Jag är uppvuxen i en familj som i mångt och mycket kan beskrivas med orden: mycket snack och lite hockey. De, och i viss utsträckning också jag, frossar ofta och gärna i att brodera och utsmycka sina historier för dramatisk effekt. En är alltså tvungen att lära sig att ta det som sägs med en stor skopa salt. Jag har lärt mig att inte tro något förrän jag ser det och att ta varje löfte som något helt hypotetiskt.

Du och jag Kitty, vi har ju många storslagna livsplaner. Som innefattar resor bland annat. Ett resmål har vi haft i pipelinen bra länge nu. Och jag har flera gånger fått stiga tillbaka, säga nja, inte nu, men snart. Fast jag lovat. Det har att göra med min totala oförmåga att hålla i pengarna. Samt begränsningar i planeringsförmåga överlag. Eller kanske är det för att jag generellt har svårt att säga nej. Vilket gör att verkligheten stoppar mig förr eller senare. Som i det här fallet, stoppad innan jag kommer iväg till New York. Med dig, katten. Idag drömmer jag mig dit. Svärisarna ringde imorse, innan de klev på planet till just Det Stora Äpplet.

Jag vill alltså återkomma till det löftet. För jag tycker egentligen att en inte får lova utan att vara säker på att kunna hålla det. Vi SKA dit. Till New York. Innan vi dör, men helst långt dessförinnan. Och till en massa andra ställen. Men idag, reser vi dit i fantasin.

Så här kommer två klipp.

Ett som mer ska ge drömstoff:

Och ett som är mer informativt:

 

Och känns det deppigt att bara få resa i fantasin, så kanske det här kan muntra upp något:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Post Navigation