”Som flicka är Ofelia fri och lycklig men i tonåren förlorar hon sig själv. När hon blir förälskad i Hamlet lever hon bara för att få hans uppskattning. Hon har ingen egen vilja, hon kämpar snarare för att uppfylla Hamlets och sin fars krav, för det är deras uppskattningar som ytterst bestämmer hennes värde. Ofelia förtärs av sina ansträngningar att vara till lags. När Hamlet försmår henne för att hon är en lydig dotter blir hon galen av sorg. Klädd i vackra kläder som tynger ner henne drunknar hon i en en bäck tillsammans med de blomsterkransar hon bundit åt sig.”
Texten kommer ur boken ”Rädda Ofelia” av Mary Pipher. Kan inte direkt rekommendera den men lånar gärna rollsammanfattningen ovan. Minnet av den för längesedan lästa texten dök upp i mitt huvud i natt. Jag hade kommit sent i säng eftersom jag under flyttbestyren stött på en låda med mina gamla dagböcker. Kvällen och början av natten ägnade jag åt mitt tolfte och trettonde levnadsår, och fann det häpnadsväckande med vilken tydlighet puberteten stegat in i mitt liv och ryckt undan mattan under fötterna för mig.
Visst fanns det ledsna dagar även i 12-åriga Kittys liv. En del gjorde pissont att läsa, för det fanns mönster då som jag sliter mitt hår över än idag. Familjekonflikter, prestations- och separationsångest. Men upp till 12 är ändå merparten anteckningar charmigt nördiga och glada, rentav ASPEPPADE. Här följer några exempel.
”Hej Dagboken! Du vill väl ha ett namn? Jag tycker Canecens är fint! Egentligen betyder det gråpoppel på latin, men det får bli ditt namn!!!”
”Idag fick vi hare till middag!!!! Det har jag aldrig ätit förut. Det smakade sådär.”
”Idag har vi varit i stugan, jättevarmt var det (+ 7 grader)! Jag såg en uggla och fyra tranor!!!!!”
”Efter en fransk varmkorv på flygplatsen (jättegod) så for vi hem till Umeå. 850 km/h!!!!!”
”Idag var det avslutning och jag tycker att jag hade finast kläder av alla! Jag hade en brun långkjol, en beige väst och en hatt med grönt band.”
”Jag har varit förkyld men börjar bli frisk. TUR!!!!”
”Slalom verkar ju som en dötrist sport, man åker ju bara upp och ned. MEN JAG HAR HAFT JÄTTEKUL!”
Blandat med anteckningar om maträtter och väderlek finns inklistrade biobiljetter, skisser av planritningar på ställen vi sovit över på, torkade blad och en bagage-tag från cypernresan. Men så en dag, vid 13 och ett halvt, dyker plötsligt en ny slags (tillika den dagbokens sista) anteckning upp: ”SKIT SKIT SKIT SKIT”. På ett löst blad har jag sedan beskrivit en dag full av misslyckanden. Efteråt har jag strukit under på flera ställen och skrivit förklarande kommentarer i marginalen, te x ”duger ej”, ”trög”, ”misslyckad”, ”dålig på allt”,”tjock”, ”ful”, ”fula kläder”, ”ingen vill vara med mig”. Några citat från början på nästa dagbok:
”Jag sov bara tre timmar igår natt. Kanske kan det bli mer nu, annars skriver jag mer senare. Snälla Gud hjälp mig!”
”Vad ska jag göra?!? Mitt liv är kaotiskt.”
”Varför gillar du mig inte ____?! Jag är så jävla jobbig, Kitty-jobbig, en i mängden som bäst.”
”Ännu en ångestnatt väntar. Jag känner mig så ensam.”
Jag vet att det blev än värre senare i tonåren, eller kanske att det dåliga kom oftare och oftare. Mina smärtor handlade i huvudsak om två konkurrerande prestationsångestar: Den att vara duktig (i skolan och i min idrott), och den att vara ”någon” (populär, snygg, obrydd,supa, röka). På något vis höll jag skenet i mitt dubbelliv uppe, men det kostade på. Tunga blomsterkransar. Hade massor av ångest. Jag minns att jag önskade att jag kunde ta ut det genom självsvält som min syster och min bästa kompis, men jag hade inte disciplinen, kontrollen. I stället testade jag skära mig och det hjälpte, så det fortsatte jag med ett tag. När jag insåg att ärren inte skulle gå bort fick jag panik men kunde inte sluta, så jag började dra enstaka snitt i fingrarna istället. Det kan ju skyllas på olyckor i köket. Sen blev jag kär i en äldre kille som sa att det var äckligt. Vi var tillsammans ett år, jag skar mig aldrig mer. Min Hamlet var också ett svin, men det var bra att jag slutade skära mig (ristningar på ovansidan armen är inte farligt men ärren är inte roliga att förklara på 10-fikat när du är 25 eller 32).
Känslan kan komma tillbaka förstås, impulsen att dra något vasst mot huden. Något som skapar avledning och som går att plåstra om. Tills för bara något år sedan brukade jag då göra mig illa lite lite grann, utan att det lämnade märken. T ex trycka ett gem eller en nagel mot handflatan. Men så plötsligt, 16 år efter första snittet, kom jag på att skära-impulsen betyder att jag är ARG, och det har varit en revolutionerande insikt!
Den här texten var inte tänkt att handla om självskada, utan om det allmänmänskliga i pissiga jävla tonår. Analys av processen lämnar jag till någon annan, eller till en annan dag. Om du är tonåring: håll ut, det blir bättre, och DET ÄR INTE ALLS FARLIGT ATT VARA SNÄLL MOT SIG SJÄLV. Om du känner en tonåring: ge hen en kram, säg att det löser sig. Och jag LOVAR att bloggen kommer innehålla exempel på sätt att hantera starka känslor UTAN att hacka på/i sig själv. För det är vi fanimej värda!
Nu vill Kitty gå ut till en sång:
Vink-vink!