Lättnad. Är vad jag känner. Överväldigande stor lättnad. Och i affekttermer kan det översättas i att rädsla/stress/oro/skam ersatts av välbehag. Hjärtat slår lugna, jämna slag. Axlarna har åkt ner igen, knuten i magen löses sakta upp, jag dricker luft i långa mjuka andetag. Jag sov som en tonåring inatt. Ja, mellan amningssessionerna då. Att säga sova som en bebis är grovt missvisande, btw.

Helgen har inneburit att jag känt mig som en tonåring på fler sätt. Och det är ju aldrig bra. Men nu är det över. Guskepris!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation