiddagarna kan komma att längta efter att i vita linnekläder och stråhatt skutta runt bakom huset och spela ett parti (?) badminton. Ha en kanna kall lemonad och ett fat småkakor på ett bord vid sidan av. Någon kanske läser lite dikter samtidigt. Eller så spelas nåt jazzigt på en grammofon. Lite som i småmysiga brittiska filmer som utspelar sig på typ 20-talet eller för ännu längre sen. Håller nu på att jämföra priser på sådana nät och racketar.

Tänker också att det vore himla mysigt att kunna plocka fram sitt krocketspel när det kommer gäster. Saftkalas i bersån, skoj, glam, tjo och tjim. Men där sprang fantasin direkt till ett mindre mysig, men härligt ställe. Nämligen Heathers där krocket förekommer frekvent.

Där förekommer flera tidiga stilförebilder, men gav mig mardrömmar långt därefter. Alltså inte något som är i enlighet med mitt nya lättsamma sommarjag.

 

Alice i Underlandet dök upp för mitt inre öga:

Och internetshoppandet tog en helt ny vändning, tillbaka till mitt gamla, kitschälskande jag!

Dessa klubbor eller inga alls! Vive l’été! Jag välkomnar sommaren och alla versioner av mig själv som den kan komma att bjuda!

 

image

Det fiffiga med att ha fött barn är att en därefter har mandat att dryga sig genom att använda den erfarenheten, som är vida känd som värsting i smärtsammanhang, som baslinje för tidigare och kommande smärtupplevelser. Jag skulle säga att den här magsjukan som fortfarande intar min kropp som upplevelse i mångt och mycket liknar en förlossning. Minus bonusen med bebis på slutet. jag har varit helt utelämnad till tortyren min  kropp behagat utsätta mig för, ingen möjlig utväg förutom, ja i alla fall som det i stunden känns, döden. I en främmande miljö (svärisarnas hus) har jag upplevt krampaktiga magsmärtor, svettats floder, kräkts och bajsat på mig till ljudet av deras huvudlutande försäkringar om att det snart kommer vara över. En mycket ensam upplevelse. Och helt ovärdig.

Så idag, åter i eget hem denna magnifika 18-grader varma vårdag, skulle jag helst vilja bygga ett fort av skam och lägga mig därinne och sakta gny.

Det är titeln på en bok av Jonas Gardell.

Nu i form av en reflektion kring att den här dagen, så som så många andra, inte kommer att vara en av de minnesvärda i berättelsen om mitt liv. Jag kommer mest sannolikt inte kunna redogöra för något som hänt precis idag om någon skulle komma att fråga mig om ett år. Kanske inte ens om en månad. En väldig massa dagar flyter ihop i minnet som en sörja av samma aktiviteter i cirkulär upprepning. Amma, söva bebis, göra klosstorn som rivs, byta blöjor, locka och pocka med fruktmos på plastsked, hastäta ostmackor och läsa rubriker i dagstidningen, kissa med dörren öppen samtidigt som jag pratar med hysteriskt gullande röst, repetera. En måste alltid säga det, även om det är självklart, det är fantastiskt att vara förälder till en bebis. Det är det. Men inte i sin vardagsmanifestation speciellt intressant för någon annan. Bara tanken på att prata eller skriva om vardagen som den nu är gör att mitt medvetande stänger ner.

Mitt eget liv tråkar ut mig. Inte hela dagarna alla dagar. Men för det mesta. Och det är ok. Kanske stimulerar det fantasin. Återkommer en annan dag.