Det går inte att vara i min närhet just nu, utan att höra mig behandla ämnet separationsångest på ett eller annat sätt. Sorry. Även dagens kvinnoporträtt får sig en släng av ångestsleven, så att säga. Det gäller nämligen Fredrika Bremer. Bremer hade nåt, eller gjorde nåt, som jag gapar hänfört över. Hon vägrade gifta sig. På fucking 1800-talet.

1800-talet: stelt

1800-talet: stelt

Jag har två personer i min närhet som är som tryggast när de inte är i en relation. Kanske lite som omvänd separationsångest. Ja, den ena kallar det till och med för relationsfobi. Inte vet jag om det var det som Bremer led av, det sägs att hon mest var less på sin pappa. Vi vet inte. Oavsett drivkraft gav hon blanka fan i sociala konventioner, skrev en patriarkatkritisk bok (Hertha, ni vet), reste Europa runt och när hon kom tillbaka såg hon till att kvinnor minsann också kunde få bli myndiga (vid 25 års ålder, men ändå).

Fredrika Bremer: modig

Fredrika Bremer: modig

Blir så inspirerad! Önskar jag vågade säga till mig själv ”glöm din dröm om man och barn”. Istället skulle jag lägga energin på att gå i bräschen eller åtminstone första led för NÅGOT, något större än mig själv och mina pytteproblem. När jag i tonåren var Refused-fan av giganorma mått brukade jag peppa mig själv till perspektiv med denna snutt: ”Forget about your self-pity, forget about your petty problems, forget about your small world”. Låter hårt, men det gav mig känslan av att mitt liv inte var på så jäkla stort allvar ändå. Det fanns större uppdrag. Uppdrag som kräver mod, intellekt och meningsfullhet. Allt det där hade Bremer. Vi också, kanske. Låt detta bli dagens soundtrack:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation