Intresse-nyfikenhet är alltså en av de två positiva grundaffekterna. Lätt att glömma tycker jag, att det finns ett alternativ är nöjd-glad om man vill känna något positivt. I och med att bloggen fick affektinriktning började jag på prov att leta intressekänslan i mig. Jag har noterat att den ofta är kortvarig för mig och om jag vill behålla den får jag aktivt försöka återföra mig till känslan om och om igen. Som när jag på löprundan idag skulle utforska en liten ö nära mig; eller när jag såg en spännande dokumentär igår. Snabbt ointresserad och ville göra nåt annat, nåt vardagligt, samtidigt var det ganska lätt att hitta tillbaka till känslan av att vilja veta mer. Och du vet när du känner dig riktigt engagerad i någon fråga eller aktivitet? Det måste väl vara intresse och nyfikenhet? Bland annat i alla fall. Du vill veta mer, får massa associationer, lyssnar fokuserat. Det är en härlig känsla! Och när en mår dåligt kanske detta med intresse och engagemang är ett lättare sätt att må lite bättre än att tänka happy thoughts? De kan ju lätt kännas krystade, ja rent provocerande.

Jag har gäster i kväll, vi tittar på fotboll ihop. Jag brukar inte kolla så mycket fotboll till vardags, men nu ska jag se till att intressera mig; engagera mig i spelet och spelarna och se vad VM har i sin affektrockärm.

Dagens affektcocktail är rent välbehag med en liten toppnot av skam. Skammen har ingenting att göra med intag av jordgubbstårta på folkparksgräsmatta. Det var bara njut.

image

 

Och kanske är det heller inte riktigt rätt att kalla det skam. Mer som skuld, kanske. Jag kände idag att jag återigen svek mitt barnajag. Som barn utfärdade jag en hel del löften till mitt vuxna jag. Löften om ett, som jag såg det, bättre liv. I samband med att jag som tonåring en hel vinter tvättade mitt hår genom att doppa huvudet i en hink iskallt vatten för att varmvattenberedaren pajat så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle äga ett hus och själv vara den som ansvarade för att laga sådana livsviktiga funktioner i vardagen. Jag äger nu ett hus.

När jag som kanske elvaåring satt i ännu en folkets park med myggen svärmandes kring huvudet, regnmolnen hotfullt hängandes precis över min parkbänk och ännu en pinsamt tjoig farbror med dragspel pekade ut just mig i mängden av barn och tvingade mig att komma upp och dansa runt den förbenade midsommarstången så lovade jag mitt framtida jag att aldrig självmant bevista ett sådant arrangemang. Det gjorde jag idag. Och gillade det. Ja, så mycket som en kan gilla den typen av grejer. Spännande att spela på chokladhjul. Gulligt med ungar som ystert hoppar runt med vita kläder och grädde runt munnen. Och mitt barn blev uppspelt av dragspelsmusik och folk i rörelse. Så det kan nog hända att jag gör det igen. Fast hon elvaåringen buttert muttrar. Gulle hon.

image

Tragikomik. Vad är det för konstigt egentligen?

”Lars Stenberg arbetade på Assi Domän i hela sitt liv. Kandiderade som skyddsombud mellan -85 och -89. Lars Stenberg var rolig, hade alltid nära till skrattet. Var vice kassör i aktionsgruppen Nej till simhall i Älvsbyn. Favoritmat…” Ja, vafan… ”Friterade bananer och glass. Jakten och hans eget utseende var det som låg honom varmast om hjärtat och var snygg fram till ett par år sen, då han råkade ut för en svarvolycka och repade sig aldrig. Han la jakten på hyllan. Men livet vände när Fråga Doktorn började i tv. Delvis saknad av hustrun Marianne och dottern Monika, ständiga källor till practical jokes.”

Det är så roligt bara. Droppen som får bägaren att rinna över, på ett absurt och kittlande sätt.

”Det är inget fel på att äta småfågel, inte. ”Det ska va’ bearnaise, mjukbröd, ena med det andra…” Va’ fan är det frågan om egentligen?! Småfåglarna har du ju där!”

Det är svårt att planera tragikomik tycker jag. Då blir det ofta bara tragiskt. T ex, jag skrev en gång i ett sms om en sak jag ville få avklarad med en kille som velade om han ville vara i relation med mig eller inte ”Lika bra att vi tar det nu om du råkar bestämma dig för att du inte vill vara med mig nå mer”. Det finns INGET roligt med det när jag läser det nu. Men då tyckte jag att det gav en glimt-i-ögat-känsla.

”Tack själv. Nöjet var helt på min bekostnad”.

Så ska det låta. Men ibland uppstår tragkomiken helt spontant. Och då är den den bästa av komiker. Som idag när vi pratade i telefon och du Tjecken sa:

”…..”

F-n, jag har glömt. Skrattade så jag vek mig, men jag minns inte åt vad. Hjälp!? Ursäkta antiklimax. Håll till godo med en Stenmark.

hopp

Kärlek? Vad är det ens?

Eh hej, eviga fråga. Och nä, har inga planer på att ge mig på den på ett allomfattande sätt. Det har gjorts.

Men rent affektmässigt måste det ju vara en kombination av de två positiva affekterna glädje och intresse. Alltså, att nån form av nyfikenhet på personen väcks och upprätthålls och att detta kopplas samman med en känsla av välbehag. Det här är aldrig svårt för mig att förstå och koppla samman när det gäller vänskaplig kärlek. Det är så klockrent och förjävla gött allting. Att veta att en trivs i någons sällskap och att i stort sett allt den personen gör kommer att intressera mig. Men när det ska till romantisk kärlek trasslas trådarna ihop för mig. När jag fått för mig att jag varit kär i nån snubbe har det jamen alltid varit någon av de vassa negativa affekterna med i blandningen som satt hela mitt jag i gungning. Och det är vad jag tänkt att det ska innebära att vara kär i nån. Att det kommer ett stänk av skam och självtvivel med, rädsla att svikas eller överges, ledsnad över att inte höras eller förstås. Men jag tror jag kommit till punkten när jag tänker att nä. Förihelvete. Ska det vara så så kan det vara. För jag vet att kärlek kan vara på andra sätt. När det bara känns bra. Mest hela tiden. Som det jag har med mina bästa vänner, min valda familj. Med alla mina bästisar har det varit som en himlastormande kärlekshistoria från start för mig. De som personer har drabbat mig, knockat mig helt och i den första fasen har jag knappt kunnat tänka på något annat. Har pratat sönder min omgivnings öron om den här underbara nya personen jag upptäckt går omkring och finns. Den här personen som jag bara måste ha med i mitt liv. Så har jag klurat på hur det ska gå till, ja, uppvaktat. På massa olika sätt. Fast ändå lite i smyg. Tills plötsligt så var vi vänner för livet. Det finns en hel massa underbaringar som jag med säkerhet vet att jag kommer älska livet ut. Och det kommer komma fler.

Men att säga de där kärleksorden, det är jag allvarligt helt skräp på. Så pass att jag en gång svarade en pojkvän som sa ”jag älskar dig” för första gången med ett surmulet och korthugget ”håll käft!”. Huga! Dock kommunicerar jag det på en mängd andra sätt, som jag hoppas går fram till de som räknas. Tänker att jag måste öva mig på att säga orden dock. Så att mitt barn lär sig det med.

I alla fall. Allt detta för att säga att de senaste dagarna har jag gått omkring och känt kärlek extra tydligt. Och saknad. Som jag tänker är intresse, välbehag och ledsnad i en mix. Riktad till mitt barn som fyllt ETT ÅR. Och till en rar Kink. Kinken är en person som funnits i mitt liv i mer än tio år nu. Vi har studerat på universitet och, ja, jag kommer säga det, livets hårda skola tillsammans. Vi har frust- och fnitterskrattat tillsammans otaliga gånger, men det har också förekommit gråt. Vi har delat oro inför seg start att komma ut i arbetslivet, jämfört arbetsansökningar och intervjuoutfits. Vi har kalasat i många olika konstellationer, på många olika platser. Vi har pratat kärlek med varandra, sådan som spirar och sådan som tar slut. Vi har rest, plåstrat om skavsår och smörjt solbrännan. Var först båda lite blasé inför den spirituella sidan av vandringssemester, men fick sakta kapitulera inför att de stora frågorna hinner ikapp en när en ägnar dagar åt att gå. Vi är på många sätt olika och lever nu rätt så himla olika liv, men vi håller i och kommer så göra. Saker som jag älskar med Kinken är till exempel hennes värme och omtanke. Som hon alltid månar om att visa. Hur hon oförtrutet jobbar för att upprätthålla relationer trots avstånd och vardagen som kommer emellan. Hur hon är full av kontraster. Hennes förmåga att fokusera, hennes skarpa intellekt och ambition kontrasterat av ett härligt släppa ner håret och puta med magen-livsnjutarjag. Att hon länge hävdat att hon går igång på tvålfagra badboys för att sedan ge sitt hjärta helt åt den snällaste och mest chosefria gullisen någon av oss stött på. Att hon är för vass och förhärdad för att kunna roas av romantiska komedier, samtidigt som hon smälter och kvittrar när hon ser gulliga djur, speciellt valpar. Att hon är så ljuv och vän och samtidigt väljer en extrem träningsform som innebär att hoppa runt och sparkas bland annat. Att hon ser mycket städad ut men har en hyfsat dirty humor. Kinken. Jag älskar allt med dig och är så glad att vi ska vandra hand i hand genom livet. Och jag saknar dig. Nåjävulskt bitvis.

Jag vet inte riktigt var det är för affekter i att ha tråkigt. Är det brist på affekter, kanske? Samtidigt skulle jag inte säga att det är neutralt att ha tråkigt; ofta är det ju ett tillstånd vi vill bort ifrån – trots att det sägs att det är bra för oss att ha tråkigt ibland.  Nyttigt för återhämtning och kreativitet, säger dom. Något klarare uppfattar jag känslan av rastlöshet – då börjar vi ana någon slags inre oro. Vad händer när vi inte gör något åt den? Kanske går den över. Ofta tycker jag att den växer, blir till tydligare ångest. En ångest som kanske måste begripliggöras för oss genom att tänka på potentiella hot. Vilket väl får den att växa. Till tårar över ett tankar om framtidens olyckor.

Nu är det sommar. Par och familjer försvinner till lantställen, släktingar och privata bjudningar. Singlarna står tafatt kvar, uttråkade och rastlösa. Semestern blir till ångest snarare än vila. Strategier mot detta bör dels vara att hålla koll på tankeinnehållet (tråkigt=bra, rastlös=varning för att tankarna kan dra iväg, ångest= oops you did it again), men också att undvika tråkighet. Generellt avråds väl undvikanden, men har man som jag bara tre veckors semester kanske man inte vill lägga den på affektexponering och  självutveckling till vilket pris som helst. I den mån det är möjligt har jag nu bestämt mig för att göra så mycket planer som möjligt. Har i år varken pengar eller känslomässiga förutsättningar för att göra detta till min drömsemester, men det kan bli rätt schysst och kul – det tror jag. Mest ser jag fram emot umevecka med mitt livs Tjex. Säkerligen kommer trippen att gå att följa här på bloggen – så alla, uttråkade eller ej,  kan hänga med!

Lättnad. Är vad jag känner. Överväldigande stor lättnad. Och i affekttermer kan det översättas i att rädsla/stress/oro/skam ersatts av välbehag. Hjärtat slår lugna, jämna slag. Axlarna har åkt ner igen, knuten i magen löses sakta upp, jag dricker luft i långa mjuka andetag. Jag sov som en tonåring inatt. Ja, mellan amningssessionerna då. Att säga sova som en bebis är grovt missvisande, btw.

Helgen har inneburit att jag känt mig som en tonåring på fler sätt. Och det är ju aldrig bra. Men nu är det över. Guskepris!

Om jag kort ska sammanfatta hur jag känner i samband med olika sorters tävlingar så passar nog ordet ‘hatkärlek’ bäst. Det är förstås olika beroende på vilken tävling det gäller; en tipsrunda med kollegorna skapar naturligtvis inte samma affektnivåer som ett backigt marathon i högsommarvärme, men jag tror att det är ungefär samma ingredienser i känslosopporna.

Igår sprang jag ett millopp. Det har inte varit ett specifikt mål för mig att bli snabb på milen i år, samtidigt var detta mitt enda lopp under en sexmånadersperiod. Det skulle också vara en värdemätare inför de längre lopp som väntar i höst. Därför var jag taggad och jäkligt sugen på att göra en bra tid. Mentalt var jag dock en riktig röra, och ett tydligt mönster kan skönjas:

Sista veckan inan ett lopp går jag alltid runt med en stark känsla av att inte vilja springa. Jag känner efter, liksom scannar kroppen på skador och ur-form-signaler. Den som söker finner, och ganska ofta landar jag i åt att loppet kommer gå åt skogen. Jag väger för mycket, jag har tränat för lite, det spänner i vaderna, jag får ingen kontakt med låren, det är fel period av menscykeln, jag behöver massage, jag har nog järnbrist, det kommer blåsa, det kommer vara för varmt, det kommer vara för kallt, jag behöver nya skor, tydligen ska man springa mer intervaller än vad jag gör, den där veckan för tusen år sedan när jag var förkyld har nog satt sina spår, och så JÄVLA vidare. När det närmar sig loppet är det ett under att jag är vid liv med tanke på alla skador och sjukdomar jag tror att jag har, och på uppvärmningen känns det fruktansvärt. Mjölksyra av att jogga i promenadtempo! (Affekterna signalerar en rädsla för att misslyckas och skam-i-förskott, och kommunicerar en enda sak till mig själv: UNDVIK!).

På startlinjen har jag rätt låt i lurarna. Jag tänker på vilken kilometertid jag ska hålla. Inte rusa. Startskottet går! Jag rusar. En kilometer, två. Sedan slår jag ned på takten. Det känns lätt. Jag kommer persa! Kilometer fyra vill jag döda mig, jag orkar inte ett steg till. Hitta en rygg och ligga bakom hjälper lite. Okej, håller jag bara den här takten fyra kilometer till så kan jag öka på slutet. Kämpar just under mjölksyratröskeln, minsta trottoarkant för mig över den och det kostar både fysiskt och mentalt. Tankarna studsar mellan segervisshet och starkt ifrågasättande av vad fasen jag håller på med, och varför.  Med en kilometer kvar finns tankarna på att öka inte kvar. Allt fokus riktat på att fortsätta röra benen. Stum. Ser mållinjen. Hjärnan vill spurta, benen vill stanna. Tuffar på i oförändrad hastighet. Då händer det. En tjej i fakking surfarshorts glider förbi. Helvete heller! Jag får fart, slår henne med en sekund och stapplar kräkfärdig över mållinjen. YES! Alla som orkar lyssna får höra hur jag älskar att springa, vilka lopp jag ska anmäla mig till, hur jag ska träna framöver (mycket!), och vilket trevligt arrangemang och jordgubbarna är goda och ankorna gulliga och man ska vara glad att man har en kropp som låter en göra detta och VILKEN KVÄLL! Endorfinerna flödar som ni förstår, och jag är stolt och nöjd med mig själv.

Det fanns en tid när jag tävlade ofta, det var i en annan sport och den sporten var halva min identitet. Jag satsade mycket av min tid och jag baserade mycket av mitt självförtroende på hur det gick i matcherna. Det var jobbigt. Ofta vann jag inte. Och aldrig kände jag mig tillräckligt bra. En vunnen match var snart glömd, en förlorad kunde ältas i evigheter. Varje förbättring höjde bara ribban för nästa mål. Jag slutade innan jag hittat ett sätt att hantera dessa känslor. Kanske slutade jag på grund av att jag inte hittade det. Ingen av mina tränare kunde se vad som pågick, eller i alla fall visste de inte vad de skulle göra för att hjälpa mig. Trots att det är så vanligt. Idag tittade jag på en juniortävling i friidrott, och överallt syntes tjejer och killar med uppenbart prestationsbaserad självkänsla. Det var tårar och skrik och fejkade skador, det var skrämda blickar mot tränare och pappor, axlar uppe vid öronen och något jagat i blicken. Ledsamt att se.

Idrott är roligast när det finns något mått av allvar i det, då anstränger man sig mest och får också ut mest av sin kropp. Samtidigt ska det inte behöva bli så allvarligt att ens förmåga till självkärlek påverkas av de ofrånkomliga motgångarna. Att lära barn balansen i detta är nog svårt, men oändligt viktigt. Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv och lär mig, som ni hör, fortfarande.

Vi vaknade strax efter fem imorse. För då tyckte barnet att det var dags. Och trots att vi jobbat på med kalasförberedelser hela dagen känns det som att vi aldrigaldrig kommer hinna och att hela tjotafräset kommer rasa ihop som ett korthus byggt av sladdrig kortlek köpt på macken. Och folk som reser hit från alla möjliga håll. Blixten slog ned i byn mitt på dagen, strömmen gick och rautern dog. Inget mera wi-fi. Stressen gör givetvis att vi fräser och snäser en hel del åt varann. Plus att nu är min mamma här. Och jag känner att jag plötsligt är helt tom på ork och lust och att allt som finns kvar är tung förtvivlan. Men jag kommer inte till att gråta, lite som när en nysning ligger och lurar, men utan att utlösas. Myyy.

Dagens klipp ur affektlivet kommer från jobbet. För att göra en lång historia kort så handlade det om en klient som gjort en massa framsteg. Det var hens förtjänst så klart, men jag har verkligen försökt bidra och när det nu gått så bra kände jag mig både glad (8) och stolt (6). Att jag dessutom tidigare har känt mig ganska otillräcklig i att hjälpa klienten och därför lagt ner lite extratid på detta ”ärende”, fick dagens besked att kännas extra härligt.

Efteråt stod jag och kopierade i kopieringsrummet, tillika fikarummet, och under tiden kvittrade jag glatt med de som satt och drack kaffe. En av personerna sa ”Du är alltid så positiv, det är därför jag gillar att jobba med dig!”. Detta gjorde så klart att gladstoltkänslan höll i sig en stund till. Jag tänkte på det där man brukar säga om att ”le mer mot andra så kommer de göra din dag gladare”. Har väl alltid haft svårt att göra det just när jag kanske skulle behöva, men idag skedde det alltså spontant och det var fint.

Skammen då? Nästa sak som hände var att en kollega kom in på mitt rum och vi pratade om ditten och datten. Utanför började det ösregna, varpå jag sa: ”Jag ska springa i kväll, åh det är så härligt att springa när det just har regnat!”. Det blev tyst ett par sekunder och sedan började vi båda skratta. Mitt uttalande var alldeles för positivt för att vara ”jag”. Och det fick mig att skämmas. Inte mycket, en tvåa kanske, men tillräckligt för att jag skulle grunna lite på vilken suris jag har blivit de senaste åren.

På vägen hem såg jag en söt kanin. Yes!

Stress i kroppen hela dagen. Som accelererar. För att jag trots månader av planering inte kan känna mig säker på att jag har läget under kontroll. Och för att det finns parametrar som jag aldrig kommer kunna kontrollera. Inför lördagens firande av ettårig son. Stress är ju en form av rädsla, som kan variera i styrka. I grundläget är jag nu nog på 5/10 i intensitet, med potential att flyga upp i högre tal vid motgångar och oförutsedda händelser. Att ha många gäster samtidigt är mycket sällan njutbart för mig. Hjärnan går konstant på högvarv för att inte glömma någon liten detalj som kan få någon i sällskapet att känna sig osedd, förbisedd. Vilket skulle få mig att skämmas. Orimligt, javisst. Men känslor lyssnar sällan till rim och reson. Så jag dammsugar lagårn, torkar fågelskit från farstubron, skriver listor, tänker ut samtalsämnen och aktiviteter. Ligger vaken på nätterna och tänker på tårtbottnar och tipspromenad. Plus min oförutsägbara mamma. Som saknar social styrsel. Stress!