Vi vaknade strax efter fem imorse. För då tyckte barnet att det var dags. Och trots att vi jobbat på med kalasförberedelser hela dagen känns det som att vi aldrigaldrig kommer hinna och att hela tjotafräset kommer rasa ihop som ett korthus byggt av sladdrig kortlek köpt på macken. Och folk som reser hit från alla möjliga håll. Blixten slog ned i byn mitt på dagen, strömmen gick och rautern dog. Inget mera wi-fi. Stressen gör givetvis att vi fräser och snäser en hel del åt varann. Plus att nu är min mamma här. Och jag känner att jag plötsligt är helt tom på ork och lust och att allt som finns kvar är tung förtvivlan. Men jag kommer inte till att gråta, lite som när en nysning ligger och lurar, men utan att utlösas. Myyy.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation