Vi har konstaterat av vi är infekterade med en svår, långvarig variant av deppstress. Har svårt att få saker gjorda överhuvudtaget, speciellt i tid. Blir ledsen, introspektiv, kanske i viss mån självdestruktiv. Längtar efter att äta och sova mer än vanligt. Kanske då och då kommer en längtan efter att dra täcket över huvudet och gömma sig från hela jävla skiten. Vi har också kommit fram till vad vi tror oss behöva. Vi behöver skjuta oss ur den här situationen, rygg mot rygg, guns blazing.

Kanalisera rivig, rasande jävlaranamma. Vi, eller i alla fall jag, har otroligt svårt att stå upp för mig själv i de flesta situationer. Svårt att ta plats och ta för mig. Och det behöver en ju inte alltid hålla på och göra. Men gör en det aldrig så är det som att bjuda in deppstressen att lägga sig över en som en tung, kall, våt filt. Men hur få fatt i detta åtråvärda tillståndet av helig ilska och rättfärdighet? Om en nu är mästare i konsten att svälja vardagsilskan. Jag försöker kittla den varje dag genom att ta del av andras välformulerade dito. Lyssnade på Allvarligt talat i P1 häromdagen. Det är ju ett stillsamt program, men det ställer saker på plats i min inre röriga bokhylla. I ett program pratade P-O Enquist om det här med att vi så ofta får höra att vi måste älska oss själva för att kunna älska någon annan. Han avfärdade det på ett härligt vis rakt av som strunt. Han hävdade dock att det är hälsobefrämjande att leva sitt liv på så sätt att en kan respektera sig själv, sina val och handlingar. Ja! tänkte jag. Här kommer då det där jävlaranammat in igen. För att jag ska kunna styra mitt liv så att jag respekterar mig själv så krävs det. Jag vill kunna vara den som alltid säger ifrån om någon i min omgivning säger något smygrasistiskt eller sexistiskt eller på annat sätt knasigt. Jag vill kunna stå emot de ideal som prackas på mig och vill få mig att hata och vilja förändra mig vad jag än tar mig för. Jag vill vara rak och varm och sann i alla relationer som jag har, även den till mig själv. Men alltså, nu är det ofta så att jag duckar och muttrar i fikarum, sväljer gråten eller ilskan som då och då bubblar upp i samspel med mina nära och jag går omkring och vet att jag inte lever det liv jag skulle vilja leva, jag är inte där jag vill vara.

Så dags då att veva igång. Bra tid för det, så här när stora ideal kastas runt och synas. Valtider.

En sak som börjar växa i mig är det här med förhållandet till kroppen. Först och främst den egna. Men också i ett större perspektiv. Jag tror att det faktum att Karin funnits i min vardag i form av blogg, Instagramfeed och, det senaste året, som podd, gjort faktiska underverk med mitt förhållande till min egen kropp. Hennes tankar har långsamt krupit under huden och i takt med det får kroppen vara mer ifred, vara just bara kropp.

Sen har vi ju drottningen av jävlar anamma, Lady Dahmer, som öppnat upp och rett ut mycket i mitt huvud kring det här med smalhetsprivilegium och hur jag som tjock diskrimineras. Jag vill verkligen in och veva igång kring detta, utan att känna mig hudlös och liten. Jag vill känna mig stor, rivig och stadig på fot och röst. Oftare. Och hur jag ser ut när jag gör det ska jag försöka ge blanka fan i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation