De sista veckorna har jag utvecklat en rutin som jag njuter något alldeles ofantligt av. När barnet somnat i sin vagn ställer jag honom på behörigt avstånd och slår mig ner i bersån. På bänken under äppelträden. Lägger upp fötterna på bordet, tar på mig hörlurarna och tänder en cigarett. Rökning är en omhuldad ovana som jag återupptagit så smått efter amningsavslut. Utan att känna så mycket som ett spår av dåligt samvete. Men jag gör det inte så att barnet ser. I hörlurarna har jag sedan haft Lena Andersson, P-O Enquist, Kristina Lugn och radarparet Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. När de i programmet Allvarligt talat i P1 besvarat lyssnarnas frågor om livets väsentligheter. Det liksom kvillrar i mig när jag tar in deras ord och tar små och stora tankehopp.

I ett av programmen svarar P-O en ung kvinna som vill ha råd kring om ifall det är en bra idé att dela upp sitt liv i två, då hon under vinterhalvåret skulle vara på varmare breddgrader, detta eftersom hon har svårt att stå ut med den svenska vintern. Han råder henne då att stanna hemma, men att istället ägna vintern åt en annan slags resa. Inåt. Både i sig själv men också in i en författare. Tror orden han använder är ”att äta upp ett författarskap inifrån”. Detta genom att välja en betydande författare och ta sig igenom det kronologiskt. Bok för bok. Och om där finns självbiografier ska dessa läsas parallellt med de skönlitterära verken. Viktigt är också att inte läsa någonting annat under den här perioden. Inte ens tidningar. Gå helt upp i processen och in i personen. För att kunna förstå hur denne blivit till, hur författarskapet formats. Han säger att efter detta kommer du aldrig bli dig lik. Och en får förstå att han anser det vara någonting bra.

Med det här rådet i minnet lyssnar jag nu på programmen som Birgitta och Märta håller i. Birgitta som ju just för några dagar sedan har dött. Deras samtal känner jag är en plats jag skulle kunna stanna på länge. Oavsett ämne så sitter jag mest bara och ler, nickar och frustar. Jag bara tycker om dem så. Och jag tänker att vilket jädra lyckokast att jag inte läst några av deras böcker. Vilken fröjd. För nu skulle jag faktiskt kunna göra så som P-O föreslår. Äta upp dem inifrån. En efter en. Och aldrig bli mig lik. Jag tror då att jag börjar med Birgitta.

image

 

Detta är vad jag ser när jag sitter på träbänken i bersån.

Dessa urklipp ur mediaflödet frammanar lyckotårar hos mig.

Kakans sommarprat! Jag säger ja! Jag är med på ungefär allt hon säger. Nu kör vi!

Karin "Kakan" Hermansson. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Dokumentärfilmen Belleville Baby! Paris, tillbakablick på längtan till att livet, det riktiga, ska börja och det här med nya ögon på gammal kärlek. Att skärskåda idén om att en kan rädda någon annan med sin kärlek.

Fannys himla geniblogg som gör att det sprakar på ett lustfyllt sätt i min hjärna, som bygger upp mig och gör att jag sakta men säkert höjer kampnäven.

Och så Agnes Wolds sommarprat som jag precis lyssnade på ute i regnet som blandades med gråt. Heja världens kvinnor och fy fan alltså vilken uppförsbacke vi har att spurta uppför!

Agnes Wold. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Och en bubblare

för hon får mig inte att gråta, utan mer ta glädjeskutt!

 

Michaela ger Alex Schulman nio handfasta tips. Hurra!

Processed with VSCOcam with f2 preset

 

 

Vi människor är flockdjur. Ingen idé att förneka. Men i vårt land idag lever vi inte alls så. Istället isolerar vi oss i minifamiljer och/eller går runt och känner oss alldeles ensamma. Vi längtar och griper efter varandra, men det finns en skam i att visa (erkänna) beroendet av andra. Så svårt att be om hjälp, både med det praktiska och det själsliga. Tjecken har många gånger fått telefonpeppa mig att till be om hjälp, och sett till de senaste 10 åren har jag genomgått en ganska så giganorm utveckling om jag får säga det själv. Men ändå, här i Stockholm har jag ingen självklar flock. Många stöttepelare men ändå en känsla av att vara till besvär. Vilket kanske mest är en orättvis förminskning av mina vänner, men ändå. Jag tror att det kan bero både på mina egna filter som har svårt att släppa igenom kärleksbetygelser, men också på samhällsstrukturer som alltmer går mot det individualistiska.  Kanske sprunget ur något gott.

En bekant till mig som kommer från Sydamerika har en förklaring. Allt fungerar så bra i Sverige! I hennes hemland finns ingen välutbyggd äldrevård eller barnomsorg, släktingar håller ihop över generationsgränserna och ser efter varandra. Även främlingar emellan kan landets brister vara till gagn för sammanhållningen. De kan behöva fråga varandra om skjuts när bussarna inte går, om matvaror när butikerna har slut och om hjälp med skötsel av huset i ett land där få har råd att ta in hantverkare. Min sydamerikanska vän tycker att det känns svårt och onaturligt att som vuxen hitta vänner i Sverige. Samtidigt är vi överens om vi för den sakens skull inte vill romantisera fattigdom och att vi är glada för att välfärden trots allt är så utbyggd här. Men nog finns det fog för att säga att det inte räcker till en känsla av mellanmänsklig trygghet.

Här i Stockholm är det kanske snäppet värre än i andra delar av landet. När vi norrlänningar kommer hit efter vistelser på hemorten störs vi ofta av fenomenet att vi hela tiden tycker att vi får syn på någon vi känner. ”Är inte det där Stina?!”, ”Jag tyckte jag såg Nils men det var bara likt”, ”Kolla hon ser ut som Kajsa!”. Fenomenet pågår i ca ett dygn innan vi helt enkelt blivit överstimulerade och börjar göra som alla andra här – fäster blicken vid en punkt på horisonten eller tunnelbanevagnsgolvet.  Vi kan möta tusen personer på en dag utan att ha tittat någon i ögonen. Vad gör det med oss? Vad gör det med medmänskligheten?

Som en som är född blyg kan jag också uppskatta den anonymitet som storstadslivet för med sig. I de tidiga tonåren upplevde jag några gånger att jag liksom blåstes upp till en jätte, t ex en gång när jag började gråta efter en förlust i en badmintonmatch. Jag fick känslan av att min ansikte blev enormt och att alla stirrade, och skrattade. På den kunde jag fantisera om att få vara osynlig. Nu – living the dream. Men så himla drömlikt känns det inte. Medan vi blundar faller en efter en.

Med start idag ska jag bli bättre på att titta på andra, att säga något – vad som helst – och att sluta skämmas över min känsla av ensamhet, för i den känslan finns – hur motsägelsefullt det än låter – en enorm gemenskap.

Vi har konstaterat av vi är infekterade med en svår, långvarig variant av deppstress. Har svårt att få saker gjorda överhuvudtaget, speciellt i tid. Blir ledsen, introspektiv, kanske i viss mån självdestruktiv. Längtar efter att äta och sova mer än vanligt. Kanske då och då kommer en längtan efter att dra täcket över huvudet och gömma sig från hela jävla skiten. Vi har också kommit fram till vad vi tror oss behöva. Vi behöver skjuta oss ur den här situationen, rygg mot rygg, guns blazing.

Kanalisera rivig, rasande jävlaranamma. Vi, eller i alla fall jag, har otroligt svårt att stå upp för mig själv i de flesta situationer. Svårt att ta plats och ta för mig. Och det behöver en ju inte alltid hålla på och göra. Men gör en det aldrig så är det som att bjuda in deppstressen att lägga sig över en som en tung, kall, våt filt. Men hur få fatt i detta åtråvärda tillståndet av helig ilska och rättfärdighet? Om en nu är mästare i konsten att svälja vardagsilskan. Jag försöker kittla den varje dag genom att ta del av andras välformulerade dito. Lyssnade på Allvarligt talat i P1 häromdagen. Det är ju ett stillsamt program, men det ställer saker på plats i min inre röriga bokhylla. I ett program pratade P-O Enquist om det här med att vi så ofta får höra att vi måste älska oss själva för att kunna älska någon annan. Han avfärdade det på ett härligt vis rakt av som strunt. Han hävdade dock att det är hälsobefrämjande att leva sitt liv på så sätt att en kan respektera sig själv, sina val och handlingar. Ja! tänkte jag. Här kommer då det där jävlaranammat in igen. För att jag ska kunna styra mitt liv så att jag respekterar mig själv så krävs det. Jag vill kunna vara den som alltid säger ifrån om någon i min omgivning säger något smygrasistiskt eller sexistiskt eller på annat sätt knasigt. Jag vill kunna stå emot de ideal som prackas på mig och vill få mig att hata och vilja förändra mig vad jag än tar mig för. Jag vill vara rak och varm och sann i alla relationer som jag har, även den till mig själv. Men alltså, nu är det ofta så att jag duckar och muttrar i fikarum, sväljer gråten eller ilskan som då och då bubblar upp i samspel med mina nära och jag går omkring och vet att jag inte lever det liv jag skulle vilja leva, jag är inte där jag vill vara.

Så dags då att veva igång. Bra tid för det, så här när stora ideal kastas runt och synas. Valtider.

En sak som börjar växa i mig är det här med förhållandet till kroppen. Först och främst den egna. Men också i ett större perspektiv. Jag tror att det faktum att Karin funnits i min vardag i form av blogg, Instagramfeed och, det senaste året, som podd, gjort faktiska underverk med mitt förhållande till min egen kropp. Hennes tankar har långsamt krupit under huden och i takt med det får kroppen vara mer ifred, vara just bara kropp.

Sen har vi ju drottningen av jävlar anamma, Lady Dahmer, som öppnat upp och rett ut mycket i mitt huvud kring det här med smalhetsprivilegium och hur jag som tjock diskrimineras. Jag vill verkligen in och veva igång kring detta, utan att känna mig hudlös och liten. Jag vill känna mig stor, rivig och stadig på fot och röst. Oftare. Och hur jag ser ut när jag gör det ska jag försöka ge blanka fan i.

I förra inlägget skrev jag, Kitty, om min stora fasa: ensamheten. Jag kom fram till att MIN rädsla för den troligen grundas i en medfödd (?) separationsångest i kombination med en längre period av hjärtesorg och relationell motvind. Här kommer lite fler tankar kring detta:

De flesta kvinnor jag känner är mer rädda än de flesta män jag känner för att vara singel och utan barn i min ålder. Det är en delvis logisk rädsla eftersom det är svårare för kvinnor än män att yngla av sig efter 40; men idag finns ju faktiskt möjligheten att som kvinna skaffa barn på egen hand. Alltså är inte tvåsamhet avgörande om det är barnlängtan en har. Ändå känner många kvinnor att den vägen är ett misslyckande. Har kvinnan inte blivit gift i min ålder så måste det vara något fel på henne, eller så försöker hon inte tillräckligt. Detta får vi reda på från alla håll i vårt samhälle. Tvåsamhet och familjeliv likställs med lycka, och uppmålas  som ett kvitto på att ha gjort rätt. Klarat av livet med godkänt betyg. Det syns tydligt i filmer och media, men kanske ännu mer i sociala medier och i samspelet mellan vänner. Vet ni om att det finns personer som inte längre bjuder in mig till aktiviteter sedan jag blev singel? Tydligen gjorde vi paraktiviteter, jag som trodde att vi bara gillade varandra. Visste ni att många jag känner som aldrig skickat ett julkort i hela sitt liv plötsligt börjat göra det sedan de skaffade barn? Eller att ganska nära vänner till mig på fullaste allvar försöker muntra upp mig när jag är ledsen över min situation genom att skicka bilder på sina barn? Att de skickar bilder på sina barn när jag fyller år (och ålderskrisar) verkar obligatoriskt. ”Grattis från vårt lilla charmtroll”. VA!? Jag känner inte den ungen, vi har träffats max en gång och då sov hen hela tiden och vaknade bara för att stjäla min kompis uppmärksamhet och sedan kräkas på min tröja!

I de stunderna känner jag mig dubbelt ensam. Och löjligt besviken på den ständiga reproduktionen av statusen i att ha en man vid sin sida och ca 2 barn. Visst finns det singelaktiviteter i vårt samhälle, men då med enda syfte att träffa någon. Detta är mycket problematiskt, bland annat ur ett feministiskt perspektiv. Hur många kvinnor stannar inte i ett dåligt förhållande på grund av detta sociala tryck? För män finns det många alternativa livsvägar som rankas lika högt, om inte högre, än att vara familjefar. De kan också bli föräldrar senare i livet utan att behöva skämmas, och de skuldbeläggs inte på samma sätt som kvinnor om de lämnar sin familj för karriären, eller en annan kvinna. Därför får de också fler modeller/exempel/förebilder på andra män som lever i ensamhet av olika anledningar, och därmed ett självförtroende. De får veta att ”det är lugnt”. Det självförtroendet skulle jag behöva just nu. Inför min ensamhet känner jag mig nämligen ALLT ANNAT än lugn.

Stay gold, Kitty

PS. Ja, jag vet att det finns massor av män som känner sig ensamma och att det finns kvinnor som vill vara själva, här har jag dock velat visa på att det finns strukturer, normer och stereotyper som ställer till det för mig och andra i min situation.

 

Jag har funderat på det här inlägget i några dagar nu, men har fortfarande svårt att få det ur mig. Inte för att jag inte har något att säga om ensamheten. Tvärtom. Jag har så mycket att säga, och känner mig så i den att den blir svår att beskriva med tillräckligt mycket perspektiv för att det ska bli begripligt. Även för mig själv.

En sak är jag i alla fall säker på: jag hatar att vara ensam. Eller, att känna mig ensam, för att vara petnoga. Det är ju inte riktigt samma sak. Jag är en delvis introvert person och även om jag är väldigt sällskapssjuk för det mesta, så har jag också behov av att dra mig undan, vara själv.

Som barn och tonåring var jag ordentligt blyg, och led samtidigt av stark separationsångest från min familj. Två ganska besvärliga egenskaper. Oftast behövde jag bara hantera en åt gången, men ibland dök de upp samtidigt. Till exempel: I egenskap av duktig idrottare valdes  jag varje sommar ut för olika träningsläger med barn och ungdomar från hela Sverige. Många gånger var jag ensam norrlänning. Dessa resor kändes vansinnigt jobbiga för mig, men upplevda krav (mina eller andras?), gjorde att jag åkte ändå. Före, under och efter lägren bröt magen ihop, och jag hade svårt att sova. Kanske var det värsta att jag inte kunde förstå varför jag var den enda som inte bara var stolt och glad över att bli uttagen; att jag var en sådan vekling kunde jag omöjligt förlåta mig själv. I en sovsal full med högpresterande idrottsungdomar låg jag klarvaken och kände mig så fruktansvärt ensam.

Det går att sitta på en fest och känna sig ensam. Det går att ligga i en sovande killes armar och gråta krokodiltårar av övergivenhet ner i hans bröstlurv. Det går att komma hem från en lång resa med kompisar och känna sig totalt bortglömd. Det går att vittja mailen på sin internetdejtingsajt, läsa rad upp och rad ner av komplimanger, och samtidigt längta nåt vansinnigt efter att bli sedd.

Det där var en beskrivning. Vågar jag mig på en kort analys? I så fall är den så här; att ensamhet för mig är nära kopplat till rädsla. Rädsla för att bli övergiven. Att jag just lade på luren med en fin kompis, verkar för mitt känslosystem inte betyda att jag har en kompis, utan att jag hade en. När jag talade med en fin kollega och vän om detta kunde vi till sist skratta åt det hela: hon ställde sig bakom ett hörn och hoade: ”själv men inte ensam!”.  Hjärnan fattade direkt. Känslosystemet har fortfarande inte greppat.

För jag är verkligen inte ensam. Jag firar alltid högtider med familjen, jag har vänner som jag ofta hörs med, jag är idag inte särskilt blyg utan pratar numer ganska lätt med kollegor och bekanta. Jag är bara så jäkla rädd att jag aldrig mer kommer att gå upp i kärlekssymbios med en fin och trygg snubbe. Jag är rädd att alla snubbar har övergivit mig för gott, eller att det liksom är slut på bra snubbar, att barn och familj aldrig kommer att bli verklighet för mig. Livrädd för detta, och den rädslan skapar en känsla av fruktansvärd ensamhet, och den ensamheten jobbar jag med varje dag. Försöker hålla den i schack medelst träning, fullbokad kalender, hemrenovering, extrajobb, datingsajter, Seinfeldmaratons, kvällspromenader, alkohol, och långa telefonsamtal.

Tror att jag pausar där. Det finns mer att ösa ur denna tillsynes outsinliga källa till ångest, men känner mig ganska nöjd över att ha fått ur mig ovanstående och ska nu ta ett kliv tillbaka och begrunda. Kanske äta en glass.

Jag tänker mycket på det här med att vara ensam och hur en förhåller sig till det tillståndet. Hur jag förhåller mig till det. Och hur det skiljer sig från olika specifika andras förhållningssätt. Kanske mest för att jag nu så innerligt längtar efter att få vara ensam. För mig själv. Något jag mycket sällan är. Och det är ju stor skillnad på att känna sig ensam och att vara för sig själv. Känner mig ensam gör jag allt som oftast. Utan att för den skull vara det. Jag behöver kunna gå undan. Att vara för mig själv är på något sätt mitt grundläge. Där jag också kan leta mig fram till det som känns som jag. I andras sällskap blir jag fort och lätt uppblandad, i värsta fall utblandad, utspädd. Det är ju också jag, att jag är bra på att gå upp i den andre. Ytterst tar det formen av att jag, inte med flit, antar den andres språkbruk, gester, manér och dialekt. Följsam. Böjlig. Såklart började det när jag var barn. Följsamheten och det med det följande behovet att vara för mig själv. Min familj är full av lynniga, oförutsägbara och i viss mån ofrivilliga lögnare. Ord hoppade ofta ut före både tanke och känsla. Eller kanske precis samtidigt med känslan. Alla fullt upptagna med sitt. Alla bra på att ta plats och göra sig hörda. Men inte så bra på ordning och konsekvensbedömning. Så det blev jag bra på. Jag blev också bra på att ta mitt jag ur sammanhanget, att vara rädd för att bli Vi och jag blev bra på att dagdrömma. Att dagdrömma går bäst att göra för sig själv. Stoff för dagdrömmar hittade jag i böcker och filmer. Brukade ofta ta min skrangliga cykel ut på nån grusväg, vinden i håret och naturromantiskt lajva Anne på Grönkulla. Döpa naturen omkring mig med ståtliga, poetiska namn. Eller småspringa genom snårig skog och leka att jag var motståndsrörelseaktivist i Europas mitt, under brinnande andra världskrig. Eller bara gå längst ”stora” vägen (den med asfalt på) och hoppas att någon skulle stanna och ropa ”häng med, vi ska till (spännande hippiefestival, Stockholm, Paris, eller ja, Ö-vik hade också gått bra)!”

När vi nu för en vecka semestrade i Umeå, den plats som mest känns som hemma, mötte jag olika versioner av mig själv bakom bekanta gathörn. En version som jag vet både var och kände sig mycket ensam var jag, 20 år. På gymnasiet gick jag en linje för överpresterande unga med stora ambitioner. Utan att själv vara en sådan. Hade knappt aldrig innan gjort en enda läxa noggrant. Men hade tagit mig fram ändå . Trots att jag aldrig märktes, var paniskt rädd för att räcka upp handen. Eller kanske just därför. Kanske hade jag det faktum att jag verkade som en tyst och skötsam, duktig flicka att tacka för mina betyg strax över medel. Jag valde den linjen på gymnasiet för att min mamma sa att det var den bästa ifall jag ville komma nånvart i framtiden. Och det ville jag ju. Jag ville komma bort. Långt bort. Men hela min gymnasietid präglades av en allomfattande rädsla att misslyckas, som att ha svalt en krita på tvären. Tittade aldrig upp, blicken krampaktigt fäst på mina egna skor. När vi badade i älven kröp hon under huden på mig, denna version av mig själv. För så här var det. Som en utstuderad form av tortyr så var gymnasieprogrammet uppbyggt så att den största delen av ens betyg baserades på de slutprov som vi skulle skriva under några veckor i slutet av trean. Efter att jag hade skrivit det sista av de proven, en vacker dag i maj, gick jag från Östra gymnasiet, ner till Frukthörnan och köpte mig två fina chokladpraliner. Gick sedan ner till älven, där jag ceremoniellt åt upp dem. Kritan på tvären hade då inte lossnat i halsgropen. För det skulle ta några veckor innan vi skulle få besked om hur det gått. Hade det gått riktigt dåligt skulle det innebära att behöva gå om det tredje året. Jag hade då alltså inte intentionen att stå där med skägget i brevlådan, utan förberedde mig på det värsta. Det var sålunda ingen idé, som jag såg det, att fira studenten med de andra. då jag inte kunde veta om jag faktiskt hade anledning att fira. Så jag gav mig av med tåg. Åkte runt och besökte släkt och vänner söderut, som om inget särskilt var på gång. Såg studenter åka förbi på flak i andra städer. Vi hade fått ett datum när brevet med besked skulle komma. Natten innan sov 20-åriga jag inte alls. Jag spenderade den ljusa juninatten vid älvkanten nedanför Backens kyrka. Alldeles för mig själv. Jag drog halsbloss, något min bästa vän precis lärt mig. Och jag badade naken i Umeälven. Simmade mot strömmen och försökte kyla kroppen lugn. När det blev förmiddag kom jag hem. Och brevet väntade. Det gick ju bra. Det vet jag nu. Och det fick hon veta, jag 20 år. Det var en av de renaste formerna av glädje, eller kanske var det mest lättnad, som jag någonsin upplevt. Jag skulle kunna ta mig vidare. Bort. Hemifrån. Långt bort. Ensamhet var för mig något präglat av frihet och möjligheter. Handlingsutrymme, hög luft. Är fortfarande.

Emma Holm har i SVD skrivit om ensamheten i Tove Janssons värld. Den beskrivs där som att vara en konsekvens av en oundviklig rörelse. Ord som föll på plats i mig.

Bloggen tog visst, nästan bortom vår förskyllan, en längre semester. Beroende på att rautern hos en av oss exploderade pga blixt, på att vi rest både utrikes och inrikes och att sommaren och hettan gjorde oss rätt så oföretagsamma och enkelspåriga i tanken. Men, vi har som vanligt utforskat hela känsloskalan. En del njut, en del tandagnisslan. Och! Vi har semestrat tillsammans, Katt och Tjeck, i vår hemstad. Succé!

image

Nu är vi dock åter hemma i våra respektive vardagar och gamla och nya tankar och känslor börjar hopa sig. Guskepris och fy farao! Samtidigt. Idag har vi 31 grader i skuggan här i den småländska skogen. Detta faktum och att jag lever i snart två års ackumulerad sömnbrist gör mig gråtmild. Alltsomoftast. För att släppa ut gråten har jag några gamla trotjänare. En är denna pärla (som dessutom porträtterar vänskap och kärlek på ett förjävla fint sätt):

Tyckte den var fenomenal när jag såg den första gången när jag var typ elva och det gör jag till denna dag. Fira all kärlek! Upp till kamp! Satans snubbar! Äg ditt liv! TOWANDA!

”Min längtan är bara du”

 

Imorgon ska vi åka till den enda platsen som beständigt är den jag kallar hem. Andra gånger när jag klivit av tåget där har det hänt att jag gråtit av lycka. Satt mig ner på knä och lagt händerna på asfalten. En sån obeskrivlig lättnad. Att känna att jag hör till. Där min rytm går in i de andras. Satsmelodi och skratt. En vecka blir vi där. Och Katten väntar in oss när vi kommer. Vad mer kan en önska, så säg?

Det har legat och pyrt i mig ett tag, mer tydligt sedan jag blev morsa. Tankar kring hur och för vad jag väljer att bekräfta människor i min omgivning. Vad mycket som går på gammal vana. Som att kommentera någons nya fräcka frisyr, tröja eller förtrollande ögonfransar. Fast jag ju inte tycker att de sakerna hos personen är ett dugg viktiga. De har ju absolut noll att göra med varför jag gillar dem. Ändå ger jag oftast komplimanger gällande sånt, mer sällan kring det som verkligen är guldet. Att de har ett skratt som får min mage att hissna och slå volter, att det känns som hemma var en än är med dem, att de öppnar upp nya världar bara genom att vara och att få vara deras vän är det bästa jag har. Helst vill jag ju att de omkring mig ska få känna sig mer fria, att hur de ser ut och vad de har på sig inte har något som helst att göra med dugandet. Det är härligt hur det än är. Och jag tror att mina och andras komplimanger kring den nya fräcka frisyren ofrånkomligt styr in personens tankar till att det är något som är viktigt, långt mer viktigt än vad det skulle behöva vara. Lady Dahmer har i veckan rodret på Instagramkontot Kvinnohat. Och det hon postat har gett mig en sista välbehövlig spark i rumpan. Nu är det banne mig dags! Jag ger mig själv munkavle.

Ska försöka mig på att hålla nolltolerans gällande komplimanger kring utseende från mig själv till andra (och mig själv, för den delen). Försöka låta det bara vara. Och lyfta guldet. Borde kanske inte vara det, men jag har på känn att det kommer bli svårt som fan. Jessss! Känns bra. Bonne chance till den här Tjecken!