Rädslan tog mig över. Inför valet. Kunde inte hoppas knappt. Kunde inte ta debatten med ett leende. Fast nog försökte jag.

image

Och nu då. Ger mig själv en vecka. Kanske två. Då jag inte behöver vara klämkäck eller konstruktiv. Bara känna. Isande, förlamande sorg. Över att det här är min tid. Det är nu jag lever. För det känns inte som att vi är på väg mot något bättre. Så länge det nu känns så. Så får jag ta mig framåt. Dag för dag. Timme för timme. Sätta en fot framför den andra. Och försöka ge blanka fan i resten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation