Jag minns när min nu bortgånge farfar bodde på hem och var dement. Då och då överraskades han, och vi, av stunder av klarhet. Plötsligt mindes han vårt hemtelefonnummer, kunde slå en signal och fråga min pappa hur det var med barnen. I nästa ögonblick förstod han inte vem han pratade med. Mot mig var farfar alltid vänlig men jag undrar om han kände igen mig som sitt barnbarn? En gång när vi dök upp hade han burit ut teven i förrådet; så att inte Hitler skulle kräva in den mitt under rasande krig. Pappa brukade ta med sig farfar ut i solen. De köpte alltid Magnum Mandel (det gör min pappa än idag) , trots att farfar varenda gång spottade ut mandelflisorna och skrockade  ”knallhattar!”, med ett ursäktande leende i ögonen.

mm

Nu blev jag lite blödig, ska försöka återgå till temat… I morse vaknade jag tidigt; nackdelen med att ha sovrumsfönstret på vid gavel är ju att alla stadens ljud läcker in. När väckarklockan ringde var jag alltså redan ganska pigg, så istället för att snooza och kämpa mot sömnigheten en halvtimme så klädde jag på mig och tog en morgonjogg. Det kändes att det skulle bli en riktigt varm dag, och det bar mig emot att tänka på kontoret. I duschen fick jag idén att ta med mig min frukost till en av bryggorna som jag dagligen cyklar förbi på väg till arbetet. Sagt och gjort. Väl på plats språkade jag lite med en tant som kom klättrandes upp ur vatten efter sin morgonsimtur. Hon skulle ta en i eftermiddag också och hon tyckte inte om idén med en bro ut till Årsta holmar. När hon gått slog det mig att mina tankar var så… positiva. Jag tänkte att sådana här stunder kan vara riktigt fina, att jag kanske klarar mig ganska bra på egen hand och att jag så klart kommer att träffa någon att bli kär i (och som är kär i mig) så småningom! Gungeligung med benen ovan solblanka vattenytan.

 

brygga2

 

Jag kallar dem mina stunder av klarhet. De där tillfällena, nästan alltid efter träning, då jag känner mig som jag tror att alla andra känner sig. Ångestfri. Lugn. Lätt att styra tankarna. Försiktigt optimistisk. Tänk den dagen det finns ett (lagligt) piller för att få må så jämt. Ah!

Jag har ett kvalificerat jobb, jag har bolån och ordnad ekonomi, bakom mig finns en respektabel idrottskarriär, jag håller middagsbjudningar och jag anlitades ett tag frekvent som toast madam på bröllop. Men känslomässigt blir jag fan aldrig äldre än 15.

Jag är sårad. Har av annan individ tillskansats en mix av sorg, skam och ilska. En handikappande liten blandning, har det visat sig: Sorgen och skammen hindrar mig från att leva ut ilskan – trots att jag intellektuellt vet att jag borde markera en gräns. Dra ett tydlig streck i sanden och säga stopp. Inget mer nötande på min redan svaga stolthet, inget mer svältande av min redan hungriga längtan, inget mer slarvande med min klumpigt hoplimmade självrespekt. Istället ger jag hen mer betänketid. ”Du kan väl fundera, för snart orkar jag inte mer”. Så har jag mjäkat sen Sundsvall brann. Nåja. Mars.  Allt bara för att slippa mer sorg och skam; känslorna som kommer när en anser sig vara ensam och övergiven.

sitta inne

Jag vet att känslor inte är farliga, dock lever jag inte alls i enlighet med den kunskapen. Jag beter mig som att känslornas berättelser är sanningar. Livsregler. Känns det som att jag inte kommer att klara det, så försöker jag inte. Pinsamt. Men det slutar inte där. För att ändå hantera den aktuella situationen där jag blivit sårad, ägnar jag mig just nu nästan konstant åt tankar på hur jag/universum ska får hen att agera i linje med mina förhoppningar. Följande exempel är BARA ETT URVAL av idéer som kan påverka situationen i rätt riktning: om hen får dåligt väder på sin semester, om jag dricker mig redlös, om jag hör av mig exakt lagom mycket, om någon i min släkt dör, om hen får få likes, om jag springer personbästa på Lidingöloppet, om jag blir si brun och så smal, om jag börjar volontärarbeta, om jag klipper mig, om Argentina vinner fotbolls-vm, om jag låtsas kunna mycket om fotbolls-vm, om jag blir sjuk, om jag bjuder på god mat, om jag låtsas som att jag inte bryr mig om mat, om jag levererar bra skämt, om jag är snäll, om jag är sträng, om jag har nya jeans, om jag visar mina känslor, om jag döljer mina känslor, om jag har roligt på min semester, om jag går på dejt, om jag kan hålla andan i tre minuter eller om jag är extra noggrann med att inte kliva på A-brunnar. En tonåring har tagit min själ i besittning, ve mig!

tonår

 

Tänker ofta på döden nu för tiden. Inte så där som Harry i När Harry mötte Sally, när han i början berättar att han brukar sitta timmavis och svårmodigt betänka sin egen dödlighet. Och att han alltid läste slutet i alla böcker först. Ifall han skulle råka dö innan han nådde dit. Inte så, utan det är något som gör mig lättare till sinnes. Kan verka märkligt, men det är ju så där klyschigt meningsskapande. Det är till exempel lättare att fatta viktiga och vardagliga beslut med döden i tanken, sätter liksom saker i ett behövligt perspektiv. Såklart. Men det är lätt att bara mala på och i tanken göra köp av ny bil eller en jobbig kollega till en stor och viktig sak, när det inte skulle behöva vara det. Lätt att fokusera om när döden filtrerar.

De dominerande känslorna jag har idag är lättnad och tacksamhet, med ett stänk av förundran. Affektteoretiskt antar jag att det är en mix bestående av avsaknad av negativa affekter, av välbehag/glädje samt intresse som väcks igen och igen. Blixten slog nämligen ner i vår by, drog upp en rätt grund men några meter lång krater i hagen utanför vårt hus. Elstängslet pulveriserades, finns inte ett spår kvar. Och inne i huset så exploderade rautern med en ljudlig smäll. Betydande rökutveckling. Men tursamt nog ingen eld. Korna var inte i hagen där stängslet gick upp i rök. Tur! Och vi befann oss också alla i ett annat rum vid själva explosionen. Tur!! I alla fall. Vi blev utan el, och såklart utan internet. Och det är ju lite grann som med magsjuka. När en kan äta fast föda igen, eller som nu i vårt fall, när det går att tända lampan i badrummet igen, så ljuder klang och jubelsång inombords och det är som att situationen manar till en liten frejdig piruett. Det håller dessutom i sig ett tag. För ah, vad skönt att kunna koka sig en kopp kaffe, oh, vilken lyx att få slå på radion och härliga tider, vilket modernt underverk diskmaskinen ändå är!

Det är väl också ditåt jag strävar, tänker jag, när jag övar mig i att tänka mer på döden. Att inta mitt liv i stort och smått. Jubla och ryta när situationen manar till det. Och vara förnöjd lite oftare.

imageSprang i backe idag. Mjölksyra upp till öronen och tung andning. Efteråt påtaglig endorfinkick. Mår sällan så bra som då. Tanken känns klar, självförtroendet stort och livet inte så jävla allvarligt. Det finns på burk, typ, men inte lagligt och inte utan biverkningar. Synd, har så ofta tänkt tanken att jag behöver en endorfinkick – inte minst de gånger jag ligger och deppar på soffan utan kraft att ge mig ut och träna. Så himla typiskt livet!

Bild från VK 19/5 2012

Idag, alldeles nu just, fick jag en släng av kombon ivrigt hetsig nyfikenhet (grundaffekt Intresse) och uppihejsan-glädje! Insåg att Lovisa, lface, Nyström återupptagit sitt bloggande tidigare i år utan att jag märkt det. Och alltså. Jag tror banne mig jag älskar henne. Och inte så att jag känner henne. Utan det är väl mer en dyrkande slags kärlek, på avstånd. Som slog ner i mig som självaste blixten den gången, jag tror det var 2003, när hon sjöng som mellanakt till Klungans show i KFUM:s lokaler. Tror David Sandström var med. Showen var rolig, verkligen. Men hon. Det var nåt helt annat. Hennes röst är så naken och rakt på sak. Och känns som hemma. Som Västerbottens inland, barrdoft, kvällsdopp i tjärn och hjortronmyr. Har snubblat över hennes blogg när hon tidigare haft en och tyckt att den varit geni. Sann, varm, modig, tuff och rolig. Min inte så hemliga dröm är såklart att få vara hennes vän. Att se världen genom hennes ögon är för mig ren och skär magi. Kan till och med göra att jag försonas med medeltiden. Kom stenhus med valv efter valv, allt är förlåtet!

En bra dag. Inte perfekt, men good enough. Fick cykla till jobbet med en fin vän, gneta på mina 8 timmar plus lunch, träna med kompissällskap och rolig coach och sedan avsluta det hela med en ljuvligt god middag med vänner. Jag hann inte betala mina räkningar, jag gjorde inte allt jag tänkt på jobbet, jag kunde inte prata när mamma ringde och jag fick inte tid att ringa dig Tjecken. Summa summarum: gott nog. Natti!

Idag är andra dagen som jag lyckats få barnet att somna i vagnen, alltså därigenom undvikandes mitt-på-dagen-amningen! Efter en veckas intensiva försök. Jag ser ett annat liv där framme, glimta och glimra. Ett liv då jag ej längre fungerar som vandrande napp. Alltså, missförstå mig rätt. Jag är nöjd över att ha ammat mitt barn. Men nu får det vara nog. Så när han efter de vanliga protesterna och försöken att klättra ur vagnen började lugna sig, klippa med ögonen och sedan falla i djup sömn så kände jag explosiv förlösande glädje. Dansade inombords, men fortsatte gå i samma takt nynnandes blinka lilla stjärna. Försiktiga steg, luggen i ögonen och låren envist skavandes mot varandra. Men så förbannat lycklig.

image

 

Sista raden ovan: ”Redan det mycket primitiva livet kunde sålunda tolka sin omvärld, reagera på inre förändringar och röra sig mot det som var bra och dra sig undan sådant som var skadligt”. Klippet är ur en bok om psykosomatisk, kapitlet om affekter. Tänker att jag just nu inte fixar det som en simpel tarmbakterie har kunnat i en miljon år. Magkänslan är helt off och jag rör mig på måfå genom livet. Och inte är det det att jag inte känner något alls – det är ju min stora dröm – nej, signalerna är uppskruvade till max och jag lyckas inte skilja logiska rädslor och rimlig sorg från inbillade faror och överreaktioner. Liksom ”Hallå magen, jag fattar inte! Vad vill du? Nej inte äta igen, jag menar vad vill du med livet!?”. Den bara knorrar lite till svar, bränner till och tystnar.

Ser världen som ett töcken, nej ett ludd. Som rispar mig när jag trampar snett. Allt är gjort av trasslig stålull.

Jag är så trött. Så infernaliskt trött. Alltid, sen jag var lill-liten, har överväldigande trötthet gjort att jag hela tiden befinner mig tre andetag från tårar. Jag känner mig som nåt pyttelitet övergivet strunt. Som inte kan göra rätt. Skyddslös och värdelös. Klarar typ inte att nån harklar sig ovanligt högt, suger åt mig och tar till lipen. Idag var jag tvungen att åka till tre olika affärer för att hitta en grej till mitt barn. Fanns inte på någon av dem. Höll sedan på att bli påkörd på väg ut från parkeringen. Hallå grin-city.

Mer än ett år av upphackad sömn plus flera nätter med ca åtta amningssessioner tar ut sin rätt. Jag började längta efter kvällen vid tio i förmiddags. Nu är den här.

 

Intresse-nyfikenhet är alltså en av de två positiva grundaffekterna. Lätt att glömma tycker jag, att det finns ett alternativ är nöjd-glad om man vill känna något positivt. I och med att bloggen fick affektinriktning började jag på prov att leta intressekänslan i mig. Jag har noterat att den ofta är kortvarig för mig och om jag vill behålla den får jag aktivt försöka återföra mig till känslan om och om igen. Som när jag på löprundan idag skulle utforska en liten ö nära mig; eller när jag såg en spännande dokumentär igår. Snabbt ointresserad och ville göra nåt annat, nåt vardagligt, samtidigt var det ganska lätt att hitta tillbaka till känslan av att vilja veta mer. Och du vet när du känner dig riktigt engagerad i någon fråga eller aktivitet? Det måste väl vara intresse och nyfikenhet? Bland annat i alla fall. Du vill veta mer, får massa associationer, lyssnar fokuserat. Det är en härlig känsla! Och när en mår dåligt kanske detta med intresse och engagemang är ett lättare sätt att må lite bättre än att tänka happy thoughts? De kan ju lätt kännas krystade, ja rent provocerande.

Jag har gäster i kväll, vi tittar på fotboll ihop. Jag brukar inte kolla så mycket fotboll till vardags, men nu ska jag se till att intressera mig; engagera mig i spelet och spelarna och se vad VM har i sin affektrockärm.