Resor är fantastiska. Jag tycker om i stort sett alla moment. Vänta på perrongen, se andra som också är på väg någonstans och fundera på vart de ska och vem de ska möta där. Själva resandet är ju ett slags mellantillstånd som jag alltid njutit av, där jag kunnat tillåta mig att drömma mig bort med en för tillfället ihopsnickrad spellista som tillåter mig att se mitt tänkta liv som en musikal där jag är stjärnan.

Eller kanske läsa vad jag i andra sammanhang skulle tycka vore helt oacceptabel litteratur och rysa av välbehag åt hela upplevelsen.

Kanske hamnar jag i att lyssna till andra personers hela eller halva samtal (beroende på om de pratar i telefon eller inte) och försöker utifrån det bygga ett fantasipussel kring deras liv. Att komma fram är ju också för det mesta alldeles ljuvligt, antingen står jag framför en kär famn eller så en okänd plats jag valt att uppsöka och utforska. Gott och gott! Komma hem är sedan för det mesta lika trevligt, trött efter resan är den egna sängens lakan som sammet mot huden och alla bekanta knarr och dofter lättare att uppskatta.

Men, och det är vad jag vill komma till, tiden innan jag har börjat vara på väg, den ger jag inte så mycket för. Jag kan gå i veckor inför en resa och fundera över vad jag behöver packa, om det är någon jag borde prata med, något jag skulle tänkt på för att allt ska flyta på så smidigt som möjligt för alla inblandade parter (detta händer ej om jag reser med någon som har större kontrollbehov än jag själv, då släpper jag rodret). Och ja, denna tendens har växt sig starkare sedan jag blev morsa. Inget att förvånas över. Barnets pappa verkar som alltid vara helt opåverkad, packar tio minuter innan avfärd ner tre par kalsonger och en tandborste, upp och iväg. Den röviga kvinnorollen slår till igen. Och vad är jag rädd för? Det är lite oklart. När jag var yngre och skulle till en stor stad vet jag att jag kunde vara rädd att ta fel tåg eller buss och helt enkelt aldrig hitta rätt igen, gå vilse ifrån mitt liv och hela världen som jag kände den. Det var möjligen orimligt. Nu är jag väl i de svagaste stunderna rädd för att det ska ske någon form av olycka, krock, krasch, explosion. Annars rör det mest oro kring att det blir onödigt krångligt för någon, att en medresenär stör sig på vår lilla familjs framfart, att någon blir ledsen eller besviken för att jag missat att tänka på något. Eller ja, nu ofta, att det inte blir bra för mitt barn. Tänker att jag skulle kunna vinna en del på att lämna över rodret till barnets pappa, som redan kan ge blanka fan i att oroa sig får sånt här, och sedan öva på att sitta still i båten när vi inte har ordnat allt på ett smidigt och förutseende sett. Kanske kunde jag då på sikt ägna lite mer av den energi som går åt till resfebern åt nåt annat. Som inte gör min mage till en stor trasslig knut.

I alla fall. På fredagsmorgon beger vi oss norrut. För att spendera helgen med dig, Katten! Jag laddar och är laddad. Och från och med att jag sätter rumpan på tåget ska jag njuta. Av varje moment. Och öva på att ge blanka fan i härvan i maggropen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation