Ser världen som ett töcken, nej ett ludd. Som rispar mig när jag trampar snett. Allt är gjort av trasslig stålull.

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Alltid, sen jag var lill-liten, har överväldigande trötthet gjort att jag hela tiden befinner mig tre andetag från tårar. Jag känner mig som nåt pyttelitet övergivet strunt. Som inte kan göra rätt. Skyddslös och värdelös. Klarar typ inte att nån harklar sig ovanligt högt, suger åt mig och tar till lipen. Idag var jag tvungen att åka till tre olika affärer för att hitta en grej till mitt barn. Fanns inte på någon av dem. Höll sedan på att bli påkörd på väg ut från parkeringen. Hallå grin-city.

Mer än ett år av upphackad sömn plus flera nätter med ca åtta amningssessioner tar ut sin rätt. Jag började längta efter kvällen vid tio i förmiddags. Nu är den här.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation