Normcore. Om att anta en stil som handlar om att i så stor utsträckning som möjligt försvinna in i massan. Eller smälta in som kameleonter, som att klä sig i en osynlighetsmantel, som Matilda Gustavsson på DN skriver om som en stor och växande trend. Det är något jag strävat efter så länge som jag kan minnas. Att inte sticka ut. Vilket möjligen kan bli en effekt av att vara ett barn som i utgångsläget hade flera faktorer att jonglera som stod helt utanför mallen. Kåkfararfarsa, yvig och högljudd morsa, en omfångsrik kroppshydda i nedärvda kläder, vegetarian när ingen annan var det. Bland annat. Att ha kläder, saker, familj och aktiviteter som var vanliga var det mest eftersträvansvärda i min värld. Men gäckande svårfångat. Först måste jag ju få klart för mig vad som var vanligt i alla dess komplexa nyanser. Gick inte att ha jeans som var samma slags blå som de andras. De måste ha samma snitt och helst samma märke. Förstås. I andra klass fattade jag att mitt egenhändigt klippta hår gjorde mig synlig för alla. Jag hade en spretig hockeyfrilla när alla andra tjejer hade långa hästsvansar som guppade när de sprang. Det föranledde att rykten spreds som mig som en tjej som aldrig lekte med dockor utan bara hade leksaksbilar hemma. Till exempel. I själva verket hörde jag så klart inte hemma i någon av ytterligheterna, utan försökte ju givetvis göra lagom mycket av allt möjligt.

Egenhändigt klippt fräsig frilla.

Egenhändigt klippt fräsig frilla.

Jag har försökt skaka av mig det, den där strävan efter att vara helt oansenlig. Fyllt garderoben med färgglada plagg i okonventionella snitt. Färgat håret i alla upptänkliga nyanser, provat snaggat och backslick och långa böljande lockar. Och märkt att det känts bra. Men inser att jag nu, trettionånting, återgått till det här som nu döpts till normcore. Ser det på många av de bilder jag samlat på Pinterest, ser det när jag öppnar garderoben och den gapar svart mot mig. Smygande, stegvis. Hamnat ur spår, eller ja, i gamla spår. Kanske för att jag inte vill att andra ska se mig. Som jag nu är. Kanske för att jag själv inte vill se mig. Förbannat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation