kroppen – vilket jävla hån

by ⋅ Leave a Comment

[A man in a wheelchair faces an elevator that has the words "Today is the day we take the stairs" on it.] littlecthulhu: Too busy trying to ‘correct’ fat people and they seem to have forgotten that not everyone can walk.

Ok. Officiell start på utmaningen 100 inlägg på 100 dagar. Och jag tänkte börja med att skriva om något som jag upplever som näst intill omöjligt att prata om. Tjockskammen. Ett minfält där minsta fladder på fel sida om ok kan få min och flera andras egenvärde att brisera. Jag har ingen aning om var det kommer att landa när jag nu börjar skriva. Bara att om jag ska prata om skam är det här moderskeppet. Mitt Mount Everest. Jag vill inte få tröst. Jag vill inte gotta mig i självförakt eller sätta igång någon annans. Jag vill bara försöka sätta ord på det. Apsvårt. Men det ger jag ju blanka fan i. Som överenskommet.

Att jag är en tjockis har jag vetat sen jag var fyra år gammal. Minns att jag fattade att jag var annorlunda när jag såg de andra flickorna i balettskolan i deras rosa balettdressar. Fattade att jag var mer rund, och de var mer avlånga. Att jag inte passade in. Det lät också de andra flickorna mig veta. Jag var dålig på balett. Jag var en liten rosa prinskorv som inte kunde lära mig att göra hopsasteg i takt med de andra.

Började alltså tidigt att jämföra mig med andra. Det kom också från alla håll, så det gick knappast att låta bli. Beskrevs ofta som mullig (hurv för det ordet!). Blev nypt i kinder, mage och lår av skrockande släktingar under hela låg- och mellanstadiet. Min styvfar brukade kontinuerligt be att få klämma på magfettet, skickade sedan ut mig och min bror på joggingturer medan han stod med tidtagarur på uppfarten. Jag började svara alla klämmare och tyckare att jag hade en ovanligt kraftig benstomme. Men satt ofta på kvällarna för mig själv och nöp äcklat i mina lår. Och min mamma brukade säga, kanske med avsikten att trösta, att nästan inga barn är vackra i den åldern jag var i.

Killen jag var kär i när jag var tolv brukade kalla mig för Polkagrisen. Detta efter min rondör samt en rödvitrandig stickad tröja jag brukade ha ibland. Jag och min självbild som rosa prinskorv reagerade såklart inte med att tycka att killen var bäng, utan kom till den i resonemanget helt logiska slutsatsen att nu var det dags att banta. Om jag skulle ha någon som helst chans att vinna hans hjärta. Sagt och gjort. Jag slutade att fika i alla sammanhang. Och cyklade en mil varje kväll. Det gav resultat. Och ett helvetes rus. Men strax därefter slog den förbannade puberteten till. Och jag var tillbaka i prinskorvskroppen, fast sju resor värre. Förutom att vara tjockis var jag nu också finnig, hårig, illaluktande och kladdig. Fy fan.

Högstadiet var för mig och är väl för många självföraktets era. I små och stora tjejgäng fostrade vi in varandra i självhatets sylvassa finesser. I alla sammanhang handlade det om att lägga sig platt, utåt. Få de andra att förstå att en själv var den absolut lägst stående varelsen i rummet. Jag är fulast, dummast, latast och äckligast. Samtidigt som jag måste försöka med allt jag har i alla lägen för att vara precis lagom bra. Jag skulle ha lämnat walk over direkt. Visste inte när jag gick in hur liten chans jag hade att uppnå mitt enda mål, att gå förbi helt obemärkt. Jag hade nedärvda orange:a sjuttiotalsjeans på mina alldeles för tjocka lår. Som ett vandrande trafikkon. Fast prinskorv. Jag gillade mest bara att läsa, avgudade Jane Austen, rynkade på näsan åt alla suparfester.  Shoot me now.

Och de gjorde dem. Killarna i parallellklassen ägnade rätt mycket tid och energi på att förmedla till mig hur äcklig jag var. Spottade mig i nacken, la vitlök i min jackhuva, fångade mig i underkläderna i omklädningsrummet för att sedan säga att det var äckligt att titta på mig. En gång hörde jag några tjejer i min klass säga, när de inte trodde att jag hörde, att de var äcklade inför tanken på att se mig i bikini. Jag har aldrig någonsin haft på mig en bikini.

Jag började gymnasiet, skapade sakta sakta en zon där jag vågade mer. Bära färger med flit. Rött istället för smältainiväggen-svart och -blått. Utan att någon ropade ”ditt jävla vider!” efter mig. Men det var fortfarande på liv och död. Om jag skulle våga mig på att känna mig fin, eller som jag hörde till. Jag var nitton när jag kysste någon för första gången. Och alla år innan dess hade jag hävdat i sten att jag tyckte det verkade äckligt, allt det där. Kyssar spott och slem. För att jag inte vill kännas vid, eller säga högt, att jag tänkte på mig själv som ett helt annat djur. En egen art. Jag är den asexuella. snälla, ibland skojiga tjockisen. Som ett sätt att hjälpa mig själv att inte behöva jämföra mig med någon annan. Behålla någon slags integritet. Men jag skapar ju då också ett permanent utanförskap. Där jag i varje gruppering, liten som stor, ger mig själv rollen som den som okejar att inte behöva vara perfekt. Kolla, kan jag se ut så här så kan ju du också släppa på dina stränga krav på dig själv. Kom igen! Ta en kaka till! Lev lite! Än idag kan det sticka till i mig den tanken, som vore den en sanning, att det är därför jag får vara med och vara vän. Som ett lugnande exempel på att så lågt har de andra i alla fall inte sjunkit. Eller, kanske ännu värre, tanken att de som säger sig älska mig gör det för att de inte tror sig om att kunna få nåt bättre.

Ja, jag sa ju det. Mitt Mount Everest. Jag vet.

Sista gången jag pratade med min styvfar, han med tidtagaruret, innan han dog hösten 2005, var i en sal på lasarettet. Han låg där och dog i lungcancer. Sakta, men obevekligt. Jag hade gått förbi ett finkonditori i stan och köpt finska pinnar. För det var hans favoriter. Som en gång hans mamma brukade baka till honom, när hon var i livet. Kanske kunde han då inte äta dem, men det var en gest. I alla fall, det blev ett ganska fint samtal. Men det sista, det allra sista han i sitt liv sa till mig var en kommentar om att jag borde gå ner minst 10 kilo. Kanske 20.

Det gjorde jag sedan också. Ja, alltså 10 kilo. Delvis av pur harm.

Nu har jag blitt morsa. Många beskriver den processen som helande i kroppshatssammanhang. Att kroppen nu fått ett nytt syfte. Att den går ifrån att vara ett sexualiserat objekt till att bli givare av liv. Fokus går från attraktion till funktion. Och jo, till viss del kanske det är sant för mig. När jag går naken i omklädningsrummet på den kommunala simhallen känner jag mig skyddad av mammarollen, som vore den en sköld, en sköld jag inte tidigare haft. Andra ögon, inifrån, och de tänkta utifrån läggs på en mammas kropp. Den behöver inte vara sensuell. Men kan ändå vara vacker. Och det är gott att få vara vacker. Inför sig själv. Och inför en annan.

Jag har aldrig lyckats få det att kännas sant ända in när jag sagt att jag tränar eller bantar för att min kropp ska Må Bra. Nej, för jag drivs oftast av det där gamla prinskorvssjälvföraktet. Och en längtan om att bli fri. Fri från mitt eget och andras tänkta äckel. En fåfäng längtan. Vet jag nog. För det förefaller vara svårt att komma undan, sin egen och andras tänkta blick på kroppen. Som kvinna. Allrahelst. VAFAN?! Bra dagar kan jag få studs i dojan av ilskan som detta väcker. Att det är så här. Och längtan efter att ha det på något annat sätt. Det händer, korta stunder, att jag kan ge blanka fan i den smutsiga mörka tjockskammen. Och bäst går det när jag vågar. Något jag aldrig vågat förut. Och när jag ser andra som vågar. För jag är ju inget annat djur. Jag är ju precis om du. Och det är förjävla fint så.

image

Med darr på manschetten

Tjecken

 

 

 

”Om jag ska duga som jag är behöver jag faktiskt löneförhöjning”

by ⋅ Leave a Comment

Design: Thomas Fuchs Studio

 

Jag ska flytta snart. Okynnes. Det är alltså inget direkt fel på hur jag bor idag men området är ganska trist och jag känner mig liksom utestängd från storstadspulsen. Min nya lya blir en sliten etta i ett hippare område. Dyrt så klart, de flesta jag känner vill bo där, faktum är att det är rätt så jäkla aptrendigt. Men det har jag naturligtvis struntat i. Jag har hållit mig cool och logisk. Området har jag valt för att det innebär gångavstånd till jobbet,  för att det rymmer mysiga joggingstråk och för att det är där jag oftast träffar mina vänner. Väl? Eller?

Nja, ska jag rannsaka mig själv gjordes inte valet helt baserat på mina egna behov och värderingar. Visst är det ett kanonområde för mig, men jag åkte aldrig ens ut och tittade på de rimliga alternativen. Det verkar alltså som att även jag sitter fast i det fängelse av ogenomtänkta medelklassvärderingar som dagligen bidrar till den allmänna ängsligheten inklusive min stora egna. Suck. Men vem är det som har låst in mig där? Eller kanske mer relevant: vilket syfte fyller vårt fängelse?

Ett svar på den frågan är nog att den generella strävan efter att passa in är giganorm. Vi är flockdjur och konforma av naturen. Helt okej. Samtidigt blir jag ju inte direkt ensam om jag köper t ex billiga H&M-jeans istället för dyra Acne. Tvärtom. Däremot har jag under lång tid genom strömmen av reklam, tv, tidningar och bloggar lärt mig att jag är lite bättre om jag köper lite bättre. Jag får faktiskt väldigt mycket bekräftelse från mina vänner när jag införskaffat en ny statussymbol. Jag känner mig bra – ett tag. Glömmer att jag bygger fängelsemurarna högre i och med mitt handlande. I sammanhanget hör man ofta talas om lyckofällan – att vi försöker köpa oss lyckliga. Det stämmer säkert. För egen del handlar det också mycket om trygghet. Jag betalar gärna lite extra för att med marginal vara på rätt sida om ”duger”.

Eftersom att vara rätt innebär att känna sig (någorlunda) trygg, så kommer vi vara skiträdda den dag vi utmanar idealen. Om vi ska våga måste vi hjälpas åt. Vi måste alla ta vårt kärleksfulla ansvar att vara lite mindre coola, polerade och perfekta. Vi måste lyssna på de som älskar oss och vi måste hjälpa dem vi älskar. Alla andra, alla de som med kritisk blick och kylda Pol Roger-flaskor tryckta mot kroppen skakar på sina välfriserade huvuden åt oss – de måste vi GE BLANKA FAN i.

Med kärlek och tyngd bakom slagen,

Kitty

KAOSMANIFESTET – om svårigheten i att våga stå för något ofärdigt

by ⋅ Leave a Comment

Call me.

Vi, Kitty och jag, startade den här bloggen för mer än ett år sen. Då efter en lång tids prat om att hitta ett forum för att uttrycka oss tillsammans. Vi hade och har ju en tanke. Först en idé om ett slags styrdokument för bloggandet, ett manifest. En gemensam startpunkt där sedan vägen och kanske också målet kunde få skilja sig åt. Allt började med att ett stort VAFAN länge hade kliat under huden. Inför snubbighet, självförakt och begränsande normer. Som sedan blev ett befriande och konstruktivt FUCK IT! Som i att ja, det är åt helvete, men ge BLANKA FAN i att nedslås. Uppåt framåt!

Vi vill hitta ett sätt att hjälpa varandra att skala av alla lager av duktig flicka genom att skriva. I det här rummet där det inre kaoset får vara på utsidan. I alla möjliga former, ofärdiga obekväma tankar, noppiga koftor, fulkonst, ilska, skam och otyglad glädje. Hur som helst. Öva på att ge blanka fan i vem som lyssnar och ser. Även den inre kritikern. Eller kanske särskilt den ska vi ge fan i.

Men vad svårt det har varit att komma igång. Komma förbi den där inre mobbaren. Så såg jag det här inlägget hos  Blogghen och tänkte att nu! Så NU KÖR VI KITTY!

Så här skrev vi för ett år sen:

KAOSMANIFESTET

Om att hjälpa varandra att känna oss som den version av oss själva som vi gillar mest.

Om att våga ha ditt inre kaos på utsidan.

Om att göra sådant som du blir glad av.

Om att säga precis hur det känns.

Om att stå upp för dig själv.

Om att säga när du gillar det någon gör.

Om att våga säga när du tycker att något är svårt.

Om att våga erkänna när du inte förstår.

Om att lägga pengarna på det som verkligen betyder något för dig.

Om att oftare konsumera upplevelser istället för saker.

Om att fokusera på att ha en kropp som mår bra.

Om att leva i enlighet med dina grundvärderingar.

Om att hjälpa dig och mig och alla genom att tillåta dig att ge blanka fan i att suga in magen.

Manifestet har sitt ursprung i känslan av att något är väldigt fel. När det kan kännas stressande och ångestfyllt att träffa de personer vi bryr oss allra mest om. Inte för att de dömer oss för hur vi ser ut eller vad vi säger eller gör. Men för att volymen på självkritiken höjs, för att alla tänkta tillkortakommanden upplevs som upplysta av en strålkastare. Innan helgen med bästa vännerna inhandlas nya kläder och accessoarer, håret klipps och färgas, tånaglarna målas, databanken med nyskapande recept utökas och de populärkulturella referenserna uppdateras. Vi längtar efter en frizon där vi kan dela upplevelser av vad som betyder mest, hur det verkligen känns bakom allt det andra. Men känner oss tvungna att betala dyrt för att få tillträde dit, faktiskt och praktiskt. För att få lov för sig själv att visa sig svag, finns en föreställning om att det är viktigt att visa att jag har kontroll över ytan. Mitt kaos sipprar inte ut. Jag håller mig inom ramarna, suger in magen, biter mig i läppen för att inte gråta, nyper mig i låret för att inte somna, har inga noppor, fläckar eller maskor, håller käften när det behövs, är lagom osäker, aldrig odräglig och kaxig, erkänner aldrig att jag kämpar men presterar alltid högt, tvivlar ibland på min dragningskraft men har en hälsosam sexlust och ligger lagom ofta, jag har en lagom dysfunktionell familj som alla trots allt gillar varandra. VAFAN!?

Tjecken