När jag tjugo över åtta imorse klev in hos tandläkaren frågade hen hur jag mådde och jag svarade då att jag var nervös. Detta resulterade i mjukröst och snällögon från tandhygienisten, en smålänsk småprataomvädret-medelålders dam. När det så var dags att sätta bedövningen lade hon mina händer på min mage, sina händer över mina och lotsade mig därefter mjukt igenom processen samtidigt som hon strök med tummen över min hand. Och detta försatte mig i ett gråtnära tillstånd. Denna lilla ömhet, i det klordoftande sterila rummet.

I min vardag är den enda kroppskontakt jag får den som kommer ifrån mitt lilla barn. Som fastän o så rar, inte har greppat det här med ömsesidighet och att klappa fint riktigt till fullo än, vilket är helt i sin ordning. Därifrån kommer mest daskar, luggningar, bett, nyp och klösningar. Vilket trots allt kan vara mysigt.

Men tandhygienisten gjorde mig uppmärksam på att jag nog ändå saknat någon annan form av kontakt. Sist en annan människa visade mig ömhet på det sättet var nog, ja, på gastroskopiundersökningen. När en sjuksköterska, för övrigt en annan medelålders dam, skedade mig på en pappbeklädd smal brits samtidigt som hon strök mig över håret mellan torrhulkningarna. Det är ett fint minne.

Ska det vara så? Frågar jag härmed universum och alltet.

Eller, ba gör ne, som vi brukade säga hemma. Det här är alltså fortsättningen på ett samtal vi hade i riktiga livet. Eller ja, på telefon. Du och jag, katten.

“It’s a terrible thing, I think, in life to wait until you’re ready. I have this feeling now that actually no one is ever ready to do anything. There’s almost no such thing as ready. There’s only now. And you may as well do it now. I mean, I say that confidently as if I’m about to go bungee jumping or something – I’m not. I’m not a crazed risk taker. But I do think that, generally speaking, now is as good a time as any.” – Hugh Laurie

Och på det temat. Kanske är det här årets soundtrack?

Och slutligen, en favoritscen som inkapslar storheten i att våga stå för sina känslor och okeja sig själv. Silver lining eller guldkant som röd tråd. För jag tror verkligen på att allt vi tar in i våra liv ska ge någon form av guldkant. För sen ska vi ju alla dö. Bara gör det nu.

Jag står i många bostadsköer, fler än 10. Det brukar jag prata om då och då. Som en del i min livsstrategi. Som går ut på att allt kan hända. Livet skulle mycket väl kunna föra mig till Borås. Eller Malmö. Om det vet jag ännu ingenting. De kräver en del underhåll, men ingenting som är särskilt betungande. De hör av sig via e-post när det är dags att göra den årliga inloggningen för att inte kastas ut ur kön. Om jag har tid brukar jag då göra en liten fantasilek. Säg att det till exempel är Uppsalahem som det är dags att logga in hos. Jag börjar då med att titta bland de lediga lägenheterna för att se om där finns någon jag skulle kunna tänka mig att bo i. Studerar planlösningar och funderar på hur jag skulle ställa mina möbler, hur praktiskt det skulle vara med klädkammare eller kanske tänker jag på vad jag skulle bjuda på ute på min balkong i söderläge. Sedan går jag till Arbetsförmedlingens sida och ser om där finns något jobb ute som skulle passa mig. Om det gör det så kan jag undersöka hur långt det skulle ligga från mitt nya tilltänkta hem. Hur den vägen ser ut, är det grönområden, pampiga byggnader eller kanske stora bostadsområden emellan? Och känner jag några på platsen, var bor de i förhållande till mig och vad skulle vi kunna tänkas hitta på ihop på lediga stunder. Och så vidare, hur långt leken går beror på hur mycket tid jag har och förstås på om jag hittar något som lockar fantasin. I mitt huvud går det alltså omkring många olika versioner av mig i olika städer i landet. Som jobbar med olika saker, träffar olika människor och formas olika utifrån dessa premisser. Det kan jag mysa åt. En vanlig måndag i mars. Då jag nu sitter i mitt hus mitt i den småländska skogen. Föräldraledig med min snart 10 månader gamla sprattelgubbe. Och ser gräsmattan utanför strösslad med allt fler vitsippor. Och kanske stundvis längtar efter mer utrymme att vara något mer än en förälder.

VS

Nu har vi skrivit här i nästan en månad. Mer som i brevform till varandra än som till en okänd läsare. Det är bekvämt att kunna anta att den som läser redan har basfakta. Att det inte behövs fylla i och ut. Vi har ju heller inte tänkt oss en läsare. Utan ser det som en övning i att komma igång med skrivandet och kommunicera med och inspireras av varandra. Om det någon gång skulle komma en annan läsare så är det varför vi inte presenterat oss närmre. Utåt.

Tidigare i höst hade jag för andra året i rad något som döpts till Kreativt kollo hemma hos mig. Jag bjöd då in ett tiotal av mina vänner för en helg. Konceptet bygger på att alla tar med sig en idé om en kreativ aktivitet som gruppen ska genomföra. Var och en får då en stund avsatt för att presentera sin idé och om material krävs medtar den som ansvarar det till alla i gruppen. I fokus för den här helgen är att okeja allt, inte försöka vara duktig utan våga prova nya saker i ett tryggt sammanhang. Den här gången var min idé att alla skulle få skriva ett brev till sig själva om 20 år. Jag kommer sedan 2033 att posta dessa brev till dem. De fick ett antal punkter att skriva kring, om de så önskade. Jag valde den idén för att jag tycker det är så spännande med självporträtt, i alla former. Nu är det mycket lätt att fota sig själv och redigera tills det ser mer ut som den en önskar vara. Vilket ju också är ett spännande tidsdokument som säger minst lika mycket som ett oredigerat foto som någon annan tagit. Så här ville jag se mig själv. Så som dagböcker kan fungera. Eller brev, för den delen. Vi väljer ju hela tiden ut, i text och i verkliga livet, vilka delar av oss själva som vi vill hålla fram i ljuset. Sen sipprar något annat, som vi inte menade att visa, ändå fram. Andra kan hjälpa oss få syn på somligt. Vissa andra saker kan vi inte se själva i stunden, men kanske ser vi dem tydligare i och med tidens klargörande perspektivskiften.

I alla fall. Under den helgen, under det kreativa kollot, så kom jag mig aldrig för att själv genomföra den här uppgiften. Skriva om mig själv, till mig själv om 20 år. Jag intalade mig då att jag skulle göra det veckan efter, när jag skulle ha mer tid i lugn och ro. Jag har ännu inte gjort det, ett halvår har nu passerat. Jag tror att det kan vara så att jag har svårt att stå för allt jag nu gör inför mitt framtida jag. Det är som att jag vill vänta med att skriva det tills jag gjort några förändringar som jag tror hon skulle gilla. Det brevet är inte vad jag tänkte börja med idag. Men. En liten lista som i korthet fyller i mina konturer något (lånad av Flora).

Jag är för tillfället uppkrupen i min säng, datan i knäet, med regn utanför fönsterrutan.

Jag är bra på  att hugga i, lyssna och skapa festlig stämning.

Jag tycker inte om översittarfasoner, argument som ”så har vi alltid gjort här”, stark mat.

Jag är dålig på att spara pengar och att säga vad jag tycker/känner.

Jag läser Kanada av Richard Ford.

Jag gillar att kliva upp tidigt och ha morgonen för mig själv. Allrahelst när våren kryper på och jag kan gå ut barfota och hämta tidningen.

Jag sjunger mest barnvisor nuförtin typ ”Jag är en liten mört” och ”Jätten Jorm” då jag ju har ett niomånadersgryn.

Jag älskar min unge, mina vänner/min valda familj, musik, ost samt våren.

Jag är inte speciellt bra på att svara i telefon eller på sms eller brev. Helt enkelt inte så lätt att få tag på.

Jag föredrar Göteborg framför Stockholm, för kallt framför för varmt, platta skor framför de med klack.

Jag tycker om när jag är med andra som jag riffar av från, där allt känns självklart och lekfullt och funky.

image

Jag är beroende av sura godisar, att prata med mina kompisar, Spotify och att få mitt barn att skratta.

Jag har på mig mjukisbyxor och en hålig tröja samt lurviga tofflor.

Jag dricker vatten, hallonsoda och portvin.

Jag lyssnar på massor, nu mycket med studs i då jag sparkar igång joggingsäsongen.

Jag blir arg på snubbiga snubbar och drygon i allmänhet.

Jag blir rädd när jag tänker på hur rasismen sprider ut sig.

Jag önskar att jag kommer vara glad för allt jag vågade prova när det blir dags för mig att dö.

Jag är pinsamt dålig på danska. Bor ju inte så himla långt ifrån Danmark. Men när de pratar med mig låtsas jag för det mesta förstå och nickar bara med.

Jag är uppväxt lite här och där. Mest på landsbygden i Västerbotten. Men är född i Gävle och har också bott i Karlskrona och Sigtuna som litet barn.

Över till dig, katten. Jag säger som Kramer: Here’s to feeling good all the time!

Resor är fantastiska. Jag tycker om i stort sett alla moment. Vänta på perrongen, se andra som också är på väg någonstans och fundera på vart de ska och vem de ska möta där. Själva resandet är ju ett slags mellantillstånd som jag alltid njutit av, där jag kunnat tillåta mig att drömma mig bort med en för tillfället ihopsnickrad spellista som tillåter mig att se mitt tänkta liv som en musikal där jag är stjärnan.

Eller kanske läsa vad jag i andra sammanhang skulle tycka vore helt oacceptabel litteratur och rysa av välbehag åt hela upplevelsen.

Kanske hamnar jag i att lyssna till andra personers hela eller halva samtal (beroende på om de pratar i telefon eller inte) och försöker utifrån det bygga ett fantasipussel kring deras liv. Att komma fram är ju också för det mesta alldeles ljuvligt, antingen står jag framför en kär famn eller så en okänd plats jag valt att uppsöka och utforska. Gott och gott! Komma hem är sedan för det mesta lika trevligt, trött efter resan är den egna sängens lakan som sammet mot huden och alla bekanta knarr och dofter lättare att uppskatta.

Men, och det är vad jag vill komma till, tiden innan jag har börjat vara på väg, den ger jag inte så mycket för. Jag kan gå i veckor inför en resa och fundera över vad jag behöver packa, om det är någon jag borde prata med, något jag skulle tänkt på för att allt ska flyta på så smidigt som möjligt för alla inblandade parter (detta händer ej om jag reser med någon som har större kontrollbehov än jag själv, då släpper jag rodret). Och ja, denna tendens har växt sig starkare sedan jag blev morsa. Inget att förvånas över. Barnets pappa verkar som alltid vara helt opåverkad, packar tio minuter innan avfärd ner tre par kalsonger och en tandborste, upp och iväg. Den röviga kvinnorollen slår till igen. Och vad är jag rädd för? Det är lite oklart. När jag var yngre och skulle till en stor stad vet jag att jag kunde vara rädd att ta fel tåg eller buss och helt enkelt aldrig hitta rätt igen, gå vilse ifrån mitt liv och hela världen som jag kände den. Det var möjligen orimligt. Nu är jag väl i de svagaste stunderna rädd för att det ska ske någon form av olycka, krock, krasch, explosion. Annars rör det mest oro kring att det blir onödigt krångligt för någon, att en medresenär stör sig på vår lilla familjs framfart, att någon blir ledsen eller besviken för att jag missat att tänka på något. Eller ja, nu ofta, att det inte blir bra för mitt barn. Tänker att jag skulle kunna vinna en del på att lämna över rodret till barnets pappa, som redan kan ge blanka fan i att oroa sig får sånt här, och sedan öva på att sitta still i båten när vi inte har ordnat allt på ett smidigt och förutseende sett. Kanske kunde jag då på sikt ägna lite mer av den energi som går åt till resfebern åt nåt annat. Som inte gör min mage till en stor trasslig knut.

I alla fall. På fredagsmorgon beger vi oss norrut. För att spendera helgen med dig, Katten! Jag laddar och är laddad. Och från och med att jag sätter rumpan på tåget ska jag njuta. Av varje moment. Och öva på att ge blanka fan i härvan i maggropen.

Har alltid varit en dagdrömmare. Klipper ofta av vardagen med inre bilder av sådant jag vill uppleva, somliga drömmar mer verklighetsförankrade än andra. Ibland handlar det om lekfulla fantasier, som att jag skulle uppträda med sång och dans inför alla som gick på mitt högstadium och att de alla skulle vara rörda till tårar. Eller förstummade av häpen beundran. Alltså klassisk upprättelsetematik. Eller att jag skulle äga ett antikvariat i typ San Francisco och bo i ett gammalt stenhus någonstans i den backiga staden. Flykt till utopi. Sånt som gärna får stanna på drömstadiet.

Sen finns det drömmar som jag bestämt att jag måste göra verklighet av. Som att prova att spela ”riktig teater” på scen inför publik, lära mig att åka rullskridskor, gå en utbildning i konst och form, lära mig dansa (massor av olika danser), spendera en del av min pensionstid  i Italien (och gärna då lära mig språket), cykelsemestra i Provence, anordna fler temafester, besöka New York och gå på pianobar, äta blåbärspannkakor på diner samt dricka take out-kaffe och röka cigg på parkbänk med utsikt över skyskrapor. Mycket av detta gärna med Kitty-katten vid min sida.

Har funderat en del på konceptet drömmar på sistone. Detta efter ett samtal med mitt barns farmor. Hon berättade då att hon aldrig haft drömmar. Hon hade aktivt försökt få fatt i några, sedan hon var barn. Hon beskrev att kom hon på något hon ville göra hade hon alltid sett till att göra det ganska omgående. Hade inte det varit möjligt hade hon helt sonika slagit det ur hågen. Men hon sa att hon funderat på om det i och med detta var något hon gått miste om. I det att hon saknade drömmar att bära på. Det samtalet öppnade min blick för ett helt annat sätt att ta sig an livet än det jag har anammat.

Jag njuter ofta och mycket av att vara i mina drömmar. Men visst. Ibland kan jag ha svårt att få saker gjorda. Att komma till skott. Inte alltid. Jag är inte en ”livet är ett smörgåsbord och jag har bara att ta för mig”-typ. Jag faller nog ändå mer in i ”nej inte ska väl jag”-kategorin. Den attityden ska jag bli bättre på att ge blanka fan i. Det är inte en dröm. Det är ett löfte.

Min största rädsla är att bli bitter. Funderar över om att ha många drömmar ökar risken för att detta ska hända. Men har svårt att se att jag skulle kunna sluta. Drömma.

Jag har aldrig som vuxen behövt sova många timmar för att sedan kunna fungera. Typ sex timmar per natt som standard. Det har varit som en superkraft som jag tagit för given. Inser jag nu.

Min lillesyrra däremot, hon kan på riktigt sova ett dygn på raken. Bara på basis av att hon är uttråkad. Som exempel på hennes sömniver kan vi ta när hon och jag åkte till Edinbourgh över nyår ett år. Det är en plats där människor traditionellt samlas vid just nyär för att i flera dagar fira tillsammans ute på gatorna och över hela stan. Tusen och åter tusen människor från världens alla hörn. Ja. Vi, syrran och jag, anländer till platsen, det sjuder, bubblar, fräser och sprakar av fest och livsglädje. Säckpiporna tjuter, kiltarna fladdrar, öl och whiskey flödar och karusellerna blinkar frenetiskt. Jag frågar syrran vad hon helst vill göra. Hon säger: stanna på hotellet och sova.

Vi hade ju åkt dit för att låta livet drabba oss med full kraft, tänkte jag. Så, trots att jag känner henne väl golvade detta svar mig. Då. Har därefter fått BÅDE en ökad förståelse för vidden av hur trött hon faktiskt känner sig i stort sett konstant OCH  har också själv fått känna på långvarig trötthet och vad det kan göra med ens personlighet.

Sen jag blev gravid, september 2012, har jag inte sovit mer än max tre timmar i streck. Någonsin. Och det skymtar inga sådana möjligheter på horisonten nu heller. På ett bra jävla tag. Det är fullt rimligt och något jag väntat mig av hela föräldra-giget. Gick rätt bra också. Har jag humblebraggat om rätt friskt. Brukar säga att det gick oväntat lätt att vänja sig vid att vakna med bebis varannan timme på natten. Har faktiskt inte känt av det mycket. Har aldrig kunnat vila mitt på dagen, brukar jag säga, får inte ro till det. Sånt har jag slängt omkring mig till kreti och pleti. Snuttigullande barnmorskan, släktingar och vänner med huvudet medkännande på sne har jag ryckt käckt på axlarna och mallat mig inför med min trötthetsimmunitet.

Tills för några veckor sedan. Har nu varit morsa i drygt åtta månader. Vissa dagar börjar te sig helt fragmenterade. Som lösryckta filmsnuttar som inte blir till en sammanhängande historia. Det pirrar och rycker omotiverat i diverse kroppsdelar. Jag kan fastna, som paralyserad mitt i en rörelse. Synfältet blir ofta suddigt, som om det vore vatten på linsen i kameran. Ljud förstärks otäckt mycket, som en annan persons tuggande eller radions skvalande i bakgrunden. Kan ha svårt att veta var jag är och hur gammal jag är när jag vaknar. Innan kunde jag vara ett under av jämnmod. Nu bubblar det upp. Små vulkanutbrott av oerhört intensiva känslor. Snörvelgråt åt ett ostigt frieri på youtube. Vilt raseri när dammsugaren vägrar komma med över tröskeln. Eller bara ekande tomhet. När det plötsligt kan kännas som att nä. Oj.  Nu, precis här, mitt bland ett hav av vattengymnastiserande tanter bara sjunker jag.  Andas ut och slutar trampa vatten. Schlagern dunkar tillsammans med instruktörens gälla stämma, alla omkring mig är fullt upptagna med att göra liggande åttor med armarna så att det skvätter åt alla håll. Jag orkar inte åka mer undervattensskidor. Så skönt att bara vila kroppen mot det vita kaklet där på botten. Lätt som en fjäder. Alla ljud blir dämpade. Mmm.

 

 

 

 

 

 

 

Blubb blubb.

Catch you on the flippy flip

Tjecken